Dansa barfota i duggregnet: Att leva livet fullt ut

By E. Stjerne

Elisabeth Stjernqvist arbetar som djup energi mindfulness coach i Stockholm. Hon driver också ett B&B i sitt stora hus på kullen, där hon bor med sin man, en dotter och sin söta hund. Hon brinner sedan länge för att hjälpa andra med problem som hon haft personlig erfarenhet av, saker som att lära sig

• Language: Svenska
• Publisher: TOPLINK PUBLISHING, LLC
• Release date: Jan 10, 2019
• ISBN: 9781950256020

E. Stjerne

Hope bestämmer sig för att lämna sitt gamla liv bakom sig, när begränsningar och ouppfyllda drömmar gör hennes liv outhärdligt. Hon följer sin barndomsdröm som hon hade tillsammans med sin morfar om att resa runt i världen. Trots att hon blir avskräckt av familj och vänner är hon fast besluten att leva ut sin vision. Följ Hope på hennes två år långa äventyr när hon reser till olika platser som, Stillahavsöarna, Australien och den märkligaste av alla platser, L.A. När Hope senare anländer till Latinamerika blir livet verkligen komplicerat. Hon står inför ofattbara beslut när hon utsätts för både mördare och gangsters, händelser som till sist får henne att bemästra all sin rädsla och lär henne bli mentalt starkare än hon någonsin föreställt sig möjligt. Hon lär sig att aldrig förlora hoppet. Hopes äventyr kommer inte att lämna dig oberörd utan lära dig förstå hur du kan leva ditt liv fullt ut.

Book preview

cover.jpg

Dansa barfota i duggregnet

Att leva livet fullt ut

E. Stjerne

Copyright © 2019 by E. Stjerne.

Paperback: 978-1-950256-01-3

eBook: 978-1-950256-02-0

All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, distributed, or transmitted in any form or by any electronic or mechanical means, without the prior written permission of the publisher, except in the case of brief quotations embodied in critical reviews and certain other noncommercial uses permitted by copyright law.

Ordering Information:

For orders and inquiries, please contact:

1-888-375-9818

www.toplinkpublishing.com

[e-mail]

Printed in the United States of America

Contents

1. En skomakares dröm

2. Mot okänd plats

3. Ett bergs betydelse

4. Livet utan väggar

5. Gränsövergång

6. Vid kanten till avgrunden

7. Beräknande kärlek

8. En mörk plats

9. Lönnmördaren

10. Rysk roulette

11. Hemkomsten

12. Utsikt från en kulle

13. Verklighetens tandfe

14. Huset på höjden

15. Får jag lov till den här dansen …

The Weaver

My Life is but a weaving

between my Lord and me;

I cannot choose the colors

He worketh steadily.

Oft times He weaveth sorrow

And I, in foolish pride,

Forget He sees the upper,

And I the underside.

Not till the loom is silent

And the shuttles cease to fly,

Shall God unroll the canvas

And explain the reason why.

The dark threads are as needful

In the Weaver’s skillful hand,

As the threads of gold and silver

In the pattern He has planned.

The Weaver

by Benjamin Malachi Franklin used by permission.

Jag skulle vilja tacka några speciella människor i mitt liv som inspirerade mig att leva ut livet utan rädsla. Den första personen är min morfar David. Genom hans drömmar om att åka runt världen fick han mig att förstå att det fanns en stor värld utanför den lilla stad som vi befann oss i. Den andra personen är min pappa Kjell. Han var lokförare och bodde i nästan varje stad där det fanns en järnvägsstation. Han var alltid på väg någonstans varje dag i sitt liv. Hans humor var oslagbar men han var ändå den som lärde mig att ha ett öppet sinne för människor och omständigheter runt omkring mig. Du måste öppna dörren och våga gå ut och ta för dig för ingen kommer att knacka på dörren och fråga om du vill vara med, sa han. Trots att jag och min mamma verkade vara totalt olika, har jag efter att hon lämnat den dimension vi har här på jorden, har jag förstått att hon är en av de modigaste kvinnorna jag har träffat. Då förstod jag aldrig hur mycket jag liknar henne. Hon var en mästare på att fatta snabba beslut. Jag är evigt tacksam för dem alla.

