Englandsresan

By Edith Unnerstad

Hårkullan Ols Kari tjänar sitt levebröd genom att åka runt i landet och sälja lösflätor och andra håraccessoarer. På en sådan resa försvinner hon plötsligt. Ingen vet var hon har tagit vägen och hemma i Dalarna väntar barnen Brosus och Margita längtansfullt efter sin mamma. När det går upp för dem att hon inte kommer komma hem, beslutar de sig för att ta saken i egna händer. De ska hitta mamma Oss Kari. Englandsresan är en spännande och engagerande roman som innehåller ångbåtar, myllrande gatuliv och diverse andra otänkbara vyer för två syskon från en liten by i Dalarna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788728025895

Book preview

Det var någon gång under senare hälften av förra århundradet, som hårkullan Ols Kari spårlöst försvann och hennes barn gav sig ut i världen för att leta rätt på henne.

Kari var född i en av de fattigaste stugorna i Våmhus. Hon blev tidigt gift med yngste sonen i en förmögen gård i Mora. Men mannen dog medan barnen var små. Och den äldre broderns hustru, som med hård hand styrde och ställde i huset, gjorde livet så surt för den stackars änkan att hon inte förmådde stanna där. Hon tog barnen med sig och flyttade hem till föräldrarna igen.

Alltsedan dess hade hon försörjt sig och de sina genom att vandra omkring och sälja hårarbeten, som hon själv tillverkade. På den tiden var det ju stor efterfrågan på sådana varor. Ett par tre hundra kvinnor från Bonäs och Våmhusbyarna brukade under en del av året dra landet runt med korgar eller ryggsäckar fulla av lösflätor, valkar och prover på smycken av hår. De tog upp beställningar och hyrde sedan in sig i torpstugor eller något annat billigt logi och gjorde arbetena färdiga där och drog så vidare. Hårkullorna var vanligen glada och munviga och kunde konsten att tala för sina varor. Många gjorde goda affärer. De djärvaste gav sig iväg till utlandet och hade ofta stor framgång där. Men Kari brukade inte gå längre än hon var tvungen till för att skrapa ihop pengar till det nödvändigaste därhemma. Hon kunde aldrig fort nog skynda tillbaka till barnen igen. Hon var blyg och försagd och hade svårt att hålla sig framme. För henne blev förtjänsten just inte så stor. Men utan den skulle familjen haft svårt att reda sig. Föräldrarna var gamla och utarbetade och deras magra små jordlappar gav inte mycket ifrån sig.

Det var under en sådan vandring som hon blev borta. Vid den tiden var sonen fjorton år och dottern ännu inte fyllda tretton.

Pojken var döpt till Ambrosius, men det var bara prästen och skolläraren som orkade med det långa namnet. Alla andra kallade honom Brosus. Flickan hette Margita som så många i den trakten.

Syskonen var ganska olika. Brosus var ljuslagd och storvuxen och fåordig. Han hade blå ögon och fundersamma rynkor i pannan. Folk som inte kände honom tyckte att han föreföll en smula trög. Men hans långsamhet berodde nog mest på att han ville tänka sig för innan han talade. Dum var han rakt inte. Det som han en gång hade lärt sig glömde han aldrig, om det så var fråga om bästa sättet att fästa grepen när man gjorde en spånkorg eller att räkna upp Pauli brev, Jakobs tolv söner eller profeterna i Gamla Testamentet.

Margita var en liten klarvaken speta som ingen kunde beskylla för tröghet. Hon var språksam och kvick och klängde gärna omkring i trädtopparna som en senig liten ekorrhona, medan de andra flickorna i byn lekte stillsamma lekar nere på marken. När hon under vinterkvällarna satt hemma i stugan och lärde sig knyppla klockkedjor av hår, måste hon allt emellanåt upp och dansa med katten eller tumla om ute i snön med gårdvaren Masse.

Ingen i skolan kunde pränta sina bokstäver vackrare eller ge snabbare svar än Margita, men ingen hade svårare att sitta stilla i bänken. — Du spritter som en glitterbäck om våren, du Margita, sa skolläraren och luggade henne så nätt, så nätt, i stället för att ge henne en snärt med riset över fingrarna, som han gärna gjorde med de andra, så fort de inte satt som i kyrkan. Och Margita bara skrattade. Av Ols Karis ängsliga blyghet hade hon inte fått något i arv, fast hon annars med sitt mörka hår och sina bruna ögon påminde om både mor och morfar. Det påstods att en lappflicka hade blivit ingift i släkten någon gång för länge sedan. Man kunde gott tro det när man såg Margita.

