Felix upplevelser

By Åke Leijonhufvud

Felix upplevelser är berättelsen om filosofen Felix Moll som föddes med sorgsna ögon eftersom hans mor lyssnade till romantisk musik medan hon väntade honom. Felix är en passionerad människa, besatt av tanken på det goda. Men verkligheten motsvarar inte alltid hans ideal. Hans avhandling om Kierkegaard har avrättats, hans hustru har lämnat honom och han får inte träffa sin lilla dotter. I sina nertyngda kavajfickor bär han på två böcker som han läser i ständigt, på parksoffor och i taxibilar – Spinozas Etik och en bok om kapprustningen i världen.En udda, tragikomisk människa? Ja, men också en person med stark aptit på livet som för honom in i många festliga och dråpliga situationer.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 19, 2021
• ISBN: 9788726698886

Book preview

Irene

Om världen inte är god måste den vara ond, tänkte Felix.

Den sista tiden hade det inträffat saker i hans liv som kom honom att undra om världen verkligen var så god. Hans bok om Kierkegaard och vår tid avrättades i fackpressen med vällust och i dagspressen med en axelryckning. Hans hustru övergav honom brådstörtat och han fick inte längre träffa Julia, sin lilla dotter. Allt togs ifrån honom och han kunde en tid inte värja sig mot tanken att hans liv höll på att ta slut.

Där han satt i Lauras trädgård med en stråhatt mot solen och fötterna i en balja med ljummet vatten var han i full färd med att försöka förklara och förstå. Det var sannerligen inte lätt. Värmen låg het och dallrande inne under träden. Brudspirea och rhododendron exploderade i hettan. Han var glad, sorgsen, uppriven, trött och en liten aning lättad. I tankarna gick han igenom den senaste tidens händelser om och om igen utan att riktigt fatta vad som hänt. Nej, han förstod ingenting. Och allra minst hur det kunnat gå honom så illa.

Kanske älskade jag livet för mycket, tänkte han med den uppsluppenhet i sorgen som var hans egen.

Allteftersom solen flyttade sig genom den förvildade trädgården, flyttade han vilstolen så att han befann sig i skuggan. Trädgården var verkligen vildvuxen; den var lika exotisk som Laura själv. Att hon aldrig kunde rensa rabatterna, ansa bärbuskarna och beskära äppelträden! Tistlar sköt upp bland reseda, blåklint och krasse. Fruktträden var böjda och knotiga som vresiga åldringar. De var utblommade för länge sen och i blommornas ställe satt små gröna äppel- och plommonkart tätt samman med växandets hela mysterium i sina hårda och svällande kroppar.

Vad han kände sig besläktad med den otämjda, frambrytande kraften omkring honom! Bekvämt tillbakalutad spottade han ut körsbärskärnor som träffade den gammaldags vattenkannan i det höga gräset så att den gav ifrån sig en ihålig klang. Samtidigt föll den uppslagna boken som låg på vilstolens nötta armstöd till marken.

Låt den ligga, tänkte han med en blandning av vild förtvivlan och uppsluppen sorg när han såg det smutsiga och sönderrivna omslaget till Kierkegaards skrifter i urval. Mästarens drömmande och cyniskt genomskådande blick riktades mot honom bland hundlokor, tusenskönor och maskrosor. Som tusentals gånger förr hade han tagit den gamle filosofen till tröst – den moderna tidens första stora expert på leda och förtvivlan. Hur många svindlande, berusande och uppslitande forskartimmar hade han inte ägnat åt honom? Han ler säkert tacksamt mot mig i sin himmel, tänkte Felix och kände på nytt ett sting av det gamla ursinnet över att hans lärda och epokgörande avhandling om det olyckliga danska geniet hade slitits i stycken av avundsjuka och rasande kolleger när den publicerades för snart ett halvår sen. Vi möts kanske däruppe i de högsta sfärerna som två missförstådda, plågade, för tidigt döda själar. Varför inte? tänkte han och log hemlighetsfullt åt tanken.

Så kom han ihåg att han var ensam i trädgården och i Lauras hus, men att han inte skulle förbli det så länge till eftersom Laura skulle komma snart – om ett par dagar, om en vecka. Han visste inte så noga. Det gav honom ändå ett visst hopp. Han hade fortfarande en uppgift i livet. Sen fick hans belackare och kritiker säga vad de ville – de där galna hundarna som älskade att slita hjärtat ur ett levande bröst, tänkte han.

Det hade börjat för tre månader sen när hans svärfar, professorn i praktisk filosofi Alexej Potapenko, hade angripit hans doktorsavhandling Kierkegaard och vår tid i en recension i tidskriften Tro och vetande. Det var en rabiat artikel, indignerad och temperamentsfull. Felix fick först en chock när han läste den, sen blev han egendomligt upphetsad, nästan glad för att han kunde framkalla sådana reaktioner; till sist blev han blek och rädd och förstod att det var ute med honom. Tidigare hade Felix Moll haft ett gott rykte i den filosofiska världen. Avsnitt av hans avhandling hade stått att läsa i tidskrifter och häften, han hade deltagit i seminarier och forskningssymposier i utlandet, och hans okonventionella, överraskande infall hade rönt uppskattning bland kolleger och vänner. Långsamt förstod han att allt det var till ända nu. Alexej Potapenko var en kraftfull, burdus, låghalt, rödbrusig ryss som hade flytt undan Stalins fångläger på trettiotalet; han hade långt, gulvitt, svallande hår och så kraftig skäggväxt att han måste raka sig två gånger om dagen. Vad han sade var lag i den filosofiska, kammarlärda världen. Det var hans ord – och sen amen. Med skrämmande klarsyn förstod Felix att hans aktier skulle dala. Och mycket riktigt, de sjönk katastrofalt. Två månader efter att avhandlingen hade kommit ut var han hängd och hudflängd i alla de stora tidningarna.

