Den sista länken

By Elisabet Larsson

Paul tänker tillbaka på det lyckliga liv han levde tillsammans med Harriet och hennes två barn. Ett liv som fick ett abrupt slut när Harriets före detta man plötsligt och oväntat mördade såväl henne som de två barnen – för att sedan ta sitt eget liv. Det är många som uttalar sig om det fruktansvärda brottet och var och en har sin teori. Även Paul försöker förstå vad som har hänt och beslutar sig för att söka upp mördarens bror i jakt på svar. Trots att brodern envist försvarar sin brors handlingar tycks en förklaring till det inträffade hänga i luften.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726869200

Book preview

H an gick förbi det där huset igen.

Första gången hade varit för två veckor sedan, en varm kväll som gett honom lust att promenera i de sista resterna av den sommar som gått. Han hade stannat på andra sidan gatan och sett på fasaden, en stum yta som återspeglade kvällens lugn, en egendomlig frid som hade lägrat sig över staden i form av blekgula skyar, i en blandning av lödigt silver och av svavel.

Ett förklarat ljus svepte in honom i sin trollmakt och sa honom att allt, precis allt, med tiden skulle förtona in i mörkret och upphävas, kanske i en sista stundens meningsfullhet. Eller i en ofrånkomlig glömska.

Men han kunde inte glömma, kvällen hade bara varit förledande och vaggat honom till ro – en kväll som var en gammal kvinna med skört genombruten permanent där aftonljuset bildade en strålkrans i hårburret, en späd gumma som från långt håll och med fjärranblick läser ur tunnbladigt finpapper. En lite sprucken klockton i rösten, spröd och entonigt dirrande: den hade drivit honom till en sömngång som också himlen och vädret bidragit till, i någon sublim konspiration. Hans mor hade ringt honom och talat tröstens ord, på det enda sätt som hon kunde det, ur Boken, och han hade gått ut på en promenad.

Nu var han här igen, och i en mycket annorlunda sinnesstämning, med hårda hjärtslag och med sammanpressade läppar – men varför? För att göra upp? Men vad fanns det som han skulle ha kunnat ställa till svars? Huset, portöppningen, ett par fönster på tredje våningen?

Harriet hade pekat ut fönstren för honom en gång när de hade passerat i en annan tid: Där! Hennes ord hade varit som ett kryss med kulspetspennan på ett foto. Där!

På det stället hade hon bott innan hon lämnade Tomas. Det såg precis likadant ut, sa hon med en viss förvåning i rösten – en helt omotiverad förvåning, för varför skulle det inte ha sett likadant ut efter så kort tid. En oförändrad fasad, fönsterrektanglar, därinnanför tre rum och kök, ganska rymligt. Ett blyertsmärke i kanten på någon slumpmässigt utvald annons: 3 rok. Tomas bodde kvar där, hade hon sagt.

Men nu bodde han inte där längre.

Han stod länge och såg upp mot fönstren på tredje våningen, ända tills en kvinna kom ut ur porten och gav honom en undrande blick. Jag frågar henne, tänkte han. Hon undrar vad jag gör här, om jag väntar på någon, kanske spionerar på en person som jag har förlorat umgängesrätten med. Jag frågar henne.

Tomas Holmberg? Kvinnan såg hastigt åt sidan, som om hon sökt någon med blicken, någon vem som helst som kunnat bistå henne i en nödsituation, sedan såg hon skyggt upp på honom. En känsla som försökte göra sig så liten, så liten, som den minsta av bockarna Bruse. Fråga inte mig, sa hennes blick. Fråga någon annan, nästa person. Ja, upprepade han, Tomas Holmberg. Han hade försökt få tag på honom i flera dagar nu, förklarade han, men inte lyckats. Han hade fått höra att han skulle bo på den här adressen, men eftersom det var portkod hade han inte kunnat ta sig in i trapphushallen och läsa på namntavlan – kunde hon kanske upplysa honom om han hade kommit rätt…? Holmberg, uttalade han långsamt och tydligt. Tomas Holmberg.

