Kerstin

By Folke Fridell

Den lilla småländska byn har fått tillökning. Över en natt dyker plötsligt en ny familj upp i det utdömda fattighuset. Vart kommer de ifrån? Och går de verkligen att lita på?Kramer och hans fru har gjort ett plötsligt fall från herrskap till fattighjon - och deras ankomst till byn blir allt annat än väl mottagen. När äldsta dottern, den fagra Kerstin, äntligen ska börja skolan vid elva års ålder, får hon inte ens vara kvar i byn. Tillsammans med dödgrävarens son Peter skickas hon istället utanför socknen, där förakt uppstår för såväl skola som hembygd. Men i takt med att de två ungdomarna blir äldre uppstår även betydligt varmare känslor. Vart ska livet föra dem när skolplågan äntligen är över? "Kerstin" är en varm, gripande och humoristisk skildring av livet i Småland under 1900-talets första hälft. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 28, 2021
• ISBN: 9788726747300

Book preview

www.sagaegmont.com

— Och ändå är den så vacker.—

— Joo.

Det var enda svaret Kerstin fick och mycket mer hade hon inte väntat sej. Inte av Peter i alla fall.

Härifrån kunde de se hela byn. Kyrkan, sockenstugan och en del av böndernas gårdar låg vackert rödfärgade mitt i grönskan. Bara kyrkan hade dödens vita färg. Det gamla fattighuset skymdes av kyrkogårdslönnarna.

Kerstin satt med benen indragna under sej på skräddarvis och stirrade mot byn. Om en stund skulle de båda två vandra in i byn för att stanna där.

Peter låg på knä och smulade sönder en griffeltavla mot en sten. Slog med en annan och lämnade bara skiffermjöl kvar. Runt om låg sönderrivna skolböcker. Det var en rit han höll på med och han arbetade med sammanbitet allvar.

Kerstin försökte förklara:

— Ungarna behöver dom. Annars så …

Hon tittade lite skuldmedvetet på bokpaketen vid sidan om. Den låg prydligt inslagen i skolpapper och ombunden med snören.

Peter tycker annorlunda:

— Javisst. Och en annan kunde ju sparat skiten till barnen eller barnbarnen förstås.

Kerstin skrattar och Peter måste sluta förstörelsearbetet och se på henne. Hon ligger på knä nu och har ett stort rött skogssmultron mellan de vita tänderna. Ömt som ville hon inte bita sönder det. Håret hänger fritt över axlarna och bröstens fasta kurva framhäves mer än annars i den vita konfirmationsklänningen.

Jäkla fattighusjänta att vara vacker, tänker Peter. Men han säjer ingenting. Sånt pratar man inte om en sån här dag. När man ska hämnas på den där förbannade byn som ligger framför dem och som Kerstin tycker är vacker. Inte när man är sexton år och slutat skolan.

— Var det så roligt?

Kerstin har svalt smultronet och gömt tänderna. Är riktigt drömskt allvarsam nu:

— Nejdå. Jag bara tänkte på dina barn och barnbarn. Hur dom ska se ut och så där.

— Strunta du i mina barnbarn.

Peter sticker en Melba i munnen och plockar upp skolbetyget ur fickan; sen river han eld på en sticka och tänder i ena hörnet av betyget. Kerstin vill hindra honom:

— Gör det inte, Peter. Du … du kan behöva det sen … du …

Sen tiger hon för allt är ändå försent och betyget flammar friskt i handen på Peter. Han tänder cigarretten med det och låter sen elden flamma ut. Tittar en stund på askflagorna på gräset och spottar sen ett par gånger.

— Sådärja.

Han glömmer flickan och utsikten och allt för en liten stund. Drar några djupa bloss på Melban och känner sej som en präst utan religion. Den här stunden har han väntat på länge och förberett noga. Att tända en cigarrett med skolbetyget var liksom pricken över i-et; det var hejs svejs åt det där gamla murkna utsocknes skolhuset och lärarn som plågat honom i över tre år nu.

Det fanns ett annat sätt också, bättre kanske och försmädligare för dem som han ville hämnas på. Knäppa ner byxorna och sätta sej på huk och så använda betyget. Låta det ligga kvar som ett märkt minne för allmogen att förfasa sej över.

Nils Peter Månsson och så en massa underkänt skrivet med skollärarns högfärdigt snirklade bokstäver.

Men Kerstin var ju med och då fick riten med eld och cigarretter duga.

— Tror du en kommer nånstans med en massa bc-n?

