Inuti sorgen

By Tord Andersson

Måndagen den 23 oktober 2000 var den dag som journalisten Tord Andersson insåg att hans son Joel var allvarligt sjuk. Redan då börjar Tord fundera på det värsta som kan hända. Kommer Joel att mista livet? Tord Andersson berättar om hur familjens liv vändes upp och ner när 13-årige sonen Joel drabbades av leukemi. Berättelsen följer hur hela familjen drabbas av det hemska som är varje förälders största fasa: Att ens egna barn ska drabbas av en dödlig sjukdom. Inuti sorgen är en gripande och stundvis plågsam läsning om sorg och om överlevnad. För hur går man egentligen vidare när det värsta tänkbara inträffar och sorgen och saknaden aldrig tar slut? Med sin egen berättelse förmedlar Tord hopp och planterar samtidigt ett frö, ett frö om att låta det egna livet ta större plats igen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 22, 2021
• ISBN: 9788726748697

Book preview

Förord

Några veckor innan vi fick veta att Joel hade leukemi träffade jag en man som rådde mig att leva i nuet och inte planera så mycket framåt. Själv lärde han sig det när han miste sin 15-årige son i en olycka. Strax innan han fick dödsbudet satt han och hade tråkigt på en konferens. Han önskade att tiden skulle gå fort så att han fick åka därifrån.

Han kunde inte komma över det.

Hur kunde jag sitta där och önska något sånt? sa han.

Nu förstår jag hur han tänkte. Han tog inte tillvara sista dagen i sonens liv. Han såg bara fram emot nästa. Det måste kännas som att ha begått ett brott.

Efter det lärde jag mig att ta vara på stunden, sa han.

Jag tänkte mycket på det han sagt efteråt, att det ska behövas en katastrof för att man ska lära sig leva. Jag hade aldrig en tanke på att det kunde hända i min familj, att jag själv snart skulle sitta och omvärdera hela mitt liv. Men så blev det.

1

23 oktober 2000

Alla som varit med om en tydlig brytpunkt i livet brukar minnas vad de höll på med just när det hände. Det gör jag också.

Måndagen den 23 oktober 2000, den dag jag började ana att Joel var livsfarligt sjuk, var en sån som i vanliga fall försvinner spårlöst ur minnet. En bokstavligen grå vardag då molnen nätt och jämnt orkade hålla kvar regnet.

Det var mörkt utanför redaktionsfönstret klockan fem på eftermiddagen. Jag hade tvingat mig igenom några rutinuppdrag och var inte särskilt nöjd med min dag. Om några veckor skulle vi åka till Thailand på semester, en resa som vi hade planerat i flera år. Jag satt och tänkte på det när telefonen ringde. Det var Kristin.

De har ringt om Joels blodprover. De såg konstiga ut så vi ska åka till akuten nu direkt. För första gången fick jag den där ilande panikkänslan i kroppen. Den som skulle återkomma med jämna mellanrum under lång tid framåt. Det kändes som när jag var liten och gick hemåt i beckmörkret och plötsligt tyckte att jag hörde steg bakom ryggen.

Benen darrade när jag tog på mig jackan och gick från redaktionen. Redan då började jag fundera på det värsta tänkbara. Ska vi mista honom nu?

När jag gick över torget tänkte jag på hur det skulle bli när Joel var borta. Jag skämdes och fräste tyst mellan tänderna åt mig själv, skärp dig!

När jag tänker tillbaka på det så tycker jag att jag överreagerade. Trots att de skräckbilder jag målade upp för mig själv blev sanna så tycker jag att jag överreagerade. Det är märkligt, men jag tycker fortfarande det är onaturligt att tro det värsta.

Jag gick och köpte mig en hamburgare på Sibylla. Äta var det jag minst av allt ville men genom att göra något förnuftigt och genomtänkt hoppades jag få tillbaka kontrollen över tankarna.

När jag kom till akutmottagningen och träffade Joel blev jag lugnare. Jag såg en glimt av oro i hans ögon, men han såg pigg ut och sa att han kände sig bättre.

Vi behövde inte vänta länge innan jourläkaren kom. Hon såg lugn ut och förhörde sig om läget med låg och mild röst.

Hur länge har du varit sjuk?

En vecka kanske, sa Joel.

Nä… längre är det nog, sa jag och försökte minnas hur länge han hostat, haft vattnig blick och klagat på huvudvärk.