Men det gick inte, skakade hon på huvudet. Det gick inte. Förvirring och rädsla. Kanske tänkte hon: visste han inte, hade han ingenting hört, inte läst tidningarna…?

Hon skakade på huvudet och sa att nej, Tomas Holmberg bodde inte där längre, han hade…ja, avlidit. Han tittade upp mot fasaden igen och hon följde hans blick, och förmodligen såg de precis samma saker. Ljusa gardiner i de där fönstren på tredje våningen, och ett par blomkrukor, och på ett ställe skymtade ett avlångt föremål som skulle ha kunnat vara en vas eller en statyett. Kvinnan sa att hon måste gå nu, annars missade hon sin buss – men han tänkte att så bråttom var det nog inte, hon kände sig väl bara obehaglig till mods och ville därifrån så fort som möjligt. Kanske kände hon sig också på något obestämt sätt hotad av honom, av hans plötsliga uppdykande i hennes väg och av hans okunniga fråga efter en död människa; hon hade sett på honom som om han kommit från ett främmande land eller en annan världsdel. Kanhända fick han henne att fråga sig om också han var så där – likar umgicks med likar eller drogs till varandra, det hade man sett så många exempel på.

Vad hade hänt? frågade han kvinnan, och han riktade sig nu till hennes nacke för hon hade redan vänt sig om för att gå. Kanske skulle han säga att hon hade vänt sig bort.

Kvinnan hejdade sitt steg och han kunde se hur hennes skuldror frös till i en instinktiv sammandragning, som hade hon burit på en hemlig skuld. En dold vetskap som hon ägde, och som hon trodde hade gått honom förbi. Han hade avlidit, upprepade hon i det hon åter vände sig mot honom. Under tragiska omständigheter, la hon till.

Var han en…en bekant till honom, till Holmberg? undrade hon. Han nickade. Ja, bekräftade han. En gammal bekant.

Han hade känt honom i ett halvår ungefär, inte mer, det vill säga känt honom till utseendet och vetat vem han var; de hade mötts sex eller sju gånger allt som allt, och då mycket kortvarigt. En gång hade de skakat hand med varandra. Kvinnan tvekade, sökte efter ord att uttrycka det som hon nu måste säga, och han såg spänt på henne: fanns det ord för det? Han hade varit bortrest ett längre tag, förklarade han sin oinsatthet för henne. Två år, högg han till med, hon fick tro vad hon ville.

Uppenbarligen trodde hon honom – och varför skulle hon nu inte ha gjort det?, och vad spelade det för roll egentligen vad hon trodde, huvudsaken var att hon slappnade av såpass att hon började tala. Han hade fått en oresonlig lust att höra hennes version, som hade den innehållit någon sorts förklaring eller rentav en högre sanning.

Hon berättade för honom, lite stapplande till en början, och med ett och annat sakfel, men historien i sig var såpass okomplicerad, på ett plan nästan rätlinjig, episkt och rapporterande, att det inte var några svårigheter att foga ihop händelserna till en ganska enkel redogörelse: det var det ena som följde på det andra i rak tidsordning. Jo, det var så att…och sen…och sedan så… Fakta som hade utspelat sig på det irreversibla sätt som gjorde dem till fakta och ingenting annat. Hon berättade med en blandning av avsky och medlidande.

Medlidande med mig, tänkte han förvånat. En gammal bekant som varit borta i flera år och ingenting vetat, och så nu detta! ’Jag är ledsen’, avslutade hon. ’Det måste komma som en chock för er.’ Hon såg upp i hans ansikte med det försiktigt avvaktande uttryck som överbringare av dåliga meddelanden ofta har, liksom väntade de sig häftiga invändningar mot sin trovärdighet eller till och med någon ställföreträdande bestraffning.