Kerstin vet inte. Hon har också fått ett magert betyg.

Fast i uppförande har hon A förstås. Och litet i sång … Det vågade väl inte gubben ta ifrån henne ändå. Kanske mest för prästens skull.

De satt där och tog avsked av varann. Gjorde bokslut uppe på en hög skogsås och beundrade utsikten över en by där de skulle leva sina liv. Tog farväl av det gamla och såg in i det nya.

Skolan var äntligen slut och livet började.

— Blir det hälften så jävligt räcker det.

Peter grävde med en pinne i jorden; gjorde en liten miniatyrgrav åt det förkolnade betyget och spottade en gång till.

Kerstin satt tyst. Tyckte att Peter hade väl rätt, förstås. Som vanligt hade han rätt. Fast han kunde väl inget veta om sånt som skulle komma?

De är på väg hemåt från förvisningen. Bönderna ville inte ha dem i byskolan och så fick de traska halvmilen in i nästa socken och lära sej sitt där.

Ungarna var för många i byn, skollärarn bekväm av sej och skolhuset för litet. Ett par stycken måste lämna båten och så blev det Kerstin och Peter. Det fanns just inga andra som passade.

Kerstin var ändå inget att räkna med tyckte man i byn. Fattighusflicka eller nåt sämre ändå. Grann och rar föralldel, i ansiktet åtminstone. Men en som man ville bli av med så fort det gick an.

Peter då? Föralldel, hans far var klockringare och dödgrävare; sånt arbete måste göras då och då, så ingen ville säja ett endaste ont ord. Men när det ändå fattades två platser i byskolan så tog man Peter. Han var en jordlös i alla fall.

Förresten var han en busunge.

Så blev det då Peter och Kerstin som sållades bort från byflocken och motades in i en utsocknes skola bland främmande människor. Stora var de förstås redan då; nästan vuxna så de som blev kvar såg små ut och fick god plats. Kerstin var över elva år när hon äntligen måste börja skolan; det kryllade av ungar i hennes hem och när frun själv var opasslig måste nån sköta dem. Och så trodde man i det längsta att patrasket skulle lasta på sitt skräp och ge sej av igen.

Ungefär som de kom en gång.

Så man hade blundat för lag och bestämmelser lång tid och låtit Kerstin sköta ungarna. På nåt sätt hade tösen visst lärt sej läsa i alla fall.

Med Peter var det inte så. Han var ensamt barn i dödgrävarfamiljen och började skolan i anständig tid, men lärde sej inget utan måste stanna kvar gång på gång.

Den tiden hade gått nu. Båda var vuxna och färdiga med skolan. Den här solskensdan var den sista halvmilspromenaden och det var därför de knekat upp på Nilsåsen.

I den andra skolan var det gott om utrymme. Större kåk och mindre ungar. Så de fick gott om plats när de drevs ut ur sin egen by.

Svåra, ömkliga år som de bara behövde minnas nu.

— Inte ens det om man inte vill.

Det var Kerstin förstås. Likt flickfilosofi, tänkte Peter föraktfullt. Bara glömma allt elände och låtsas som ingenting; lägga sej på rygg förstås sen? Så fort som möjligt och få barn och en karl som plockade in pengar? Och så glömma att folk var jävliga mot en i flera år.

Var det nåt sätt nu?

Men han sa ingenting åt Kerstin. De fick väl gå var sin väg, om hon nu tvunget ville glömma allt. Själv skulle han ingenting glömma; gömma alltihop djupt inne i sej och vänta tills muskler och skägg växt ett tag till.

— Sen … sen jävlar anamma.

— Vad säjer du?

Peter hade pratat högt i sin tankeilska. Och det var retfullt, men nån gång skulle han väl komma ifrån den där barnsliga vanan att prata för sej själv. Fast kanske inte det var så lätt; var väl ett arv som låg i släkten. Dödgrävarn pratade då nästan i ett för sej själv. Och svor så det osade över spaden.

Men gubben pratade förstås med de döda. Kanske gick det inte an att viska då?

— Jag sitter och tänker bara.

— Såå? På vad då?

Kerstin hördes så nyfiken i rösten att Peter måste titta ett tag extra på henne. Men flickan glodde bara på käringtänderna som växte gula på slänten.

— På skolan förstås. Alla dom här jävla åren som gubben pinat oss varenda dag. Vad annars?

— Nähä. Vad annars skulle du kunna tänka på? Inte på mej väl? Jag trodde nästan så ett tag när du svor så där. Du och din dumma hämnd … när det är sista dan och solsken och allting?

