Zhembi och Pyramidens Hemlighet

By Maja Alvenstråhle

Det här är berättelsen om Zhembi, en 12-årig pojke som lever i det forntida Egypten. Hans högsta önskan är att bli kock men det är en helt omöjlig kombination, för män är förbjudna att handha matvaror- då mat är heligt och kvinnor anses ha ett finare handlag.

Han tänker att det måste finnas en lösning för hur ger man upp sitt hjärtas innerligaste drömmar? De mångtusenåriga traditionerna skulle dock inte bli lätta att rucka på, det förstår han.

Men innan Zhembi hinner fundera mera på saken så vänds hans liv totalt på ända då han får ett stort uppdrag! Ska han våga tacka ja till erbjudandet, men hur skulle han kunna tacka nej till ett så spännande äventyr i de hemlighetsfulla och vördnadsbjudande pyramiderna.

Här träffar han på allsköns mysterier och får även träffa varelser från yttre rymden! Så kliv in och följ med Zhembi in i pyramidernas magiska och hemlighetsfulla värld!

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 26, 2024
• ISBN: 9789180973250

Maja Alvenstråhle

En person med barnasinnet i behåll som älskar att kliva in i fantasins magiska världar där allt kan hända!

Book preview

Kapitel 1. Zhembi

Hej, jag heter Zhembi Shaloo och jag bor i Egypten. Jag är 12 år tror jag, ålder är inte så viktigt för oss. Men jag föddes i alla fall under den stora monsunens tid. Och det var väl för en så där 12 år sedan, säger mamma stolt: då föddes min älskade son. Min familj Shaloo består av mamma Zinah, pappa Phale, lillasyster Anneh och gammelfarmor Anlah. Jag har en god vän också, som bor i grannbyn. Hon heter Lihlani, men jag brukar kalla henne Lilah. Hon är nog lite äldre än mig, för hon är nästan huvudet högre.

- Men jag är starkare, brukar jag säga och lyfter upp den största stenen som jag kan hitta.

Sen kastar jag den så långt ut i Nilen som jag bara kan och det brukar bli långt!

- Ja, ja, brukar Lilah säga och sucka: pojkar alltså! Jag vet att du är den starkaste av oss!

- Ja, brukar jag svara, den starkaste i vår stora vackra stad!

Sen skrattar vi och kastar kottar på varandra och jagar varandra runt palmerna och husen. Hon är min allra bästa vän! Fast det är lite synd att hon inte bor på samma ställe som mig. Men på ett sätt är det bra, för då får jag komma ut på äventyr när jag ska besöka henne och det är bland det bästa jag vet!

Den här dagen var jättespännande, för idag skulle drottningen komma hem! Det hade ryktats om det i över en vecka nu och igår kväll hade spanarna sett det stora följet vid Nildeltats östra strand! Dom var på väg nu och det blev ett stort ståhej i hela grannskapet! Man fejade och putsade varenda gata och husfasad.

Det kockades och lagades mängder av mat och bakverk. Alla barn blev badade och fick ta på sig sina finaste högtidsdräkter och smycken. Spänd förväntan låg i luften då alla fixade och ordnade i övermåttan. Vi barn rycktes med i all festyra och sprang omkring i huset som vettvillingar, så det var svårt att lugna ner sig och fokusera på sysslorna.

- Nä, nu får det vara nog, sa vår mor Zinah, och skickade ut oss ur huset. Om ni inte kan hjälpa till här inne, så får ni gå ut och ordna med blomstergirlangerna stället. Farmor ser ut att behöva lite hjälp, ungar! Så, ut med er, sa hon, och gav oss varsin puss på huvudet.

- Mina älskade och högt ärade barn! Gå ut och gör mig stolt med dekorationerna till festen. Ni vet att vi har ett speciellt rykte att upprätthålla, sa mamma och log med hela sitt vackra ansikte.

- Ja, sa vi och suckade, vi vet att släkten Shaloo är omtalade för sina vackra blomsterdekorationer.

- Ja, sa mamma och såg stolt på oss. Den traditionen skall inte avlutas på grund av våra busiga barn om jag har någonting att säga till om, sa hon och skrattade. Så, gå nu! Pappa kommer snart hem och hjälper till också. Jag har massor av saker att ordna med så, iväg med er!

Jag och lillasyster Anneh gick ut på den rymliga yttergården till vår goa gammelfarmor Anlah. Hon var i fullfärd med att knyta ihop långa rader av blommor.

- Hej barn, sa hon lite trött.

- Men kära farmor, sa vi, och tog blommorna ifrån hennes gamla händer. Här, sätt dig i den mjuka stolen som pappa gjorde till dig.

-Ja, vila du bara farmor, sa Anneh glatt, och hennes svarta lockar dansade runt hennes runda lilla ansikte.