Han tänkte att nu ankom det på honom att se bestört ut, det dög inte med någonting annat, berättelsen var av det slaget. Men han kände inte det som hon väl förväntade sig av honom just då, den bedövning som händelserna hade tillfogat honom satt ännu i, som en inopererad kapsel som när som helst kunde utsöndra sitt förlamande gift och göra ansiktsmuskulaturen tung och stum. ’Så…förfärligt’, mumlade han, i en fritt svävande känsla av att han lika gärna kunde ha uttalat sig om en särdeles obehaglig videofilm inför en debattpanel eller en Upprörd Medborgare. Jag är ledsen, upprepade hon. Men det var så det var.

Så det var?

Nej, hennes ord hade inte uppenbarat några nya sammanhang för honom, ingenting som han inte redan visste: bara fakta i ordningsföljd, påspädda med reflexionen att man aldrig kunde veta vad som rörde sig i en annan människa. En granne dessutom, han hade bott åtskilliga år i huset, först ensam, sedan med hustrun och barnen, sedan ensam igen…inte så att hon kände honom men hon hade mött honom en och annan gång i trappan och hälsat på honom och inte hade man då kunnat föreställa sig att… Nej, höll han med. Det var svårt att tänka sig. Hon beklagade på nytt, men så låg det nu en gång till och det var inget som någon människa kunde ändra på i efterhand, dessvärre. Hon försökte se sympatiserande ut men det blev en smula stelt, och han undrade om det berodde på att hon hade berörts så illa av sina egna ord… eller kanske av någonting hos honom själv. Jag ser inte tillräckligt förvånad ut, tänkte han. Inte tillräckligt drabbad.

Om han ville veta mer, sa hon, kunde han väl kontakta släkten, själv visste hon inte mer än det som hon hade läst i tidningen och hört av folk runtomkring. Han kunde ju tala med Holmbergs bror.

Hon såg upp mot fönstren. Han bodde i lägenheten, sa hon. I Holmbergs lägenhet, han fick ta över den efter honom.

Ja, han visste det, även det visste han. Brodern hade bott där sedan december förra året – hade bott där också en kväll i mars då någon ringde på dörren för att meddela en sorglig nyhet. Hur hade han sett ut då – lamslagen?

Tomas hade fått ta hand om honom efter något snedsteg, hade Harriet berättat. Stackars Tomas, hade hon tillagt efter en kort paus.

Han hade sett brodern en gång, när Tomas kom för att hämta Nina och Erik; han hade inte följt med honom upp utan stannat kvar nere på gården, vid lekplatsen. Harriet hade pekat ut honom från köksfönstret: Tomas bror.

En yngre bror, klädd i blåjeans och brun skinnjacka och med en cigarrett mellan läpparna. Ljus mustasch, som Tomas. (Tog han efter den äldre?) Han stod och såg upp mot huset, men utan att veta vilka fönster som var de rätta uppenbarligen, för han såg åt ett annat håll. Man kunde tydligt se att han väntade på någon, blicken var spänd, axlar och fötter rörde sig lite oroligt.

Han hette Martin, sa kvinnan åt honom men han avbröt henne med en gest. Han kände inte släkten, sa han. Och det var i vilket fall ingen mening, ingenting skulle bli bättre av en kontakt, tvärtom, skulle förmodligen bara riva upp såren.

Han kände att orden var riktade mer till honom själv än till kvinnan.

Hon lämnade honom för att hinna med sin buss eller vad det nu var som hon hade tänkt sig från början, och han lät henne gå utan fler frågor.

Frågade i stället sig själv vad han egentligen hade där att göra – för han visste att han hade gått dit avsiktligt, inte passerat av en slump, även om avsikten var höljd i dunkel.

Han stod ännu en stund och såg upp mot fönstren, men de sa honom lika lite som kvinnans redogörelse hade gjort. Vad beträffar en högre sanning kunde han lika väl ha slagit upp på måfå i någon helig bok.

