Skyddad uppväxt

By Åke Leijonhufvud

En ensam, otrygg pojke växer upp i ett borgerligt hem i femtiotalets Lund. Fadern är ingenjör och ritar ekonomibyggnader åt de skånska slotten, modern sköter ett vackert och stämningsfullt hem. På ytan verkar allt vara en idyll. Men snart visar sig sprickor i fasaden. Under idyllen lurar rädslan och lögnerna, förställningen och missnöjet. Hur kom de dit, de som ändå var en lycklig familj?Åke Leijonhufvud berättar med ömhet, humor och förtvivlan om sin egen uppväxt fram till tjugoårsåldern. Han skildrar en ung människas utveckling från ängsligt och försiktigt barn till drömmande och missanpassad yngling, full av skamkänslor över sin nyväckta sexualitet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726691672

Book preview

författaren.

J ag föddes den 5 februari 1945. Mina föräldrar bodde då på sjunde eller åttonde våningen på Rindögatan i Stockholm. När pappa var hemma på permission – det var i andra världskrigets slutskede och han låg för det mesta inkallad – åkte han skidor på Gärdet. De hade kommit överens om att mamma skulle knyta en röd sjalett på balkongräcket när värkarna började. Då skulle pappa förstå att det var dags att skida hem och åka till BB.

Enligt min mor hade jag bråttom till världen och föddes genom störtförlossning. När jag var ett par dagar gammal fick jag blåsor på fingrarna och flyttades från Sankt Eriks sjukhus där mamma låg kvar till barnkliniken på Karolinska. Det var mörkläggningstider och pappa som hela sitt liv var en tjänstvillig människa sprang med bröstmjölk mellan sjukhusen. En kväll sprang han på en lyktstolpe i mörkret och fick en bula i pannan.

Jag var välskapt, vägde lite över tre kilo och var det sötaste lilla gossebarn som barnmorskan hade sett. Mamma som hade lidit av att min bror såg ut som en liten gubbe som spädbarn var naturligtvis själaglad över att ha fött ett så vackert barn. Redan några timmar efter min födsel var jag hennes älsklingsson och fortsatte att vara det under hela min uppväxttid. Ständigt fick jag höra hur söt och bedårande jag var. Som liten kände jag mig smickrad av allt detta beröm, jag sög i mig det som en geting suger i sig utspilld saft i solen, men i tonåren vändes plötsligt allt i sin motsats och jag greps av avsky inför mig själv. Det mesta som varit sött och bedårande blev fult, frånstötande och äckligt.

Mamma var svag efter förlossningen och hade barnflicka de första veckorna. Barnflickan kostade fem kronor om dagen och mamma skrev hem till sin mor och undrade hur de skulle ha råd med en så stor utgift. På morgnarna kom barnflickan in med mig klockan tio och lade mig i sängen bredvid mamma för att hon skulle amma. Jag var ett hungrigt barn och bet mig begärligt fast i bröstvårtorna. Men mjölken sinade snart och jag blev uppfödd på allehanda kaloririka tillägg vilka gjorde mig fet som en gris.

Min barndoms ångest kan säkert spåras till dessa första veckor då jag lyftes in till mammas säng för att ammas. Hennes modersinstinkter sa henne att hon borde slösa kärlek, värme och ömhet över mig alla timmar på dygnet, men samtidigt var hon trött och matt och tyckte att det var besvärligt med det lilla skrikande knytet som kräktes och kissade på sig och inkräktade på hennes frihet och bekvämlighet. När jag märkte det bet jag mig ännu hårdare fast i henne precis som jag hela min barndom var krampaktigt bunden till henne och vägrade släppa taget annat än korta stunder.

Samtidigt upptäckte min bror som då var tre år att mammas hela kärlek och uppmärksamhet riktades mot mig. Och inte bara hennes, jag var beundrad av alla från släkt och vänner till tanten i mjölkaffären. Min bror greps av en fruktansvärd avund. Han har berättat att han brukade sticka mig med nålar när ingen såg det, varpå jag skrek högt och hjärtskärande. Naturligtvis fick jag ännu mer uppmärksamhet då vilket gjorde honom ännu mer avundsjuk. Det var vid den här tiden han utan förvarning kunde rusa fram till andra barn i sandlådan och bita dem i kinden. Mamma hade allt besvär i världen att ursäkta sig inför de förskräckta mammorna och gav min bror rejält med smisk på stjärten när de kom hem.