Hur kunde det gå så illa? undrade han. I sina egna ögon var han en seriös om än lite naiv och omständlig forskare – men bara i sina egna ögon. I det offentliga livet var han en narr som man skrattade åt. Han hade sannerligen inte gjort det lätt för sig. Men om han rannsakade sig själv – och det var vad han gjorde, tillbakalutad i vilstolen medan svetten rann ner i byxlinningen på honom – hade han sig själv att skylla ifråga om mycket. Han hade velat visa hur den moderna, rastlösa människan som hungrade efter sanning och rättvisa hade lika svårt att finna en mening med sitt liv som man hade på Kierkegaards tid. Tomhet, leda och förtvivlan behärskade människan då som nu. Det var ingen lätt uppgift, och för att lyckas hade Felix dragit in hela sin förvirrade samtid i undersökningen. Att leva ett meningsfullt liv i en sådan tid var lika svårt som för en rik att komma in i Guds rike eller för en kamel att gå igenom ett nålsöga.

Ja herregud, han hade lika gärna kunnat komma dragande med Sokrates och Jesus och Job och Jesaja och liljorna på marken och himmelens fåglar!

Nej, det var sannerligen ingen lätt tid han hade bakom sig.

Men kanske är sorgen ett naturligt tillstånd att leva i, tänkte han. Ingen har som Kierkegaard insett den vällust som ligger i att fullkomligt hänsynslöst hänge sig åt sorgen.

Han suckade ljudligt i värmen. Han höll visst på att slumra till. Han hade sovit illa i natt. Javisst, han hade sig själv att skylla. Han hade försmått Lauras kärleksfulla omtanke och lagt sig raklång i reskläderna på den smala och obekväma ottomanen istället för att ta på sig den renstrukna pyjamasen som hon hade lagt fram åt honom i sovrummet, tillsammans med en deckare och några ofattbart ömma rader på en lapp. Hon visste precis hur hon skulle ta honom, den kära Laura. Men han hade inte känt sig värdig hennes omtanke.

Hans slöa, överhettade hjärna fortsatte att söka sig bakåt i tiden. Först och främst till gårdagen. Längre tillbaka vågade han inte gå. Efter två hektiska, förvirrade månader i Stockholm (och en lika hektiskt förvirrad vecka i Paris) hade han kommit hem till Gläntan på eftermiddagen föregående dag. Men den fäderneärvda gården, som han med växlande framgång hade skött och brukat själv de senaste fem åren, befann sig i ett bedrövligt skick: mätarlarverna hängde i taklampan ovanför matsalsmöbeln, svalorna hade byggt bon på verandan och uppe i sovrummet och mössen hade brutit sig in i skafferiet. Flyktigt hade han inspekterat förödelsen och sen gått ut och vittjat brevlådan nere vid vägen. Bland reklam, räkningar, inkassokrav och björkarnas guldgula pollen låg ett telegram från Laura – ett svar på hans eget telegram samma dag där han meddelade att han var tvungen att bryta kontakten med yttervärlden för en tid.

Om du nödvändigtvis måste dra dig undan världen kan du lika gärna göra det i mitt hus, skrev hon i telegrammet. Lauras sommarhus låg två mil från Gläntan.

Först hade han tvekat och tänkt att han inte ville vara någon till besvär. Men efter att ha gått en runda till runt huset och sett hur nässlorna höll på att tränga in genom källarfönstren och hur svalorna flög in och ut på glasverandan (flera av de små rutorna var krossade), hade han ändrat sig och beställt en taxi som förde honom de två milen till Lauras sommarställe.

Och nu satt han i hennes förvildade trädgård och talade till sitt hjärta att vara stilla. Var det inte komiskt? Jo, tänkte han. Om man med det menade att han hade sig själv att skylla för att han hade ställt till det så för sig. Han var utmattad, uppriven och kraftlös. Eller som Laura hade sagt när de träffades tidigare samma vår: Du är oberörbar – precis som en etruskisk lerkruka. Rör man vid dig faller du sönder i atomer.

Hon visste inte hur rätt hon hade haft då. När han satt i taxin på väg från flygplatsen hem till Gläntan var det bara det sköra, metafysiska skalet kvar av Felix Moll. Själen hade lämnat kroppen i en stum, ursinnig protest. Han hade sett ut över gula rapsfält och bokskogar gröna som Beethovens Pastoralsymfoni och känt att om han hade lämnat huvudstaden bara en timme senare hade han varit stendöd. Nu fanns det trots allt en gnista av vanvettigt, absurt hopp i honom. Han skulle överleva, om så bara för att bevisa för omvärlden att han inte var sjuk och vansinnig. Han hade arbete att utföra, massor av arbete. Och det viktigaste av allt – han skulle processa om rätten att få träffa Julia, sin lilla dotter.