H an avslutade arbetet för dagen, drog på överrocken och önskade att han haft en regnrock eller åtminstone ett paraply, det hade börjat regna för en stund sedan och nu forsade vattnet nerför rutorna som utpumpat ur spolanordningar. Den sista halvtimmen hade världen mjuknat av allt det våta som öste ner, alla konturer utanför fönstren hade suddats ut, alla ljud omvandlats, och rösterna från omgivningen hade slutits in i ett kristallskal som skapade en säregen verkan av klarhet och avstånd på samma gång. ’Hallå?, kan du tala lite högre, det piskar mot rutan av bara fan… Jag menar: det regnar cats and dogs här. Hur har ni det?… Okej, till saken, låt höra… Jovisst, det blir bra, alldeles utmärkt. Men när?’… ’Jag lägger tian som jag lånade i burken här, ni ser det alla…’… Jodå, men mera exakt när?’… ’Stor show för en tia, Engström, även om det rör sig om en topprioritering som kaffekassan!’… ’Vallmark, du kan intyga… Palle!, vak upp broder och glo inte sönder bildskärmen, det har utbrutit revolution och vi ska alla omskolas, dom sa det på nyheterna…’… ’Hördu, tracka inte Palle, sätt fart på benen i stället så du inte rostar igen, ifall du nu menar allvar med att försöka dig på nästa års Mara. Fast då får du lägga av med rökat först…’… ’Ska du säga, du borde verkligen tänka på kolesterolet…’ Röster på håll, som på andra sidan en vattenyta som återkastade ljuden drömlikt förstärkta, och ett arbete som skötte sig själv och övertog ens kropp som ett vänligt andeväsen. Men nu var det tid att gå hem, att lämna byggnaden för dagen, och han krängde på sig överrocken – fastnade i en ärm och fick assistens av en förbipasserande, en hjälpsam hand.

Ute på gatan trängde vätan från trottoaren snart igenom hans tunna sulor och ögonen förblindades av rusket. Det var det stora höstregnet, septembers syndaflod, som rasade runt hans huvud och skvalade kring rännsten och fötter och han såg sig om efter ett tillfälligt skydd där han kunde vänta tills det värsta hade gått över; runtomkring honom skyndade människor utan regnkläder och paraply in i portgångar där de kurade ihop som hemliga agenter i en parodi eller som övergivna älskande.

Han gick in i bageriet på hörnet; han föreställde sig lite obestämt att regnet nog skulle ha dämpats sedan han köpt en limpa eller några vetebullar – han visste ännu inte vad han ville ha och granskade varorna i glasdisken med utstuderad grundlighet, på det sätt som man ibland betraktar abstrakta konstföremål i museernas montrar, i ett allvarligt försök att fånga in innebörder från alla sidorna. Han hade inte tagit någon nummerlapp, det var bara en kund till därinne, en äldre kvinna som just fick några pappkartonger omknutna med band… Nå, så kom där en till i dörren: han bestämde sig för att låta mannen gå före honom i turordningen för att dra ut på tiden och backade därför några steg från disken. Den nykomne tvekade ett ögonblick i dörröppningen, och han såg nu att det var en kollega – kanske hade han fått samma tanke som han själv, att söka skydd för regnet någonstans, var som helst, och bageriet låg alldeles i närheten av deras arbetsplats. Mannen dröjde ett ögonblick innan han steg in. ’Tjena Vallmark!’ utbrast han sedan.

Lite för högt, lite för hjärtligt, noterade Paul Vallmark. Han fick impulsen att vända och gå när han såg mig, tänkte han. Men det var för sent att göra det nu. ’Ute efter det dagliga brödet, du också!’ sa kollegan och Paul nickade. ’Fy fan, det regnar småspik’, sa kollegan med en gest mot dörren med sin glasade överdel som rann på ett sätt som påminde om skyltfönstret i någon gammal delikatessaffär som nu rivits eller byggts om till banklokal. Paul höll egentligen inte med honom: härinne hade regnet återigen blivit mjukt och avlägset. Någonting allmänt och ogripbart, som havet betraktat från land. En storm som kastade små farkoster hit och dit, men själv stod man på håll och såg och såg och kunde ingenting göra.

