Christian, Christian!

By Åke Leijonhufvud

Mamma fyller 80 år. Hon är sjuk och gammal. Hennes medicinförråd växer i takt med att åren staplas på varandra. Nu har familjen samlats för att fira henne och kalaset blir stojigt och stimmigt. Alla verkar vara glada att se den gamla damen firas under högtidliga former. Men under ytan bubblar andra typer av känslor. Egentligen hatar de den elaka och egoistiska gamla kvinnan. Allteftersom kalaset fortgår blir det svårt att hålla tillbaka känslorna...Christian, Christian! är en fristående fortsättning på Åke Leijonhufvuds roman Anna och Christian. Den handlar om den svåra och sköra människoleken och om hur förakt och avsky med tiden kan vändas i sin motsats, i kärlek.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726628418

Book preview

författaren.

Lillan

N ej, så har han då aldrig behandlat mig förr. Min lille gosse. Visst har han varit otrevlig mot mig många gånger och använt hårda och elaka ord om mig, men vi har alltid försonats till slut. Nu är han som förbytt och skriker åt mig så snart vi träffas: Dra åt helvete, djävla käring!

Jag förstår ingenting. Det är som en grå dimma omkring mig. Bara en kort stund varje morgon, mellan morgonandakten i radio och kaffet som jag dricker i sängen en stund senare, tycker jag att jag ser allting klart. En röst talar i mig och säger att det är mitt fel alltsammans. Jag har förstört Christians äktenskap och gjort livet surt för alla i min omgivning.

Så säger rösten. Och när jag hör den hugger det som knivar i magen och ilar i tänderna så att det känns som om hela käken skulle lossna och jag måste ta en tablett, nej inte en, med darrande händer skakar jag fram två, tre piller ur burken och sköljer ner och alltid sätter de sig på tvären i halsen så att jag grips av panik och tror att jag ska kvävas, tills lugnet och dåsigheten kommer över mig och jag kan försvinna in i den barmhärtiga grå dimman igen.

Om bara Valdemar hade levat. Han var så lugn, så stabil. Han tog hand om mig på ett sätt som Rudolf aldrig kunde. Och han gav mig den här gåvan eller vad jag ska kalla det, den här välsignelsen eller förbannelsen, det här saliga grå töcknet som jag inte kan leva utan längre. Han hade inte samma inställning till lugnande medel som de där unga stropparna som undersöker mig utan att ens hälsa och säger att de inte hittar något fel på mig men att de skriver ut två tuber Alvedon. Alvedon! Då kan jag lika gärna äta sockerbitar.

Nej, Valdemar skrev ut mina Meprobamat och sedan sov jag som en sten några timmar medan han satt på Landsarkivet och forskade i sin släkt. Att jag alltid ska råka ut för män som håller på med släktforskning! Men jag fick min sömn och han fick sina timmar på Landsarkivet. Och när jag sen inte sov på natten för att jag sovit för mycket på dagen hade han piller för det också, han hade piller för allt.

– Du tar livet av dig med alla de där tabletterna, sa Christian när han kom upp.

– Jag sover inte, jag har inte sovit en hel natt utan piller på tjugo år, svarade jag och hörde hur spänd och nervös jag lät.

– Ligg vaken då, det dör ingen av. Så sover du bättre nästa natt.

– Älskling, om du visste vad det vill säga att ligga sömnlös en hel natt skulle du inte tala till mig på det sättet.

Då tog Valdemar mig i försvar, som alltid.

– Lillan måste få sova, sa han lugnt och bestämt och använde mitt gamla smeknamn som alltid lät så ovant i hans mun. Och hon sover inte utan tabletter.

Å, detta trygga, träaktiga sätt att slå fast vad jag behövde och inte behövde! Vad jag saknar det, vad jag saknar Valdemars frukostkoppar och lugna, omtänksamma sätt. Han skyddade mig mot mig själv, min käre Valdemar. Han förstod att jag inte skulle härda ut en enda minut utan hans trygghet och lugnande tabletter. Och så lämnar han mig bara åt mina krämpor. Att han inte kunde visa mig lite hänsyn och låta mig dö först!