Tiden på Rindögatan var utan tvivel en av de lyckligaste perioderna i mina föräldrars liv. De trivdes i Stockholm. De njöt av utsikten över Gärdet, av den ljusa och sparsamt möblerade våningen och av känslan att livet låg framför dem. Långt senare, när ensamhetens och bitterhetens dörr slog igen om mamma skulle hon tänka tillbaka på tiden på Rindögatan med en känsla av förlust och saknad. Varför blev livet så trångt och fientligt när det började så ljust och lovande?

Jag har inga egna minnen från tiden i Stockholm och kan därför inte säga om mina föräldrar var lyckliga med varandra. När jag studerar foton från den tiden ser jag ett ungt par på promenad på Djurgården, pappa rakryggad och stel i sin rymliga fyrtiotalskostym, redan lite flintskallig och med det där veka draget kring munnen som skulle följa honom livet igenom. Och mamma i Marlene Dietrichhatt och skräddarsydd dräkt och med ett förväntansfullt uttryck i sitt unga flickansikte.

Det är som om en hinna av oskuldsfullhet har dragits över fotona och som om de bakom den hinnan skriker ut hur olika de i grund och botten var, en olikhet som skulle sprida en liten dos gift mellan dem varje dag i många års tid ända tills äktenskapet var förpestat och de skildes som bittra fiender.

P appa var vek och känslig och mamma underlägsen i allt. Han dog av en hjärtinfarkt 1981. Mamma, som fortfarande lever, har ett snabbt intellekt och en vass tunga. Hon lärde sig snabbt hur hon skulle få övertaget över pappa och retade honom till vanvett väl vetandes att han inte kunde ge igen med samma medel. Han svarade på hennes provokationer med att slå i dörrar och slänga de ostindiska tallrikarna i väggen.

Båda kom från barnrika högreståndsfamiljer. Pappa föddes i Strängnäs 1911. Hans far var vid den tiden kapten vid Södermanlands regemente där också hans farfar och farfarsfar varit officerare. Hans mor var godsägardotter från Halland. De bodde på Ekegården, en röd trävilla med vildvin och vita snickerier som farfar låtit bygga på en vildvuxen tomt med ekar och liljekonvaljebackar.

Pappa berättade sällan om sin uppväxttid. Det var som om hans minnen från den tiden var utsuddade eller som om han skämdes för att berätta dem. Om hans barndom vet jag inte mer än att den tillbringades i den stora trävillan i Strängnäs och att han en gång bröt benet när ett skåp välte över honom i hans rum på övervåningen och att det dröjde flera timmar innan någon hörde honom ropa.

På ett ungdomsfoto åker han skidor i fjällen iklädd endast baddräkt och pjäxor. Det är trettiotal och depression, men det märks inte på pappa som solbränd lutar sig mot stavarna och skrattar mot kameran med pipan i mun. På ett annat foto är han på utflykt med sina kamrater till Sveaborg i Finland. Pappa är omsvärmad av flickor i djupt nerdragna klockhattar och tjocka silkesstrumpor. Själv är han ledigt och sportigt klädd i vida byxor och kavaj med breda slag. Det är något avspänt och frimodigt över honom, som om han väntade sig mycket av livet.

När farfar pensionerades i början av trettiotalet flyttade familjen från Strängnäs till Östermalm i Stockholm. Pappa blev här en omtyckt kavaljer i umgängeslivet. Hans bordskonversation var glättig och skämtsam och hans danssteg hade flykt och lätthet. Hans blyga leende och blonda våg i pannan gav honom många beundrarinnor och han saknade aldrig kvinnligt sällskap.

Man kan likna det liv pappa levde vid den här tiden vid våra dagars yuppies. Men han bekymrade sig inte som de om karriären. Som många överklasspojkar i hans generation levde han ett glatt och sorglöst liv utan att tänka på framtiden. Han tog aldrig studenten och all högskoleutbildning var därför stängd för honom. Istället sökte han in vid Tekniska institutet och utbildade sig till ingenjör. Det var ingen anslående utbildning. Tjugofemöresingenjör kallades det då. Men pappa var nöjd med sin lott. Han tyckte att det passade hans begåvning och ambitioner. Andra saker i livet, som umgänge och sällskapsliv, var viktigare för honom. Jag hörde honom heller aldrig senare i livet beklaga sig över att han inte hade utbildat sig till arkitekt eller civilingenjör.

