För älskarns och mördarns skull

By Jean Bolinder

Hur vet man om man är död eller levande? För den runtirrande mannen är frågan i allra högsta grad berättigad. Inte en människa har han lyckats hitta. Men är det han som är död eller är det alla andra som försvunnit? Plötsligt råkar han på ett rum där något alldeles fruktansvärt har hänt. Där finns en kropp och ett gevär - och spåren av det avlossade skottet. Han är nu övertygad om att det är han som gjort något hemskt. Något han inte kan ta tillbaka. Är det han som är mördaren?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 17, 2021
• ISBN: 9788726783209

Book preview

Vän i förödelsens stund

1

Domkyrkans entréport är tillsluten som bottenluckan på ett fartyg under segling.

Han går runt det grå jätteskeppet. Isflak av fruset dis driver på nattvindens svarta vatten mellan lyktstolparnas ruskprickar.

Frusen och ensam är han. Och han har lämnat sitt trista rum vid Södra Esplanaden. Tröttnat på att dricka sig allt ödsligare ur dunken med Grants.

Till sist har han inte orkat sitta så längre utan kränger på den svarta läderkappan och går ut i kvällsmörkret. Februariblåsten håller på att försöka sopa ut vintern, men denna skottdagens kväll råder en egendomlig iskyla som han tycker att han aldrig upplevt tidigare någon gång. Den finns omkring honom men också i honom som om livet aldrig mera ska segra över döden.

Det lyser inne i Domkyrkan och han angriper en sidodörr. Den öppnar sig genast och han tumlar ombord oförberedd som en sjanghajad skolgosse. Man håller på att förbereda en repetition och han dimper ner på en sidobänk, skamsen över att vara full och objuden. Med återhållen andning sitter han där och lyssnar till hur man stämmer instrumenten och övar upp rösterna.

Det är själar i nöd som skriker och jämrar sig. Det är kaos och logik i vild kopulation. Det är träblåsares klang av urtids glömda röster. Det är ångestens stråkar och längtans mässings-stötar.

Hela tiden strömmar människor med instrumentfodral in och sällar sig till orkestern.

Det luktar vaxljus och han minns ett ögonblick sin barndoms bikupor, sommarsurr och honungsdoft.

Det är 1984 och han kikar tillbaka utefter livets långa rader av ögonblick, dagar och år.

En mager man med blekt ansikte skruvar ihop ett engelskt horn. En kvinna stickar på en blodröd tröja, barn gnäller långt in under valven, kören håller på att gruppera sig på altartrappans vita steg och en liten flicka en bit bort snurrar runt och tittar samtidigt upp i kryssvalven till dess hon blir yr och vinglar som en berusad.

Så är man på plats och börjar spela som på tecken av en dirigent han antar står gömd bakom en av de enorma pelarna. Hornen tutar, klarinetterna klagar, en kvinnostämma skriker i nöd flöjtande, det bläddras närsynt i notblad.

En eftersläntrande flicka kommer in och tar av sig sin svarta kappa. Under nattens svärta bär hon livets röda färg på klänningen, samma färg som det är på stickningen som växer fram ur kvinnohänder längre in i kyrkan.

När den nyanlända flickan håller på att plocka upp en violin ur ett repigt svart fodral ser han hennes bleka ansikte under det röda håret.

Han har sett henne förut. Sist han såg henne var för länge sedan och då var hon död.

Plötsligt fattar han att alla som nu jämrar sig i Domkyrkans vaxlukt och irrande ljussken är döda.

Och det går på allvar upp för honom att han inte befinner sig i Lunds Domkyrka utan är ombord på Dödens skepp.

Att han vid fyrtionio års ålder mött en vän i förödelsens stund.

Att han faktiskt själv är död.

Och han fylls av en stor förundran och av en fråga som inte på något sätt tycks honom oroande:

 Vad kommer att hända nu?

2

Så började hans berättelse.

Syster Marianne som satt vid hans säng och hörde på hade svårt att tro honom, svårt att kunna tänka sig att denna egendomliga episod i Lunds Domkyrka hänt i verkligheten och inte i hans inbillning.

Fortsättningen blev inte mindre fantastisk och säregen. Och syster Marianne kände att hon borde teckna ner det hon hörde, försöka återge allt som han meddelade henne dessa ändlösa nätter på Lunds Lasarett, den väldiga byggnad som kallas Blocket och som dominerar stadssilhuetten, miltals ut på slätterna omkring.

