Therese

By Åke Leijonhufvud

Therese och Bernhard reser till den lilla staden Thun i Schweiz för att nå tillbaka till varandra. Deras förhållande har pågått några år och Bernhard har börjat visa en svårartad svartsjuka. Den yttrar sig dels i misstänksamhet, dels i avund på Thereses förflutna. Han vet att hon gått igenom en svår sjukdom och att hon avbrutit en karriär som violinist. I övrigt bevarar hon en gåta för honom och hans svartsjuka växer. En dag går de på en konsert och Therese träffar en ungdomsvän. Hennes förflutna rullas upp och det blir upptakten till ett svartsjukedrama med tragiskt slut.Therese är ett kammarspel där Åke Leijonhufvud bygger upp en thrillerartad spänning som till slut tvingar läsaren till ett ställningstagande. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726628449

Book preview

författaren.

1.

D etta är en berättelse om svartsjuka.

Jag har kommit hit för att utplåna minnet av Therese. Det är inte lätt. Allting här påminner mig om henne – utsikten från fönstret, alptopparna, de rutiga dukarna på restaurangborden. Jag borde ha förstått att det inte skulle gå. Det var ju här allting började och slutade. Jag måste säga till mig själv: du har gjort den här resan i onödan. Ju mer man försöker glömma det förflutna, desto mer dyker det upp igen. Och jag säger på nytt, den här gången till den allestädes närvarande Therese: försvinn, lämna mig i fred, ge mig åtminstone lite ro! Men ro är det hon minst av allt skänker mig.

Sedan en vecka tillbaka hyr jag ett rum på andra våningen av ett pensionat, en pension som det heter här eftersom det ligger i en tyskspråkig kanton. Det är samma rum som vi bodde i då. Värdinnan hälsar avmätt på mig varje morgon. Jag tror inte att hon känner igen mig, men jag är inte säker på min sak. Man bor inte två gånger på samma ställe, och allra minst under en tidrymd av ett år, i en liten stad som den här utan att bli igenkänd. Hon talar till mig på schweizertyska som jag inte förstår, och jag nickar artigt till svar. Hon ser ut att tänka: en man som återvänder till samma plats, till och med samma rum som han en gång bodde i med sin älskade, måste bära på en fruktansvärd skuld; han måste vara ute för att antingen frälsa eller förgöra sig själv.

Jag tänker inte unna henne nöjet att fa reda på sanningen, och därför uppträder jag på ett sätt som retar hennes nyfikenhet. En människa som bär på en olycka, en sorg som häftar vid henne som en brännskada, förväntas uppträda irrationellt och skuldmedvetet, men när hon inrättar sin tillvaro på det odramatiska sätt som jag har gjort väcker hon enbart misstankar. Så här ser min dag ut, nästan utan undantag: upp klockan halv åtta, frukost kvart i nio, långpromenad i bergen fram till ett, lunch på järnvägsbuffén, därpå promenad igen; på kvällen middag och TV-tittande. Kan man tänka sig en tråkigare tillvaro? Och ändå är den här resan från början till slut ingenting annat än ett långsamt självmord. ÄÄr det vad värdinnan har förstått och är det därför hon bemöter mig på sitt fåordiga men tillmötesgående sätt, som om hon också försökte att antingen rädda mig eller förgöra mig?

Hur länge jag tänker stanna här? Jag vet inte. Om jag visste det skulle jag ju redan nu kunna packa min väska och resa härifrån, tillbaka till det som en gång var mitt hem men som inte längre känns som det. Är jag oklar? Förlåt mig om jag är oklar. Det var över ett år sedan jag skrev något som gällde mig själv, och när man inte på så lång tid har fått någon övning i att uttrycka sina innersta tankar är det svårt att komma fram till det väsentliga: man blir omständlig och går vilse bland ovidkommande detaljer. Therese brukade säga att mina böcker var trögstartade som en gammal bil en kall vintermorgon, och förmodligen hade hon rätt. De hade svårt att komma igång; men när de väl hade gjort det rusade de alldeles för fort mot slutet. Kanske är det likadant med den här berättelsen, och kanske beror min tveksamhet på att jag än en gång är rädd för att bränna mig på min historia: på vad som hände för snart ett år sedan i detta rum och i denna stad mellan mig och den kvinna som jag älskade, som jag trodde mig älska med en kärlek starkare än det där lilla odjuret som äter upp oss inifrån - svartsjukan. Vad jag misstog mig. Ingenting är starkare än svartsjukan; den verkar blint i det fördolda, men när den väl har fått näring kan ingenting hejda den.