Ols Kari hade haft sex andra kullor i sällskap, när hon gick hemifrån den gången. Det var en vacker vårdag. Brosus och Margita och några av grannarna hade följt dem ett stycke på väg för att farväla, som man kallade det. Det sista Kari sa till sina barn var att de inte skulle bli ängsliga om hon dröjde längre än annars med att komma tillbaka. Och barnen begrep gott att det kunde ta lite mera tid att bli av med varorna. Hon hade ju så ovanligt mycket i korgen nu sedan också Margita hade börjat lära sig yrket på allvar.

Efter en tid kom där ett brev till morfar. Det innehöll lite pengar och några skrivna rader. Morfar hade börjat se illa på gamla dar. Mormor var inte läskunnig. Brosus och Margita fick hjälpas åt att läsa brevet för dem. Det var skrivet med en svårtolkad stil med många slängar och krusiduller. Namnet på avsändningsorten var omöjligt att tyda och poststämpeln hade råkat bli bara sudd. Men annars lyckades de stava sig till att änkan Kari Olsdotter som översände dessa penningar hade hälsan och önskade sina anhöriga därhemma samma goda. Namnet på underskriften var oläsligt, men man visste ändå att Kari hade skickat pengarna genom någon präst. Så gjorde hårkullorna oftast. Hur flinka de än var i sitt hantverk var det dåligt med deras skrivförmåga. Kari hade visserligen nödtorftigt lärt sig skriva, men hon gjorde det under stor vånda och med många fel, och hon skämdes så illa över sina fula bokstäver att hon inte på åratal hade kunnat förmå sig att hantera en penna.

Tiden rann undan. Efter ett par tre månader började de sex kullorna återvända. De berättade att flocken hade kommit överens om att skingras när de hade hunnit till Borlänge, eftersom det gick lättare både att sälja och att få logi, om man inte kom i samlad tropp. Två av dem hade gått över Falun till Gävle, två hade tagit vägen norr om Mälaren till Stockholm och två den södra. De sa att Kari hade slagit in på vägen mot Ludvika, och för första gången hade hon velat gå för sig själv. När de frågade vad hon hade för mål sa hon: Vem vet, jag kanske går till sjöss. Vad hon menade med det visste ingen så noga. Men antingen var det bara ett skämt, eller också hade hon väl tänkt försöka få följa med någon malmpråm ett stycke utefter Strömsholms kanal och sedan fortsätta mot Örebro.

Det dröjde ganska länge innan barnen och deras morföräldrar började oroa sig för henne. De tänkte: Hon har inte lyckats sälja så mycket än att vi kan klara oss över vintern. Så fort hon har fått ihop vad som behövs har vi henne hemma igen.

Men sommaren gick. Höststormarna rörde upp Orsasjöns blåa vatten och färgade det blygrått och rev ner löven från träden. Ingen Kari kom. Inga fler penningbrev heller. Varje dag tänkte de: Hon måste vara på hemväg, eftersom där inte kommer något brev. Men när själva julen drog förbi utan att de hade hört av henne blev de förskräckta och sa till varandra: Det måtte väl i all sin dar inte ha hänt henne något. Aldrig har hon då varit borta en jul förut. Och för var timme som gick blev de tyngre om hjärtat.

På tjugondagens kväll satt de där tysta och modstulna alla fyra. Margita brydde sig inte ens om kattungen som lekte med en tallkotte och gjorde de tokroligaste krumsprång alldeles vid hennes fötter.

Någon stampade därute. Hon spratt upp och stirrade förväntansfullt mot dörren och tänkte som alltid: Kommer hon äntligen? Men det var bara gubben Korp Mats, en gammal sjöman och amerikafarare, som ett par år tidigare hade hittat till hembyn igen. Han hade försökt sig på lite av varje ute i världen, varit skogshuggare och guldgrävare och vägarbetare, men mest hade han seglat som timmerman. Nu var han lite svagbent och skrumpen, men på förståndet var det inte något fel. Han brukade gå omkring i gårdarna och snickra lite när det behövdes eller hacka granris till strö åt djuren. Morfar lät honom bo i fähuset. Mormor stack gärna till honom en matbit, om hon hade så hon kunde.

Men den här gången var det Mats som kom med förning. Han hade varit i Mora över julen. Den väldiga rågbullen och de små strutarna med russin och sviskon, som han plockade fram ur skinnbögen, var skickningar från släkten där till Brosus och Margita, sa han.

— Såå, sa morfar förvånad, vad blåser det då för vind, eftersom morasläkten låter höra av sig?

— Inte Greta väl i alla fall, hon som tål Kari och barnen så illa? frågade mormor.

Korp Mats blinkade knipslugt.

— Greta vet nog vad hon gör, sa han. De behöver en ny dräng till våren. Och om jag ska säga som det är, så sa hon som så att nu när Kari ändå lär ha löpt iväg från barnstackrarna och säkert aldrig tänker sig hem igen, så blir väl släkten tvungen att ta dem till sig. Och hon menade att både Brosus och Margita är gamla nog att börja göra nytta för sig.

