Flickan och fåren

By Gullan Sköld

Att vara hos mormor och morfar på Talludden är något av det bästa som finns. Det tycker i alla fall Dala, Kingen och Bulgarien. Eller David, Johan och Sofia, som de egentligen heter. En dag får kusinerna för sig att springa över till granngården. Där bor det en flicka som har en massa får och hästar. Men när de kommer dit så märker de genast att det är något som är fel. Framme vid huset ligger ett dött får och hunden skäller inte som den brukar. Vart har den tagit vägen? Och vad är det för konstiga ljud som hörs inifrån huset? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 30, 2020
• ISBN: 9788726227246

Book preview

författaren.

Flickan och fåren

– Mormor, mormor, nu har fåren smitit igen!

Det var Dala, Bulgarien och Kingen som kom springande upp mot det gula huset in till mormor i köket där hon stod och gräddade plättar som barnen skulle få till lunch.

Ja, barnen hette förstås inte så där konstigt, det var namn som de fått av en tennistränare på ett läger där de varit tidigare på sommarlovet. Flickan hette Sofia, de båda pojkarna som kallades Dala och Kingen hade blivit döpta till David och Johan. David var 8, de båda andra 10 och 11 år gamla. Johans mamma hette Eva, han hade två halvbröder, och en pappa som han var hos varannan vecka. Sofia och David hade ingen mamma, hon hade dött i cancer drygt två år tidigare, det var så fruktansvärt så det kunde man inte prata om, men det gjorde mormor i alla fall, något som barnen tyckte var jobbigt ibland. Det blev så sorgligt då, och helst ville de bara leka. Och så hade de ju sin pappa, han hette Claes, och han var som både mamma och pappa för dem, och så fanns ju Eva som var deras döda mammas syster. Hon var snäll, hade alltid godis med till dem, och köpte fina kläder när hon och Johan reste utomlands, och det gjorde de ganska ofta. Hon tog också med barnen på fotbollsmatcher och målade deras ansikten i svenska flaggans färger då det var landskamp.

Och så hade de ju sin farfar och farmor, och sin gammelfaster, och så mormor och morfar förstås. Morfar var ganska sträng och tjatade om vett och etikett ständigt och jämt. Barnen visste inte riktig vad det var, men förstod att det betydde att man skulle sitta fint vid matbordet, inte slaska eller prata med munnen full, äta upp på tallriken och tacka för maten. Och helst inte blanda sig i de vuxnas prat. Men det måste man göra ibland för att få en syl i vädret; de vuxna pratade ju hela tiden, och då måste man avbryta. Och prata om något roligare än om Fredrik Reinfeldt, smaken på vinet de drack eller om någon som fått stroke eller vad det hette. Särskilt Dala var en fena på att avbryta: «Pappa, pappa, kan vi inte ta en tur med Faster Johnsson? Eller bada, snälla pappa». Eller: spela krocket, eller fotboll eller något annat som Dala tyckte var kul.

Nu undrar du förstås vem Faster Johnsson var. Det var ingen gammal ingift faster utan en plåtbåt med utombordsmotor, som morfar eller pappa Claes brukade köra ut till öarna en bit bort från deras egen ö som låg i Stockholms skärgård, och där alla barnen alltid brukade vara på sommarlovet, och på vintern med ibland. Man kunde också åka vattenskidor efter Faster Johnsson, det tyckte barnen var kul. Bäst var Bulgarien men så var hon ju också äldst. Dala var vänsterhänt, det vill säga, han måste vara det, eftersom han var född utan höger underarm och hand. Men han klarade att hålla i linan med vänster, och kom ofta upp direkt. Kingen var nog lite rädd, men han klarade att stå på skidorna ett tag i alla fall.

– Vad då? Vilka får? sa mormor och vände på en plätt som fått alldeles gyllenbrun färg och såg så god ut att det vattnades i munnen på alla barnen.

– Du vet de där fåren som smet från sin hage förra sommaren också! De står borta på udden och bräker, vi måste ringa till bonden att han kommer och hämtar dom! Det är säkert 50 stycken som är på rymmen!

Det var Bulgarien som förde ordet. De andra visste nog inte att det ljud som fåren ger ifrån sig heter just att bräka.

– Men jag vet inte vad bonden heter, och jag har inget nummer till gården, invände mormor och hällde den sista smetklicken i pannan så det fräste om fettet. Och dessutom är det lunch snart. Fåren hittar nog hem igen.

– Vi åker upp till gården, avgjorde Eva som just höll på att duka. Vi tar bilen dit och berättar för bonden att fåren är lösa igen. Lunchen får vänta. Vem vet, de kanske hoppar i havet och dränker sig! Jag vet inte om får kan simma, sa Eva, som hade sinne för dramatik och inte visste så mycket om får.

– Och ett får var ju skadat, sa Kingen och såg bekymrad ut. Hon kanske ligger där med brutet ben, vad ska vi göra om vi hittar henne på vägen? Hur mycket väger ett får, mamma? Orkar vi lyfta in henne i bagagen?

Eva svarade inte, i stället stuvade hon in alla tre barnen och mormor i sin blå Toyota och så bar det iväg. Gården där fåren bodde låg bara någon kilometer bort, uppe på en höjd och med vidsträckta ängar och åkrar runt omkring. När de var nästan framme såg de att en hel skock djur betade på ängen som låg närmast boningshuset. Kanske hade de bortsprungna hittat hem igen? De upptäckte också att staketet var trasigt på flera ställen. På gårdsplanen mellan huset och lagården gick några hästar, fjordingar trodde Eva, som visste mycket om sånt. En hund skällde vilt inne i huset, som var rött med vita knutar, men såg ganska gammalt och nedslitet ut. Dala, Bulgarien och Kingen hoppade ut ur bilen och spanade in mot fönstren, men såg ingen. Men efter en stund kom en flicka, hon kunde väl vara så där en 25-30 år, ganska gammal, tyckte barnen, men hon var söt och hade brunt lockigt hår och vackra ögon, det såg de. Hon tittade frågande på den lilla delegationen som stod där utanför staketet – hela gården var inhägnad, det såg de nu - och mormor var den som först tog till orda.

– Vi tror att det är dina får som kommit lösa och springer omkring runt vårt hus och på vår väg, började mormor. Det är inte första gången vi ser dom, de verkar vilsna och bräker förfärligt högt. Och en tacka ramlade ner från en stenmur som omger en sommarstuga nära oss. Vi är rädda att hon gjort sig illa och behöver få benet gipsat.

Flickan log lite överseende, så sa hon: Får har väldigt smala ben, men de är mycket