Pappa och mamma träffades på en vårbal i Stockholm. Pappas bror Axel var förlovad med mammas väninna Gunvor. Det förde dem samman. Gunvor tyckte att pappa skulle vara ett utmärkt parti för mamma och utverkade så att mamma blev bjuden på balen. Mamma hade ingen klänning som passade men övertalades att hyra en. Hon fick pappa som bordskavaljer och tycke uppstod.

Mamma växte upp i Näshults prästgård i Småland. Hennes far kom från en småländsk prästsläkt och hennes mor var borgmästardotter från Jönköping. Mamma var yngsta systern i en barnskara på sex. Hela sin barndom levde hon i skuggan av Greta och Hillevi som glänste med sitt pianospel och sina fina betyg. Mamma var liten och söt och blev både ompysslad och bortglömd. Som yngsta systern hände det att hon blev orättvist behandlad. Vid ett tillfälle vägrade hon sätta på sig ett par randiga yllestrumpor som kliade förfärligt. Som straff låstes hon in i flickornas rum en hel dag på bara bröd och vatten.

När hon var nio år fick hon en släng av tuberkulos och blev inlagd på Sävsjö sanatorium. Hon led av hemlängtan och plågades av all den tunga sjukhusmaten. På kvällarna fick hon tjocka korvoch ostsmörgåsar. Hon hade ett skrin där hon förvarade sina bokmärken, i det lade hon smörgåsarna och låste om dem och gömde nyckeln under madrassen. När skrinet var fullt av smörgåsar upptäcktes hennes gömställe. Förseelsen rapporterades hem till pappa prosten och hon straffades med en extra portion gröt till frukost.

Mamma gick nio år i skolan, de första åren i Vetlanda kommunala mellanskola, resten av tiden i flickskolan i Jönköping. Som sina systrar bodde hon inackorderad hos barska hyrestanter som såg till att hon höll sig hel och ren.

I skolan var hon inte särskilt flitig och hade svårt att sitta stilla. Ofta var hon sjuk och kom därför efter i undervisningen. När hon slutade åttan måste hon pröva upp i nästa klass. Hon fick sitta i skolans aula medan rektorn, en prudentlig man i pincené och mittbena, satt högt över henne i katedern med sitt fickur i handen. Nu har flickan Rydeman fem minuter på sig att besvara frågorna, sa han. Han trummade med fingrarna mot katedern. Nu har flickan Rydeman två minuter på sig. När tiden var ute och mamma fortfarande kämpade förtvivlat med uppgifterna sa han skadeglatt: Och nu har flickan Rydeman kört.

Efter flickskolan i Jönköping kom mamma till Stockholm och Socialstyrelsen där hon hjälpte till att handlägga utlänningsärenden. Då och då kom gästande artister upp för att få sina uppehållstillstånd förlängda. De delade ut fribiljetter till Gröna Lund. Mamma hade knappt råd att åka spårvagn och tog tacksamt emot fribiljetterna.

Efter ett år på Socialstyrelsen sökte hon plats på försäkringsbolaget Skandia-Freja. För att komma ifråga måste hon bättra på sina kunskaper i maskinskrivning och stenografi. Det fanns en kurs men den kostade femton kronor. Hon skrev hem till sin far och bad att få låna de femton kronorna. I brevet betonade hon hur viktig kursen var för hennes framtid och lovade betala igen vartenda öre.

Hon blev kallad till en anställningsintervju. Innan chefen hann säga något undrade mamma om det ingick pension i anställningsvillkoren. Det hade hennes far sagt att hon måste fråga om. Chefen skrattade och menade att det var lite väl tidigt för en ung flicka att tänka på sin pension, varpå mamma rodnade och neg.

Men hon skulle snart glömma tanken på pension. I hyrd klänning gick hon på vårbal och träffade en ung, stilig man av god familj, med höga tinningar och ett vinnande leende. Hon blev upp över öronen förälskad i honom. Mamma var tjugotre år, söt och nätt som en docka, omsvärmad och uppvaktad. Hon kunde välja och vraka bland kavaljerer som senare i livet skulle bekläda ambassadörsposter och bli höga chefer i näringslivet, men hon föll för pappas vekhet och charm.