Ja, han hade varit så inne i sina tankegångar att han hade börjat tala högt där i taxins baksäte. Chauffören vände sig nervöst om, men Felix pekade på vägbanan för att visa att det var den och inte honom han skulle hålla blicken på. Man kör så många konstiga typer nuförtiden att man måste se upp, muttrade chauffören i backspegeln. Felix hade god lust att drämma till honom i huvudet med en av böckerna han hade i sina fickor, men avstod när han såg rubrikerna framför sig: Lärd galning slog ner taxichaufför. Han vevade ner rutan för att få lite luft, men det var lika hett ute. Det rykte gult om rapsen. När de var framme banade han sig väg genom havet av hundlokor och vildpersilja. Och på förstukvisten fick han sin första ordentliga chock: handen som skulle låsa upp dörren darrade så att han inte fick in nyckeln i låset. Då förstod han att det var dags att slå av på takten.

Solen hade flyttat sig fram till vilstolen nu. Genomvåt av svett reste han sig och gick de få stegen till hängmattan som släpade buken i det höga gräset. Den var full av bruna, förtorkade frökapslar (som små foster, tänkte Felix som inte kunde låta bli att likna allt han såg vid något annat).

Han skakade bort dem och lade sig ned i hängmattan. Halmhatten placerade han på bröstet.

Den vilda grönskan omgav honom. Han såg upp i almarnas och lönnarnas mörka lövverk. De skickade ner ett klibbigt ämne som satte sig på hans händer, läppar och ögonbryn. Det är bra, tänkte han. Naturen tar hand om mig. Det är som att balsamera ett lik. Runtomkring honom blommade kaukasisk förgätmigej, lungört och hornviol. Laura älskade verkligen sina blommor. På köksbordet låg en bön (uppenbarligen visste hon att hon skulle lyckas övertala honom att resa hit) om att han skulle vara så snäll att vattna rabatterna varje kväll. Jag får inte glömma det, tänkte han.

Det roade honom att tänka på Laura. Hon var för hans själ vad det strilande vattnet var för marken. Ja, på något sätt kom han alltid att tänka på Psaltaren och Höga visan i samband med henne. Hon var en exotisk, överdådig, varm och sensuell kvinna – raka motsatsen alltså till hans stränga, madonnaliknande hustru Katarina. Hon var gift med den bullrige, jovialiske konferenciern och TV-underhållaren Erwin Sommer (Felix sinne mörknade hastigt när han tänkte på honom). När han lärde känna Laura för snart ett år sen (på en förlagsfest; hans bok om Kierkegaard var i det närmaste klar då och behövde puffas för innan den publicerades) konstaterade de att hennes lantställe låg i närheten av Gläntan. Katarina, hans hustru, hade lagt in om skilsmässa bara ett par dagar tidigare och Felix var i behov av all den hjälp han kunde få. Och Laura var inte sen att hjälpa honom; hon betraktade sitt äktenskap med den tjugo år äldre Erwin som i högsta grad fritt, och denna frihet använde hon till att skänka den ensamme, olycklige, kärlekstörstande Felix en smula tröst. Hon upplät sitt sommarhus och sitt sköte åt honom.

Om jag bara hade lyssnat lite mer till henne hade jag kanske klarat mig bättre, tänkte han. Åtminstone i mitt privata, äktenskapliga liv. När Katarina, eller Katja som Felix kallade henne, ville skiljas och ta deras dotter med sig hade Laura, den goda, förståndiga Laura, rått honom att låta det ske.

Du är för god för den kvinnan, hade hon sagt. Jag känner hennes typ – en intrigerande, kallsinnig satmara. Om du håller fast vid henne kommer hon att ta livet av dig. Tro mig.

Men Felix inbillade sig att han fortfarande var förälskad i Katarina. Och istället för att lyssna till Laura uppförde han sig som en dåraktig, svartsjuk äkta man – ställde till med barnsliga uppträden och hotade att slå ihjäl Katarina med en yxa om hon så mycket som andades om att försvinna och ta Julia med sig.

Han suckade i värmen. Ja, han hade verkligen ställt till det för sig! Men även om han inte hade lyssnat till Laura den gången, hade hon varit honom till stor hjälp vid många andra tillfällen. Vilken märklig kvinna hon var! Yppig, rödhårig, polskfödd, med en ensamstående mamma med minnen från Auschwitz och Treblinka, hade hon tidigt lärt sig att stå på egna ben. Hon hade varit tolk, grönsaksodlare, meditationsledare, jazzsångerska och barnträdgårdslärarinna i Holland innan hon gifte sig med sin TV-pappa (Felix sinne mörknade igen). Nu översatte hon texter till polska och tjeckiska barnprogram och skötte en antikvitetsaffär på halvtid.

Men framför allt ägnade hon sig åt en kärleksfull, ömsint, sinnlig och fantasifull omvårdnad av Felix.

Det är märkligt, tänkte han. Somliga kvinnor klöser ögonen ur mig, andra skänker mig sin kropp och sin själ. Det blir man aldrig klok på.

Fast egentligen – han kunde inte släppa tankegången, den häftade fast vid honom som lönnens klibbiga ämnen – var det nog inte bara min hjälplöshet som fick Katarina att reagera som hon gjorde. I hennes ögon var jag självupptagen, krävande och lättstött som en primadonna. Det var inte bara hennes uppmärksamhet jag ville ha, det var hennes själ. När jag skrev min bok om Kierkegaard var det mitt arbete som skulle respekteras, diskuteras, stötas och blötas i det oändliga. Att Katja också hade ett arbete att sköta – hon skrev på en avhandling om de latinska kyrkofäderna – hade jag alltför lätt att glömma bort.

