Motståndsman steker fläsk: fler vita lögner

By Mats Arehn

"Jag får plötsligt lust att krama min skrumpna och nersupna lilla pappa som står där framför mig och kämpar med något han vill säga. Jag vill hjälpa honom på traven, men jag vet inte hur, och vågar inte heller." I Motståndsmän steker fläsk berättar Mats Arehn med humor och innerlighet om sin uppväxt. I fokus ligger familjen, och framförallt pappan Palle Hagmanns märkliga och stundvis turbulenta resa genom livet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726580853

Book preview

sedan…

Prolog

Lidingö, februari 1995

Det är lördagkväll och hela min familj har slagit sig ned i soffor och fåtöljer för att se på TV. Efter veckor av tjat har Maggan och jag till slut gett vika för vår yngste son Mattias tjat om att titta på Loket och Bingolotto. Alla andra tittar på Bingolotto, man blir miljonär, har Mattias envist argumenterat.

Det är mycket viktigt för honom att hela familjen tittar tillsammans, och motvilligt har också hans två år äldre bror Max ställt upp. Jag har tänt en brasa i vår nyinstallerade kamin och eldens flammor blandar sig med det blåvita ljuset från TV-n. Max ligger på rygg i soffan och stirrar uttråkad i taket, han är måttligt intresserad av TV just då.

Maggan virkar på ett överkast och slötittar över glasögonen. Mattias är eld och lågor, han tror att vi kommer att vinna flera miljoner. Han sitter spänd och väntar på nästa dragning. Loket pratar hela tiden, och till slut hör jag inte längre vad han säger. Hans smattrande röst ekar efter ett tag långt borta, och mina tankar far iväg på annat håll. Som så ofta de senaste åren är det bilder av mina föräldrar som flimrar förbi i mitt sinne.

Att göra filmen VITA LÖGNER innebar för mig en rejäl djupdykning i minnets garderober. Ofta upplevde jag själva processen att gräva i min barndom som en slags terapi; det var ett sätt att desarmera gamla minor som blivit kvarlämnade på barndomens slagfält.

I filmen gjorde min pappa fiasko med en revy på Savoy Teatern i Helsingfors 1949, och min familj tvingades fly över Östersjön i en liten Petterssonbåt. Detta blev droppen för min tåliga mamma, och trots att hon fortfarande älskade honom beslutade hon att lämna pappa när vi kommit till Stockholm. I desperation försökte han då ta sitt liv, men misslyckades. Han började i stället dricka hejdlöst och hans vanligen eleganta yttre ändrade snabbt karaktär till nedsupen lodis. När mamma fick veta hur han hade det ville hon trots allt ge honom en sista chans. Beslutet underlättades av att hon snabbt tröttnat på livet hos Mommi, min dominanta mormor.

Återförenad med familjen piggnade pappa snabbt till och med ny energi övertalade han mamma att flytta till Frankrike. Några månader senare befann vi oss i Armissan, en liten by på den Franska Rivieran, inte långt från den spanska gränsen. Här skulle vi leva ett normalt liv, och driva pensionat för nordiska konstnärer. Pappas entreprenöranda och rastlöshet krävde dock nya projekt. Han fick en idé om att bygga en stugby av utrangerade vinfat, och gjorde snabbt upp storslagna planer.

Som vanligt hade han dålig kontakt med verkligheten och projektet gick i kvav. Pappa tvingades gömma sig på vinden för att undkomma vredgade fordringsägare. Några veckor senare kom Mommi ner för att hämta hem min mamma, min syster Lena, vår barnflicka Lelle och mig.

Jag vill titta på bilderna, säger Mattias plötsligt, och avbryter mina tankar. Nu har även han fått nog av Bingolotto och Loket. Jag förstår att han menar bilderna på Palle, hans farfar, som jag sparat tillsammans med en massa noteringar i en papperskasse nere i källaren. Det är en del av underlaget för en fortsättning på berättelsen om mina föräldrar.

Visst kan vi det, säger jag, lättad och glad över att slippa TV-n och Loket. Vi lämnar Maggan med sin virkning och går ner i källaren. På vägen ner hör jag hur hon byter kanal.