Det är onsdag idag. Min åttioårsdag. Vem trodde väl att den elaka käringen skulle bli så gammal. Kanske är det som Christian säger, att elaka människor lever längst? Vi släpper inte taget. Och därför ligger jag här med tandvärk och hjärtklappning och känner mig som en gengångare och lyssnar till den kvinnliga prästen i radio som talar om barmhärtighet och ödmjukhet så Gud sig förbarme.

Jag tror jag stänger av. Var är nu knappen igen? Att jag aldrig kan lära mig hur den här förbaskade apparaten fungerar! Det var Christian som gav mig den. Det var hur enkelt som helst med alla knapparna som jag bara behövde trycka på för att höra program ett och program två och program tre. Men det fungerar ju inte alls, det är bara brus på de andra knapparna.

När jag sa det till Christian blev han så där arg som han brukar och svarade att jag hade skruvat på knapparna bak på apparaten.

– Snälla du, jag vet inte vad du talar om för knappar, sa jag. Varför kan du inte bara göra så att jag kan höra de program jag vill?

Då skrek han att jag inte förstod ett dugg och att jag inte gjorde annat än klagade på allt och förstörde livet för honom.

Jag förstår inte varför han hyser sådant agg mot mig. Jag har gett honom så mycket kärlek en mor kan ge sin son och ändå skäller han på mig. Jag anar att han har det svårt just nu. Det har visst hänt honom något på arbetet eller i familjen som han inte vill tala om. Men inte är det väl mitt fel?

Å, nu får jag sån hjärtklappning igen! Jag måste ta ett piller. Var är pillerburken? Gud, så mina händer darrar. Var är den förbaskade burken nu igen? Den stod ju här på nattduksbordet igår kväll. Se, nu välte jag omkull glaset också. Vilken röra! Å, snälla, rara Valdemar, varför lämnade du mig åt det här eländet? Jag klarar det inte längre. Mina händer darrar så. Var är burken? Och alla veckotidningarna alldeles nerblötta. Var är den? Jo, nu minns jag. Under huvudkudden, där. Bara fyra piller kvar. Vad jag ska ta mig till sedan? Hoppas tandläkare Rubin har ringt in receptet som han lovade. Den snälla doktor Rubin, han förstår mig i alla fall. Vad ska jag skölja ner med nu? Hade jag inte en Ramlösaflaska här? Där, på golvet. Jag förstår inte varför de här kapsylerna ska vara så svåra att öppna. Så, nu gick det. Jag tar två piller. Det är ju min åttioårsdag idag. Jag måste lugna ner mig.

Så där ja, nu känns det lite bättre. Jag tror jag ligger ner en stund till innan jag går upp och lagar kaffe. Valdemar serverade mig alltid kaffe på sängen. Vilken välsignelse det var när han kom in med kaffebrickan och morgontidningen och jag fick ligga kvar och dåsa i timmar medan han pysslade i köket och gick ner med soporna. Nu måste jag göra allt det själv. Bara att hasa ut i köket och sätta på kaffebryggaren gör mig alldeles yr. Mina ben bär mig inte längre. Halvvägs ut i köket vill jag bara lägga mig ner på mattan i tamburen och skrika: Jag orkar inte längre! Jag vill dö, jag vill dö! Men nån konstig kraft i mig gör att jag fortsätter ut i köket varenda morgon och sätter på kaffebryggaren och dukar min lilla kaffebricka med den blå koppen och sacketterna och marmeladsmörgåsen och återvänder in i sovrummet.

Herregud, är jag åttio år idag? Inte trodde jag att jag skulle bli så gammal. Mamma blev bara sjuttiotvå. Både Karin och Hedvig blev över åttio, men så gick de heller inte igenom några skilsmässor. Tänk att de har gått bort båda två i år. Nu är jag ensam kvar, jag lillasystern som alltid klemades bort och glömdes bort. Jag har ju mina bröder förstås, men de hör ju aldrig av sig, ringer kanske på sin höjd till jul och födelsedagar och säger: Kära lilla syster, hur har du det, det var roligt att höra din röst, ha det så bra och sköt om dig, adjö adjö!

Bara det, aldrig ett ord om hur jag mår eller om jag behöver hjälp. Det är klart, de har ju sina egna krämpor. Men de kunde väl kosta på sig lite kristlig kärlek och omtanke då och då. Alltid den där förbindliga tonen, som om jag var en församlingsbo eller en elev de talade till.

