Sjörök

By Ingalill Andreasson

Fiskaren Rolf har precis lämnat Sonja, och hon kämpar för att hålla skenet uppe. Hon erbjuds jobb på öns Konsum, men ogifta fastern Katrin råder henne att leta efter andra val. Dottern Inger kan ju inte fylla all Sonjas rastlöshet, och syskon lär det inga bli. Nordsjöfisket kollapsar, hus säljs ut till turister. Ön töms – och alltid denna blåst, det oändliga havet som knappast tröstar. Borde inte livet få vara mer än så här?Detta är den tredje delen i en serie om tre generationer kustbor. Om kärlek och svek i fyra led. Vem sätter ramar för dina val – du, släkten, din samtid? En bohusö, en fiskare, fyra kvinnor. Slitet med att söka sin väg. Kärlek kall som mareld. Drömmar. Dynamit och skilsmässobarn, skam och fiskekris. Radhusidyll och passioner. Under första världskriget, depressionsåren, sjuttio- och nittiotal.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788728151365

Book preview

Ingalill Andreasson

Sjörök

SAGA Egmont

Sjörök

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1993, 2021 Ingalill Andreasson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728151365

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

När är man färdigskild?

Jag fick fast gardinstångsfästet, och nu sitter köksgardinerna på plats. Men de räcker inte.

De är för korta, det felas en decimeter nedtill, och det blir så tungt i mig. Mina gamla gardiner räcker inte till i mitt nya liv, och det gör inte jag heller.

Jag föreställde mig att när tösen och jag hade flyttat så skulle allt bli bättre. De sista månadernas bråk hade en tydlig punkt. Den punkten var att sätta sig ner här vid köksbordet och ha packat upp alla småsaker, och ha överkast och mattor och gardiner på plats. Börja om.

Det blåprickiga tyget köpte jag 1959, innan vi flyttade ihop. Långt före bröllopet valde jag ut det, samtidigt med Svängstamattan till vardagsrummet. Men allt som jag skaffade valde jag så det skulle passa där vi skulle bo, i övervåningen hos hans föräldrar tills vi fick råd att bygga hus.

Vi.

Jag, ska jag säga istället. Det tar emot än, jag värjer mig hela tiden.

Det var så mycket större att säga vi, att säga oss. Kom hem till oss på en kopp ikväll!

Vi, oss, vårt.

Jag, det blir för kort. Det blir ett glapp kvar, som mellan gardinkanten och fönsterbrädan.

Fel ord, fel gardiner, fel övervåning. Sitta här i den lilla tvårumslägenheten ovanpå bageriet och aldrig kunna bygga hus. Inte ens kunna se ut genom fönstret här utan att den felande tygbiten påminner om allt annat som också fattas.

Inger leker nere på berget, solen häller försommar över henne och mjukplastdockan som hon fick av morsan i förrgår, hon tycker så synd om sitt enda barnbarn. Och Inger döpte dockan till Else efter mormor sin, kanske tror hon att flytten betyder både mindre pappa och mindre mormor? Vem vet hur en fyraåring tänker?

Jag borde gå ut i värmen jag också, hänga tvätt, stå i sol och vind och njuta.

Eller gå till Ellas och välja tyg till nya gardiner. Märka att hon tänker att jaså, hon har visst flyttat nu, Sonja.

Hör hon till dem som tror att det är mitt fel att han tröttnade?

Jag kan inte röra mig runt min ö längre, folk sneglar och funderar. Här har ingen skilt sig vad jag kan minnas, jag undrar vad de säger om oss?

Jag vill inte gå till Ellas, jag får hänga tillbaks de gamla spetsgardinerna som jag nyss tog ner. De har hängt här efter badgästerna i somras och nog kan jag dras med dem tills sylusten kommer igen.

Hannas gamla trampmaskin står i hallen, svartglänsande och nysmord. Kom och sy! ropar den, du kan ju!

Jo, jag kan. Men jag har aldrig kunnat använda den på samma sätt som farmor gjorde, för att det var nödvändigt att sy för pengarnas skull.

Hon lärde mig att handskas med den, men jag syr bara när jag har lust. När jag ser ett vackert tyg, eller när jag behöver nåt som är aningen för dyrt att köpa.

Nu är sylusten borta, den försvann visst med Rolf, den också.

Allt som fattas.

När blir jag hel igen, när blir jag färdigskild?

Dagarna går som de måste, en i sänder. Kroppen tar sig till badplatsen med Inger, och den både solar och simmar. Men stumt, som på vykortet nere i kiosken vid färjan, det som heter Salta bad på Lygnholmen. Mitt skinn blir både varmt och vått, men sommaren lever inte i mig.

Att midsommarafton blev kall och regnig gjorde mig inget. Rolf hade hand om Inger. Klockan ett stängde Astrid bageriet, sen satt jag här i det folktomma huset och lät midsomrandet gå över.

Inte förrän nästa förmiddag gick jag ut igen.