Vi lyfter undan några gamla flytvästar och ett par simfötter som jag köpt till Max för flera år sedan, men som han aldrig använt. Till min stora förskräckelse finns där ingen kasse och ingen låda heller. De är borta. Jag vet att jag har ställt dem bland flytvästarna för något år sedan, men nu är de alltså borta. Vi letar noggrant igenom hela förrådet, men vi hittar inga bilder.

Sedan söker vi också igenom arbetsrummet i källaren, men inte heller där finns bilderna. Jag som har sådan ordning på allt! Har jag verkligen ställt kassen i förrådet? Den måste ju finnas någonstans. Alla fotografier på pappa ligger ju i den. Och lådan med alla gamla artiklar som han skrivit är också borta. Det pinsamma är att jag har lånat bilder av min syster, och dem har jag lagt i samma kasse.

Tillsammans fortsätter Mattias och jag att leta igenom hela huset. På övervåningen rotar vi i vartenda skåp och går igenom alla utrymmen som kan tänkas gömma kassen med bilderna. Jag börjar drabbas av en lätt panik. Hela mitt arv från pappa är som bortblåst. Vad har hänt? Har jag slängt kassen och lådan för att slippa bli påmind om det förflutna? Nej, det är inte möjligt! Men heller inte omöjligt. Jag börjar långsamt fyllas av en stor tomhet. Min bakgrund, mina rötter har försvunnit. Samtidigt känns det lite komiskt att en papperskasse med lite bilder kan få sådan vikt för mig. Nu har jag alltså ingenting kvar! Bara ofullständiga minnen, som jag ofta har svårt att sortera och verifiera. Mattias ser att jag är frustrerad och vill ge mig tröst.

Vi hittar dem nog, det brukar vi ju göra med mina saker, säger han uppmuntrande.

På natten har jag svårt att somna. Jag ligger klarvaken i mörkret och hör Maggans lugna andetag bredvid mig. Pappas liv fladdrar förbi i mitt inre. Jag försöker se honom framför mig. Försöker få grepp om den man som påverkat mitt liv mer än någon annan, trots att jag haft sämst kontakt med honom av alla vuxna som jag träffat under min uppväxt.

Jag drar på mig morgonrocken och går ner i vardagsrummet, lägger mig på soffan, slår på TV-n och tittar frånvarande på en svartvit film som jag inte begriper. Vid 5-tiden somnar jag med TV-n på. Min sista tanke blir: Den djävla kassen!

Två veckor senare ringer man från Filminstitutets ateljékontor. Någon har hittat en kasse med bilder i kostymförrådet och undrar om den är min.

När jag dagen efter hämtar materialet är mina känslor blandade. Min första reaktion när de ringde var lättnad över att jag nu kan lämna tillbaka de bilder jag lånat. Men nu upplever jag ett starkt motstånd mot den skrynkliga pappkassen och det mödosamt hopsamlade materialet om min bakgrund och min barndom. Skall jag verkligen fortsätta detta grävande, detta pillande i det förflutna? Samtidigt vet jag att jag måste gå vidare. Jag längtar intensivt efter att få uppleva ett ögonblick av frihet i mitt liv. Kanske kommer den känslan då jag kan säga till mig själv att den här processen är avslutad och historien är berättad.

Ökenvandring

Palle torkar sitt våta ansikte med överarmen. Den salta svetten svider i ögonen. Hans bruna kortärmade skjorta är ordentligt genomsur av hans ymniga transpiration. Temperaturen är säkert över fyrtio grader i skuggan, om det nu funnits någon. Fötterna svider och värker. Det är jobbigt att gå i den gungande brunvita sanden. Visserligen finns det en bred nylagd asfaltsväg, men han väljer ändå att gå vid sidan om vägbanan eftersom asfalten är både kladdig och varm.

Året är 1949, i mitten av december, och Palle har nu vandrat på detta sätt i mer än fyra timmar. Han räknar ut att om han i genomsnitt gått med en hastighet av fem kilometer i timmen, har han nu tillryggalagt cirka två mil. På skylten han nyss passerade kunde han utläsa att det är mer än arton kilometer kvar till Rabat. Om han lyckas hålla samma takt bör han då ha drygt fyra timmar kvar.