Nyförlovade gick de på visit till mammas syster Greta och hennes man kammarrättsrådet som bodde i en patricierlägenhet på Östermalm. De bjöds på sherry i fästmanssoffan. Mamma var nervös och spillde på det dyrbara chintztyget. Men hon behövde inte oroa sig. Pappa gjorde lycka med sitt lättsamma sätt. Och inom sig var mamma säkert stolt över att kunna tävla med sin syster.

Bröllopet stod sommaren 1939, en månad före andra världskrigets utbrott, i Virestads prästgård i Småland där morfar var kontraktsprost. Efter vigseln samlades de båda släkterna på grusplanen framför den lövade verandan för fotografering. Mamma ser oskuldsfull och nästan lite rädd ut på bröllopsfotot. Men hon ler förväntansfullt, ty nu omsluts hon av en stor gammal adelssläkt med titlars klang och kraschaner på bröstet.

Bröllopsresan gick till Paris. På hemväg genom Tyskland skräms mamma av de många trupptransporterna hon ser genom tågfönstret, men hon riktar blicken upp mot de vinklädda sluttningarna utmed Rhen och glömmer snart sin oro för kriget.

Hemkomna måste de se sig om efter en bostad. Det visade sig vara lättare än de hade trott. På Gärdet stod hyresvärdarna utanför de nybyggda husen och bjöd ut de tomma lägenheterna. Pappa och mamma var ett av de unga par som förlade sin söndagspromenad hit. De gick in och ut ur husen och fastnade till slut för våningen på Rindögatan med balkong och utsikt över Gärdet.

Här inredde mamma deras första hem. En röd soffa, en blommig fåtölj, en gungstol från det odencrantska morföräldrahemmet i Jönköping – slitstarka, tidlösa möbler som skulle följa dem äktenskapet ut. Huset var fullt av unga, nyinflyttade familjer. Här fick mamma sina första varaktiga vänner. De satt barnvakt åt varandra och sprang till varandra med socker och smör när deras män låg inkallade.

Men det hände också att hon kände sig ensam och besviken på äktenskapet. Under beredskapsåren hade hon bara pappas fältpostbrev med torra fakta kring militärlivet att glädjas åt. Det räckte inte att han undertecknade dem med Din älskade make. Djupt inom sig undrade hon om de alls passade samman.

Här födde hon sina båda barn. Min bror föddes den hårda krigsvintern 1941 och måste döpas i hemmet eftersom kyrkorna stod oeldade och kalla. Själv föddes jag under fredsvåren med ett v-tecken i pannan. Det tolkades som ett segertecken, men förklaringen var betydligt mer prosaisk. Då jag skrek svällde venerna i pannan. Fortfarande framträder de tydligt när jag blir arg.

När jag var sex månader fick pappa erbjudandet att förestå AB Ekonomibyggnaders nyöppnade filial i Lund. Skåne med sina slott och bördiga åkerarealer var en lovande marknad för lantbruksbyggnader och pappa skulle ensam få ha ansvaret för filialen tillsammans med en medhjälpare. Mina föräldrar såg för sig hur ett nytt och spännande liv öppnade sig för dem i en ny landsända och tackade ja till erbjudandet. Pappa flyttade ensam ner under sommaren och mamma kom efter med min bror och mig några månader senare.

Första tiden bodde vi i en mörk och dyster lägenhet på Östra Vallgatan mittemot Botaniska Trädgården. Mamma promenerade med barnvagnen på de smala grusgångarna. Ibland fick hon sällskap av farbror Alexis, en avlägsen släkting som bodde på samma gata och som lärde henne de latinska namnen på växterna. På kvällarna berättade hon för pappa om sina promenader och om hur många latinska växtnamn hon lärt sig.

Två år senare flyttade vi in i en sexrummare i ett nybyggt hus på Gyllenkroks allé alldeles invid Stadsparken. Livet tog ett språng. Med ens tycktes alla förväntningar infrias. Här hade mamma allt hon hade drömt om. En vacker våning med det bästa läge man kunde finna i Lund, lysande utsikter för pappa att avancera i sitt arbete, en trygg social ställning i en landsända som räknade ett fint namn och stolta anor till de främsta tillgångarna i livet. Strålande tider väntade oss.