Jag vill också tacka min man och döttrar som har gett mig stöd och uppmuntran att ta hand om allt jag inte haft tid att göra under tiden jag skrivit den här boken. Ett speciellt tack till min dotter Reyna som aldrig slutat att tro på mig och hjälpt mig att förstå skillnaden mellan att skriva på engelska och svenska.

Även min yngsta dotter Adriane som hjälpte mig att sätta igång mitt skrivande och hittade författarcoachen Ann Ljungberg åt mig. Jag har följt Ann och varit i kontakt med henne i många år och hon har aldrig tröttnat på att svara på mina frågor när jag ställt dem. Mission Marketing Mentors har hjälpt mig att förstå vad som krävs för att få en bok publicerad.

Tack även till Theresia Höglund, Eva-Karin Rickardsson och Git Rosenqvist, Helena Lindevinge och Catharina Andersson som alla gjorde en insats att vilja gå igenom delar av boken och stöttade mig med sina kommentarer. Dessutom tackar jag min kusin Kerstin Stjärnkvist som aldrig tröttnat på att påminna mig om att skriva boken.

Men framför allt vill jag tacka min nyfunna väninna Ann-Charlotte Bäckström för hennes otroliga insats att på bara en vecka redigera boken och gå igenom mina krångliga meningsbyggnader som annars skulle ha gjort boken svårläst.

"Livet är egentligen enkelt, men

vi insisterar på att göra det komplicerat."

‘Konfucius’

1. En skomakares dröm

Samma vecka kom en stor turistyacht och kastade ankar utanför den lilla atollen där Hope befann sig. Hennes nyfunna vänner ropade henne till sig och gestikulerade att de ville att hon skulle följa med dem. Sedan pekade de mot den stora turistyachten som just lagt till ute på redden. En mindre jolle höll på att sänkas ner från yachten. Hope förstod att killarna ville spela de som var på väg i land ett spratt. Hon nickade leende att hon var med på noterna. De unga pojkarna gav henne en korg med snäckskal, pekade och visade skrattande vad de ville hon skulle göra. Sedan pekade de mot jollen som nu rörde sig in emot stranden. Hope satte sig på bastmattan de lagt på sanden. Hon skulle låtsas vara en av lokalbefolkningen. Hon var tvungen att stålsätta sig för att inte brista ut i skratt och för att spela med i skä mtet.

Det var en lång medelålders man med rött glänsande hår som hoppade iland på stranden. Hans solbrända varelse rörde sig i riktning mot Hope, men det var inte förrän han kommit närmare som han upptäckte henne. Han tvekade, som förstummad över hennes närvaro, stod han där. Det var ett möte som han varit oförberedd för. Mannens avsikt hade varit att besöka öbefolkningen. Att få syn på Hope med hennes solblekta hår och blå ögon istället, var något helt oväntat. Men där satt hon med sin korg med snäckskal. Förbluffad frågade mannen Vem är du och vad gör du här? Hope hörde mannens fråga men blev plötsligt oförmögen att svara. Istället stod hon bara där som frusen i tiden.

De såg på varandra. Tiden stod stilla. Mannen gav Hope en känsla av att de hade träffats tidigare…

*  *  *  *  *

Historien hade börjat med…

Fasiken också! Hur mycket längre ska jag behöva vänta? tänkte Hope för sig själv där hon satt i väntrummet hos tandläkaren. Receptionssköterskan hade en stund tidigare meddelat att tandläkaren skulle bli en halvtimme sen. Otåligt kollade hon runt det lilla väntrummet och noterade en annan person som också väntade. Det var en man som såg lika uttråkad ut som hon var. Egentligen var Hope inte speciellt angelägen att gå tillbaka till sin arbetsplats. Hennes jobb var ungefär lika spännande som ... att vänta på ett tandläkarbesök ... Nej, sysslolöshet var det värsta hon visste. På kontoret fanns det säkert någonting hon kunde hitta på att göra, även om det inte tillfredsställde. En annan fördel med att återvända till arbetet skulle förstås vara att hon inte behövde våndas över att hon strax skulle ha munnen full med metallredskap.

Men att bara sitta här kändes som ett slöseri med tid. Vid eftertanke tänkte hon att det inte spelade roll om hon slösade den här, eller på sin arbetsplats. Irriterad, inte bara av situationen utan av negativa tankar som snurrade i huvudet, började hon rota runt i högen av glänsande veckotidningar som låg på väntrummets glasbord. Hon behövde en distraktion.