Doften av bröd var mild och alltgenomträngande, fyllde varenda vrå av lokalen med sina utdunstningar av jäst och sirap. Här vill jag stanna, tänkte han. Åtminstone tills regnet har slutat. Sitta på pallen där i hörnet utan att behöva betjänas, och bara vänta.

’Varsågod’, sa kollegan. ’Du är före i kön.’ Dörren öppnades och stängdes och ljudet av regn hördes för ett ögonblick lite starkare; det var den äldre kvinnan som lämnade affären med sina pappkartonger, och nu var det hans tur.

Han stod över, sa Paul, han hade ännu inte bestämt sig, men kollegan ville inte höra på det örat utan sköt fram honom mot disken – han själv hade gott om tid, sa han, han behövde inte jäkta. Seså.

Alla var mycket tillmötesgående mot honom, så som man kunde vara det mot äldre personer eller fysiskt handikappade. Eller för något årtionde sedan mot kvinnor, allmänt och urskillningslöst. Könet. Först ut genom dörrar och först i livbåtarna. Det stora havet som kastade hit och dit. Kvinnorna, och barnen. Harriet Erik Nina. Eller hur det nu hade varit, ingen kunde säga det med bestämdhet. Först kvinnan, trodde polisen. Sedan barnen, de hade förmodligen legat i sina sängar när det första skottet föll och hade kommit inrusande för att se vad som stod på. Kropparnas placering tydde på det.

Ihållande regn ute på gatan; doft av bröd därinne. Jäst och mjölk, hoprört och fingervarmt. Paul Vallmark köpte en längd ljust matbröd och fick det instoppat i en vit papperspåse, sedan på begäran i en plastkasse för att det inte skulle skadas av vädret. Vitt bröd med vallmofrö.

Han tog avsked av kollegan och lämnade butiken. Den andre såg lättad ut när han gick, tyckte han, hade kanske varit rädd för att han skulle stanna och vänta ut honom så att de sedan kunde ha gjort sällskap därifrån.

Han snodde ihop handtagen på plastkassen, så att regnvattnet inte skulle finna vägen in i den, och vek därefter runt hörnet och började gå med raska steg, lätt hopkurad och så nära väggarna han kunde, för att få skydd av takutsprång och markiser.

Han gick in i en bar och drack två Irish Coffee och kände sig varmare. Gick in i nästa bar och drack ett par glas rödvin, och efter en kort tvekan en whisky, även om den kostade alldeles för mycket. På fastande mage gav det en snabb effekt: en brännande klarhet som var en ren förvirring.

Det blev tredje gången inom ett par veckor som han kom att passera det där huset. Han var blöt vid kragen, kall om fötterna, och han borde ha begett sig raka vägen hem, javisst. Men regnet som piskade mot hans kropp gav honom en ny inriktning, som gisselslag som drev honom framåt mot hans vilja, och det gav honom också ett nytt och annorlunda ansikte. Han hade fått skymtar av det i de skyltfönster som han gick förbi. Wikströms, Petréns, Lindys Hörna. Den ena efter den andra; samma bild. Där lockade man med torra kläder, där med fläckfritt husgeråd och glättad heminredning: standardtillvaron, familjelivet: han såg sig själv glasklart infattad utanför eller bortanför allt detta. Ett ansikte rensköljt av regnet och bart framträdande.

Vedergällaren? En tyst man i grå överrock.

