Eun-Jeongs tvilling

By Elin Orban

Eun-Jeong har rymt från sitt bröllop och letar förtvivlat efter någonstans att ta vägen när hon möter sin okända tvilling, Hye-Jin, på bussen. Eun-Jeong lämnar sitt gamla liv och flyttar in med sin mamma och syster. Men kort därefter får systrarna reda på att deras mor, Min-Su, är sjuk. Då de inte har råd med mammans läkarkostnader behöver de hitta pengar och det snabbt. Hye-Jin låtsas vara sin syster och besöker deras far, Il-Seong, för att be honom om pengar. Han säger att hon ska få sina pengar. Men på ett villkor; hon måste gifta sig med mannen som hennes syster lämnade vid altaret.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9789180273411

Elin Orban

Det här blir min femte bok och precis som dom tidigare är ett en kort, underhållande kärlekshistoria. Hoppas du kommer gilla den. Glöm inte heller att kolla in mina andra böcker: När jag var du Konsten att leva som en man Eun-Jeongs tvilling Hon doftade lotus

Book preview

Kapitel 1

Tjugoett år senare

Eun-Jeong såg på sig själv i golvspegeln. Hjärtat slog så hårt i bröstet att hon befarade att det skulle hoppa ur.

Hon såg den vackra spetsbröllopsklänningen och tänkte att inte ens den vackra kreationen kunde dölja hennes mulliga kropp och fylliga bröst. Så hon hatade sin kropp. Trots att Eun-Jeong inte var särskilt stor, med västerländska mått mätt, hade hon varit och var som korean in Sydkorea betydligt större än vad hennes klasskamrater varit. I ett land som Sverige skulle vi kalla henne normalviktig men i ett land som Sydkorea var hon långt ifrån idealet. Något hon var smärtsamt medveten om. De flesta av hennes gamla klasskamrater hade dessutom alla låtit förbättra sitt utseende, såsom brukligt är i Sydkorea.

Plastikkirurgiindustrin är en väldigt stor och lukrativ bransch. Det är inte ovanligt att många unga kvinnor får en näsoperation i examenspresent. Men Eun-Jeong var för rädd för att någonsin låtit sig läggas under kniven oavsett om det betydde att rätta till en näsa, få mer definierade ögon eller kanske låta fettsuga sig.

Det trots hon mycket väl skulle ha råd. Att många skulle anse att det skulle förbättra hennes utseende, och att hon själv trodde att självförtroende skulle vinna på det.

När hon föddes hade hon varit ovanligt liten. Det, trots att hennes mamma, enligt hennes far, varit väldigt stor under graviditeten. Det resulterade i att hennes far trott att hon var sjuk och tagit med henne till olika läkare. Ingen hade kunnat hitta något fel på henne, men ändå gett honom rådet att se till att hon åt ordentligt. Det hade han också gjort. Det, i sin tur, hade resulterat i ovanan att Eun-Jeong åt för mycket.

Det, tillsammans med hennes naturliga blyghet och lätt klumpiga sätt, gjorde att hon inte tyckte om att röra på sig så mycket, och det hade i sin tur gjort att hon alltid vägde för mycket, ja som sagt i alla fall enligt koreanska mått.

Till skillnad från vad man kan tro älskade Il-Seong-Hoejangnim sin dotter, i alla fall på sitt sätt. Därför hade han aldrig föreslagit att hon skulle ändra på sitt utseende på något sätt. Han hade försökt anställa coacher och lärare som skulle hjälpa och stärka hennes psyke, men inget hade fungerat. Istället hade hon blivit ännu tystare och gömt sig i sitt skal. Han hade inte vetat vad han skulle göra och som en medborgare av den äldre generationen trodde han att ingå äktenskap var bland den största lyckan en kvinna kunde få. När den önskan inte infriades och han såg en chans att tjäna mycket pengar, tog han den chansen och lät arrangera Eun-Jeongs bröllop. Han hoppades också att hon, med en attraktiv man vid sin arm, skulle få lite bättre självförtroende. Men det var inget han sa.

Så när han sett en chans att både tjäna mycket pengar, han var ju trots allt en brilliant affärsman, och hans dotter skulle får en mycket attraktiv och framgångsrik äkta make såg han tillfälle som för bra för att försummas. Hans namn var Jun-Ji Bin-Sajangnim och han var främsta arvtagare till BinSung-koncernen.