Inte har de ringt idag heller. Vad är klockan? Få se, inte mer än sju. Nåja, de ringer väl så småningom. Då ska jag minsann säga vad jag tycker om dem. Och när Christian ringer, den käre drummeln, ska jag vara riktigt kort i tonen så att han ångrar alla sina fräckheter mot mig. Han älskar mig inte längre. Ibland tror jag faktiskt att han hatar mig.

Nej, vad säger jag? Det är klart att han älskar mig, min lille pojke. Det har bara blivit så besvärligt allting sen Ester kom in i bilden. Jag kan inte förklara det. Vi är kanske för olika, Ester och jag? Det slår gnistor om oss så snart vi träffas. Eller är vi för lika? Vi är spontana och oförsiktiga båda två och aktar inte vår tunga.

Och därför har det gått som det har gått. Därför ligger jag här med magont och tandvärk och ett par ben som inte bär mig längre och gruvar mig för allt. Och Christian, den odågan, går omkring i lägenheten en trappa ner som ett djur i en bur och fräser åt alla och ser ut som om han ville mörda mig. Man ska inte bo i samma trappuppgång som sina barn, det har jag fått höra många gånger. Men när det blev så turligt att en lägenhet stod tom en trappa ner tipsade jag Christian om den och eftersom han var nyskild och inte hade någonstans att bo skrev han till värden och lyckades få den. Jag var själaglad över att få min son i huset. Och när sedan Ester flyttade in hos honom såg jag för mig hur vi skulle springa till varann och dricka kaffe och hur jag skulle sitta barnvakt åt dem när de var bjudna på fest eller skulle gå på bio. Och hur blev det? Inte en enda gång har jag suttit barnvakt åt flickorna, det är knappt att jag får se dem ens. Och Ester och jag fräser som två katter åt varann så snart vi träffas.

Usch, jag orkar inte tänka på det! Nu tänker jag på något trevligt istället. På solstrimman som föll in på trägolvet i flickornas rum i prästgården därhemma, på de vita spetsöverkasten som låg prydligt hopvikta över våra sänggavlar, på våra fnissanden och hemligheter… Vad underligt det känns! Mitt elaka gamla hjärta gläds när jag tänker på det. Värken försvinner och jag vill bara sova.

J ag slumrade visst till. Jag drömde så vackert. Det var sommar och vi satt i bersån och skrattade åt Valdemars omständliga historier och getingarna surrade kring saftglasen och elakheterna hade ännu inte fått fäste i våra hjärtan.

Då ringde telefonen. Signalerna rev sönder drömmen som jag rev sönder mina gamla sommarklänningar till trasmattor en gång i tiden. Jag trevade efter telefonen och slog omkull Ramlösaflaskan och var så torr i munnen att jag hade svårt att forma orden, men fick fram ett Hallå, vem är det? till slut ändå.

Det var varken Christian eller någon av mina bröder. Det var från lasarettsapoteket. En sur, kverulantisk röst sa att de tyvärr inte kunde expediera tandläkare Rubins recept eftersom han inte hade rätt att skriva ut psykofarmaka. Just så sa hon! Jag blev så arg att jag darrade. Skulle den snälla, goda doktor Rubin inte ha rätt att skriva ut vilka recept han ville? Och vem trodde hon att jag var, en knarkare kanske? Jag skrattade gällt och sa att det måste vara ett missförstånd. Men kvinnan i luren var obeveklig. Tandläkare Rubin hade ingen rätt att skriva ut lugnande preparat åt mig.

Det slutade med att jag slängde luren i örat på henne. Sedan satt jag på sängkanten och darrade och tänkte att detta skulle aldrig ha hänt medan jag ännu var gift med Rudolf och hette von Francke. Då slog de pannan i golvet vart jag än kom, till och med på apoteket var de fjäskiga och underdåniga. Nu behandlar de mig som en knarkare. Hur är det möjligt? Varför rasar allting samman omkring mig? Varför kan jag inte leva mina sista år som de där lyckliga paren jag läser om i veckotidningarna, de som tar långa promenader och dricker ginsengte och åker till Rivieran om hösten?