Den våta vita näsduken, som sitter fast på huvudet med en knut i varje hörn, gör inte mycket nytta. Den är smutsig, och det kliar i hårbotten eftersom han inte har haft en möjlighet att tvätta sig ordentligt på flera dagar. Armarna värker, trots att han bär den tunga väskan ömsom i höger, ömsom i vänster hand. Handtaget har gått sönder, så han har tvingats ta ett av sina skosnören till en provisorisk reparation för att slippa bära väskan under armen, vilket han försökt med i början.

De enda människor han möter på den långa promenaden är en motorcyklist som inte stannar trots att Palle ställer sig mitt i vägen och skriker och viftar med båda armarna. Någon timme senare stöter han på en ensam beduin med fem magra kameler som luktar illa. Beduinen är en gammal man, som med stor misstänksamhet lyssnar och försöker förstå den svettige vite mannen. Efter en stunds schackrande går mannen med på att byta en skinnpåse med vatten mot den vackra pennkniv i pärlemor som Palle en gång fått i födelsedagspresent av sin hustru Ingrid.

Han försöker nu koncentrera tankarna på hur han skall lösa de akuta ekonomiska problem som han står inför. Visserligen skall han få en bra slant när han levererar kuvertet i Rabat, men det tar ytterligare några dagar. Medan han går lägger han handen på de våta byxornas bakficka och försäkrar sig om att kuvertet med det svarta sigillet ligger kvar. Det kuvert han fått av den charmerande engelsmannen som han träffat i Narbonne, några dagar efter flykten från pensionatet i Armissan.

Det svider i honom när han tänker på pensionatet. Han hade trott hårt på sin idé att bygga en stugby av utrangerade vinfat på stranden. När detta projekt kraschade tvingades han gömma sig på pensionatsvinden för att undfly uppretade fordringsägare. Där höll han sig undan tills hans svärmor kom och hämtade hem hans fru och barn från pensionatet.

Natten efter familjens brådstörtade avresa lyckades han osedd ta sig ut från vinden och smyga ut på den franska landsbygden, där han övernattade i en övergiven lada. Därefter tog han sig till Narbonne och checkade in på ett mindre hotell. Efter några dagars dagdriveri och supande tog pengarna slut, och det är då som engelsmannen dyker upp, som en räddande ängel i nöden.

Mannen slår sig ned bredvid honom på en bar, och herrarna kommer snart i samspråk. Den elegante mannen påstår sig vara apelsinhandlare, men sysslar också med import av fikon från norra Afrika. Engelsmannen bjuder efter ett tag Palle på middag, och fram på småtimmarna frågar han plötsligt om Palle har lust att som kurir transportera ett kuvert till Rabat.

Innehållet rör en fastighetsaffär, och det är mycket viktigt att det kommer fram i tid och överlämnas personligen. Postverket kan man ju inte lita på. Uppdraget är enkelt, kuvertet skall bara lämnas till en man som skall dyka upp vid ett bestämt klockslag och be Palle komma med och titta på fastigheten. Ersättningen är hundra engelska pund, varav tjugo pund betalas ut i förskott. Eftersom Palle inte har några pengar åtar han sig på stående fot uppdraget.

Först reser han med buss och lastbil via Tanger, och nu vandrar han alltså till fots mot Rabat. Av de tjugo pund han erhållit som förskott i Narbonne, har han en summa motsvarande ett engelskt pund kvar i fickan. Visserligen befinner han sig i ett land där det är billigt att leva, men ett enda engelskt pund skulle trots detta inte räcka långt. Möjligtvis skulle han med lite tur hitta ett sjabbigt hotell där han kunde sova ut. Om han köper något att äta på marknaden och intar detta på hotellrummet så räcker pengarna kanske några dygn. Men det är ytterligare några dagar kvar innan han kan lösa ut de resterande åttio punden för att sedan ta tåget tillbaka till Paris.

När Palle så småningom med blödande och ömma fötter äntligen kommer fram till Rabat har klockan hunnit bli halv sju på kvällen. Trött och hungrig tar han snabbt in på ett litet hotell av sådan standard att man knappast skulle fråga efter hans pass. Han bryr sig heller aldrig om att ta reda på vad det kostar. Sådana triviala problem har han stor erfarenhet av att hitta lösningar på. I stället lägger han sig ner på den svackiga sängen och somnar omedelbart, trött och smutsig.