Joel var förkyld, det var vi övertygade om. En ovanligt seg förkylning med lite feber ibland. Med något undantag hade han gått till skolan varje dag. Lite hängig var han, men tonåringar kan ju se hängiga fast de är fullt friska.

En morgon blödde han från tandköttet. Jag sköt bort tanken på att det kunde vara något allvarligt.

Så där kan det bli när man är förkyld, sa jag.

Men när Kristin tog med sig Joel till hälsocentralen någon dag senare . visade blodproverna att någonting var på gång i hans kropp. Och det gick väldigt snabbt.

Jag insåg senare att provsvaren var så alarmerande att läkaren på akuten inte trodde på dem, inte förrän jag berättade om det blödande tandköttet. Då blev hennes frågor mer precisa. Jag tror att hon började ana vilken sjukdom det handlade om när hon bad Joel ta av sig strumporna.

Titta här, ser du det Joel, och pappa också. Små, små röda prickar. Det är små ytliga blödningar. Det kan betyda att provsvaren är riktiga.

Och så lyfte hon Joels arm. Där fanns fler prickar.

Jag var dammtorr i munnen när jag frågade:

Vad tror du att det är?

Det kan man inte veta i det här läget. Men det kan vara allt från något farligt till något ganska oförargligt.

Sedan glömde läkaren en kort stund att Joel var 13 år och inget barn längre. Hon vände sig till mig och sa med låg röst, men fullt hörbar för Joel:

Det ser allvarligt ut.

Sedan gick hon.

Normalt skulle jag bett henne förklara. Men jag klarade inte det. Vågade inte.

Vad menade hon? frågade Joel. Varför säger hon att det ser allvarligt ut?

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig förlamad.

Jag vet inte vad hon kan mena. Vi får vänta och se.

Det blev tyst en lång stund. Så sa Joel:

Jag kanske måste amputera benet?

Beskedet

Jag förstod att han just hade formulerat det värsta han kunde tänka sig. Det gjorde mig ännu mer förtvivlad. Jag kände mig redan säker på att det var något mycket värre som väntade.

Då de sa att han skulle läggas in på barnavdelningen blev jag ännu mer övertygad. När vi gick genom den långa kulverten snurrade läkarens ord som en bandslinga i huvudet, det ser allvarligt ut, det ser allvarligt ut…

uppe på avdelningen satt vi tysta och nervösa och väntade på Kristin och småsystrarna. Josefin och Matilda såg allvarsamma ut när de kom, blickarna var oroliga och undrande, men det enda de frågade om var videofilmerna och CD-skivorna på Joels rum. Jag viskade till Kristin vad läkaren hade sagt. Hon nickade som om hon haft samma tanke som jag, som om hon redan hade förstått. Men vi lade band på oss och fortsatte prata om ofarliga saker med alldagligt tonfall.

När Kristin och tjejerna åkt hem somnade Joel. Nu blev jag ensam med mina tankar och rädslan kunde härja fritt.

Jag stirrade på TV:n där tre allvarsamma män öppnade och stängde munnarna till synes slumpmässigt. Jag såg det där TV-programmet ögonblicket innan tillvaron rasade och jag förstod ingenting av vad jag såg. Ändå minns jag tydligt nu flera år efteråt att det var ett kulturprogram med Gunnar Bolin som programledare där de diskuterade en ny svensk hiphop-artist. Det är egendomligt att saker man inte förstår eller ens tycker sig se, kan sätta sådana brännmärken i minnet.

Hela kroppen var försatt i katastrofberedskap nu. Musklerna var spända och jag hade en dundrande huvudvärk. Jag gick ut i korridoren och började vanka fram och tillbaka framför dörren. Jag ville hindra läkaren från att kliva in och väcka Joel innan jag hunnit prata med henne. Varför visste jag inte riktigt, det kändes bara som om jag måste skydda honom.

Strax efter tolv på natten kom hon.

Ansiktet, tänkte jag när jag såg henne i dörröppningen. Vad har hon för ansiktsuttryck?

Men det fanns inget som jag kunde tyda åt ena eller andra hållet.

Jag har tänkt på det efteråt, vilka kval hon måste ha lidit. Så måste det vara för alla läkare. Men utåt sett såg hon lugn och professionell ut när hon sa:

Vi har fått provsvaren nu och det ser ut som om Joel har någon form av leukemi. Blodcancer.