Det blåser en hård föhnvind i dag. Jag har hört att denna torra och varma vind uppstår när luften pressas över Alperna. Den kommer från norr eller från söder; här kommer den vanligtvis från söder. På väg uppför sluttningarna på den italienska sidan kyls den av och förlorar sin fuktighet, och när den sänker sig utför bergssluttningarna igen ner mot Thuner See pressas den samman och blir varm och torr eftersom ingen ny vattenånga tillförs. Förr ansågs föhnvinden påverka människorna som bodde här. Somliga blev nervösa och galna, andra blev deprimerade; några drabbades av oförklarliga passioner. Fortfarande finns det folk som påstår att man inte går fri från den. Jag minns att Therese och jag grälade om saken och att hon blev arg när jag sade att det var folktro och skrock. Hon kallade mig för fantasilös rationalist och en människa som vägrade tro på det övernaturliga, på Gud. Själv var hon inte religiös, hon talade till och med i oförsonliga ordalag om sin katolska uppfostran; men hon ville hålla en dörr öppen mot vad mystikerna kallar för själens natt: mot allt som var dunkelt och oförklarligt. Jag anklagar mig själv i dag för att jag inte lyssnade till henne den gången, liksom jag anklagar mig själv för allt annat som hände.

Jag försov mig i morse och kom ner en halvtimme senare än vanligt till frukosten, vilket förbryllade serveringsflickan. Som de flesta flickor man ser här har hon ett friskt, oskuldsfullt ansikte, mjölkfärgad hy och rosiga kinder. Jag betraktade hennes nyfikna blickar och beslöt att skylla min lilla försumlighet på föhnvinden. I en berättelse som handlar om hur det oförutsedda griper in i och ödelägger våra liv, kan väl denna torra och upphetsande alpvind få duga som förevändning lika väl som något annat?

Efter frukosten tog jag en promenad utmed sjön. Den glittrade kallt blå, som om det fortfarande var vinter och inte full vår; ute på den krusade vattenytan låg segelbåtar och motorbåtar som en påminnelse om att det snart var sommar. Jag följde stranden som kantades av romantiska artonhundratalsvillor och hängande tårpilar, och vek av uppför en brant stig.

Och långsamt, med dov kraft, lösgjorde sig ett minne i mig. Det var samma väg som Therese och jag hade gått en morgon för snart ett år sedan. Den gången tog vi oss uppför de branta stigarna utmed bäckravinen. Djupt nere i klyftan kastade sig forsen utför klippblock och splittrade trädstammar. Längre upp var de sluttande ängarna översållade av gula blommor. En känsla av frihet kom över oss och vi älskade på sydsluttningen i skydd av en törnrosbuske. Jag bredde ut min kavaj under Therese eftersom alpblommorna stack henne i ryggen; efteråt kysste jag hennes kinder som smakade salt. Hon grät alltid när vi hade varit tillsammans det var först när vi hade känt varandra i två år som jag fick veta varför.

Sedan fortsatte vi uppför sluttningen. Therese frös, eftersom hon bara hade en tunn sommarklänning på sig, och jag lade min kavaj över hennes axlar. Hon höll sina skor i handen och hennes hår hade råkat i vild oordning. Vi pratade och skrattade och allt somt hänt mellan oss under vintern och våren var glömt.

Och plötsligt måste Therese sätta sig. Hon klagade över huvudvärk. Hennes ansikte, som nyss varit fyllt av hängivelse, var blekt och spänt. Hon ville gå tillbaka till pensionatet, sade hon.

Vad är det med dig? sade jag.

Jag är bara lite trött, viskade hon.