Till slut gjorde hon det enda raka: hon tog Julia med sig och lämnade Felix ensam på Gläntan. Hon skvallrade vitt och brett för deras vänner om hans ensamhet och ynkedom, om hans förtvivlade försök att återuppta kontakten, om hans vilda fruntimmershistorier (det var Laura!), om hans undanstoppade arv (insytt i fodret på hans kavajer, sade hon), om hans depressioner och om hans plötsliga vanvårdnad av sin kropp (det sista var åtminstone sant). Allt detta tog Felix som intäkt för att hon egentligen aldrig hade älskat honom. Hon var bara ute för att krossa mig!

Plötsligt sköt den gamla svartsjukan fart i honom på nytt. Vad gjorde Katja nu? Satt hon på verandan i sin rymliga trävilla däruppe i Lidingös tallklädda Berchtesgarden (villan inköpt för hennes fars rubler) tillsammans med sin älskare och åt foreller och sjasjlyk flamberad i armenisk konjak? Och drack georgiskt vin till, i de höga, sjögröna och vackert slipade kristallglasen som Katja och Felix hade fått i lysningspresent?

Han suckade igen. Och eftersom han var ensam i trädgården, i huset och i världen började han sjunga svagt för sig själv en visa som hans mor hade lärt honom när han var liten.

Lille Felix, sov sött i frid!

Du får tids nog vaka

Tids nog se vår onda tid

Och hennes galla smaka.

Världen är en sorgeö

Bäst man andas, ska man dö

och bli mull tillbaka.

Tänk om Katja skrattade åt honom just nu? Hon hade all anledning till det, tänkte han och kallsvettades. Herregud, hon (och en eller två miljoner människor till) hade sett honom spela apa i Erwin Sommers populära livsåskådningsprogram i TV för bara en vecka sen. Han visste inte om det var Laura som hade viskat i Erwins ludna öra att ha honom med i programmet; men vad han visste var att rollen som moraliskt världssamvete klädde honom illa. Jag måste sluta upp med sådant trams. Annars är det snart slut med mig.

Fast man skulle kanske hjälpa dem på traven som vill se mig utplånad från jordens yta? Som en ren barmhärtighetsåtgärd, menar jag. Att ta livet av mig vore kanske det klokaste jag kunde göra – vida mer förnuftigt än att uppträda i TV.

Ingen i hans släkt hade någonsin dött av sjukdom, brukade hans far säga. Självmord, slaganfall, olyckshändelser hade man dött av, men inte av sjukdom. Så visst fanns det en tradition på området.

Annars var det nog livskraften som var utmärkande för den mollska släkten. (Han tyckte mycket om att tänka på sin släkt – det gav honom en sorts andlig upprättelse. Därför fortsatte han att tänka på den med samma roade, plågade, monotona envishet som han nyss hade tänkt på Laura, Katarina och den västerländska civilisationen.) Hans far Oskar Moll hade varit ägare av två konservfabriker, den första i Småland, den andra i Skåne. Han var född i Stettin och utbildad i Tyskland och Ungern, men depressionen på den preussiska landsbygden tvingade honom till Sverige på trettiotalet. I krigets begynnelse förstod han att det skulle gå åt mycket konserver – grönsaker och soppor, för att inte tala om alla bruna fältburkar som soldaterna måste bära med sig i sina tornistrar. Alltså såg han lysande tider framför sig. Men växtligheten var dålig i Småland de första krigsåren. Han flyttade verksamheten söderut; den andra fabriken kom att ligga i de vackra, gröna dalgångarna norr om Ystad. Pappa Oskar var en praktisk människa, hel och ren. Han måttbeställde sina kostymer från London och sina skor från Milano. Han spelade fiol hyggligt och försökte fånga ljuset utanför Koblenz och Eisenach på sina dukar under sina många resor ute i Europa. Hemma drev han fabriken despotiskt, med järnhand. Men han var idealist också och bar huvudet högt. Boningshuset av gulputsad sten i närheten av fabriken lät han uppkalla efter Tolstojs släktgård Jasnaja Poljana. Det betyder Den ljusa gläntan. Pappa Oskar var blygsam nog att kalla sitt hus för enbart Gläntan. Där bodde han sen med mamma Klara som han hade hittat på en dansbana i de småländska skogarna; mamma Klara var vacker och svärmisk och spelade Schumann och Mendelssohn på piano. Hon hade täta, mörka ögonbryn och bar sitt kastanjebruna, tidigt grånade hår i flätor uppe på hjässan. Hon dog efter en underlivsoperation på Felix femtonårsdag.

Men i pappas släkt dog man våldsammare än så, tänkte Felix. Pappa Oskars far Wilhelm Friedrich Moll var preussare, men hade ungerskt, franskt, skotskt och holländskt blod i ådrorna. I sin krafts dagar ägde han en jute- och lintygsfabrik i Stettin och levererade kläder till Kaiserns armé. Men på tjugotalet tröttnade han och sålde fabriken. Förmögenheten delade han på tre: den största delen behöll han själv, den näst största fick pappa Oskar och den minsta skulle gå till kommande barnbarn. (Han fick bara ett, långt efter sin död, och det var jag.) Wilhelm Friedrich tog avsked av sin rena, tysta, gudfruktiga gemål och försvann till Rivieran. Han förälskade sig i en baronessa Dupanloup och spelade av sig sin leda och alla sina pengar på kasinot i Monte Carlo. Samma dag som börskraschen i New York ägde rum (fast ovetande om denna) sköt han sig en kula för pannan; baronessan förbarmade sig över honom och lät begrava honom i Paris.