H uset på Gyllenkroks allé där vi bodde i sjutton år var som en miniatyrvärld av de övre skiktens Lund.

På första våningen bodde docent Jönsson, känd kirurg och specialist på prostatacancer. Från hans fönster hängde efter veckosluten ofta harar och fasaner som han skjutit på de skånska slotten. Under oss bodde körsnär Olsson som från sin affär försåg professorskorna och borgarfruarna med minkpälsar och rävboor. I våningen ovanför oss bodde rådman Bergsten som härskade över den dystra domstolsvärlden och högst upp i en etagevåning med utsikt ända till Köpenhamn bodde Fredrik Böök, litteraturprofessorn.

Professor Böök var ägare av en stor flott Buick som varje lördagsmorgon nypolerad och svartglänsande kördes fram till porten av en av garagets anställda. Vi pojkar höll oss alltid framme då, för vi visste att professorn gärna tog oss med på en åktur av det äventyrliga slaget. På tjugotalet hade han farit land och rike runt från Smygehuk till Pajala. Nu inskränkte han sig till Lund med omnejd. Men det världsmannamässiga i hans sätt att köra fanns kvar. Stopplikt och röda trafikljus struntade han högaktningsfullt i eftersom han ansåg att föraren av en Buick alltid hade företräde.

I detta hus intog mina föräldrar en mellanställning. Jag minns att mamma tyckte att körsnär Olssons rundlagda och pratglada fru var en aning underklassig medan hon alltid nämnde professor Bööks namn med vördnad och respekt. Han förde in en fläkt av bildning och kultur i ett hus som honom förutan hade dominerats av en själlös och småborgerlig krämarmentalitet. För mamma var det som en påminnelse om den prästgårdsvärld hon för alltid lämnat bakom sig.

I sitt eget hem lyckades hon skapa en stämning som hade mycket av lantlig prästgård över sig. Björkstolarna runt matsalsbordet kommer från mormors föräldrahem och gökklockan från gammelfarfars prästgård i Småland. Duken på matsalsbordet är broderad med maskrosor och blåklint efter mönster från Hemslöjden. Allt är smakfullt arrangerat och uttrycker ett behov av trygghet och ordning. På fredagarna, när städerskan varit där, rättar mamma till dukarna och vaserna så att allt kommer på plats igen. Och när solen faller in genom de stora fönstren mot Stadsparken och parkettgolvet glänser nybonat och mattfransarna är kammade är det inte mycket som skiljer hemmet från en prästgård på landet.

På bokhyllan i stora rummet står diktböcker av Pär Lagerkvist och Harriet Löwenhjelm och romaner av Sigfrid Siwertz och Margit Söderholm. Mamma läser mycket. Hon är med i Svalans bokklubb och lånar nyutkomna underhållningsromaner i en liten boklåda vid gasverket.

På en hylla ligger Idun och Veckojournalen och högst upp på bokhyllan står pappas skyttepokaler. Han är en duktig skytt men har slutat tävla sedan han gifte sig med mamma. I ett av skåpen längst ner finns familjealbum, kortspel och pussel och i ett annat bjudcigarrer och en slipad karaff med gin som tas fram vid middagsbjudningar.

I ett rottingställ vid den blommiga fåtöljen ligger dagstidningarna, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. På soffbordet står en mässingsaskkopp i form av ett eklöv och ett träskrin med cigarretter. De heter Delfi och luktar sött och gott, som torr halm.

På väggarna hänger tavlor, landskapsmålningar mest. Några av tavlorna har pappa målat själv. En av dem föreställer Strängnäs domkyrka, en annan en vitklädd murare på väg uppför en byggnadsställning med en trave tegelstenar på ryggen.

I sängkammaren är mammas och pappas sängar skilda åt av två nattduksbord. Över mammas säng hänger romantiska sekelskiftestavlor. Den ena föreställer ett bukoliskt landskap med får och getter, den andra ett nattligt klipplandskap med månsken och sönderslitna moln.