Jag kan inte hålla mig längre. Med darrande händer slår jag Christians nummer. Det är inte klokt, det är min åttioårsdag och jag ringer till Christian, min älsklingsson, när det är han som borde ha ringt för länge sen och gratulerat mig.

– Hallå? Christian? säger jag när han svarar och orden känns grötiga och konstiga i munnen på mig.

– Mamma? säger han.

Jag hör att något inte är som det ska, ändå försöker jag låta så glättig som möjligt.

– Christian, du skulle kanske gratulera din mamma på hennes åttioårsdag.

– Grattis, säger han lågt.

– Är det allt du har att säga när din mor fyller åttio år?

– Vi kommer ju upp och gratulerar ikväll.

Det är något. Jag hör det. Tänk om Ester har lämnat honom? Nej, varför skulle hon ha gjort det? Jag får låta bli att oroa mig så mycket.

– Christian, jag vet inte vad jag ska göra. De ringde just från lasarettsapoteket och sa att de inte kunde expediera tandläkare Rubins recept. Hur kan de vara så oförskämda mot mig?

– Jag vet inte, svarar han bara.

– Du måste hjälpa mig. Du får gå upp till apoteket och säga att jag måste ha min medicin.

– Det kan jag inte.

– Du måste! Jag klarar mig inte utan mina piller.

– Det skulle du ha tänkt på för tjugo år sen.

– Christian, jag klarar inte det här…

– Du får skylla dig själv. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt åt dig att sluta med ditt knarkande.

– Christian, jag är ingen knarkare! Jag är sjuk. Jag sover inte en blund på nätterna, jag ligger vaken och grubblar och grubblar…

– Ta en långpromenad, då sover du bättre.

– Du vet att jag inte kan gå en meter på mina ben.

– Häromdagen såg jag dig strutta iväg ända till lasarettet. Då verkade det inte vara något fel på dig.

– Och hur tror du jag kände mig efteråt? Jag måste ligga ner hela dagen så ont hade jag.

– Vad gjorde du på lasarettet då?

– Jag hade tid hos doktor Nordström. Han är den enda människa som känner lite ansvar för mig.

– Och så skrev han väl ut piller till dig, han också?

– Christian, jag vet inte vad jag har gjort dig eftersom du är så hätsk mot mig.

– Du har förstört mitt äktenskap, säger han och slänger luren i örat på mig.

Där sitter jag sedan med det envisa tutandet i luren och tänker att jag överlever nog det här också. Två äkta män har jag överlevt och de flesta av mina gamla vänner. Varför skulle jag inte överleva det här?

Jag darrar och skakar, men jag ska klara av den här dagen också. Min åttioårsdag. Fötterna i tofflorna, så. Usch, så de ser ut. Måste gå till fotvården. Morgonrocken, snodden borta. Vad gör det? Ingen ser mig längre. Vad skönt att låta fasaden falla. Jag har tänkt alldeles för mycket på det yttre i mitt liv, det säger Christian också. Alltid chic, alltid med ett försvarsberett leende på läpparna. Min sköld. Min rustning. Vad skönt att låta den falla. Fast håret lät jag lägga igår. Inte kunde jag se ut som jag gjorde, inte idag på min åttioårsdag.

Vad är det som luktar? Livets utsöndringar som jag knappt känt sedan jag var liten, som jag noga dolt under badskum och L’air du temps och 4711, nu stiger de upp mot mig sötaktiga och lite kväljande. Jag bryr mig inte om dem. Om sanningen ska fram så gör de mig faktiskt trygg, som om livet, det förtretliga, ondskefulla livet som jag alltid hållit ifrån mig med smicker och lögner äntligen hunnit ifatt mig här i mitt sovrum med alla pillerburkarna och ramlösaflaskorna och veckotidningarna och radion som Christian den älskade drummeln lovat att laga men som han aldrig gör.

Christian, Christian! Att mitt liv kommit att kretsa så kring ditt. Jag har älskat dig med en mors kvävande, själviska kärlek och inte förstått att visa lite svalkande likgiltighet, som i den där dikten du visade mig en gång. Var det så fel? Jag ville ju bara ge dig min kärlek. Min gränslösa, moderliga kärlek som inte är värd någonting idag, som tvärtom är det farligaste en människa kan råka ut för om man får tro allt vad veckotidningarna skriver.