Kan man bli annat än vrickad med en sådan släkt, undrade Felix. Faktum är att ingen i min familj lyckats särskilt bra med någonting annat än med att dö. Efter ett par blomstrande år gick det dåligt för pappas konservfabrik. På sextiotalet konkurrerades han ut av de multinationella livsmedelsbolagen. Ett par år senare fick han slaganfall efter att ha utmanat bönderna i trakten i hästskovarpa – ett av hans favoritspel. I sju år låg han stum och anklagande på Serafimerlasarettet i Stockholm dit han av någon anledning ville föras, innan han dog förra vintern. Felix brukade besöka honom en gång om året, i juni när schersminbuskarna blommade på Gläntan. Han hade alltid med sig en blommande kvist till sjukrummet.

Tragisk, besatt, galen, dödsmärkt och storvulen – sådan var den släkt han hade fått på sin lott.

Fast en liten älskvärd historia var det om hur jag fick mina förnamn, tänkte Felix. När mamma Klara var i grossess spelade hon piano och vevgrammofon dagarna i ända – Tjajkovskij och Mendelssohn. Den sorgsna musiken gjorde henne tydligen gott. Och hon tänkte att om hon fick ett gossebarn skulle han få namn efter en stor tonsättare. Helst ville hon döpa honom efter den stormande, tragiske Tjajkovskij, men eftersom hon inte ville att han skulle heta Pjotr fick det bli Mendelssohn. Så jag döptes till Felix – den lycklige. Och eftersom hon hade en lika stor kärlek till den himmelske Mozart, som hon spelade på taffeln i det gula förmaket på Gläntan, lade hon till namnet Amadeus. Pappa Oskar, som ville att jag skulle heta Otto efter Bismarck eller Leo efter Tolstoj, grymtade men gav med sig.

Så många drömmar, så många tillkortakommanden ett människoliv ändå består av, tänkte han och blickade upp i den frodiga, välsignade grönskan.

Försommaren hade stått i sitt flor när mamma Klara födde honom för trettioåtta år sen, precis som nu. Försommaren var hennes tid. Hon älskade ljuset på sommaren – sommarkvällarnas gröna ljus. Det hjälpte henne över många svåra sorger. Felix förstod henne. Också han andades ut när sommaren kom. Han visste att somliga människor upplevde juni som en smartens månad; de tålde inte de svidande ljusa nätterna och känslan av alltings förgänglighet. Men för Felix var det en hoppfull tid.

Romantiker var han – något annat var inte möjligt i vår tid, tänkte han.

Men att ligga i hängmattan i en himmelsk trädgård en hel dag var för mycket till och med för en man med Felix läggning.

Han steg upp. Han ville se sig omkring i trädgården och i huset. Kanske fanns det en doft av Laura kvar i växthuset eller i köket? Hon hade en sällsynt förmåga att lämna efter sig små utsökta påminnelser om sig själv överallt, precis som en fjäril som tappar lite överjordiskt stoft så snart den sätter sig någonstans. Och just nu var Felix i stort behov av sådana trygghetsförsäkringar.

Med böjt huvud trädde han in i dunklet i redskapsskjulet. Därinne stod spadar, räfsor, korgar, vattenkannor och en rostig gräsklippare med torrt, hampaliknande gräs fastsurrat vid hjulen. På väggen, mellan sekatörer och handkrattor, hängde Lauras vidbrättade stråhatt som hon använde när hon klippte rosorna eller plockade halvruttna plommon ur gräset sent i augusti – av plommonen gjorde hon ett sött och starkt vin.

Med en förströdd sorg som en varm vind kring hjärtat böjde han sig ner och plockade upp en torkad ros från jordgolvet. En prydnadsros som lossnat från Lauras bredbrättade hatt? Han lade den på redskapshyllan och stötte samtidigt mot något mjukt med stortån. I dunklet urskiljde han vad det var – en halvt uppäten kanin som låg med bakbenen i vädret. En av Lauras katter, en av de många som kom och gick i huset, hade kalasat på kräket men lämnat de osmakliga resterna kvar.

Han sköt undan den med foten och fortsatte in i växthuset.

Om rabatterna och rosorna var Lauras stolthet, var växthuset hennes själs tempel där hon utvecklade hela sin frodiga, vegetativa begåvning.

En våtvärmande, fuktig hetta rådde därinne. Det var svårt att andas – molekylerna var stora som plättar, tänkte Felix. Ett skrik skar genom den stillastående luften. Med slö förvåning mindes han att Lauras papegoja hade sin bur i växthuset – grannarna kom och matade den en gång i veckan. Papegojan lade huvudet på sned och skärskådade Felix än från vänster, än från höger. Är du nu här igen, din skojare? Tror du inte att jag har genomskådat dig, din humbug! tycktes den säga. Den skränade rått och hjärtlöst.

