Stenansiktet

By Folke Fridell

Detta är sagan om ett ansikte. En liten sorglustig historia om ett ansikte av sten. Ett stenansikte. Arne Book är 67 år gammal och ska gå i pension. Däremot tänker han inte ta ut sin folkpension, gällande detta är han mycket bestämd. Istället ska han försöka klara sig på egen hand, som den ensamvarg han är. Han bosätter sig i ett övergivet båtskjul i Stockholmstrakterna och försöker försörja sig genom att sälja gamla tidningar. Men försöken att klara sig helt på egen hand är slitsamma och snart inser Arne att han är på väg mot förfallets gräns. Samtidigt blir han varse om den mask av sten som folk iklär sig för att slippa släppa sina medmänniskor inpå livet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2021
• ISBN: 9788726747355

Book preview

författaren.

Detta är sagan om ett ansikte. En liten sorglustig historia om ett ansikte av sten.

Ett stenansikte.

Det finns många andra sorters ansikten och sagor men om dem vet jag inte mycket. Bara detta att jag är en bland många, många. Vi stenansikten har majoritet överallt i världen. Någon absolutare majoritet än vi finns inte. Vi är det största partiet och svämmar över alla gränser. Vi är de gränslösas parti.

Men vi är fullkomligt ofarliga och vinner aldrig någon valseger.

Jag är bara en enda bland många. De flesta av oss är olyckliga och jag tror att vi alla är rädda. Bakom stelnade grimaser gömmer vi olika sorters rädsla.

Numera bor jag i en stor stad, det blev lättare så. Jag flydde hit och det var alldeles nödvändigt. För mej var det så, men andra skrattade och tyckte det var en munter historia.

Visst, mitt fall har sina poänger om man bara ser till ytan och jag ska berätta:

Det var för längesen — sagor börjar så även om de inte är vackra — en sommarkväll i skogen vid en liten sjö. Och jag mötte en flicka. Hon hade tagit realen som den allra första i byn och var en sensation.

Den enda med realskolemössa i en hel by och den första.

Jag var radikal då och rädd för fruntimmer. Vi rättrogna skulle göra revolution och till det fordrades det asketer som föraktade liderligheten. Kvinnor ville förresten bara ha saker och ting och rätt snart stod man där med bankskulder och eget hem säkert tjudrad vid alla de borgerliga inrättningar vi föraktade.

Jag var sjutton år och satt i en glänta med en bok av Peter Krapotkin när flickan kom och villade bort mej.

Det var en stilla kväll, idealisk för både hångel och kontemplation. Bara asplöven rörde på sej, men det gör de ju alltid och de darrar av liv och glädje. Asplöv är det enda i skapelsen som kan darra utan rädsla. Tror jag åtminstone, men jag kan ha fel där också. Jag har haft fel i det mesta.

Flydde jag för min egen eller för Krapotkins skull? Var det idéerna eller åtrån som skrämde mej bort?

Jag vet inte säkert, men sprang gjorde jag. Sprang och sprang och sprang … Boken blev liggande kvar i gräset och flickan tog den med sej hem. Jag visste det inte då, men nu är jag säker. I över femtio år har en anarkists minnen stått i vår gamla postfrökens bokhylla. Kanske har hon läst den, det vet jag ingenting om.

Jo, flickan kom till mej och var naken så när som på realskolemössan och det var därför jag sprang. Jag ville inte annars, men när den ryske fursten och min egen blyghet slog sej ihop så blev det en vettskrämd revolutionär av den koalitionen.

Eller kanske en vanlig hare? Det är besvärligt att skilja det ena från det andra ibland och det gäller nog inte bara mej.

Hon var så förbaskat fin att titta på, det lilla jag hann se. Och helst hade jag velat stanna hos henne hela livet den stunden nere vid stranden. Men jag tordes inte och jag hade mina revolutionära förpliktelser att tänka på.

Fast jag tänkte bara lite på dem precis när jag sprang.

Om hon bara varit påklädd som jag, då hade vi startat lite mer jämspelta och jag hade fått sansa mej lite. Sen hade vi kunnat börja så smått ute i erotikens periferi. Lyssnat till suset i asplöven och beundrat solnedgången som en liten uvertyr.