Men den här dagen kommer jag inte undan. Hur tar man sig igenom födelsedagar efter en skilsmässa? Min idag, Ingers redan i augusti. Och julen?

På sju år har vi skaffat oss vanor, och för Ingers skull måste några av de vanorna få överleva. Jag har bakat en chokladkaka, och så ska Rolf få komma på middag. En knapp timme, lång som en isvinter.

Men ingen tårta, inte presenter och hurrande och skålande, inga kompisar. Det kan jag inte förmå mig till.

— Minns du ifjol?

Undrar morsan, när hon kommer förbi strax efter frukost.

Jag fyllde trettio då. Marianne kom först, hon väckte oss innan hon skulle med färjan. Hon och jag var arbetskamrater på Konsum tills jag gifte mig, men i förrfjol fick hon börja på damekiperingen inne i Skillingvik. Där är hon verkligen rätt person, hon har alltid varit klädgalen.

Jag fick en kamera av henne och jag har använt den flitigt.

De bilderna är jag rädd om nu, de blir Ingers bevis på ett vanligt familjeliv.

På kvällen kom Marianne tillbaks, och Barbro och en handfull klasskompisar till, och några av Rolfs. Farsan hade ordnat flera flaskor danskt körsbärsvin på utförsel, och för en gångs skull var jag tung i huvudet dagen efter, jag också. Rolf var riktigt skadeglad.

— Jo, svarar jag. Det går inte att fatta hur allt har ändrat sej sen dess!

— Bara på ett kvarts år, svarar morsan. Här, en liten present ska du allt ha ändå!

Ett mjukt paket, rätt stort. En soffkudde i blixtsöm, i höstfärger.

— Tack ska du ha, mamma!

— Pappa hälsar att du får välja ut en soffa som passar till. Senare, när du bor så du har plats för en.

— Men herregud, det har ni inte råd med! säger jag rörd.

— Själv får du då inte råd! Du kommer att få ont om pengar i många år. Hur ska du göra med jobbet?

— Jag önskar jag visste det.

Sjögren på Konsum frågade för ett par dagar sen om jag ville jobba sista julihalvan.

Pengar behöver jag. Rolf kommer nog att betala som han ska, men han har tjänat dåligt sista året.

Men jobba på Konsum? Stå där och prata om margarinpriser eller ta upp köttbeställningar, men veta att folk samtidigt fösöker lista ut om jag är nöjd eller ledsen, stark eller sliten. Om jag klarar mig.

Orkar jag det? Vill jag?

Så länge jag hade Rolf att käfta med visste jag förbaskat väl vad jag ville. Som om jag hade en enkel strömbrytare som sa nej eller ja till det vi skulle bestämma.

Nu hittar jag den inte. Jag kunde inte svara Sjögren, jag bad att få vänta med besked tills på måndag.

Kycklingen står i ugnen, och jag har till och med flått den fast det är så äckligt. En rå broiler ser ut som ett huvudlöst foster, det snurrar till i magen när jag drar av den skinnet.

— Inger! Spring och hämta pappa är du snäll! Om det är låst uppe så knacka på nere hos farmor, jag vet inte var han bor mest. Säg att maten är färdig om en kvart.

Jag väntar på hennes nej medan jag hämtar en tändsticka för att känna på potatisen.

Men det kommer inget nej. Är det bara tråkiga ärenden hon säger nej till, som att gå till soptunnan? Jädra unge!

Efter tio minuter är hon tillbaks. Utan Rolf.

— Pappa var inte hemma. På båten är han.

Ordet hemma svider till. Menar hon hans hemma, eller sitt. Har hon två olika hemma, ett där och ett här?

— Då får vi gå dit, du kan inte gå till hamnen ensam. Skynda dej!

Jag vrider ner ugnsvärmen en aning så jag ska få tio minuter tillgodo.

Ute är det vindstilla och grått. Den ljusa sortens grått, höga vattrade moln utan regn. Kapellklockan slår tolv och där står några cyklar utanför, det måste vara den söndag i månaden som gudstjänsten hålls härute.

— Sa farmor om pappa hade varit hemma på natten?

— Nej.

— Menar du att hon inget sa? Eller att han hade sovit ombord?

— Det skulle jag inte fråga om!

Klippfors rör sig makligt när jag sätter foten på relingen. Tommys jacka ligger slängd på lastrumsluckan, och skalejtet står på glänt, vi hör Svensktoppen.

Nog har de haft fest igår. För att förtjänsten var bra? Eller för att den var så dålig att de behövde en styrketår, Rolf och Tommy?

Farsan och Allan brukar inte delta i festandet. Men säkert har här varit folk från de andra båtarna istället.

Den välbekanta klumpen i magen, otålighet, ilska, skam.

Det är över, försöker jag tänka. Jag behöver inte bry mig. Det är inte min uppgift att bli arg och att tjata, ingen kan längre förvänta sig att jag ska hålla efter Rolfs festande.

Han har sagt upp kontraktet, han ville väl slippa mina krav. Ändå är det inte över. Jag har redan tagit ett par djupa andetag, ställt in mig på att ta hand om, servera Magnecyl och mjölk, höra hans snarkningar från sovrummet. Som ett antal gånger förr.