Illa berörd vände han sig bort från papegojan och drog in de tunga, mättade dofterna. Philodendron giganteum läste han på en pinne som satt nerstucken i jorden. Underbara Laura! Fick hon inte namnge allting i tillvaron var hennes liv förspillt. Flera gånger hade hon berättat för Felix om sina exotiska växter – om trumpettunbergian med sina vackert himmelsblå blommor som hängde i krukor längs väggarna, om orkidéerna och passionsfrukterna, om de insektsätande blåsörterna och om dadelpalmen vars hölje skrumpnade undan för undan för att lämna plats för nya, friska skott.

Det är precis som med människorna, hade Felix tänkt utan att lyssna på henne. Vi förbereder oss alla för ett nytt och bättre liv.

Han kunde inte stanna länge därinne. Den tropiska hettan kom hans hjärta att slå oregelbundet. Han räckte ut tungan åt papegojan som burrade upp sina blå, gula och gröna fjädrar – vilken lustig figur han var ändå! stolt, passionerad, våldsam, impulsiv; och nu var han barnslig dessutom – och gick tillbaka ut i trädgården.

Det var nästan lika hett ute. Solen höll på att gå ner. Trädgården färgades violett, röd, varmt ockra. En koltrast broderade långa, vemodiga melodislingor. Han gick in i huset.

Därinne var det lite svalare. Välkända dofter slog emot honom: lavendel, rosenolja och solsvedda rullgardiner. Han gick en runda i huset. Tankspritt hällde han ner lite mat åt akvariefiskarna och knackade på glaset – de rörde sig inte. Var de lika paralyserade av värmen som han? Bland de rustika men utsökta möblerna fann han lämningar av en slarvig, fladdrig själ, minneslappar, hårrullar, läppstift, näsdukar med en svag, upphetsande parfymdoft.

Laura och Erwin ägde huset tillsammans, men det var Laura som hade satt sin prägel på det.

På det rangliga sjuttonhundratalsbordet stod en transistorradio. Han knäppte på den. Den spelade en passacaglia av Bach; den långsamma, höviska, gravitetiskt dansande musiken gjorde honom lite lättare om hjärtat.

Från vardagsrummet, där han hade tillbringat natten på den obekväma ottomanen, gick han ut i köket. Torkade buketter med salvia, dragon och mynta hängde på de vitkalkade väggarna. Han nöp av en bit salvia och märkte att han var hungrig.

I skafferiet hittade han en brieost insvept i gul stanniol. Laura hävdade med bestämdhet att ostar skulle förvaras i rumstemperatur. Den luktade starkt, som gammal fotsvett.

Han åt med god aptit. På en annan hylla fann han några kex och en skvätt rödvin som han sköljde ner osten med. Trött och redan en aning berusad gick han tillbaka in i vardagsrummet och lade sig på ottomanen. Precis som föregående natt drog han sin slitna överrock över benen. Han hade mycket att tänka på, mycket att gå igenom.

Livet hade varit grymt mot honom, men till slut måste han ändå se till att få lite sömn.

Utanför i trädgården sjöng fåglarna starkt och lidelsefullt. Färgerna skred från brungult och ockra till djupare violett och sammetssvart. En sval vind rörde om bland träden och blommorna som inte hade kunnat andas på hela dagen för hettan. Felix drog en suck av lättnad. Han tyckte att han andades lite lättare han också.

Tidigt samma vår uppfylldes Felix av ett naivt, dåraktigt, oemotståndligt behov av att rättfärdiga sig, ta revansch, kanske också hämnas. Och han ville träffa sin lilla dotter.

Han kom till Stockholm en aprildag med sol, snöslask och drivande isflak i Strömmen. De gröna tunnelbanetågen åt sig upp ur marken, på Hötorget prunkade påskliljorna i gult, orange, turkos, lila och cerise, det droppade från hustaken och krokusarna i parkerna hade små spetskragar av snö omkring sig. Bussarna var fulla av bleka människor som ännu inte hade lagt av sina vinterkläder. Felix betraktade allt detta med storögd förundran. Han kände sig blek, tärd, maläten, sjuk och ovårdad. I sin långa överrock, sin slokhatt, sin säckiga kostym, sina mjuka italienska skor och med kavajfickorna fulla av böcker såg han ut som en människa som hade levt så länge i sig själv att han täppt till ögon, öron och alla sinnen – men ingenting kunde vara mer felaktigt. Han levde i högsta grad i den här världen. Han översköljdes av en flodvåg av syner, förnimmelser, minnen, bitterljuva hågkomster, plötsliga infall. Det hade varit en plågsam vinter och vår för honom. Hans nerver var spända som pianosträngar – vidrörde man dem gav de ifrån sig en hög, brusten klang. Han kände att han måste försvinna i folkmängden, gå upp i den anonyma massan. Storstaden var egentligen inte vad han behövde, men eftersom både Katja och hans lilla dotter befann sig häruppe visste han inget bättre alternativ. Dessutom hade han Laura. Allt han kunde göra var att försöka lugna ner sig, resonera förnuftigt. Det var inte lätt. I den larmande, bullrande, gnisslande, sinnessjuka huvudstaden saknade han plötsligt så mycket – människor, röster, förnuft, klarhet, besinning. Ja, framför allt besinning. Men det måste gå, tänkte han. Det måste vara möjligt att bli människa igen.

Naturligtvis borde han söka upp sin dotter det första han gjorde. Men han ville inte att hon skulle se honom i hans nuvarande, förvirrade tillstånd. Han inbillade sig att han skulle kunna möta henne med större självkänsla om han vilade ut ett par dagar, köpte nya kläder och åt upp sig lite grann. Naivt och egoistiskt? Javisst. Men hans avsikter var de bästa. Han älskade verkligen sin dotter.