BinSung-koncernen ägde och drev hotell över hela världen. Eftersom Eun-Jeongs far själv var i byggindustrin och ägde Kim Constructions, passade de båda verksamheterna som handen i handsken. Det blev så bestämt att Kim Constructions skulle bygga tjugo nya hotell till BinSung-koncernen och

BinSung-koncernens främsta arvtagare och enda son, Jun-Ji Bin skulle gifta sig med Il-Seong Kim-Hoejangnim enda dotter, Eun-Jeong Kim-ssi.

Eun-Jeong hade inte haft något att säga till om saken och Jun-Ji hade inte protesterat. Han var, som sagt, själv en rutinerad affärsman. Han hade tills helt nyligen inte haft en tanke på att gifta sig, men då vetat att om han någonsin skulle göra det, så skulle det vara med en flicka i samma klass som han. Någon som kunde ge förtjänst till både företaget och familjen. Även om Eun-Jeong personligen inte var ett kap, med sin mulliga kropp och tafatta personlighet, var hennes namn och ställning ändå åtråvärd. Jun-Ji var heller inte särskilt romantiskt lagd och hade ingenting emot att hans giftermål var en del av ett affärskontrakt. Det hade han själv berättat för henne, efter att hon äntligen tagit modet till sig att fråga. Ja, han hade kanske inte uttryckt allt det där om hennes kropp eller personlighet, men ändå på något sätt låtit henne veta att han var total likgiltig inför henne.

Han hade inga känslor för henne. Han varken åtrådde henne eller älskade henne. Även om hon fann honom attraktiv, i alla fall hans kropp och utseende, var hans stela och opersonliga sätt ändå frånstötande och obehagligt för henne. Nej, varken hans stiliga utseende eller hans popularitet hos damerna, imponerade på henne. Istället låg hennes tankar på henne själv och hennes roll som hans hustru. Hur skulle hon någonsin kunna imponera på en sådan man? Förtjäna en sådan mans ömhet och respekt? Det var helt enkelt omöjligt.

Hon ville heller inte gifta sig. Hon hade alltid drömt att hennes tilltänkta skulle älska henne och hennes kurvor. Hon hade drömt om en jämlike, inte om någon som han, vars intellekt och starka personlighet var vida känd.

Hon hade alltid varit en lydig dotter. Alltid krusat för sin far och försökt förtjäna hans kärlek. Hon hade haft allt materiellt man kunde önska sig, men alltid undrat om hon verkligen var älskad av någon. När hennes pappa velat att hon skulle läsa juridik hade hon gjort det, fastän hon egentligen var mer konstnärligt lagd och tyckte om att spela piano och måla. Nu, ville hennes far att hon skulle gifta sig, och då skulle hon också göra det.

Hon kunde inte låta bli att fingra nervöst på en lock som hängde vid sidan av hennes ansikte. Den långa, svarta hårmanen var i övrigt uppsatt en hög knut på huvudet. Det lämnade hennes hals och axlar bara och det fick henne att känna sig olustig. Hon brukade annars bära det utsläppt, så att det dolde det mesta.

Hon hade också låtit klippa en rak lugg som slutade precis under ögonbrynen. Det också i ett försök att dölja sitt utseende. Det enda hon tyckte om hos sig själv var hennes skrattgropar och hennes stora bärnstensbruna ögon. Men det var ändå inte nog.

På ett bord en bit bort ringde en mobil. Den påminde henne om att det bara var en halvtimme kvar innan hon skulle gå ner och gifta sig. Hon undrade om hennes brudgum redan var klar? Tanken på Jun-Ji-Sajangnim fick det att dra ihop sig i magen på henne.

Hon ville verkligen, verkligen, verkligen inte gifta sig med honom.

Men måste hon verkligen gifta sig med honom, kunde hon inte låta bli att tänka. Vad eller vem kunde hindra henne från att smyga därifrån och rymma sin väg? Ja, hon kunde, om hon ville, lämna allt bakom sig. Lämna sin strikta och hårda far, lämna en stel och opersonlig äkta man och lämna livet i societeten med allt vad det innebär; elaka och dömande överklassdamer och dryga och arroganta herrar som alla såg ner på henne eller pratade kit och henne bakom hennes rygg. Hon kunde som sagt lämna allt. Hon svalde hårt, bet sig i läppen och nickade sedan beslutsamt mot spegelbilden. Hon skulle våga. Något lättare till sinnes klev hon ur de höga klackskorna och började leta efter ett par mer fotriktiga dojor.

*

Hye-Jin stampade hårt med foten i marken och svor lågt.

Dumma moppe, muttrade hon och slog lite på styret.

Att du alltid ska hålla på att krångla. Jag servade dig ju senast bara förra veckan.