Hon skrev en berättelse om honom, inte i jagform eftersom hon återgav vad hon hört, men precis så som hon uppfattade hans långa historia. Och när hon till sist skrivit färdigt och gåtans hemlighet var löst stod det helt klart att ingenting av det hon skrivit var vare sig ljug eller uppfinningar.

Som referat av ett livslopp betraktat kan det tyckas ryckigt, osammanhängande och i varje fall till en början sönderhackat, osannolikt.

Men hans relation om det som sker är i varje enskildhet sann. Han återger de olika delarna exakt så som han vet och minns. Som han i grunden är en pedantisk och sanningskär person har han inte lagt till vare sig fantasier, drömmar eller romantiska griller.

Givetvis disponerar han dock sitt lopp så som han finner att det bäst ska disponeras. Det är hans och alla löpares rätt.

Men ingenting kan jäva det slutgiltiga faktum att när målsnöret är brutet i detta egendomliga löpreferat står orubbligen fast:

Varje fas av loppet har löpts på verklighetens fasta och kontrollmätta bana.

3

Oförmodat befinner han sig där, mitt i dagsljuset.

Han sitter i ett rum och solgasset utifrån fyller luften med vitt sken och lätta blå skuggningar.

Allt är nytt som om han just var född, utklämd i tillvaron genom en mörk tunnel. Men han ligger inte i blod och slem och ingen vårdpersonal omger honom.

Han är alldeles ensam i rummet. Namnlös. Så vitt han förstår och kan tänka, också utan minnen och relationer till någonting. Ändå är han bekant med miljön, vet att han varit här förut. Och han är på något sätt bekant med sig själv också. Känner igen sitt eget sätt att tänka och vara.

Känner igen sina egna rörelser.

Och plötsligt minns han hur han satt i Lunds Domkyrka och lyssnade till de dödas röster och såg den unga döda flickan komma emot sig.

Han tänker att han kanske drömmer. Men han vet att han inte gör det nu och inte gjorde det i Domkyrkan. På skoj nyper han sig i armen för så har han läst att man ska göra när man tror att man drömmer. Och mycket riktigt gör det ont.

Detta är verklighet men en egendomlig verklighet utan förflutet. Eller med ett förflutet som han bara anar mycket dunkelt.

En ny fräsch verklighet vars begränsningar, regler och förutsättningar han känner sig lyckligt okunnig om.

Jag vet en ljusblå källa

4

Han ser ut genom fönstret. Det är solsken över taken där ute. En vacker dag är det och himlen är klar och ljusblå. Jag vet en ljusblå källa, tänker han utan att minnas varifrån orden kommer. Strängt taget minns han ingenting. Inte vad han heter och vad han är.

En härlig känsla av befrielse fyller honom. Han är nyförlöst, lyckligt anländ till en värld som är pur och fräsch men ändå välbekant och med det vandas trygghet.

 Jag undrar vem jag är och vad jag gör här, säger han högt och ljudet av rösten ekar i rummet.

Han blir förskräckt att någon ska ha hört honom men allt är bara tyst och stilla. Och han börjar nyfiket undersöka det rum där han hamnat.

Han sitter vid ett skrivbord i ett ganska litet kyffe med ett fönster ut mot tak och en bakgård. Ett tegeltorn rundar sig alldeles utanför fönstret, teglet har gula, röda och oranga nyanser och fogarna buktar utåt som diskbråck.

Hinsides brandväggar och ett ljusgrönt träd, ett tak med korrugerade plattor och därbortom ett hus med vindskupor.

En duva slår sig ner på en skorsten och flaxar i obalans. En av rutorna i tornet reflekterar en husvägg som är osynlig för honom där han sitter.

 Om det här är en ny värld är den fasligt lik den gamla, pratar han på i tystnaden. Var fan kan jag vara? Finns här ingen utom jag?

Han lyssnar ut mot tystnaden bortom rummets dörr men ingen svarar ens när han skriker:

 Finns det någon här?

Fönstret framför honom är uppdelat i fyra kvadrater upptill och därunder tre rektanglar på högkant. Bågarna är bruna och har förnicklade hakar. Små rullar av väv sitter överst på varje ruta och är försedda med vita snören och plastknoppar.

Framför fönstret är skrivbordet översållat med papper. En grå telefon har luren avlyft. Korkskruvssladden ringlar i en ögla.