Där han stod på Centralen måste han ha utgjort en märklig syn. Fodret på hans rock hängde ner där bak och halsduken, som han bar virad flera varv runt halsen, var full av hår som han hade tappat. Ändå fanns det spår av en svunnen elegans hos honom. Skjortan hade han köpt i Paris för åtta år sen och slokhatten var hans fars österrikiska, köpt i Wien tillsammans med kostymen.

I taxin sjönk han utmattad ner i baksätet och tänkte be chauffören vända meddetsamma så att han kunde ta första tåget tillbaka. Men han besinnade sig. Ett nytt ställe är alltid en utmaning, tänkte han och kände plötsligt en besynnerlig, omotiverad upprymdhet.

De for förbi Gustav Adolfs torg. Den gamle religionskrigaren hade en mössa av duvskit. Vilken konstig sed att göra statyer av människor, tänkte Felix och blev genast lite mer upplivad. Vem vet, kanske gör de staty av mig också en gång? Måtte duvorna skita på mig då!

Hans plötsligt goda humör varade i flera minuter. I taxins baksäte såg han storstaden passera förbi. Människor, bussar, trafikljus, ambulanser, lastbilar, tryckluftsborrar. Trottoarernas snövallar var sotsvarta. Aprilsolen stänkte sitt kalla, uppfriskande, skoningslösa ljus över alltsammans. Felix tänkte att han egentligen satt bra där han satt. Laura (eller TV, eftersom han skulle delta i förberedelserna inför Erwin Sommers livsåskådningsprogram) hade bokat rum åt honom på Hotel Mornington. Han var på väg dit nu. Inom en halvtimme kunde han ligga i ett varmt, skummande bad och beställa upp frukost på rummet.

Saker och ting skulle kanske ordna upp sig ändå, tänkte han. Han kände en lugn, bedräglig tillförsikt sprida sig i kroppen. Han fick en impuls att ta upp en av böckerna som han hade i sina kavajfickor. Det var en vana hos honom att överallt, var han än befann sig, läsa ett par rader ur en bok. Boken som han tog upp nu var Spinozas Etik i ett himmelsblått tygband. Efter det besvärliga arbetet med Kierkegaardsboken och den hatiska och inflammerade debatten efteråt hade hans behov av Spinozas svala, upphöjda tänkande blivit akut. I den andra fickan hade han en sammanfattning i pocketformat av Stockholms fredsforskningsinstituts årsbok, SIPRI’s Yearbook of World Armaments and Disarmament. En dag i vintras kände han plötsligt att han måste läsa om den vanvettiga kapprustningen i världen. Hans samvete hade blivit inflammerat och måste förses med siffror, tabeller, diagram, varnande konklusioner.

En underlig vana? Kanske det. Men folk betedde sig så märkvärdigt nuförtiden, tänkte han. De gick omkring med hörlurar eller talade högt för sig själva. Felix tyckte själv att hans ständiga, rastlösa läsande på parksoffor, i taxibilar, på hållplatser medan han väntade på bussen, var en ganska oförarglig sysselsättning – dessutom gav den lilla rosafärgade SIPRI-boken honom en mörk insikt i världens dårskap.

Men för tillfället var det Spinoza han läste, inledningen till fjärde boken: Människans oförmåga att stävja och behärska sina affekter kallar jag slaveri; den åt sina affekter hemfallna människan bestämmer nämligen icke över sig själv utan är underkastad ödet, i vars makt hon till den grad befinner sig, att hon ofta, ehuru hon ser vad som är bäst för henne, blir tvungen att låta sig ledas till något sämre… Han suckade. Kanske var Spinoza trots allt inte den rätta läsningen för honom just nu? Det var ju inte länge sen han hade legat raklång och önskat sig döden, och nu läste han att affekterna kunde leda honom till något ännu värre.

Han slog ihop boken och stirrade med svidande ögon ut på gatan. Bussarna sprutade snöslask långt upp på trottoarerna.

När taxin stannade utanför Hotel Mornington betalade han med en tusenlapp; han hade fortfarande en liten summa pengar kvar efter pappa Oskar och hade varit inne på det lantliga postkontoret dagen innan. Chauffören tittade över axeln på honom som om han var en förrymd bankrånare och skakade på huvudet. Den där får någon annan slå sönder åt dig, gosse. Jag är inte nåt jävla växelkontor om du tror det, sa han. Felix övervägde att ge honom hela tusenlappen (han hade aldrig haft någon känsla för pengars rätta värde), men ändrade sig och gick in i tobaksaffären tvärsöver gatan och växlade sedeln. När han kom tillbaka betraktade honom chauffören roat, medlidsamt. Från landet, va? Det märks. Gosse, du kommer att få det svårt här i stan.

Felix ville inte höra hur han skulle få det – han ville inte rubba den sköra balans som han hade uppnått i taxins mjuka baksäte – utan tog sin väska (en sliten kalvskinnsväska med hotellmärken från Lugano och Verona som hans mor hade haft på sin bröllopsresa) och försvann in i hotellentrén.

I receptionen blev han mottagen med samma underbara nonchalans. Han fick upprepa tre gånger att ett rum hade reserverats åt honom. Den sömniga, söta flickan i portierlogen såg upp från sina nagelbandsbestyr och sköt ett kort över disken som han skulle fylla i.