Hon hade just varit och lämnat mat till en kund och var på väg hem när moppen brakat till och sen till sist bara stannat. Det var andra gången den här månaden och hon blev bara surare och surare för var gång det hände. Det gjorde inte saken bättre att det var hon själv som trimmat och servat den. Att det indirekt var hennes fel, att den inte fungerade. Det var i alla fall så hon inte kunde låta bli att tänka. Hon tänkte på vad hennes bästa kompis Young-Ho Lee skulle säga. Han skulle reta henne för det här. Det gjorde henne ännu surare.

Hon sparkade till moppens hjul en sista gång innan hon gick mot busstationen. Hon skulle be Young-Ho hämta hennes moppe med sin bil och släpkärra. Hon tog upp sin YT smartphone, av en äldre modell, och ringde vännens nummer. Han svarade efter några signaler.

Han skrattade högt när han hörde att hennes moppe brakat ihop igen och retade henne, precis som hon trott, för det.

Hye-Jin gnisslade tänder när hon hörde det, men höll sig för att säga något spydigt tillbaka. Hon behövde ju hans hjälp.

Jag kan hämta din moppe. Väntar du på mig, eller? frågade Young-Ho.

Nej, jag måste hem. Jag lovade mamma att jag skulle vara hemma vid fyra och ta över matlagningen medan hon går och fixar håret. Hon har redan skjutit upp sin tid på salongen tre gånger för att jag inte kommit när jag lovat. Jag kan inte svika henne ännu en gång. Kan du hämta moppen och lämna den till mig? Jag bjuder självklart på mat.

Bjuder du på din speciella mandu Hotpot? retades Young-Ho.

Är du säker på att du vill ha min speciella mandu Hotpot? Du vet ju att jag inte tänker laga mitt speciella mandu Hotpot recept till någon annan än mannen jag vill gifta mig med.

Young-Ho skrattade. Nej, nej skona mig. Du vet att du inte är min typ.

Nej, du gillar ju mer blyga, feminina tjejer. Inte lätt androgyna tjejer som jag.

För att inte tala om din hemska personlighet, fortsatte Young-Ho att retas.

Hade du varit här hade jag gett dig en örfil, svarade Hye-Jin, bara halvt, på skoj.

Det är just den personligheten jag menar. Jag kan inte fatta att det är så många killar som gillar dig.

Det är för att de bara sett mig i kortkort och hårt sminkad. Då ser jag ut som en modell, skröt Hye-Jin.

Young-Ho bara skrattade. Han bytte ämne. När ska vi gå ut och klubba nästa gång?

"Vet inte… mamma har varit lite konstig på sista tiden.

Hon har haft mer koll på mig än annars. Du vet ju lika väl som jag, att hon inte tycker om när jag besöker nattklubbar."

Hye-Jin hann inte säga mer innan hon kom fram till bussen. Jag måste lägga på nu. Jag är framme vid bussen. Hör du av dig när du kommer med moppen?

Visst, svarade Young-Ho. Han hann inte säga mer än så, innan Hye-Jin lade på. Han såg på luren och skrattade. Allt var alltid på hennes villkor. Hon var den mest tjurskalliga personen han träffat.

Hye-Jin var bland de första som hoppade på bussen.

Hon skyndade sig att ta plats en bit bak och såg sedan på, medan allt fler passagerare strömmade på. Hon drog fram sin gamla mobil och satte in ett par enklare hörlurar i öronen. Med hög teknomusik dunkandes i huvudet såg hon på hur en mullig kvinna, i elegant frisyr och iklädd en spetsbrudklänning klev på bussen.

Hon kunde inte se hennes ansikte, men gissade ändå att hon var i hennes egen ålder. Hye-Jin kunde inte låta bli att le åt klänningen och tänkte att om hon gifte sig skulle hon ha något betydligt modernare på sig. Hon ägnade inte bruden någon mer tanke och såg istället ut genom fönstret. När sekunderna gick och bussen fortfarande inte åkt, vände hon sig mot busschauffören. Hon såg då att bruden stod kvar på samma ställe. Hon stod och skakade. Hon grät säkert också, tänkte Hye-Jin lite elakt. Hon såg hur busschauffören blev allt mer upprörd. Hon tog ut hörsnäckorna ur öronen för att lyssna. Hon hörde då hur busschauffören skrek åt bruden att gå av om hon inte hade några pengar.

Även om Hye-Jin ibland kunde tänka elaka tankar var hon inte elak. Hon tyckte synd om bruden som troligtvis rymt från sitt eget bröllop. I