Under normala omständigheter skulle han aldrig acceptera hotellets standard och sängens kvalitet, men nu skall han ju bara vila en stund innan han tvättar sig, byter om, och tar sig ut på staden för att få tag i något ätbart.

Först fram på förmiddagen dagen därpå vaknar han av att en äldre man iklädd kaftan står lutad över honom. Mannen har vidrig andedräkt och dåliga tänder, och mumlar något på arabiska samtidigt som han skakar lätt i Palles vänsterarm. Förmodligen vill han väcka honom för att avkräva ersättning för rummet. I dylika situationer vet Palle av erfarenhet att anfall alltid är bästa försvar. Han sätter sig mödosamt upp och börjar på knagglig franska förklara att han faktiskt inte har sovit mer än knappt en timma i den obekväma sängen. Han vill omedelbart tala med hotellets ägare och tänker inte under några omständigheter betala, i alla fall inte förrän någon form av ursäkt och kompensation levereras.

Mannen är uppenbarligen van vid liknade klagomål. Han stirrar lugnt på Palle, skakar sedan lätt på huvudet och lämnar rummet. Palle ler nöjt efter honom. Första hotet är avvärjt, nu gäller det bara att ta sig ut från hotellet utan att betala och sedan vidare till ett nytt. Helst skall det ligga en bra bit från det första.

Det värker i ryggen och Palles ben känns som stora järnpåkar. Han sitter en stund på sängkanten, skakar fram en cigarett, tänder och drar ett djupt halsbloss, hostar kraftigt, och försöker njuta. Långsamt reser han sig upp och lutar sig mot väggen med ena handen, tar ett par djupa andetag och med cigaretten dinglande i mungipan tar han sig på ömma och svullna fötter mot handfatet. Då rummet saknar toalett urinerar han först direkt i handfatet, och tvättar rent det med en smutsig trasa som sitter uppkörd under ett rör. Långsamt och omsorgsfullt tvättar han av sig i det halvljumma vattnet. Vis av erfarenheten är han noggrann med att inte få in vatten i munnen. Han avstår från att borsta tänderna, stapplar tillbaka till sängen och plockar fram rakhyveln. Utan tvål, men med fuktad hud rakar han sig hastigt.

Iklädd rentvättad skjorta och byxor slår han upp fönstret. Som tur är ligger rummet på första våningen och leder mot en liten bakgård där några ensamma hönor går och pickar i den torra sanden. Inte en människa syns till. Snabbt packar han ner de smutsiga kläderna, släpper ner väskan på gården och hoppar själv efter. Han stönar högt när han landar på de ömma fötterna. Via en liten dörr tar han sig ut på en bakgata och är inom några minuter långt borta från hotellet och den obetalda räkningen.

Det tar inte särskilt lång tid att hitta ett nytt och bättre hotell. Med sin vanliga självsäkerhet promenerar han storstilat in på det nya hotellet, blir bemött med vederbörlig respekt och får omedelbart ett bra rum. Denna gång borstar han tänderna, i tron att vattnet på detta hotell är renare än på det förra. Och lika obesvärat som han flyttat in beställer han upp en rejäl engelsk frukost och några gamla dagstidningar.

Ordningen är återställd och de åttio punden väntar på att bli utbytta mot kuvertet. Det är fortfarande några dagar kvar innan den avtalade tidpunkten för leveransen är inne. Under den perioden börjar han skriva på en dramatisk pjäs för sig själv och sin fru, Ingrid. I fantasin planerar han att sätta upp pjäsen i Köpenhamn när han kommer hem. Han är övertygad om att Ingrid inte kan motstå en bra roll, och att hon omgående tar barnen med och reser ner till Köpenhamn så snart hon läst pjäsen. Så skulle familjen återförenas igen, och tiden läka alla sår.

Dagen då han skall hämta ut de efterlängtade åttio punden står Palle på avtalad tid och plats mitt i den eleganta foajén och väntar med en hoprullad tidning i ena handen. Ganska snart infinner sig två vänliga men allvarliga gentlemän i mörka kostymer. De inviterar omedelbart Palle att komma med och titta på fastigheten.