Veckotidningar var inte något som hon läste normalt. De få gånger hon tittat i dem hade hon aldrig hittat något som intresserade henne, men nu behövde hon något att fördriva tiden med. Till sist tyckte hon sig se något halvintressant och plockade tidningen ur högen. Det var ett resemagasin med färgrika bilder från olika landskap.

Bläddrandet hjälpte henne inte att bli av med de bittra tankar som snurrade i hennes huvud. Det var inte mycket hon uppskattade med det liv hon levde. Livet liksom bara slank mellan fingrarna på henne. Tre år hade hon varit förlovad med Brian, en man som hon inte hade något alls gemensamt med. Den senaste tiden bråkade de bara med varandra. Diskussionerna handlade inte ens om något som var värt att gräla om. Det handlade bara om dumma incidenter och argument utan egentlig betydelse. Men ändå var det dessa små saker som skiljde dem ifrån varandra. Hope hade förstått att Brian egentligen bara ville ha henne som en andra mamma. Någon som skulle ta hand om honom. Hope kände sig fruktansvärt irriterad över det. En irritation som flammade upp i henne så fort de var tillsammans. Brian var aldrig villig att se saker ur hennes synvinkel. Istället bara hasplade han ur sig någon ny dum kommentar eller okänslighet, vilket bara fördjupade deras meningsskiljaktigheter. Han insåg inte hur det sårade hennes känslor. Under de senaste månaderna hade Hope tydligt förstått att deras förhållande var på väg att ta slut.

Sådana var de dystra tankar som snurrade i hennes huvud när hon bläddrade i veckotidningen hon hittat. Plötsligt såg hon en annons som fick henne att stanna upp. Annonsen handlade om en ny slags jorden runt biljett som såldes av studentföreningen på universiteten. Tydligen gick det att åka runt världens alla hörn, helt obegränsat under ett år. Medan Hope fördjupade sig i annonsen och såg de foton som fanns där, lät hon fantasin flöda och förflyttades till de platserna. Hon föreställde sig hur det skulle kännas att uppleva dessa främmande platser. Visionerna blev för en stund verkliga för henne.

Plötsligt blixtrade ett minne till. Hur kunde jag glömma det? tänkte hon när hon mindes tillbaka. Som åttaåring hade hennes morbror och moster kommit på besök från Venezuela. Hon kom ihåg hur hon lyssnat till sin morbrors berättelser om Amazonas djungel. Historierna han berättat om farliga boaormar och andra vilda djur han hade sett. Efter den händelsen hade hon varit övertygad om att hon skulle bli en upptäcktsresande och åka runt världen en dag. Vart hade allt hennes självförtroende och entusiasm som hon känt då, tagit vägen nu?

Tillbaka i nuet tittade Hope sig omkring i väntrummet där hon satt och kunde inte låta bli att undra för sig själv om hon verkligen var den enda som gick omkring och kände sånt missnöje med sitt liv? Kunde det vara möjligt att tandsköterskan där i receptionen, hon med den stela överläppen och sin petiga frisyr, bara hade förklätt sina drömmar om att bli fallskärmshopperska och kasta sig ut från något flygplan? Kanske hade alla dessa apatiska människor hon såg runt omkring sig likadana visioner och drömmar som hon själv.

Hon kunde inte fatta hur hennes liv kunnat bli så händelselöst. Det var som att trampa runt i ett och samma hamsterhjul dagarna i ända. Varken någon början eller slut verkade finnas på hennes rutinartade dagar. Hon som alltid hade trott sig själv om att vara en sådan fantastisk upptäcktsresare när hon växt upp. Vilken otrolig äventyrare det blev av mig då, tänkte hon uppgivet.

Det var definitivt inte de tankar hon fantiserat ihop innan hon klivit in i vuxenvärlden.

Hope kom ihåg sommaren då hon fyllt arton. Det var det året som hennes morfar hade gått bort och hon precis blivit klar med sin utbildning för att bli ritare. Hennes väninna Ann hade hittat ett gammalt torp ute på landet utanför Borås som hon hyrt och hon hade bjudit dit Hope att tillbringa några veckor tillsammans med henne. Hope hade bestämt sig för att tillbringa sin sista sorglösa sommar där på torpet med Ann. Sista sommarlovet innan hon skulle börja sitt första jobb på Göteborgs stadskontor för att rita stadskartor.