Farmor Anlah är egentligen inte vår farmor. Vår riktiga farmor och farfar bor inte i Kairo, utan i grannstaden långt borta. Anlah är vår gammel, gammel farmor, eller nåt. Jag tror inte om någon egentligen har koll på hennes riktiga ålder. Inte för att det spelar någon roll, för vi bara älskar henne allihop!

- Det här ordnar jag och Zim lätt, sa Anneh mjukt och befriade farmor från blomsterkransarna!

Jag hade fått det smeknamnet för att mitt namn hade varit för svårt för min lillasyster att säga när hon var liten. Så det fick bli Zim, det hade jag ingenting emot för jag tyckte att det lät ganska så häftigt! Det tog oss inte lång stund att binda ihop de färgglada blommorna till långa rader av väldoftande girlanger, lagom tills pappa att kom hem från jobbet.

Han är tegelmakare som alla våra förfäder före honom. Det är en tradition i vår familj att bli tegelmakare. Men jag känner mig lite osäker på om det var det jag ville bli. Visst är det ett ärofyllt arbete att bygga på templen och staden. Sen gav det även grannskapet en viktig inkomst, det gick inte att förneka.

- Jag är glad att du trivs med ditt arbete, pappa, brukar jag säga.

Men det finns ju så mycket annat att göra, tänkte jag för mig själv.

- En gång tegelmakare, alltid tegelmakare brukade pappa säga och klappa mig på huvudet.

- Ja, jag vet, brukade jag svara och sucka.

- Men min kära son, vad är det du vill göra istället, då?

Problemet var att jag aldrig hade något vettigt svar på det! Vad jag ville göra istället visste jag inte? Men att det var något annat än att bli tegelmakare, det var jag helt säker på! Plötsligt kom pappa inskuttandes genom grinden. Han var alldeles uppspelt, trots att han hade jobbat hårt i den tryckande hettan under större delen av dagen.

- Hej på er, alla mina kära, hojtade han glatt. Vi blev iväg släppta tidigt idag för drottningen är på väg, sa han och skrattade. Kom hit min kära familj, ropade han.

Alla rusade fram och kramade om honom.

- Men min käre make Phale, du får allt gå och bada i floden. Det dammar ju som en gammal mumie om dig, sa mamma och borstade av klänningen, och jag som håller på att baka!

Pappa log varmt och gav mamma en puss på hennes mjöliga och rosa kind och sa: men då är det kanske dig som det dammar om?

- Visst, utbrast mamma med road min, men det luktar inte djuravträde om mig i alla fall, hoppas jag!

Pappa skrattade och tillade: ok, min kära hustru. Men vi måste dansa först, sa han, och svängde runt med oss. Det är fullt av festligheter i hela staden, utropade han lyckligt. Hela Kairo är på fötter för drottningen har skymtats vid den bortre gångbron!

Kapitel 2. Drottningen återvänder

- Va, utropade mamma förfärat, är hon redan här? Men då måste vi ju sätta fart, se så! Ni barn lastar girlangerna och bakverken, försiktigt denna gång, tillade hon med en extra blick på mig. Phale- du går och badar. Och farmor, du ska bara vila, kära du!

Hon strök leende en svettdroppe ur ögat och rusade in igen. Vilken tur att jag har hunnit förbereda så mycket, hörde vi henne muttra för sig själv innan hon försvann in i huset.

Vi visste att allt redan var klart. Det var bara lite finputsningar kvar, som att dekorera de stora matbröden och fläta samman de små fina efterrättsbullarna. Men det var alltid ett sånt ståhej, för drottningens hemkomst var en stor händelse för oss alla!

Drottning Hatsemah var den bästa drottningen, som det stora och stolta Egypten, någonsin hade haft! Det visste alla och vi älskade henne! Hon var Egyptens moder, vår vän och beskyddare. När hon hade varit ute på sina långa resor, runt om i landet och även till avlägsna länder, blev det alltid en väldig uppståndelse för alla var så nyfikna på de nya och fantastiska upptäckterna som hon hade gjort.

När hon väl kommit hem igen, anordnades enorma fester för hela folket, dit alla var inbjudna! Och många var det som kom till evenemanget som brukade hålla på under tre dagar. Stadens invånarantal växte snabbt till tredubbel storlek och alla härbergen och gästgiverier var fullbokade under många år framöver. Vilket spektakel det var med alla kamelkaravaner, exotiska varor och olika folkslag från landets alla hörn.

Först var det uppvisningsdagen, då vi fick prova på alla nya frukter, grönsaker och andra grödor och kryddor, som drottningen bytt till sig i främmande och spännande platser! Där kunde man så se allsköns vackra tyger i fantastiska färger, besynnerliga verktyg och nya uppfinningar från andra platser. Mängder av ädelstenar och metaller visades upp och alla fick dela upplevelsen.

- Jag minns den våren när kungen kom hem med den vackra stenen blå obsidian, brukade farmor säga, med något drömskt i blicken.

- Ja, va fint, farmor Anlah, svarar jag alltid.