Morfar mulnade och ådrorna i pannan svällde till. Han tänkte säga något, men mormor tog orden ur munnen på honom.

— Den som häver ur sig sånt om vår Kari är ingen bra mänska, sa hon förtrytsamt.

— Den där Gretakelingen är en riktig orm, sa Margita harmset.

— Göra nytta är jag inte rädd för, men till Greta går jag inte, kom det i bestämd ton från korgbänken där Brosus satt.

— Inte jag heller, sa Margita lika bestämt.

— Hon påstod att de kan tvinga er, för Sven är ju er förmyndare, invände Korp Mats.

— Det är sant, medgav morfar nedslagen. Men i nio år har inte den förmyndaren lagt två strån i kors för de här kripperna. Och till Mikaeli blev det fyra år sen deras farfar dog, men något arv har vi då inte sett till.

— Stackars Sven, den snälla vanten, han teg väl som vanligt för husfridens skull och lät henne hållas, fast det är hans brorsbarn och inte hennes? sa mormor.

— Han gjorde så. Och Greta bad hälsa att så fort skolan är slut i vår väntar de dem båda två.

Det blev tyst en stund. Så pep Margita till: Mormor! Ta bort hennes bulle, annars börjar jag kanske äta av den i alla fall. Den ser så slät och smaklig ut. Det finns säkert inget halmhack i den.

Själva hade de blivit tvungna att mala in finhackad halm i säden, för att mjölet skulle räcka till nästa skörd. Ändå var det osäkert om det kunde förslå.

— Det är olika fördelat här i världen, men brödet har ingenting ont gjort, sa morfar. Bröd är en Guds gåva, vem som än må ha bakat det.

Men mormor tog den stora bullen och stoppade undan den på översta vägghyllan.

— Mjukt bröd smälter för lätt i mun, sa hon. Om vi gömmer det några dagar varar det längre.

Margita böjde sig fram mot russinstruten på bordet och drog in den söta doften.

— Vi har inte smakat sånt där gott sen mor kom hem från Stockholm för tre år sen, sa hon längtansfullt.

Mormor tog struten och slog ut några russin i två små högar, en åt Brosus, en åt Margita. Så bjöd hon Korp Mats och morfar ur struten. Morfar skakade på huvudet. Brosus rörde inte sin hög. Margita sneglade på honom och skämdes men kunde inte stå emot utan började genast plocka i sig. Mats ville ingenting ha, han sa att russin var barnmat. Och medan mormor gömde båda strutarna i hörnskåpet tog han i stället upp en tobaksfläta och karvade sig en buss.

— Fick du den för att du skulle gå med hälsningen? frågade morfar.

Mats grinade brett och urskuldade sig.

— Det fick jag. Den fattige får ta när det bjuds. Och det lär väl ni barn också få göra i vår, tänker jag. Greta är svår, men svälta behöver ändå ingen där i gården.

Brosus svarade inte, men Margita tyckte att han liksom sjönk ihop och blev mindre där han satt. Russinen ville med ens fastna henne i halsen, och hon sköt ifrån sig det lilla som var kvar av högen. Mor var borta, och snart skulle hon själv och Brosus också iväg och slita ont hos den som hade plågat deras mor så illa. Allt kändes så tungt och hotfullt.

— Att inte mor kommer, sa hon gråtfärdig. Hon måtte väl aldrig ha fallit i och drunknat på den där pråmfärden de talar om. Oj oj oj, vi får nog aldrig se henne mer!

— Håll tyst med dina jämmeriader, kulla, sa morfar barskt, fast han väl själv hade tänkt något liknande mer än en gång den sista tiden.

— Vi ska väl inte tro det värsta, mumlade mormor och knäppte händerna.

—Å nej, sa Korp Mats, då skulle det väl ha hörts för länge sedan. Betänk att hon hade sockendräkten på sig. Någon måste väl ändå ha sett henne och förstått vad hon var ifrån för trakt. Nej, jag har allt mina egna funderingar jag.

Men när de frågade vad han menade ville han inte riktigt ut med det.

— Sa hon inte att hon skulle bli borta längre den här gången? Kan hon inte ha menat — nå ja, att hon tänkte ge sig längre bort än vanligt också? sa han.

Mormor blev orolig.

— Längre bort, säger du. Hur långt? Och vart skulle hon då ha tagit vägen? Så långt kan hon väl ändå inte gå att inte ett brev hinner fram till jul.

Men Korp Mats hörde visst inte. Han steg upp och tog mössa och bög.

— Nej, jag ska väl inte sitta här hela natten heller, jag som ska opp så bitti, sa han. Djerf Anna trampade tvärs igenom golvet sitt i dag, och jag har lovat komma och lägga dit ett par nya tiljor. Så jag säger väl