Torpet hade Ann lyckats hyra billigt. Det fanns ingen elektricitet eller rinnande vatten. Vattnet fick de lov att pumpa upp från en gammal brunn utanför huset. Hope var okej med det. Det var ju landet och då var det okej att leva litet primitivt. Det hörde liksom till. Det var skönt att vara ute på landet, utan bilar och avgaser. Hope kom ihåg att hon legat på en filt på gräsmattan när hon blivit kaffesugen och bestämt sig för att fixa sig en kopp kaffe.

Hon ropade högt till sin vän, Ann! Vart ställde du kaffeburken?

Ann som var på väg ut till den gamla ladan som hon gjort om till garage ropade tillbaka, Den står i skåpet under knivlådan innan hon försvann in i garageskjulet för att fortsätta mixtra med sin gamla Volkswagen bubbla.

Hope hade snart återvänt till sin filt med en rykande kopp kaffe i handen och hade plockat upp boken hon läst. Minnet av Anns ansikte, som varit helt täckt i svart motorolja, när hon tittat upp från motorhuven på bilen, fick henne nu att le. Hope sträckte ut sig på filten igen för att njuta av sitt kaffe och den varma solen samtidigt som hon lyssnat på radion med ett halvt öra.

Det var då hon hört de distinkta tonerna av sommarprogrammet som just börjat på radion. Hope hade glömt sin bok. Temat hade varit Intryck från en livstid. Det hade låtit spännande och Hopes uppmärksamhet hade triggats. Mannen som berättat hade varit en välkänd figur i sextiårsåldern. Det som Hope fastnat för var när han talade om vad han skulle ha förändrat med sitt liv om han kunde vrida tiden tillbaka. Hope hade blickat upp mot himlen, händerna bakom nacken och väntat tillsammans med resten av radiolyssnarna på att höra vilka dessa förändringar skulle ha varit.

Mannen hade berättat händelser ur sitt liv, men trots många fantastiska berättelser var det en fras som fastnat i Hopes minne:

... Jag borde ha tillåtit mig själv att göra saker och ting på mitt eget sätt, istället för att ha rättat mig efter alla andras åsikter och önskemål. Ja, jag önskar faktiskt att jag följt min egen vilja och dansat barfota i duggregnet. Jag skulle ha tagit livet mer på skoj än allvar. Nu är jag för gammal att förändra det som varit. För er som lyssnar där ute, se till att leva ut era drömmar. Sitt inte bara och önska dig saker du kunde ha gjort men aldrig gjorde. Gå ut och gör allt som du önskar göra. Vänta inte på att någon ska komma och knacka på din dörr för att fråga om du vill vara med om livet.

Hope tänkte på sin morfar. De hade brukat dagdrömma tillsammans när hon varit liten flicka, om de olika platser runt om i världen de skulle besöka. Han hade aldrig förverkligat sina drömmar.

Hon undrade hur hennes liv skulle komma att se ut när hon själv blivit gammal? Kommer jag att känna som den här gamle mannen? tänkte hon. Ska jag inte heller kunna uppfylla de drömmar jag hade som liten? Kommer jag att sluta på samma sätt som morfar? Det var inget hon såg fram emot.

Sedan var hon tillbaka där i väntrummet. Hon kände en kvävande känsla, och måste därifrån. Utan att fundera vidare dumpade hon sitt tandläkarbesök och lämnade kliniken.

Efter att ha promenerat ner längs med gatan lyckades hon samla sitt lugn. Hon ville inte fundera mer, eller komma ihåg allt det som hon inte gjort eller borde ha gjort, men det var omöjligt att få tankarna på andra spår trots att hon var tillbaka i sin dagliga rutin.

De gamla minnen som väckts fick henne att begrunda sitt liv och sättet hon nu levde det. Att jämföra det livet med sina barndomsdrömmar och de förväntningar hon haft, fick henne att känna sig överväldigad av besvikelse. Hela hennes inre var i uppror. Hon kunde inte längre ignorera sina drömmar; ett tyst budskap bubblade inom henne, att det var dags att hon gjorde någonting åt saken.