— Kerstin.

— Jaa?

— Dej ska jag aldrig svära över.

Så blir allting värre och Kerstin lipar lite; hänger med huvudet mellan knäna och vill inte titta upp och inte säja nånting. Peter är snopen och villrådig och måste stryka undan håret som hänger ner i Kerstins ansikte. Då tittar hon upp och ler så vackert mot honom. Torr är hon i synen så det där gråtandet var bara påhittat. Peter skäms och stelnar till:

— Ja se jäntor.

Allt förakt han var mäktig låg i de tre orden. Det blir en dos mer än Kerstin orkar tåla.

— Skit du i det, Peter. Få mej att gråta på riktigt är du inte karl till. Tiggarflickan kan hålla sej torr längre än du begriper.

Peter ger sej. Hon spelar falskt spel, Kerstin. Och det är just inget att göra åt. Så fort det bränner till kommer hon asande med det där gamla tiggeriet. Som om hon på nåt underligt sätt skulle vara bättre än han bara för att hon gick omkring med påsen det första året? Alla kunde väl inte gå och tigga heller?

— Inte ska du och jag klösas nu, Kerstin? När vi äntligen kommit ifrån dom andra ungarna?

Nej, de hade inte klättrat upp på Nilsåsen för att göra varann illa.

Nu skrattade Kerstin sitt vita skälmskratt igen och stoppade ett smultron i munnen på den trumpne Peter:

— Minnas ska vi i stället.

— Ja. Minnas och hämnas.

Peter drog fundersamt handen över hakan. Han var nyrakad men skägget kändes ändå hårt och strävt mot handen. Det var arv eller lyte det också, för dödgrävarn hade socknens starkaste skäggväxt och måste raka sej både morron och middag om det var vesper i kyrkan.

Det där med skägget hade han fått äta upp de sista åren i skolan. Gubben kallade honom farbror Peter med skägget och de andra ungarna tjöt av förtjusning. En skolpojke med skägg nästan som en fullvuxen karl, det var hur komiskt som helst. Man skrattade mycket i den främmande byskolan.

Peter gick omkring som en oxe bland småkalvar och var maktlös. Inte kunde han slåss heller. En sextonårs pojke slåss inte med tioåringar, så ungarna kunde skratta utan risk. Han brukade spotta på dem när det blev som värst, men det var inte så farligt.

Sista terminen slutade gubben att flina, åtminstone åt skägget. Det var som vågade han inte längre. Snart var hans makt över Peter slut och det var nog bäst att passa sej.

— Han var som en mjukost nu på sista versen, Borgfaen. Märkte du det?

Jo, Kerstin hade nog märkt. Lärar Borg hade bytt skinn åt hennes håll också; fått vattnigt milda och äckliga ögon som gjort henne förskräckt och vilsen.

— Joo. Han ångrade sej kanske …

— Han? Dej ville han ligga med, förstås, så åt ditt håll är det …

— Håll käften nu, Peter.

Peter märkte knappt inpasset. Han hade förirrat sej in i dystra minnen och glömde bort Kerstin. Visst hade de klagat då i början, men ingen brydde sej om gråten och ingen trodde på historierna.

— Att en sån får vara lärare. Ett helt långt liv utan att nån törs säja ifrån?

— Men nu är det över, Peter. Nu kan vi skratta åt alltihop.

Men Peter är inte skrattlysten:

— Minns du när vi kom dit?

Kerstin mindes gott. Hon hade gråtit hela vägen dit. Mest för ungarnas skull som fick sitta hemma utan tillsyn. Borg hälsade dem välkomna på sitt sätt:

— Vi har fått ett par gökungar på halsen, barn. Göken lägger sina ägg i andras bo och nu har hönsen i grannbyn kört iväg dom hit till oss.

Ungarna begrep väl inte mycket av Borgs ord, men gökungenamnet tog de fasta på. Det följde Kerstin och Peter skoltiden ut. De främmande barnen hade fått ett par andra ungar att spotta på och de utnyttjade situationen på barns obarmhärtiga vis.

Lärar Borg var fin på åskådningsundervisning och när han fick ett par gökungar från nästbyn att experimentera med utan risk för efterräkningar levde han upp och blev nästan en ny människa mot de andra barnen.

Det var när Kerstin och Peter berättade om dessa lektioner de blev beskyllda för lögn av alla som ville lyssna.

Kerstin var Askungen en gång när Borg berättade om sagan …

— Kan du glömma sånt, Kerstin?