Nu ska jag servera kyckling istället, prata om oväsentligheter som inte förstör Ingers bild av Födelsedagskalas, och få honom att gå hem till sitt så fort som möjligt.

Hur ska det gå till?

Jag öppnar skansdörren och ropar på honom. En gång, två.

Efter en stund dämpar nån radion.

— Du får vakna, Rolf! Det är visst din kärring som är här och gapar! säger Tommy, långsamt och bakfullt.

— Säg åt henne att fara åt helvete, hon har inte här att göra!

Jag kliver iland igen, till Inger som jag bad sitta och vänta på en fisklåda vid trålbinderiets vägg. Rolf tar sig iland, han också, och rätar upp sig när han får syn på henne.

— Hej töser! Vad är klockan?

Jag tittar bort.

Rolf tar Inger i handen och hon skuttar bredvid och berättar på sitt läspande småbarnsspråk om mormors presentkudde.

De går framför mig, en aningen vinglig blåställskarl och en liten spinkig tös med vita knästrumpor, måtte de inte möta kyrkfolket!

En liten unge, hon är den som gör att han följer med.

De hör ihop, de två.

På kvällen kommer morsan igen.

— Du får ett gratulationssamtal på telefon om du svarar om en halvtimme. Jag kan passa Inger.

— Hon ska sova då, du får lägga henne i så fall. Vem är det?

— Katrin.

Faster Katrin! Namnet värmer. Sen jag gifte mig har vi inte träffats så ofta, men innan. Hon skickade kort från sina resor, och från Göteborg där hon bor. Och små presenter. Som brorsdotter fick jag den uppmärksamhet hon hade över, hon har inga egna barn.

— Jag tyckte jag behövde höra din röst, Sonja lilla, säger hon när jag svarar. Hur har du det?

Jag blir alldeles mjuk, och efter en stunds småprat berättar jag om Konsum.

— Vem passar Inger om du jobbar?

— Det gör säkert morsan.

— Jo — men sen då? Nog får du fortsätta, så snart någon ska sluta. Minst trettifem år till ska du försörja dej, är du säker på att det är på Lygnholmens Konsum du vill vara all den tiden?

Jag snurrar den svarta telefonsladden mellan fingrarna, på några ställen är den lös och nästan fransig. Nej, svarar det i mig, det är inte på Konsum jag ska stanna.

— Hur länge har faster Katrin jobbat? undrar jag.

— Sen innan du var född. Och det har bara blivit bättre med åren, intressantare arbetsuppgifter. Jobb betyder mer än pengar.

— Men menar faster att om jag inte tänker bli kvar på Konsum så är det ingen idé med sommarjobb heller?

— Nja, du kanske behöver pengarna? Annars ska du spara Elses barnvaktande till något viktigare ändamål. Tror du förresten att din lilla flicka orkar vara av med dej redan, efter allt ståhej? Det är tungt för barn när vuxna strider!

Jag törs inte säga att jag gärna skulle vara ifred för barnet. Ofta.

Fast kanske inte genom att jobba på Konsum.

— Kom hit och hälsa på! Ta med Inger, vi kan gå på Liseberg!

— Jatack, jag får se om jag orkar. Tack för att faster ringde!

— Är Kjell i närheten? Han var inte inne när jag ringde för en timme sen, jag skulle vilja byta ett par ord med min bror.

— Ett ögonblick!

Jag går in och ställer mig mellan farsan och teveskärmen, och pekar på telefonen innan jag vinkar hejdå.

Det är sommarkvällsvarmt ute. Lågvatten, strandskatornas gälla läten inne på leran, och Sören är på väg ut genom hamninloppet med taxibåten. Fyra badgästbåtar vid kajen, junikväll, Lygnholmen, Bohuslän, Sverige, Europa, Jorden.

Så skrev jag i småskoleböckerna, för snart tjugofem år sedan. Om tjugofem år till, har jag samma adress då? Blir jag kvar på Konsum on jag sommarjobbar där?

De tar sig ända upp till den nedersta snöfläcken, den som syntes från båten. Kjell kramar en näve av den grova snön och siktar mot Rolfs nacke.

Rolf duckar snabbt, men får in desto fler träffar sedan, på både Kjell och Allan.

— Ge dej Kjell! ropar han.

Aldrig, tänker Kjell.

Tommy står utanför snön, med ryggen mot dem, han får en boll han också.

— Får man inte pinka ifred här? fräser han.

Tre bollar i rad mot Kjell, en kommer i halsgropen och kall blötsnö glider ner under ylletröjan. De är närmre varann nu, han och Rolf, ger sig knappt tid att krama snön hårt nog. Lösa nävar med snö och full fart.

Nästa snöklump, i nacken. Rolf är i överläge, han är snabbare och smidigare.

— Ge dej, Kjell! säger han triumferande. Spara din gamla rygg tills vi måste dra sill igen!