Efter ett par ineffektiva timmar på sitt arbete, blev hon tvungen att göra något för att bryta sina tankar. Kaffet i lunchrummet hjälpte henne inte att bli klarare i huvudet, men hon stötte på Robert, en av kollegorna som satt och dagdrömde på soffan. Hope tog en kopp kaffe och satte sig bredvid honom. Med alla obesvarade frågor som surrade inom henne kunde hon inte hålla funderingarna tillbaka. Att snacka med någon var ett sätt att bearbeta det hela och Hope inledde en konversation med Robert. Snart insåg Hope att hennes val av person nog inte varit den bästa.

Robert var en dryg och självgod typ med en personlighet som inte lämpade sig för förtroligheter. Men Hope hade verkligen behov att ventilera sina tankar med någon.

Efter litet snack om jobbet ledde Hope samtalet in på det som upptog hennes tankar mest, att resa iväg för att upptäcka världen. Jag kanske bara borde hoppa på ett plan och lämna allt bakom mig. Tänk dig att bara få ge sig iväg på ett år eller så!

Åka vart? Robert höjde sitt vänstra ögonbryn.

Spelar ingen roll. Någon plats vilken som helst. Kanske borde jag bara köpa mig en jorden runt biljett som jag läste om i en veckotidning. Man kan faktiskt köpa en sån. Det går att få en bra deal på en sån biljett. Nog skulle det väl va härligt?

Äntligen hade hon uttryckt sina innersta tankar. Hope väntade för att se Roberts reaktion. Hennes medarbetare vände sig mot henne och gav henne en blick, som om hon just hade förklarat att hon skulle resa till månen.

Du kan inte mena allvar skakade han menande på huvudet. Skulle du bara lämna ditt jobb? Din familj och vänner då? Vad skulle du göra med din lägenhet? Du är ju förlovad! Ska du lämna killen din också? Jag kan inte för en sekund föreställa mig att han skulle åka med dig. Vad ska du till ett främmande land att göra? Ett ställe som du varken känner till språk eller kultur i? Hope var tyst. Vad som helst skulle ju kunna hända dig och ingen här hemma skulle kunna komma och hjälpa dig. Vad är det förresten som finns därute som vi inte har här hemma, va? Du har ett bra liv här och gudarna kan undra varför du skulle vilja lämna allt det bakom dig för något helt okänt? Jag tror du har blivit skvatt galen.

Hope som redan innan hade vetat att Robert var fel person att prata med, borde inte ha blivit besviken. Men Robert hade inte slutat argumentera sin åsikt. I nedlåtande ton, som skavde på hennes nerver fortsatte han: Och hur ska det bli med din framtid sen då? Om du lämnar ditt jobb. Det blir inga bra referenser av det. Kan du föreställa dig ditt CV med ett hål på ett år, utan förklaring? Vem skulle anställa dig då? Var inte dum. Nej, det där var en riktigt dålig idé.

Han skrattade föraktfullt, samtidigt som han sög på orden resa runt världen ja just det!

Arroganta typ, tänkte Hope innan hon svarade. Så du säger att jag är en idiot för att jag vill göra något annat än att flytta papper från en hög till en annan resten av mitt liv? Hon var arg nu på hans nedlåtenhet och besserwisserattityd. För mig verkar det ännu dummare att fortsätta med det vi gör här varje dag. Att fortsätta trampa runt i det här ekorrhjulet, som du finner så givande, är en fullkomlig mardröm för mig. Jag kan knappt bärga mig att få lämna det.

Om jag hade så mycket pengar som du verkar ha, skulle jag köpa mig en bil i stället svarade Robert stelt. Hope skrattade åt hans småskaliga tänkande. Det här handlade inte om pengar. Så du tror det skulle bota mina drömmar. En bil! Du verkar tycka att det skulle vara lika spännande som att resa till Söderhavet!

Där tog kaffepausen slut men på väg till sina respektive skrivbord tittade Robert med skepsis på henne och höjde återigen sitt ögonbryn Vet du, jag tror faktiskt inte du är tillräckligt modig för att våga ge dig av. Men, om jag nu skulle ha fel… och du av någon ogrundad anledning, faktiskt köper den där biljetten. Då ska jag personligen komma till flygplatsen och vinka av dig sa Robert.

