Pappaaa...Bertil!: Pappa dör ifrån mig och ångern väller in. Vår kärlek var ömsesidig fast styrd av manlig norm. Jag sörjer förtroliga samtal som vi slarvade bort.

By Lars Sköldstam

Vid 74 års ålder såg jag min 98 åriga pappa lämna jordelivet. Två pensionärer som skiljdes för alltid. Kärleksfulla, minnen finns kvar men också ett tomrum efter samtal som aldrig fördes. Livet som pensionär har omdanat allt, men uppenbarligen inte mitt mod att föra förtroliga samtal. Efteråt har jag från svenska mäns biografier samt vetenskapliga rapporter förstått att jag är inte ensam. Det är vanligt att män har svårt för intimare samtal och inte minst med andra män.
En god relation mellan far och son är betydelsefull långt upp i åldrarna. Bygg därför på bilden av dig själv, för visst vill du bli ihågkommen som en närvarande och kärleksfull person.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 10, 2020
• ISBN: 9789180072915

Lars Sköldstam

Lars Sköldstam växte upp med inflyttade norrländska föräldrar som förortsbarn med scouting, bollspel och ett avslutande, progressivt gymnasium. Otippat blev han läkarstudent, specialist och till sist docent. Parallellt blev det ett livslångt äktenskap, fyra barn och en hund. Makarna har bott i tio olika städer, inklusive i Minnesota och Norge och lever numera som pensionärer i ett hus och hustruns fantastiska trädgård. Sköldstam har tidigare skrivit tre andra böcker.

Book preview

Pappa dör framför mig och ångesten väller in.

Vår kärlek var ömsesidig fast hämmad av

manlig norm.

Jag sörjer att vi gav oss så få förtroliga stunder tillsammans.

Innehåll

Två ordstäv

Förord

Lämnad

Bertil 98 år dör på Karolinska sjukhuset.

Bertil

Vem han var.

En vanlig morgon

Vem jag är som pensionär.

Andra män

60 kända mäns ord om sina pappor.

Eftertänk

Fakta om relationen far och son, samt min tro om människans själ.

Slutord

Referenser

Äntligen sa pojken, när fadern dog.

(Svenska ordstäv) (1)

En son är bättre, om en senfödd, efter den döde mannen; för sällan står stenar vid vägen, som inte rests av en son.

(Havamal) (2)

Förord

I forskningsrapporter som avhandlar relationen mellan föräldrar och barn kan man läsa att den präglas av ambivalens.

– Vetenskapen säger att känslorna är blandade!

Själv miste jag min pappa Bertil sent en kväll på Karolinska. Han hade då länge varit gammal och sjuk. För honom blev det en befrielse. För mig sprack fundamentet. Nu två år senare finns han ofta i mina tankar och jag undrar.

– Hur nära stod vi varandra?

Lämnad

Hej, jag heter Lars och det är min berättelse och mina funderingar som bygger den här boken. Så här i början är det långt ifrån klart för mig hur innehållet kommer att forma sig.

Det är till och med en av poängerna med projektet. Jag vill försöka förstå hur vår relation såg ut under de år som vi fick tillsammans. Sakligt sett finns det få objektiva data som jag kan utgå ifrån. Nära vänner och anhöriga har naturligtvis synpunkter, men sådant skrämmer mig. Deras omdömen kan vara riskabla. Jag vill inte bli sårad och vad kan de förresten veta om min och min pappas närhet till varandra. Jag hör själv hur egoistiskt det låter, men det handlar också om att jag får bearbeta mitt minne och min sorg. Personligare än så kan det knappast bli. Jag behöver få känna frid och försoning. Fakta saknas alltså och jag räds andras omdömen. Jag vill ensam treva mig fram och jag kan inte förutse alla vändningar som berättelsen kommer att ta. Den ovissheten gör mig aningen osäker. Jag kan t.ex. undra över vilken rätt jag har att avslöja hemligheter och innerliga stunder, som han och jag har delat med varandra? Vad skiljer autofiktion från självbiografi? Den frågan kan bara jag svara på, och det först i efterhand.