Är man sjutton år och har fullt med finnar i ansiktet och revolutionär ovanpå alla åkommor så behöver man min själ lite tid på sej när det är första gången. Och helst lite ceremonier kring älskogen också.

Men så mycken visdom kunde inte flickan få plats med innanför realskolemössan. Kanske var där inte plats heller. Jag fick inte ens tid på mej att få anarkistminnena ur huvudet.

Jag blev överrumplad och det tycker inte ens en byrevolutionär om. Annars ville jag gärna ha henne, både den stunden och långt före. I ett par år hade jag stått lite i skymundan vid järnvägsstationen och sett henne kliva av tåget på hemväg från skolan.

Visst, jag hade andra ärenden där också. Det var på den tiden när vårt land översvämmades av tidningskommissionärer av olika sortiment och kulör och jag var en av dem. Så jag hade en packe tidningar under armen som tröst för mitt ömtåliga samvete.

Jag var nästan ett byoriginal vid sextåget med mitt lillgamla utseende och min revolutionära klädedräkt. Man blir lätt så där när man läser bort nattsömnen och försöker imitera de ryska förkrigsrevolutionärernas sätt att uppträda. Och om man betänker att jag bara var sjutton år och hade rätt svåra konkurrenter så är det inte så illa.

Men nu när jag sitter här i Centralstationens vänthall och just ingenting har för mej, så är jag inte säker på om jag var mest revolutionär och minst kärlekskrank eller tvärtom. Det är inte lätt att veta så här långt efteråt.

Fick jag en ny tidningskund så var det bra, men hälsade inte flickan åt mej när hon gick förbi så var det inte bra alls. Jag var olycklig då hur många tidningar jag än sålde.

Det är svårt att veta var revolten börjar eller kärleken slutar, men den tiden kunde jag skratta, det vet jag säkert. Inte göra grimaser eller tvinga fram nånting på konstlad väg, det kan jag än, utan bara låta lycka och livsglädje välla fram.

Ibland tänker jag att om flickan bara varit riktigt naken så hade allt gått vägen, men mössan fördärvade alltihop för mej. Vi kunde lekt att hon var ett skogstroll och jag en vanlig människounge. Troll gör som de vill så fort solen gått ner också med revolutionärer och en stackars sjuttonåring hade bara att ge sej på nåd och onåd.

Men riktiga trollkäringar springer ju inte omkring med realskolemössor på hornen. Och förresten så var jag inte vidskeplig den tiden; perioden vidskepelse började långt senare.

Så när flickan bjöd ut sej så sprang jag min väg och det var den dummaste handling jag begått i mitt liv. Att springa är ingenting för revolutionärer, åtminstone inte om man skumpar iväg för sin rädslas skull och åt galet håll.

Vi hade kanske varit ett gift gammalt par nu och jag hade sluppit undan mitt stenansikte. Eller åtminstone haft ett till i min närhet och när en börjar bli gammal är det skönt med lite sällskap.

Revolten misslyckades trots mitt celibat och flickan har vandrat på ensamma vägar hon också. Fast hon var reaktionär så det kanske jämnade ut sej.

Så blev det då hat av all hemlig kärlek och flickan stal mina anarkistminnen för min rädslas skull.

Eller för hämndens kanske?

Vi har försökt mörda varann bit för bit genom åren. Och i en liten by med få människor ges det många tillfällen att göra illa. Tack vare den grå mössan blev flickan postfröken och det var ett fint yrke på den tiden. Finast i byn om man räknar bort prästfrun.

Hon lärde sej yrket under de hårda åren när en pensionär var ett hjon och pensionen en nådegåva att bocka för.

Jag tror att den stora olyckan för henne är att ingen bockar mer. Och att det i stort sett är slutbockat och färdigniget i folkhemmet om man plockar undan de få tillfällen våra honoratiores har chansen att leka rojalister.

Postfröken hade stora dagar den femtonde varje månad förr i tiden. Nu är hon gammal och jag tror inte att någon mer än jag sett henne naken. Det räcker nog inte för en kvinna, allra helst när det ingenting blev av.

Det är väl därför hon hatar mej. Jag blev bjuden och tackade nej och det kommer hon aldrig över.