För hon ser jämt så lycklig ut då när hon får prata om gamla tider och vi tycker ju att det är så spännande att höra om det! När allt har blivit uppvisat, så utlyser drottningen tävlingar om vem som bäst kan förvalta de nya gåvorna. Det brukar alltid vara jättespännande att se resultaten på presentationsfesten! Man har ett helt år på sig att få fram sina bästa nya recept eller vidareutveckling av verktygen.

Eller de bästa användningsområdena för de nya metallerna, och nya sömnadssätt för de vackraste tygerna och dräkterna, enligt det Egyptiska modet. Andra dagen är det bara allmän vilodag eller lek och fest om man orkade. Man smakar på varandras första försöks till meny med de nya grödorna och man bara myser, dansar och sjunger tillsammans. En hel dag att bara roa sig på alltså.

Den sista dagen blir det lite mera allvar, fast inte alls på något dåligt sätt. Det är presentationsdagen, dagen då man visar upp det som man har jobbat med under det gångna året. Då skulle alla tävlingar avgöras; vem hade gjort bäst bruk av de gåvor som drottningen hade haft med sig hem efter förra årets resa.

Först brukade det bli hantverkens och uppfinningarnas tur. Sen djurskötsel, jordbruk och sen tyg, sömnad, och till sist bak och matlagning, som ju var min favorit! Jag älskade god mat! Mamma är jätteduktig på att sy, förutom att hon är en baddare på att laga god mat. Så hon får alltid fullt upp efter drottningens hemkomst.

Nu var hon så spänd på allt det nya och när trumpeterna ljöd packade vi ihop oss och allt vi tillverkat till festligheterna och gav oss iväg. Farmor Anlah fick bäras och våra grannar kom till undsättning med sin nya fina bärstol. Dom tyckte alltid att det var en ära att hjälpa henne, för hon var den äldsta medborgaren i Kairo, tror vi. Ja, kanske till och med i hela landet, trodde vi!

Hon satt ofta och berättade minnen från den gamla tiden och svarade ideligen på frågor från de fascinerade åhörarna. Men ibland fick mamma säga till att det var dags för den gamla att få vila lite. Då skrockade gammelfarmor Anlah, och gav mamma en puss på kinden.

- Vad jag tycker om dig, sa hon ofta.

Mamma blir så rörd varje gång och får torka en tår i skymundan som alla har hunnit se ändå.

- Gruppkram, sa mamma ute på uteplatsen, för hon visste att det var det sista hon skulle se av sin familj innan kvällsvarden.

Det brukade liksom bara bli så, även om vi försökte hålla ihop. Det var alltid så mycket intressant som drog oss åt olika håll! Pappa gick först till kreatursmarknaden och sen kollade han in verktyg och sånt.

Medan mor och lillasyster uppsökte sömnads och matlagnings områdena, och jag var väl egentigen överallt såna här spännande dagar. Jag ville verkligen se så mycket jag bara kunde helst allt!

Nu småsprang vi igenom de överfyllda gatorna och känslan av spänd förväntan låg som en tjock dimma över hela staden. Efter vägen placerade vi ut våra vackra blomstergirlander vid strategiska platser. Vi hann precis fram till det stora processionsföljet, när drottning Hatsemah passerade in genom den mäktiga stadsporten.

- Är jag välkommen hem, mina kära undersåtar, ljöd hennes varma stämma roat?

Det var drottningens välkomstord och var en urgammal tradition.

- JA ALLTID, EGYPTENS HÄRSKARINNA OCH KÄRA MODER, DROTTNING HATSEMAH, svarade folket med en mun!

Hon skrattade och vinkade åt sitt folk och hennes vackra ljusblåa kappa av det skiraste tyg, glänste i solens gyllene sken. Stora färgglada smycken prydde hennes eleganta hals. Det tjocka svarta håret klädde in hennes exotiska anletsdrag, runt de svartmålade intensiva blå ögonen. Varför just drottningen hade blå ögon visste ingen. Det var mycket ovanligt här i Egypten, där alla hade guldbruna ögon.

- Jag är hemma, utropade drottningen! Allt har gått väl, och folkets hurrade.

Alla samlades runt henne och slängde väldoftande och färgglada blommor över henne och hennes enorma följe av soldater, olika yrkesgrupper samt mängder av medarbetare och tjänare. Det knarrade i oxarnas och åsnornars kärror som var fullastade med mängder av frukt och grönt.

Stora karavaner av kameler och dromedarer bar med sig massor av gåvor från främmande länder. Alla stod och hurrade och applåderade med stora ögon, för vi visste ju vilka härliga dagar vi hade framför oss nu! Följet drog långsamt vidare genom den stora kokande staden, följd av mängder av människor. Målet var den stora marknadsplatsen som hade ställts i ordning dagen till ära, för att kunna presentera resans många fynd och gåvor.

Hundratals medhjälpare lastade ut allt nytt och spännande på de olika områdena. Tyger för sig, ädelstenar i en stor monter,