Det har gått två år sedan jag höll min pappas hand och förnam att hans liv tog slut. Kroppen låg alldeles intill i sjukhussängen och handen var ännu varm, men han hade lämnat rummet.

Jag hade vetat och väntat på att det skulle ske och ändå kom det som om ett dråpslag. Kortsluten och utan fotfäste kastades jag för några ögonblick ut och omkring i ett kusligt tomrum. Min kropp satt kvar, men själv sveptes jag runt i universum. Det var inget flyktförsök, bara brutal verklighet och ångest. Förlusten var oåterkallelig. Han som alltid hade funnits där var utsläckt som ett nedbrunnet ljus. Handen som alltid hade varit starkare än min var lealös och slapp och kändes redan svalare. Hjärtat och blodet pulserade inte längre. Andetagen tonade bort, blev korta och upphörde med en ljudlös suck och en krusning av läpparna. Tyst, bara syrgasen som ljudade svagt. Kinderna, mungipan och hakan låg slappt nedfallna mot kudden. När jag sedan sökte hans ögon föll en ny våg av ångest över mig. Pupillerna var redan vida, fuktigheten borta. Glansen, glädjen och humorn var borta för alltid. Det fanns ingen återvändo. Min 98 åriga far var död. Han hade lämnat in, han som i alla lägen hade stått upp för mig och mina barn. Han som älskade min hustru och som brukade skämta om att han skulle bli hundra år.

Min hustru och jag nickade förskräckta åt varandra. Vi satt sedan tysta bredvid sängen. Också hon hade sett. Där satt vi nu på var sin sida av bädden med den övergivna kroppen, som så kusligt hade lämnats kvar. Jag släppte den allt kallare handen och tryckte på den röda larmknappen som hängde i sin sladd över sänggrinden. Den unge manlige sjukskötaren som kom in stod tyst en stund, vände sig mot oss och bekräftade att Bertil var borta. Han stängde av syrgasen, stannade upp en stund i respektfull tystnad, innan han ställde några frågor.

– Vill ni sitta kvar en stund? Gör det så länge ni vill! Jag skall be jourläkaren komma hit så kan ni ställa era frågor till honom.

Så satt vi där tysta och höll varandra i handen. Jag tog några bilder med min kamera. Bilder som jag nu har i min dator och i min telefon, men som jag ogärna tittar på. Jag skymtar dem när jag skrollar bland bilderna, men jag tittar inte, för de skänker bara en skräckblandad sorg. Istället tittar jag på kortet som togs en vecka innan han dog. Bilden då han sitter vid sitt köksbord och leende tittar mot mig i kameran.

Det är min pappa, som jag vill minnas honom och som väcker sådan ömhet och stolthet. Jag vill så gärna, när min stund närmar sig, kunna få vara bli lika lugn och harmonisk som han.

Vi hann inte sitta länge innan det knackade på dörren och en vårdperson kom in och undrade om vi ville ha lite kaffe och en smörgås. Så kom det sig att min hustru och jag tillbringade en sista måltid tillsammans med pappa. Där vi satt i det tysta rummet och det dunkla ljuset smakade kaffet och den enkla mackan gott. I den stunden fanns inga vettiga tankar – bara ett oändligt, ofattbart universum och Bertil som hade återvänt och fyllde rummet för några andlösa minuter.

Kvällen var nu sen, en timme till midnatt och utanför fönstret kompakt mörker och i rummet bara en sänglampa.

Anspänningen som jag och hustrun hade levt med sedan morgonen var borta. Morgonens telefonsamtal hade drabbat mig som ett slag i magen. Ångesten byggdes sen bara upp under bilresan till Stockholm, parkeringsplats och trasslet med korridorer, expeditioner och sjukhuspersonal. Sedan flera timmar vid pappas sida och hans ansträngda andetag.