Nej, håret som låg slickat åt båda hållen gav honom närmast ett uttryck av sorgmodigt annodazumal, av längesedan förfluten tid, någon som med stålpenna gjorde raspiga noteringar i en stor liggare uppslagen på en ståpulpet. En domsbok? Registreringar av gamla oförrätter och brott som man gjorde bäst i att överlämna åt tiden och åt historien. Eviga återupprepningar, handlingar om vilka man kunde säga att gjort var gjort och att skadan redan var skedd och liknande. Att livet ändå gick vidare. Att försynens vägar var underliga, ja obegripliga.

För det mesta teg man, så som hans kollegor teg, eller man talade om annat. Överantvardade det oåterkalleliga åt tystnaden och åt distraktionen. Åt kriminalhistorien.

Fotografier, fingeravtryck, ballistiska resultat av provskjutningar i långa tuber med fetvadd: all denna rutin arkiverad i ändlösa cementgångar med stark takbelysning och med utdragsfack i grått stål; han hade sett det någonstans, han visste inte var, kanske bara i sin föreställning.

Historiens, den kriminella historiens, slutförvaring. Vilande och dold, som ett latent virus.

För det fanns inget slut, kände han. Bara en avbruten serie återfall, en feberkurva med toppar och dalar, ett seismiskt dokument. Frossa och hetta. I natt hade han vaknat upp badande i svett, med rännilar mellan bröstmusklerna där djupet kunde mätas med en tumnagel. Inne i kraniet skallrade tänderna. Man fick ta ett glas, och ett till och kanske ännu ett, för att stadga handen och för att kunna se igen med kristallögon. En särskild sorts blick som samtidigt avskärmade och penetrerade: man iakttog i skydd, eller ur bakhåll. Försökte fånga någonting, kanske sanningen, innan den varsnat ens avsikt och snabbt dragit sig undan – för det var en skygg hind, det som han såg efter, ett jaktbyte med förfinat väderkorn. Och så somnade man på sitt pass, somnade till slut av ren utmattning, berusat snarkande – och vaknade upp dagen därpå med en lätt huvudvärk och kände sig tung i kroppen och slö i hjärnan där man hasade runt och gjorde i ordning sitt morgonkaffe och gick till brevinkastet för att hämta tidningen. Men den hade upphört att komma. Rubrikerna hade flutit ut i en svart flod som av gravitationen sökte sig ner mot underjorden.

FAMILJETRAGEDI I FÖRORT, 2-0 i slutresultat, 150 varsel i Rindevik, BLODIGT DRAMA I FÖRORT, Nya dödsoffer i etnisk konflikt, HUR KUNDE HAN?

En svart flod som tyngdkraften drog neråt.

En stunds läsning en ledig stund morgon eller eftermiddag, omsättningen var snabb, händelserna följde slag i slag över en alltmer heltäckande världsbevakning; allmänheten hade redan glömt och lämnat honom ensam med sitt Minne. Honom och ytterligare en eller ett par: historien, eller medierna, lämnade alltid några att minnas för en tid sedan larmet hade gått och saken blivit känd.

Vi fick larmet sju och tjugotvå och hade en bil på plats efter tio minuter. Det var en granne som ringde, hon och hennes make satt och drack kaffe och såg på teve när de hörde smällarna. Det var kvinnan som ringde eftersom maken var rörelsehindrad och dessutom hade svagt hjärta…

Vad spelade det för roll vem som ringde, flera hade säkert gjort det, alla hade de hört smällarna. Alla utom han, eftersom han hade gått ner till affärscentret för att handla. Hon hade skickat ut honom att köpa diskmedel: de måste för sjutton se till att få undan de travar som hade hopats sedan gårdagen – nej, det kunde inte vänta till i morgon. Han hade försökt invända men hon hade drivit på honom. Hon skulle lägga barnen under tiden han var borta och när han kom tillbaka skulle han hälla diskpulver i maskinen och starta den. Men han fick inte glömma att borsta ur lilla grytan i rostfritt innan han la in den, den hade innehållit brunsås och det hade torkat fast efter kanterna. Det var en dryg kilometer till affärscentret, en dryg kilometer tillbaka.