I denna våning växte jag upp och härifrån härstammar mina första fragmentariska minnesbilder. Jag står i min spjälsäng och ser ut på gården som domineras av ett stort päronträd. Solen faller in på golvet som är av trä med mörka kvisthål som liknar påfågelögon. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen, rädd eller trygg. Ännu är min värld uppfylld av vaga stämningar, av dofter, ljud och känselförnimmelser. Mammas händer är mjuka och doftar gott när hon lyfter upp mig ur sängen, hennes röst är len och förförisk när hon kelar med mig, men den kan också vara hård och kall när hon lämnar mig ensam på barnkammargolvet för att ordna med något i den stora våningen.

Tydligare är mina minnen av hur min bror när jag var tre eller fyra år smög på mig på kvällarna. Hans säng stod i vinkel till min. När mamma hade läst kvällsbön med oss och sagt godnatt och rummet vilade i det svaga skenet från nattlampan brukade min bror i smyg lägga sig under min säng och lyfta den med båda händerna. Precis i insomningsögonblicket fann jag till min fasa att min säng svävade strax ovanför golvet och jag gallskrek tills någon av mina föräldrar kom inrusande i rummet. Min bror hade då snabbt och tyst krupit tillbaka till sin säng där han låtsades sova. Jag antogs ha drömt något hemskt, blev omstoppad och fick nya lakan om jag hade kissat på mig, vilket jag oftast hade gjort.

Andra gånger satte han sig grensle över mig när vi lekte på barnkammargolvet. Han låste mina armar med knäna och kittlade mig på halsen, i armhålorna och på magen. Jag skrattade först men skrek snart som en stucken gris. Egendomligt nog hörde våra föräldrar sällan mina skrik. Men en gång kom pappa in i rummet när jag var nära att kikna, drog upp min bror och gav honom en örfil.

Jag brukade rulla mig till sömns. Det gick till så att jag låg på sidan med pekfingret i munnen och rullade huvudet av och an på kudden, ibland i lugn rytm men ofta i rasande tempo. Under tiden nynnade jag halvhögt.

Jag vet ännu i dag inte vad som fick mig att rulla. Var jag redan så otrygg att denna monotona tvångsrörelse var det enda som kunde få mig lugn, som en idiot som vaggar av och an på en stol? Berusade jag mig som en dervisch med min egen rörelse eller tyckte jag bara att det var skönt och avslappnande? Jag vet inte. Faktum kvarstår att jag rullade.

Min bror ogillade naturligt nog min sysselsättning. Han förstod inte varför hans lillebror måste svänga huvudet av och an på det där irriterande sättet och dessutom nynna under tiden. En kväll lade han en lapp på mammas huvudkudde där han klagade på mitt rullande. Han hade just lärt sig skriva men hade svårt med stavningen. Varför måste Åke alltid rula? stod det på lappen.

Men han nöjde sig inte med att skriva små lappar. En kväll tröt hans tålamod och han tog sin kudde och pressade den över mitt huvud så att jag inte kunde rulla med det längre. Att jag inte kunde andas heller bekymrade honom inte nämnvärt. Kanske var det till och med hans avsikt att kväva mig.

Hur jag räddades vet jag inte. Kanske kom mamma in i barnkammaren just då och upptäckte vad som höll på att ske.

Till slut måste jag ha tröttnat på min brors ständiga övergrepp mot mig, för en dag vid middagsbordet kastar jag utan förvarning en hammare mot honom (jag måste ha haft den gömd under bordet). Hammaren susar förbi hans högra tinning och landar på golvet bakom honom.

Det blir dödstyst vid matbordet och alla stirrar på mig, mera av förvåning än av skrämsel. Ingen har väntat ett så plötsligt vredesutbrott från en lugn liten gosse som jag. Jag blir körd från bordet och lagd i sängen utan någon mat. Ensam i barnkammaren förbannar jag min bror i djupet av min fyraåriga själ och önskar att hammaren hade dödat honom.

Vissa kvällar fick jag somna i mammas säng. Det var en himmelsk njutning att krypa ner mellan hennes svala, lavendeldoftande lakan. Sådana kvällar somnade jag alltid utan att rulla mig till sömns.

Ibland fick jag också ligga bredvid henne medan hon läste en bok eller lyssnade till morgonandakten i radio. Jag minns att jag en sådan gång låg med händerna under täcket och lekte med