Nej, hon skulle aldrig kunna glömma.

En nästan ny klänning hade hon haft den dan. Men läraren tvingade henne att smutsa ner den och riva sönder ärmar och kjol. Sen fick hon sitta vid kaminen i lite aska som man strött ut i en hast på golvet. Med sot i ansiktet och tårar i ögonen. Borg bytte artister för sista scenen; det tog för lång tid om Kerstin skulle göra sej ren och nån klänning att byta med hade hon inte. Så det var enklare att ha ett av bybarnen när fens klänning och glasskorna skulle på.

Borg hade varit stolt över sin lyckade seans efteråt:

— Så där ja, barn. Nu glömmer ni aldrig sagan om Askungen.

Nej, Kerstin skulle alltid minnas den.

Peter och Kerstin fick leka de mest underliga djur i Borgs zoologilektioner. Yla som vargarna, böla som kreatur; i timmar stå på ett ben som tuppen, jama som marskattor eller krypa runt som krokodiler på skolgolvet.

Det var sånt man trodde de ljög i hembyn.

Tills de tröttnade på allt meningslöst sladder och bara teg sej in i hatet och tystnaden.

De lärde sej inte mycket mer än att hata av lärare Borgs åskådningsundervisning, och den lärdomen bar de med sej ut i livet denna första sommardag som fria människor.

Jo, Peter hade lärt sej en sak till:att härma olika djurläten. Han hade anlag åt imitatörhållet och tyckte nästan det var roligt ibland att spela högsta hönset i skolteatern. Men Kerstin grät för det mesta.

Bara för några veckor sen hade de kommit så långt som till Afrika och lejonen. Peter flinade lite tyst för sej själv när han tänkte på den episoden. Det var en liten seger att gömma på mitt i all förnedring. Borg hade backat ut lite då; kanske tröttnat på sina gamla djur och letade efter nya. I alla fall nekade han Peter att spela lejon, men det gick inte.

— Jag är fin på att ryta, lärarn.

Du slipper den här gången.

— Men jag vill inte slippa. Hör här bara …

Och Peter hade krupit runt en stund under hiskliga rytanden som skrämde hela klassen. Till sist hade han kravlat sej upp mot katedern och Borg och vrålat ett sista ursinnigt lejonrytande i magisterns öron.

Han var rädd då, Borg. Riktigt ordentligt vettskrämd såg han ut, så nog var det en seger som gick an att minnas.

Kerstin hade aldrig lyckats så bra. Bara en enda gång hade hon sett Borg orolig, men det var inte rädsla för henne eller för hämnden.

Borg skulle förklara skillnaden mellan kyla och värme och skickade ut Kerstin att lägga händerna på snön först. Hon fick stå där en stund i kylan och sen skulle de andra barnen känna på hennes händer.

— Lägg nu händerna på kaminen.

Kerstin försökte lyda, men kaminen var glödhet och hon vågade inte; höll händerna nån millimeter ifrån plåten och brände sej ändå så hon måste skrika. Skrek högt och gällt för det var låtsas med i också. Och inte så lite rädsla. Men det gick inte att lura Borg med så grova medel. Han störtade fram och la sina feta, klibbiga lärarhänder över Kerstins små röda.

Kerstin kunde känna lukten av bränt kött än i dag om hon blundade. Smärtan kom inte förrän efteråt; kom ungefär samtidigt med skräcken i lärarögonen. Kom sekunden innan hon svimmade bara.

Sen vaknade hon inne i Borgs bostad där en liten blek och förgrämd kvinna i svart pysslade om hennes brända händer. Kerstin fick en påse kakor med hem till småsyskonen mot löftet att inget säja.

Och inte var det många som frågade heller. Far var inte hemma just då och mor fäste sej inte vid de små detaljerna. För ungarna betydde en påse kringlor mycket mer än två omlindade händer.

Så Kerstin höll sitt löfte tills Peter exploderade och berättade för sin far. Men då var köttet läkt och så gott som alla spår avlägsnade. Så alltihop blev bara en ny lögn att lägga till de övriga.

De hade hämnats lite i dag. Peter rätt mycket förresten då innan de gick för sista gången. Peter hade tjatat dagar i förväg:

— Du niger inte för aset, Kerstin. Eller tar i hand om han bjuder till med vänlighet.

Kerstin hade lovat till slut. Och höll sitt löfte, fast lätt var det inte. Borg hade sett riktigt rörd och gemytlig ut när betygen delades ut och de var färdiga att gå ut