Det var ingen trevlig syn som mötte oss sedan vi tagit oss in i lägenheten. En person fattades kunde vi konstatera efter ett tag, mannen som enligt uppgift var samboende med kvinnan…

Enligt uppgift från vem? Skattemyndigheten, folkbokföringen?… Grannarna mest troligt. Fru Lovén, och Petersens… Den där mannen som flyttade in där för ett tag sedan, för ett par månader, vad hette han nu… Jo, Vallmark, Paul Vallmark – nej, han var inte ljushårig och hade en mustasch, det måste vara någon annan därinne i lägenheten, inte var det Vallmark…

Var fanns han?

Han hade stått i kö framför kassan i snabbköpet och otåligt väntat på sin tur. Sedan hade han… Dröjt?

Nu gick han i den våta kvällen i riktning mot ett ställe som han alls inte kunde säga vad han hade där att göra. Han hade gått förbi där i förra veckan och talat med en kvinna, och det hade varit helt meningslöst.

Ett vanligt hyreshus i sju våningar, beläget vid en gata som inte var särskilt livligt trafikerad men fördenskull inte påfallande öde, bilar passerade med jämna mellanrum, fotgängare hastade förbi.

En vanlig byggnad – men det vilade en stor skuld över huset, precis som över det där hyreshuset ute i förorten där han hade bott en kort tid innan han flyttade tillbaka till innerstaden. De var som monument, gamla åminnelseobjekt som särskilt intresserade kunde vallfärda till…liksom till den där byggnaden i en före detta ockuperad stad där säkerhetstjänsten en gång hade haft sitt högkvarter och som någon ännu visste att peka ut: monsieur, mynheer: de saker som inträffade där, ni skulle bara veta. Om man tittade noga efter såg man att det fanns en metallplatta på väggen intill porten, till minne av alla dem som en gång hade gått in där men aldrig kommit ut igen – annars såg det ut som vilken byggnad som helst från den konstruktionsepoken. Monsieur, mynheer: jag är en gammal man, det är inte många som minns längre, som tänker på det…

I mars, slutat av mars. Och nu var det september.

Paul Vallmark stannade vid porten: ingen människa skulle ha kommit på idén att sätta upp en minnestavla på fasaden, det skulle ha varit rent makabert. Och ute i förorten hade man bara målat och tapetserat om lägenheten och gjort den i ordning för nästa hyresgäst.

Paul lyfte blicken och såg upp mot ett par fönster på tredje våningen. Regnet hade avtagit och var nu bara ett svagt duggande. Det lyste i fönstren men han kunde inte se någon röra sig därinne. Ett tomt monument över ett brott som hade flyttat någon annanstans, det var bara skulden som ännu häftade vid platsen. Och han själv som stod fastnitad på stället, med en vit brödkasse i handen som han glömt bort och dit regnet nu hade trängt in och fläckat ytskorpan och vallmofröna.

Ett hus som skilde sig från de flankerande husen enbart genom en färgnyans, en lite ljusare brunton.

Paul Vallmark stod där länge i funderingar utan mål och såg upp mot fönstren. Ljuset släcktes därinnanför, men han la inte märke till detta, så försjunken var han att han inte längre kunde säga om det var den tredje eller den fjärde våningen han stod och stirrade på, han hade förlorat den exakta fixeringen – han bara registrerade undermedvetet att någon förändring hade inträffat i varseblivningsfältet.

Så fokuserade han blicken på nytt och räknade nerifrån och upp: jo, det var i den där lägenheten på tredje våningen som ljuset hade släckts. Det kunde betyda en hel massa saker: att någon gick och la sig…eller nej, knappast för natten, det var alldeles för tidigt för det… om det nu inte rörde sig om ett migränanfall eller någon annan form av ohälsa. Eller kunde det vara ett älskande par som föredrog att ha lamporna släckta? Det mest troliga dock, vid den här tiden, var att någon var på väg ut.

Paul Vallmark tog några obeslutsamma steg,