Jädrans pratmakare, tänkte Hope. Jag borde inte ha snackat med den där uppblåsta typen. Den gamla irritationskänslan av de som alltid tidigare försökt få henne på andra tankar än att följa sina drömmar, var tillbaka.

Varken hennes föräldrar och definitivt inte hennes vänner hade uppmuntrat henne när hon i ungdomsåren berättat om sina visioner. Istället hade de höjt på ögonbrynen bakom hennes rygg. Som tonåring hade hon börjat behålla sina funderingar för sig själv. Det hade varit svårt nog att vara tonåring ändå. När hon hört dem tala om hennes idéer som orealistiska fantasier, hade hon slutat prata om sina visioner. Till sist hade hon själv slutat tänka på dem och glömt bort dem helt och hållet.

Ett var i alla fall säkert, samtalet hon haft med Robert hade varit bra eftersom deras snack hade kristalliserat hennes tankar. Hon hade på nytt vågat gräva upp alla gamla begravda drömmar. De låg nu uppe på ytan hos henne igen. Att prata högt om dem igen kändes bra. Nu när hon inte längre var ett litet barn eller en osäker tonåring, utan en vuxen kvinna, behövde hon inte längre låta sig skrämmas av andras åsikter. Efter mötet med Robert gick Hope stärkt tillbaka till sitt arbete.

Den natten, när Hope lagt sig för att sova, kom en mycket levande dröm till henne. Hon återupplevde ett av sina tidigaste minnen som ung flicka; Hope befann sig i sitt barndomshem i Kiruna, när ett av de dagliga bråken mellan hennes mamma och mormor utspelats. Hopes mamma Karen hade adopterats som tvååring. Hon hade aldrig känt sig älskad av sin fostermamma. De grälade jämt. Den dagen, när Hope var fem år, var just en sådan dag. Det hade blivit för mycket för Hope med den spända och kalla atmosfär som genomsyrade hennes familj. I drömmen blev hon påmind om hur jobbigt det varit att höra de båda kvinnorna bråka. Hope hade smugit ut i hallen och kikat in i köket där rösterna bara blivit högre och argare för varje ögonblick. Hon tog sin jacka och sprang iväg hemifrån.

Sedan gav hon sig av ut på stadens tomma gator, på väg till sin morfars verkstad. Vägen kände hon. Först skulle hon passera platsen intill det stora skogspartiet där hon brukade leka kurragömma med bästa kompisen, när de följt med de vuxna dit. Sedan skuttade hon över platsen intill och fortsatte runt ett hörn. På väg förbi hus och butiker på sin äventyrsresa hade hon redan glömt varför hon gått hemifrån. Hon skulle snart vara framme hos sin morfar.

Hon borde inte ha gått själv. För inte så längesen hade hon gått vilse. Då hade alla fått ge sig ut för att leta efter henne. Men i Hopes värld hade det inte funnits något att vara rädd för. Just nu var det ingen som ens visste att hon gett sig av. Allt skulle bli bra hos morfar.

Morfar var alltid den som räddade henne när saker gick fel. Hope var tvungen att ställa sig på tå för att nå upp och öppna dörren till verkstaden. Den lilla klockan som aviserade besökare, klingade när hon klev innanför. Som i alla drömmar stod hon omedelbart framför sin morfar där han alltid satt och lagade skor, i hans verkstad. Han tittade rakt in i Hopes ögon och förstod genast varför hon var där. Hon letade efter en plats att gömma sig på: en plats att komma undan från de vuxnas stormar. Han log förstående, och utan ett ord gav han henne en björnkram. Sedan gav han henne ett par gamla skor, några spik och en hammare och visade henne en plats mitt emot där han själv satt och lagade skor. I drömmen, gissade hon att han måste ha känt sig ganska road av lilla Hopes barnsliga eskapad. Han var inte så lite smickrad över att ha valts ut att få all denna uppmärksamhet av henne.

Hope hade alltid haft ett speciellt band till sin morfar, en känsla som hade blivit starkare den dagen. Att få sitta där och laga skor och prata med morfar hade gett henne hopp och en känsla av tillförsikt. Deras gemensamma hamrande och att lyssna på hans röst var en behaglig känsla. Det var ett sådant tillfälle när han avslöjade sin stora hemlighet.

"En dag