Han lyfter luren. I den är det absolut tyst. Men han vill inte tala med Evigheten och lägger försiktigt tillbaka luren igen.

Telefonen har ett nummer. 244 står skrivet på en liten lapp i plastfacket på framsidan.

Han lyfter på en pappershög och hittar en planeringsalmanacka i ett blått plastställ. Vecka 21 är uppslagen. Den sträcker sig från måndagen den 21 maj 1984, Konstantin, till och med söndagen den 27, Blenda. Veckans dagar är fullklottrade med anteckningar om möten och telefonnummer.

Undrande vänder han bladet till vecka 22. Det uppslaget är oskrivet som pappersarken som delades ut på studentskrivningens morgon. Han skrev om Livsångest och livsdyrkan i 1900-talets litteratur.

Han har skrivit studentskrivning en gång för länge sedan. Han har ett förflutet.

Frågan är bara vilket.

5

Systematiskt går han igenom röran på skrivbordet. Där finns manuskript och korrektur, tidningsurklipp och fotografier. En bunt tidningar med namnet BIF-EXPRESSEN pryds av två söta flickor med en fotboll. Den översta och minsta flickan har flätor och bakom henne syns nätet i ett mål. På ett vykort med grekiska frimärken och avstämplat i Thira finns hälsningar från någon som heter Ulla. En telefonlista börjar med Abramson Lars och numret 239, rum 415.

Han letar efter numret 244 men orkar inte läsa hela listan.

Så känner han sig orolig och övergiven och erfar ett fruktansvärt starkt behov av att träffa någon. Tala med någon. Få något slags förklaring.

För vad har egentligen hänt? Är han död och vad innebär det då att vara död? Det måste väl finnas andra döda att kommunicera med? Eller är det kanske ett raffinerat helvetesstraff detta obegripliga att vara här i ett ingenmansland och aldrig någonsin träffa någon, byta ord med någon, få en förklaring.

En bokhylla fylld med pärmar. På en står TIDRAPPORTER och han bläddrar i den. Den går fram till och med vecka 21 1984. Sedan är det tomt antingen nu tiden tagit slut eller inget finns att rapportera om mera.

Första bladet är från 10.1.1977. Sista är daterat 25 maj 1984. Det upptar 4 x 7,5 tim = 30 tim på Teater som ser dig.

Det är absolut tyst.

Tiden har tagit slut. Alla rapporter är skrivna. Jorden har utsatts för en bomb som dödat alla utom honom.

Antingen är det så att han är död och därför inte får möta någon, tala med någon.

Eller så är han ensam levande i en värld av döda.

Bägge möjligheterna tycks honom lika hemska.

6

På väggarna hänger färggranna akvareller i träramar. De visar landskap och interiör av en kyrka. Grön säd, ett smäckert rött kyrktorn över slätten, blått vatten, en skottkärra under ett träd genom vars blad solen skiner.

En järnvägsövergång med skyltar om Livsfarlig ledning.

Livet sett genom en amatörmålares ögon. Är det vad som återstår? Ligger världen nu öde och förbränd? Är han evigt instängd här i detta främmande och ändå inte helt främmande rum?

Högt upp på väggarna ovanför tavlorna sitter egendomliga fönster som går inåt huset. De liknar sådana där rutor som finns i biografer och som filmen visas genom. Är kanske allt han ser bara filmprojektioner? Eller har han levt ett liv bland projektioner och nu hamnat i verkligheten?

En radio står på skrivbordet. Han skruvar på men får bara in brus. Skruvar av igen. På en anslagstavla bakom honom hänger en löpsedel från Kvällsposten, ett par brev från en förläggare i Stockholm, det ena grovt smickrande och det andra lika grovt förolämpande, samt ännu ett brev undertecknat av Olof Palme.

Det är statsministern, det vet han. Eller var. För det som verkar att hända nu ligger kanske redan i det förflutna.

Ångest börjar sjuda i honom som om han var ett provrör där det demonstreras hur olika ämnen reagerar med varandra på en lektion i Motala Högre Allmänna Läroverk för kanske trettio år sedan. Han lämnar skyndsamt rummet och kommer ut i en korridor. Rakt fram är en halvtrappa och till vänster står NÖDUTGÅNG men han viker av till höger och går genom en smal korridor med ljusrektanglar på golvet.