Om jag en gång blir riktigt gammal och utlevad så ska jag resa hem och tala om sanningen för henne. Men än har jag mycken högfärd kvar så det dröjer nog.

För ett par månader sen skulle jag hämta min första folkpension och det var en svår stund. Så besvärlig att det ingenting blev av. Nej, jag bockade inte, men hon plågade mej ändå så att jag sprang ifrån henne för andra gången. Och sprang ifrån pengarna också.

Jag hade ju sökt annars i vanlig ordning. Skrivit i min blankett som alla andra sextiosjuåringar och vördsamt anhållit om min folkpension. Men den stunden tänkte jag inte ett ögonblick på att min postfröken skulle dela ut nådegåvorna en gång i månaden.

Sen gick det bara inte, och det är klart att folk skrattade. Inte kunde jag säja att jag inte tordes heller, det skulle bara gjort allting värre. Och allting var svårt nog ändå. Man kan väl ändra sej förstås. Det sa jag åt dem som smilade bredast, men ingen enda trodde mej.

Det var som en premiärdag på teatern för postfröken och hon hade nog väntat på min entré länge och otåligt.

— Jaså, Book är redan i dom åren?

Book, det är jag det. Röde Book … byoriginal och målare.

— Jojomensan! Och det finns fler som kommer efter i rappet.

Hon låtsades inte om min kommentar:

— Jojo, det kan man ju se förstås.

Och det är klart som fanken att hon kunde se mina ålderskrämpor, det kan alla hos alla om de gör sej besväret. Men sådant är ingenting att prata om.

Hon pratade förresten inte utan skrek högt och förtjust. Lite flickaktigt slog hon ihop sina gumhänder och fnittrade. Det blev för mycket för mej och jag gick därifrån utan pengar.

De fick ligga kvar på disken och där ligger de väl än om hon inte tagit hem dem till sitt och fyllt hålet i bokhyllan efter Krapotkin. Jag hämtade boken innan tåget gick hit till stan. Sa inte ett ljud utan bara ryckte åt mej boken och försvann.

Så mycket hann jag ändå se som att hon hade realskolemössan kvar. Den hängde på en spik över soffan mellan två ungdomsporträtt av hennes föräldrar. Gubben var kyrkvärd på sin tid och tanten hans var väl kyrkvärdinna, om det finns en sådan titel.

Annars var hon det i alla fall … det finns sådana kvinnor också och hon var en av dem.

Mössan såg maläten och ömklig ut och nuförtiden har folk helt andra pretentioner på lärdom. En stackars grå mössa med en gul prick fram är ingenting i enhetsskolans tidevarv. Jag tyckte lite synd om min nakna ungdomsflicka när jag slängde igen dörren med en ilsken smäll.

Det är inte bara för pensionens skull jag är här i stan. Det finns en anledning till som är mindre skrattretande och mer officiell.

Riksettan behöver breddas och min lilla stuga står i vägen. Vi har kivats länge, men nu är det slut och jag förlorade. De fick mitt namn på expropriationskontraktet till slut och ändå hade jag svurit på att hellre dränka mej i ån som rinner genom byn.

Så grannarna frågade mej om jag inte skulle till nu snart. När det är sommar och vattnet är lagom varmt?

Jag rymde bort från grannsladder och nyfikenhet. Stugan får klara sej själv sista tiden och den är förresten inte mycket värd. Verandan står en bit ut på gamla riksettan.

Det heter Europaväg nu förstås och den klarar sej utan verandor.

Här i stan finns så mycken sten förut att jag märks inte. En liten rullsten från ljungheden från eller till gör ingenting. Det är en välsignad sak att ingen ser mej. Ingen skiljer mej från de andra stenarna.

Jag har flytt till en främmande värld där allt är hårt som cement.

En förlorad människa med ett hårt ansikte.

Ett cementansikte.

Stundtals känner jag det så: det stretar och stramar i huden, särskilt i solsken eller stark elektrisk belysning. Då är det som om huden inte ville räcka till och ändå har jag skinn så det räcker.

Nästan åt ett stenansikte till.

Cement är grått och ointressant och dött. Det är skönt så och jag vill inte väcka uppmärksamhet. Jag vill bara vandra omkring för mej själv