Allt har du fått, hela mitt liv har jag gett dig. Och så svarar du med att drämma luren i örat på mig.

Jag beundrar dig, Christian. Det ska du veta. Jag beundrar dig gränslöst trots din stolthet och din tjurighet och ditt hetsiga temperament. Det senare har du fått efter Rudolf. Han var nog den mest obalanserade människa jag har känt. Jag är tacksam att han inte dödade mig. Ditt eget temperament har jag fått lära mig stå ut med, för min gränslösa kärleks skull. Jag är din mor, Christian, och en mor är beredd att förlåta allt, till och med att hennes son slänger luren i örat på henne och kallar henne djävla käring.

Tänk om jag skulle ta ett bad ändå? Inte kan jag lukta så här när de kommer ikväll allihop, Christian och Ester och småflickorna och Sandra och Henrik och Elisabeth. Hur skulle det se ut om de fick sitta och hålla för näsan allesammans? Det är nog bäst att jag tappar upp ett bad!

Får akta mig bara så jag inte halkar och slår huvudet i badkarskanten. Var det inte det hon gjorde, ärkebiskopinnan? De hittade henne död i badkaret. För inte kan hon väl ha tagit livet av sig?

Tänk så många gånger jag har tänkt göra det. Men hur gör man? Jag har ju tabletterna. Men inte kan jag väl stoppa i mig så många, jag som knappt kan svälja ett enda piller utan att råka i panik.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här och tänka dumma tankar. Upp nu och tappa upp ett bad och sätt på kaffebryggaren! Så, få se nu om mina ben bär mig. Försiktigt bara så jag inte ramlar och bryter lårbenshalsen på min åttioårsdag.

Å, det var välsignat att få krypa ner i ett badvatten igen… bara jag inte somnar nu… jag känner mig lite dåsig… Valdemar var alltid så noga med att stå utanför badrumsdörren och höra efter att jag inte somnade… Herregud, vad jag saknar honom… men visst är det skönt att få rå sig själv också och slippa hans ständiga ursäkter… jag kan inte med män som ursäktar sig… det måste jag säga till Christians försvar att ursäktar sig gör han inte den drummeln… det finns något fräckt och frimodigt hos honom som jag tror att han har fått från mig… jag förstår inte hur jag skulle ha klarat mig i livet utan min fräckhet… usch, så mina fötter ser ut, jag måste verkligen beställa tid på fotvården… undrar förresten om Ester kommer ihåg att lämna tillbaka Borta med vinden som hon lånade förra veckan… jag skulle inte stå ut de långa ensamma kvällarna utan videon… vad var det jag såg igår, Falling in love eller Pretty woman… att jag aldrig kan komma ihåg vilken film jag har sett, jag blandar ihop dem allesammans men det kan väl också göra detsamma… nej, nu kan jag inte ligga här längre, då kommer jag aldrig upp!

Så, det var verkligen skönt. Nu lägger jag mig på sängen en stund med kaffet och tidningen. Det är den bästa stunden på dagen detta. Var gjorde jag av mina glasögon nu då? Där är de. Det är verkligen stökigt härinne. Och skumt. Förbaskade rullgardin! Den har gått sönder som allting annat. Nåja, den får hänga så där. Jag tål ändå inte det här höstljuset.

Vad står det i tidningen idag då? Det är knappt jag orkar läsa tidningen längre, jag ögnar igenom dödsannonserna och lundasidorna och tv-programmen, det är allt… Men vad är det här? Advokat hos Cronquist & Hofvander riskerar disciplinstraff… har gjort sig skyldig till oegentligheter… Advokatsamfundet ska utreda fallet… Cronquist & Hofvander, det är ju där Christian arbetar! Det kan väl inte vara han…? Nej, det är klart att det inte är Christian! Han skulle aldrig göra sig skyldig till något oegentligt. Han sköter sig nuförtiden, man ser ju knappt till honom så mycket som han arbetar… Advokatsamfundet ska utreda fallet… Tänk om det är han ändå? Han har inte varit sig lik den sista tiden. Och han lät verkligen pressad i telefon. Fast det är klart, han skulle väl iväg med barnen och var stressad av det. Han tar verkligen hand om de små… Inte kan det vara han!