Hon tog mig under armen och vi började gå sakta nedåt. I en vägkrök mötte vi en svartklädd bondkvinna som såg på Therese med stickande ögon. Hon gjorde korstecknet när hon passerade oss; Therese slog ner blicken och drog samman kavajen som hon bar löst över axlarna.

Varför gjorde hon så? sade hon när vi var utom hörhåll för kvinnan.

Jag vet inte.

Såg du inte att hon gjorde korstecknet? Jag tänkte på vad vi hade gjort för en stund sedan och på att ingen kvinna i världen kan dölja en sådan sak hur gärna hon än vill. I Thereses fall syntes det dessutom på hennes hår, på den skrynkliga sommarklänningen, på kavajen som inte var hennes. Jag sade, halvt på skämt, eftersom jag inte visste om det hade någon betydelse: Du glömmer att kvinnorna i det här landet inte fick rösträtt förrän 1971.

Therese ryckte på axlarna och sade: Vad har det med mig att göra?

Antagligen mer än du tror.

Hon stannade tvärt. Vad menar du?

Jag vet inte varför jag just då kände en obetvinglig lust att driva in en tagg i henne, om det inte var för vad som hade hänt tidigare samma vår. Jag har ju sagt att detta är en berättelse om svartsjuka, och svartsjukan tar inga hänsyn. Den följer sina egna brutala lagar. Jag tvekade ett ögonblick innan jag sade: Jag menar att kvinnorna här inte bara har tigit sig igenom historien, de har ofta bara haft en enda man under hela sitt liv.

Det finns ord som aldrig borde ha blivit uttalade; just de orden hör dit. Hon såg på mig som om jag hade slagit henne i ansiktet, och jag kan svära på att allt som sedan hände hade sin upprinnelse i just det ögonblicket. Fråga mig inte hur jag kan vara så säker på det. Det finns saker som vi vet utan att kunna förklara varför.

Vi återvände tysta till pensionatet. Resten av dagen har jag bara diffusa minnen av; vad vi gjorde, vad vi åt, hur vi tillbringade eftermiddagen, om vi älskade en andra gång den kvällen, allt sådant är oåtkomligt för minnet. Jag minns bara hur mina ord föll den där förmiddagen när vi var på hemväg ner från bergen och att de träffade som ett slag i ansiktet på Therese.

2.

Ä r det möjligt att glömma och komma vidare? Sorgen förlamar, heter det. Den dödar liksom svartsjukan och hatet. Till sist återstår det värsta av allt - vårt eget självförakt. Men om vi inte dör, om vi överlever och finner att världen fortsätter trots allt, fast med en bedövande likgiltighet för vår futtiga själskamp, finns det då inte en risk att vi börjar hata igen? Hatet övergår i vrede och vreden i hämndlystnad. Och efter hämndlystnaden - vad kommer då? Kanske vi på nytt börjar stava till ordet kärlek?

Men än så länge stavade jag bara till ordet svartsjuka. Kärleken, som jag hade känt en gång i tiden och som jag kanske aldrig skulle känna igen, var långt borta; den var lika avlägsen som Jungfraus och Breithorns snötäckta toppar som jag hade tröttnat på att beundra, eftersom de påminde om de förfärliga hötorgsmålningar som man kunde köpa på Bundesterrasse i Bern. Kanske är kärleken precis som en sådan oäkta tavla, tänkte jag hatiskt. Kanske är den bara en dålig efterapning av den lycka vi alla strävar efter att känna. Nej, det fick inte vara så. Den kärlek vi en gång känt måste vara äkta. Och på nytt tänkte jag på de dagar och veckor jag hade tillbringat här tillsammans med Therese, på våra måltider, på våra nätter tillsammans, på svartsjukan som till sist stack upp huvudet som en galen hund... Om inte allt hade sin grund i verklig kärlek så vet jag inte.

Men om jag inte ska bli oklar måste jag börja långt tidigare; jag måste börja från början. Det var Therese som föreslog att vi skulle resa till den lilla staden Thun i Schweiz, och anledningen var denna: Långt innan jag träffade Therese var hon en lovande violinist och deltog i något som kallades för Thuner Festwoche: en ungdomsfestival anordnad till minnet av Johannes