Varsågod, sa hon och lät pennan sakta glida över raderna för namn, hemadress och födelseort medan hon betraktade honom med ett slött, förvånat intresse.

Trots att Felix var en tankens man hade han sällan någon penna på sig. Han bad att få låna flickans. Hon himlade sig och räckte honom kulpennan med hotellets namn på. Varför är alla så förtjusande vänliga och artiga mot mig? tänkte han och undrade om storstäder producerade en viss typ av uttråkade, aggressiva människor. Han fyllde i kortet, men lämnade raden för yrke och titel tom. Han visste inte vad han skulle kalla sig själv. Filosof? Det lät för pretentiöst. Misslyckad människa passar bättre.

Han tog den jugendlika men snabbgående hissen upp och fick en chock när han såg sitt ansikte i spegeln. Det var trött, härjat, sjukligt blekt. Ögonlocken fladdrade som om de levde ett eget liv. Vad är det för sällsamma krafter som far fram med mig, tänkte han. Ändå hade det ett skimmer, en lyster, en genomskinlig, förandligad kraft. Han hade alltid tänkt på sig själv som en stark människa – stark och seg. Hans benstomme var full av preussisk, urgammal styrka. Men precis som varginnan hos Dante bar han spår av många lustar på sin magra kropp. Hänfört tänkte han att om hisskablarna plötsligt slets av och hisskorgen störtade ner i schaktet, skulle han under ett par sekunder i alla fall kunna blicka tillbaka på ett kort liv fullt av uppslitande passioner.

Hans sinnestillstånd var fortfarande euforiskt på gränsen till det opassande när han trädde in i hotellrummet. Hotellrum har sin särprägel precis som människor och storstäder, tänkte han och satte ner väskan innanför dörren. De har en grundton, ett särskilt svängningstal som man antingen kommer i kontakt med eller också inte. Rummet som Laura hade bokat åt honom hade samma perfektionistiska kyla som flygplatsernas ankomsthallar – ljusa, låga skinnfåtöljer, soffbord av glas, heltäckande matta som sög upp ljuden från gatan. Sängen var för två – bred och fast. Felix kände att han just nu var i behov av den här svala, opersonliga lyxen. Här kunde hans bisarra idéer, hans orena personlighet, hans förföljelsemanier, hans hat, hans barnsliga, brutala hämndlystnad utvecklas utan störande moment.

Han slängde hatten på soffbordet, tog av sig rocken, drog fram TV:n och lade sig raklång på sängen. Ja, här skulle han nog kunna hjälpa sig själv en smula. Han skulle bada, raka sig och byta underkläder. Men först skulle han beställa upp något att äta. Medan hans själ längtade efter frälsning, längtade hans kropp efter en rejäl frukost.

Telefonen stod på skrivbordet intill sängen. Han lyfte luren och drog ut skrivbordslådan medan han väntade på att komma fram till receptionen. I lådan låg skrivpapper med hotellets emblem, men ingen bibel. Hotellrum idag hade färg-TV, men inga biblar. Jäktade affärsmän hade kanske inget behov av tröst? Det var det sannolika. Men Felix hade nyss uppstigit från de döda och hade behov av ett par uppbyggliga ord. Med sorg i hjärtat mindes han första gången mamma Klara läste bibeln för honom, profeten Jesaja: Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. Det var vackra ord, uttalade av en ung, gråhårig, döende kvinna. Felix frös när han hörde dem.

Nu var flickan från receptionen i luren. Vad önskas? sa hon.

Jag skulle vilja beställa frukost, sa Felix. Ägg och bacon. Japanskt rökte. Och varma scones med hjortronsylt.

Tyvärr. Vi har bara våra vanliga frukostar. Rostat bröd kan ni få. Och kaffe eller te – vilket vill ni ha?

Suckande sträckte han på benet och knäppte på TV:n med skospetsen. Att se på TV var en lyx som han sällan unnade sig hans nervösa, otåliga läggning passade helt enkelt inte ihop med TV-programmens jämna lunk. Kaffe, men då ska det vara starkt, sa han och lade på luren. Tedrickaren Felix kunde inte med påste; då drack han hellre kaffe, utan socker och grädde. Han lutade sig tillbaka och stirrade på TV-skärmens flimrande grönblå ljus som späddes ut av dagsljuset. Det var en textad repris av ett nyhetsprogram; en ung soldat som hade deltagit i massakern i ett palestinskt flyktingläger intervjuades. Han hade dödat kvinnor och barn. Men han ångrade ingenting. Det vet ju alla att de åttaåriga barnen är gerillasoldater, sa han. Med fasa stirrade Felix på honom. Han hade rak näsa, mörkbruna, brinnande ögon, glänsande svart mustasch. Han såg intelligent och väluppfostrad ut, inte som någon mördare, tänkte Felix. Vad är det som gör att en ung, skötsam pojke kan meja ner oskyldiga kvinnor och barn på det där sättet, kallblodigt, utan att blinka? Vad skapar sådana deformiteter i själen? Vad får människan att hata – kallt, urskillningslöst? Skillnader i ras, religion och ideologi är naturligtvis bara undanflykter. Här har vi att göra med människans ondska, med den nakna, ofattbara grymheten (som Felix, där han halvlåg på sängen, tankspridd och grubblande, hade känt några gånger hos sig själv, senast när han hotade slå ihjäl Katja med en yxa om hon flyttade från Gläntan). Vilken skön