Tänk om jag skulle försöka vila lite. En liten stund bara, så jag orkar med kvällen. Inte sova, bara ligga en stund och slappna av och inte tänka på någonting… Jag blev så trött plötsligt.

Jag faller. Jag faller genom dagar och år och vet inte om det är dröm eller verklighet, det flyter samman allt, Rudolfs och min skilsmässa och Christians skilsmässa och Esters och hans äktenskap och Valdemars död och… Det tätnar och glesnar som flimret på tv-skärmen när jag nickat till i soffan…

Och plötsligt är det den veckan Valdemar dog. En försommarvecka för två år sedan. Herregud, är det så länge sen redan? Han hade gått omkring och hostat i veckor, men naturligtvis nonchalerade han det gammal lungläkare som han var. Men en förmiddag låg han på sin säng i kostym och fluga alldeles kritvit i ansiktet. Jag frågade honom hur det var fatt, men han skakade bara på huvudet. Fast minuterna senare grep han telefonen på nattduksbordet och ringde efter en ambulans. – Ja, med blåljusen på, det är bråttom, sa han med sin myndiga läkarstämma. Sedan lade han sig ner igen och såg ut som om han var död. I ambulansen höll jag honom i handen och ropade: Valdemar, du får inte dö, du får inte dö! Jag tror inte han hörde mig. Och på sjukhuset rullade de bara iväg med honom och lämnade mig handfallen på en stol. – Jag är doktorinnan Mårtenson, sa jag när en sköterska kom fram till mig. Tycker ni det här är ett snyggt sätt att behandla mig på? Hon böjde sig över mig. Er man har det just nu mycket svårt, sa hon. Tror ni han dör? sa jag. Hon tvekade en stund innan hon svarade. Han hade hjärtstillestånd när han kom in, men det ser ut som om han skulle klara det, sa hon sen. Jag tog henne i handen och höll den hårt. Syster, jag är så hemskt rädd för att bli lämnad ensam. Låt oss hoppas ni slipper det, sa hon.

Sedan dog han ju inte utan låg där i en konstig halvdvala och lämnade mig i en ovisshet värre än döden. När doktorn kom krävde jag att få veta om han skulle överleva. Här råder vi inte över liv och död, svarade han. Jag blev så rasande att jag inte kunde låta bli att fråga om han behandlade alla anhöriga med samma nonchalans. Han svarade mig inte, viskade bara något till sköterskan och försvann ut ur rummet.

När jag blev ensam med Valdemar grep jag hans hand och sa: Valdemar, du lämnar mig väl inte! Du måste lova att inte lämna mig!

Och han lydde mig, precis som han gjort under de fjorton år vi varit gifta. Men han blev inte bättre. Han låg där med näsan i vädret och mumlade obegripliga saker medan skäggstubben bredde ut sig som en vit matta över hans haka och kinder. Jag satt vid hans sida och kände vreden och irritationen växa i mig. Just som jag hade tänkt släppa allt och låta Valdemar leda mig in i den saliga glömskan och hjälplösheten, svek han mig och låg där med hålögd blick och mumlade obegripligheter så att jag måste skrika åt honom: Valdemar, vad i Herrans namn menar du? Tror du jag tycker det är lustigt att sitta här och lyssna på dina fånigheter?

Så en dag såg jag att någonting höll på att hända med honom. Han kräktes upp all mat han fick och hans händer darrade så att han inte kunde hålla i sugröret. Jag blev rädd och arg. Jag tänkte på pensionspappren som låg i bankfacket och i panik började jag räkna ut hur långt min folkpension och änkepension skulle räcka. Jag måste åtminstone försäkra mig om pengarna på hans bankbok, tänkte jag och letade fram ett gammalt kvitto ur handväskan och skrev med darrande händer en fullmakt på baksidan av det. Gud vet var jag fick orden ifrån, det måste ha varit kvarlevor från min tid som skrivmaskinsflicka på Allmänna Brand.

Sedan fick jag plötsligt oanade krafter och höjde huvudänden på sängen så