Så hittar han en liten toalettskrubb och kräks ner i det vita porslinet.

Mitt emot toaletten står en gammal stjärnkarta på golvet. Orion, Pollux, Castor, Ursa Major. Var är han? I ett främmande solsystem?

Han går tillbaka i korridoren och kommer åter till rummet där alltihop började. Han går inte in där igen, vill inte dit för sitt liv men han lägger märke till en liten skylt ovanför dörren. Där står med vita bokstäver på svart botten: J BOLINDER. Inte heller detta säger honom någonting.

7

Paniken kommer och försvinner, sköljer över honom som vågor kring hans bara fötter på en strand någon gång i det töcken som är hans minne. Han stannar framför en tavla med hieroglyfer och gamla egyptier som står på en båt. Är det Livets båt eller Dödens?

Så hör han ljud. Droppar som tickar som ett ur. Han följer ljudet och kommer in på en toalett där en kran inte är riktigt tilldragen. Han öppnar den och vattnet strömmar ut. Sedan skruvar han till den. Hårt.

Droppandet upphör.

Tystnaden tar åter kommandot.

Han funderar på att skruva på kranen igen för att höra ljudet när han får syn på sig själv i en spegel. En lång mager man med blå ögon, vågigt hår och skepparkrans. Han är mycket blek som en som är död.

"Sanitetsbindor och pappershandukar får absolut inte spolas ner i toaletterna, står skrivet på en skylt. Och någon har med röd penna markerat det felstavade ordet handukar och lagt till: Endast hondukar".

Han kräks i handfatet och spolar rent efter sig. Går ut i en trappuppgång med stålnätsomgiven hisstrumma och hittar ett stämpelur. Han stoppar i ett av de gröna korten ur hållaren intill och uret klickar till och noterar 16.58 i rutan för Söndag.

Samtidigt bultar Paniken oförmodat på porten till hans inre borgfäste.

Paniken. Eller ett Minne. Ett Minne har tagit sig över vallgravens skyddande dike och står nu vid stora porten, bankar och vill in.

Han vet att detta Minne är en obehaglig bekantskap och han vill inte släppa in det. Samtidigt vet han att han inte länge kan hålla stånd mot denne objudne besökare. Hålls porten stängd ger inkräktaren sig på den med murbräcka och sedan faller hela borgen.

Lyssnande till ett svagt inre eko som oroar och smärtar vänder han om och går in i den första korridoren. Rummet där han började minnas ligger rakt framför honom.

Men han går inte dit in och heller inte den vindlande gången till vänster.

Han går under Nödutgångsskylten till höger och vet att han där ska möta Döden.

Inte hans egen död.

Men ekot av ett brakande skott mycket nära i sin vilsegång i minnets labyrint.

Nu har det hunnit ifatt honom.

8

Samtidigt som han kliver in i rummet och från det in i ett ännu mindre rum där hans minne ligger besannat på golvet i blod och hjärnsubstans och med den gamla elefantbössan bredvid sig så hinns han upp av ännu ett minne, ett från mycket långt bort i tiden.

Han är ett barn, kanske nio år så där och det är höst. En spärrballong kommer drivande i diset, hotfullt krigsgrön, släpande på sina linor som en manet på väg att dö vid stranden. Och hans föräldrar säger sedan åt honom att hade han tagit tag i linorna kunde han ha följt med upp i luften och dött.

De säger ofta att han kan dö av än det ena, än det andra och på kvällarna ligger han vaken och tänker på Döden.

Döden är något som man drabbas av som straff. För att man cyklat oförsiktigt. Eller inte strukit jod på sår. Eller för att man tagit tag i ballonglinor och följt med upp i luften.

En dag kommer inte mjölkbilen till gården som den brukar göra på morgnarna. Chauffören är död, han har startat bilen inne i garaget och blivit gengasförgiftad. Några av barnen säger att han tagit livet av sig. Det sägs också om en man som rengör ett gevär och hittas skjuten. Han ser likbilen fara förbi och det talas i dess släptåg om självmord. Man blir osalig och grävs ner utanför kyrkogården säger någon.

Fast så är det inte, säger dom hemma.

Men nu står han i detta rum och ser den söndersprängda människan ligga på golvet framför sina fötter. Huvudet är blod och slamsor och han blir åter illamående. Bredvid hänger geväret på elementet.

Offret kan ha trätt upp det där, stoppat