Utanför hotellet väntar en bil. En av männen öppnar vänligt dörren åt Palle som kliver in i baksätet. Männen sätter sig sedan på var sin sida om honom i baksätet. Chauffören lägger in en växel och med en rivstart kör bilen iväg. De färdas under tystnad ut ur staden. En bra bit ut i öknen stannar bilen. En av männen ber att få kuvertet, som Palle lämnar över. Mannen ögnar igenom innehållet och ler. Palle sitter i baksätet och väntar förväntansfullt på ersättningen. Mannen med kuvertet ber vänligt Palle kliva ur bilen.

Ingen kommenterar, eller ens tackar honom för att han haft den stora vänligheten att transportera kuvertet och leverera det på avtalat tid. Detta faktum gör Palle aningen förbryllad. Varför är männen så tysta och varför så allvarstyngda? Allt har ju gått som avtalat. Är det något som är fel?

Så snart Palle klivit ut hoppar mannen med kuvertet snabbt in i framsätet och med en rivstart försvinner sedan bilen från platsen. Återigen står Palle Hagmann ensam mitt ute i öknen. Allt hade gått så snabbt att han inte ens hunnit reagera. När bilen åkt sin väg ger han upp ett förtvivlat skrik. Så enkelt och förnedrande simpelt hade han aldrig kunnat föreställa sig att bli lurad. Utan pengar till hotell eller resa hem börjar han den tröstlösa promenaden tillbaka till Rabat.

Efter mer än två timmar utan vatten i gassande sol kommer han fram till sitt hotell. Sammanbitet duschar han och kryper ner i sängen. Bitter och nedslagen somnar han så småningom, utan lösning på hur han skall ta sig från Rabat tillbaka till Europa och civilisationen.

Sömnen drar en mild slöja över det sjaskiga taskspeleri han utsatts för, och han vaknar med revanschlust. Redan på eftermiddagen kommande dag lyckas han vigga pengar av en tysk före detta officer, som flytt från sitt Vaterland och nu sitter och super i stor tristess och ensamhet.

Palle träffar honom på ett kafé och mannen är redan rätt berusad trots att det är tidig eftermiddag. Tysken talar om kriget, och om att judarna låg bakom det amerikanska engagemanget hos de allierade. Palle tar snabbt upp tråden, håller med tysken om allt och fyller på hans glas. Tysken tror sig ha hittat en själsfrände, och lånar glatt Palle de pengar han behöver, under avtal om att ses följande dag och fortsätta resonemangen.

Några timmar senare skumpar Palle fram i en skraltig gammal buss med destination Tanger. Efter ytterligare tre dagars resa tar han in på ett hotell i Paris.

Möte i park

Gräsmattorna är nyklippta och det luktar höst. Löven sitter ännu kvar på trädens grenar, men färgen på bladen är intensivt gul. En gammal dam sitter på en bänk med en liten hund i knät. Hon pratar tyst med djuret och tar ingen notis om att jag passerar.

Det är den första oktober och året är 1973. Jag har rest till Uppsala för att träffa min pappa som jag inte sett på över ett år. Vi skall träffas på ett alldeles särskilt ställe, min pappa och jag.

Jag vill att vi skall ses under statyn, prick klockan tre, hade han sagt innan han utan förklaring lade på luren utan att fråga om det passade mig.

Som vanligt är jag i tid. Jag är alltid i tid. Och jag har alltid väntat. Pappa kommer sällan i tid, och jag får nästan alltid vänta på honom. Han ber aldrig om ursäkt, när han kommer. Under de senaste åren har han också ofta varit på dåligt humör vid våra möten.

Vid statyn finns en bänk och jag ser mig om innan jag sätter mig ner. Jag tittar på klockan, jodå, jag är i tid. Jag ser mig ännu en gång om. Jag är helt ensam, pappa syns inte till. Bara den gamla damen som sitter ett hundratal meter bort. Det ser fortfarande ut som om hon talar till hunden. Jag funderar på vad det är damen säger, och ännu mer på vad det kan vara som min märkliga pappa vill. Han brukar ju inte ringa om han inte har något på hjärtat.

Plötsligt lägger någon sin hand på min axel. Jag far upp. Bakom mig står Palle Oluf Stein Hagmann, min pappa.