Han har så höga halter av vita blodkroppar så jag vill att ni åker till Umeå direkt.

I natt?

Ja, ambulansflyget kommer om en timme. Jag vill helst tala om det här för Joel direkt, förklara för honom vad det innebär.

Vänta, kan du inte använda något annat ord än cancer? sa jag dumt. För honom är det samma sjukdom som hans farfar och morfar dog i.

Läkaren lovade vara tydlig med att blodcancer hos barn inte betyder slutet, att man tvärtom lyckas rädda de flesta.

De flesta, tänkte jag. Jag frågade inte hur många men i bakhuvudet dök en siffra upp, jag vet inte varifrån: 75 procents överlevnadschans, tänkte jag. Tre fjärdedelar, tre av fyra klarar sig, tre av fyra…

Vi bestämde att jag skulle ringa till Kristin så att vi kunde väcka Joel och tala om det för honom tillsammans.

Tårarna rann och handen skakade när jag slog numret. Jag lade märke till att läkaren satt bredvid och sa någonting till mig, men jag uppfattade inte vad.

Kristin svarade med ovanligt hög röst.

Joel har leukemi, sa jag bara. Rakt in i luren.

Kristin flämtade mellan orden:

"Har han det?…det var det första jag tänkte… när de sa att proverna var konstiga".

Jag också, sa jag.

Paniken bubblade upp som sura uppstötningar. Gråten kom i korta, snabba attacker. Jag märkte hur rösten försvann ibland.

Jag minns inte hur länge vi pratade eller vad vi sa till varandra. Jag vet inte vad som gjorde att vi kunde ta oss samman, kanske adrenalinet, men efter en stund skakade vi av oss paniken och liksom baxade in den i ett valv långt inne i medvetandet. Sedan började använda våra reservkrafter.

Vi började planera, blev systematiska och effektiva. Vi pratade om vem som skulle åka med till Umeå och om systrarna skulle vara med när vi väckte Joel. Vi bestämde att Kristin skulle ordna så att en granne gick hem till tjejerna, sedan skulle hon ta en taxi till sjukhuset.

Under tiden försökte jag lägga upp en plan för hur vi skulle berätta det för Joel. Berätta vad? Att han har cancer. Hur ska vi kunna göra något sånt?

Jag insåg att det inte gick att förbereda sig. Det var bara att gå in och göra det.

Kristin kom in på avdelningen med en väska i handen. Hon var blek och väskan såg ut att väga 50 kilo. Men hon var lika beredd som jag.

Det är svårt att gradera de värsta ögonblicken i livet. Det har blivit så många om budet. Men det här var i alla fall ett av de svåraste.

Vi gick in på rummet och ruskade försiktigt Joel ur sömnen.

Joel, vi måste åka till Umeå redan i natt. Du har fått en svår sjukdom som heter leukemi, sa jag.

Va!

Det är en form av cancer i blodet, sa läkaren.

Men inte samma sort som farfar och morfar hade, utan en sort som de flesta klarar sig från, sa jag.

Läkaren berättade att vetenskapen kommit långt när det gäller att bota leukemi, men behandlingen skulle bli svår.

Jag såg hur Joel kämpade mot tårarna. Det fanns rädsla i den yrvakna blicken.

"Ska vi åka nu, i natt?"

Ja, om en timme.

Tystnad.

Kommer jag att få cellgifter?

Ja.

Och tappa håret?

Ja, men det växer ut igen.

Nu vände han på huvudet, gråten var nära men han var 13 år och grät inte offentligt längre.

Hur många är det som får den här sjukdomen? En på tusen? frågade han.

Jaa…ungefär, sa läkaren.

Avtalet

Klockan var två på natten. Joel och jag satt i ett ambulansflygplan på väg till Universitetssjukhuset i Umeå. Molnen bredde ut sig som ett blått snötäcke i månskenet utanför fönstret. Vi var tvungna att skrika för att överrösta flygplansmotorerna, så vi satt mest tysta med var sin kräkpåse i handen. Joel på en bår och jag på sätet bredvid. Min verklighetskänsla var så rubbad vid det här laget att jag kände mig helt lugn. Jag visste inte att Joel hade akut blodbrist, ett tillstånd som var på väg att bli