Nu var det över. Kanske är det oriktigt att kalla det för lättnad, men verkligheten trängde sig sakta på, tog befälet och vi började förstå att vi borde lämna rummet.

Det kom en ny knackning och två läkare kom in. Först en lågmäld hälsning, några framsträckta händer följt av en kort, respektfull tyst granskning av min pappa, och sedan ett samtal.

– Det måste ha varit skönt för Bertil att ni hann hit och fanns på plats. Har ni några frågor som jag kan hjälpa er med?

Vad skulle jag svara, jag hade knappast någon större ordning och reda i mina tankar. Frågor kan vara kritiska och ifrågasättande, men också bara vara uttryck för ångest och sorg. Visst hade jag kritiska frågor om varför Bertil hade kräkts på morgonen, om varför han hade fått så svårt att andas och varför han dog tio timmar senare, men hur betydelsefullt var det.

– Varför skulle jag ställa de frågorna?

Han dog nästan 100 år gammal. De sista två åren hade han ständigt varit plågad av smärtor och av fysiskt förfall. Ridning och orientering hade förgyllt första halvan av hans liv.

Skidorna fanns ännu kvar på vinden. De var bara tre år sedan han använde dem senast. Sista året hade han bara kunnat gå några tiotals meter på trottoaren framför husets entré. Ändå hade han haft sin rullator. Till sist hade den korta sträckan mellan säng och toalett krävt att hemtjänsten gick vid hans sida. Benen bar knappt och ryggen var stel och ond av smärtor. Det blev allt oftare besök av distriktssköterskor och läkare och rullatorn stod oanvänd i hallen. Sista halvåret var pappa helt införstådd med att slutet var nära och han såg fram mot den stunden.

Läkarna som kommit till rummet för att bekräfta att Bertil var död, hade tålmodigt stått kvart och väntat på mitt svar.

Det var inte meningsfullt att be om en obduktion. Det skulle inte vara att respektera min pappa, ja nästan som att skymfa livet som sådant. Det var bara bestämt att Bertil hade gjort sitt. Det skulle inte bli mer och det hade han accepterat.

Läkarna nickade instämmande, lämnade rummet och stängde dörren efter sig och det blev åter tyst och stilla. Det var också dags för Margaretha och mig att lämna rummet.

Tjugo minuter senare, kring midnatt steg vi in i pappas lägenhet. Det var tomt och kusligt och när vi gick igenom hans tillhörigheter, som vi hade tagit med oss från rummet på Karolinska, så kom jag på att vi hade glömt hans vigselring.

Den satt säkert kvar på hans ringfinger? Jag ringde sjukhuset och koppades snabbt upp till hans avdelning.

– Din pappa är redan flyttad till bårhuset. Du får ringa dit i morgon bitti.

Den natten sov vi sedan dåligt. Det blev ingen djupsömn under de korta timmarna.

Jag är evigt tacksam över att Bertil fick vara frisk och bli så gammal och inte bara för hans skull utan väl så mycket av egen egoism. Vi fick 10 år tillsammans när vi verkligen hade tid för varandra, när vi båda var pensionärer. Den dagen när jag blev friställd med folkpension hade Bertil redan levt ensam i många år. Min mor Vivi, hans livskamrat sedan 55 år, hade sex år tidigare lämnat jordelivet, också hon på Karolinska. Inte heller den gången hade det kommit som en överraskning. Hon hade en obotlig sjukdom som långsamt men ändå obevekligt slog ut hennes muskler. Hon visste och vi visste, att det skulle ta slut inom fem år. Bertil fanns hela tiden vid hennes sida. Nu, när jag tänker tillbaks på den tiden, kan jag bara ana hur tunga de åren måste ha varit för dem båda. Jag och min familj bodde i en helt annan del av landet och därför kunde vi bara träffas med många månaders intervall. Minnesbilden från den tiden är ljus. När