Bu!

Han ler stort, sätter cigaretten till munnen och drar ett djupt halsbloss. Jag tittar förbryllat på honom. Han har en sliten överrock på sig, med fläckar på magen. En rock som antagligen varit väldigt fin och också dyr en gång i tiden. Han har glasögon med mörka bågar och en hatt som sitter lite elegant på sniskan. Som vanligt är han renrakad, utom den lilla, noggrant ansade mustaschen på överläppen. Han stöder sig på en krycka, men ser, trots sitt välputsade yttre, sliten och gammal ut. Jag räknar snabbt ut att han måste ha fyllt 57 men han ser ut som 70 år. Han ser att jag granskar honom och att jag tittar på kryckan.

Knäna, säger han med ett leende. Jag skall röra på mig, säger min doktor.

Han kommer runt bänken och ställer sig bredvid mig. Jag förstod senare att han stått bakom statyn och väntat.

Fy faan, vad man har promenerat i sitt liv, och sprungit, inte undra på att knäna är slut.

Han skrattar högt åt sig själv och jag känner snabbt den välbekanta doften av alkohol och tobak. Han slänger iväg cigaretten och stoppar in armen under min.

Du skall hjälpa mig att flytta. Jag har blivit utslängd, ser du.

Jag svarar inte, utan väntar på att han skall fortsätta. Vi går tysta ett tag. Det är som om han samlar sig. Plötsligt börjar han skratta tyst för sig själv.

Jag är övergiven igen. För femte gången. Börjar bli en otrevlig vana. Ingen står ut med mig.

Han har blivit utslängd av den kvinna som han levt tillsammans med under de senaste fem åren. Jag lyssnar förvånat när han med ovanlig klarsynthet talar om sig själv som besvärlig, och för fantasifull. Men det är inte så att han för den skull gett upp, nej då, han har nya planer och skall producera en film för TV. Jag skall få läsa manuskriptet och kanske också få vara med och jobba med projektet.

När han börjar tala om TV går en ilning genom min kropp. Skall han nu börja ringa till Sveriges Television och kanske också använda mitt namn som referens? Jag ryser, men inser samtidigt att det lika gärna kan vara så att det inte finns något projekt eller manuskript, annat än i hans huvud. Som vanligt kanske det bara är något han hittar på just då, när vi går där i den stora vackra parken, på de gröna välklippta gräsmattorna som luktar så speciellt medan de gula löven inramar oss.

Han pratar hela tiden. Utan att bry sig om ifall jag lyssnar. Kanske jag just då är en bra lyssnare. Omedvetet känner han antagligen att jag någonstans förstår honom.

En hel jävla dag i den förbannade öknen. För att sedan bli lurad. Jag är för godtrogen seru. Jag är för snäll, helt enkelt. Hade inte din förtjusande lilla mormor kommit ner och hämtat er hade jag inte gått omkring så här, som en invalidiserad pensionär. Jag är värd ett bättre öde, sedan får du tycka vad du vill.

Efter en halvtimmes promenad kommer vi fram till ett hyreshus. Vi stannar och tittar upp mot huset. Palle pekar med kryckan på ett fönster på första våningen.

Där skall jag bo, och där kommer jag antagligen att dö också.

Jag kommenterar inte utan följer med honom in. Lägenheten är liten och sliten. En stor säng står uppställd med kortänden mot ena väggen. I övrigt är rummet tomt.

Palle gräver i fickan och plockar fram en hundralapp.

Nu går du tillbaka till min ’hustru’. Tar mina kläder, kassar, och lådor som står i hallen. Sedan tar du en taxi tillbaka hit. Jag väntar.

Pappa sjunker ner på sängen och glor på mig.

Gå då!

Jag tar bussen från Svartbäcken in till centrum. Hämtar hans få tillhörigheter och är tillbaka hos honom någon timme senare. När jag kliver in i lägenheten ligger han i sängen och sover. På golvet bredvid honom står en halva konjak. Trots att jag stänger dörren försiktigt far han upp på armbågarna och ryter.

"Hänsyn! Varför kan man aldrig lära sig att ta lite hänsyn. Tänk på det min unge man. Du skrämmer livet