Älska nästan

By Anna-Greta Winberg

Familjen är för många det mest centrala i livet. För vissa betyder den allt och för andra är den något man helst vill glömma. Att det finns otaliga variationer på hur en familj kan se ut, framstår som alldeles självklart i denna novellsamling av Anna-Greta Winberg. Vi får träffa tonåringen Tobbe på skärgårdssemestern, följa med en nervös pappa på fika med sin dotter och lära känna den barnkära men excentriska Helga. Totalt rymmer samlingen åtta färgstarka noveller, där familjen i alla dess olika skepnader är central. "Älska nästan" är både underhållande och rörande om vartannat, en läsupplevelse utöver det vanliga, för såväl unga som gamla. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726923285

Book preview

Happy alltså

Tobbe var fjorton år. I varje fall var det flera evigheter sen han fyllde tretton.

Nu var det sommar. En blankblå sommar med mest skratt i. Aldrig hade Tobbe skrattat så mycket som den här sommaren.

– Åt ingenting, feståru, man bara garvar alltså. Morsan får spader. För att man är happy alltså.

Men snabbt – och utan att man förstod varför – så slocknade skrattet och allt blev svart i en. En säck av sot i bröstet, som hat kändes det. Som att inte kunna andas utan att skrika. Knytnävarna stelnade och luften blev trång.

– Satans jävlar, bet Tobbe omkring sig. Gråten fanns i ögonen nu. Kroppen var trång av allt som kändes i den.

Älsken varandra, tyckte Gud. Det var ju enkelt att säga för den som bodde i ett moln.

Men snabbt som en spottloska visslar till, bubblade skrattet upp i Tobbe igen. Det bara lossnade och kom, skrattet, och slog med sina blå vingar och man var toppenhappy alltså. Fjorton år.

Du är lycklig du, skrev pappa som var i Sydamerika i sommar.

– Men han har höga traktamenten, sa mamma.

– Vid dina år började jag nästan arbeta, sa morfar. Att han lät trött när han pratade om det var ju en tröst, tänkte Tobbe.

– Så långa de blir nu för tiden, sa mormor. – Men det är väl alla grönsakerna. Min första tomat åt jag, när jag var tjugu år.

– Ska jag komma ihåg den här tomaten om fyrtio år, tänkte Tobbe när han satte tänderna i det röda.

Allt och alla flöt omkring i sommarlovet. Samtidigt som de flyttat ut till ön, hade de klivit ut ur sig själva. Träffats i detta nu av värme och bär, mest blåbär och mjölk alltsammans. Ingen pratade om vintern och den planet man då levde på. Nån gång sa mamma, att tänk i vintras. Men ingen tänkte i vintras.

Och Minna sprang utan halsband och koppel. Låg i drömmar timme efter timme. Skuggan från träden drog undan sina fingrar utan att hon märkte det. Inte förrän solhettan flämtade i henne. Eller också sprang hon i cirklar runt huset och upp över berget och drog ens blickar med sig. Och när hon försvunnit bakom berget, satt man där med blicken kvar i snåret länge, länge. Eller också störtade hon ner till viken och kom inte på att stanna, förrän vattnet slog mot magen. Hon lyfte huvudet och ylade mot solen, slickade över vattenytan och fnös åt alltsammans. Eller stod stel på sandgången och såg svalorna falla förbi och in under takpannorna, suckade som bara hundar kan sucka.

En och annan morgon väckte hon Tobbe. Kratsade med tassarna mot dörren och gläfste sig in i Tobbes dröm, reste sig på bakbenen och trampade till mot dörrhandtaget. Och dörren for med en smäll mot tvättstället och spräckte Tobbes dröm. Den tunga kroppen vältrade sig över honom och tassarna var hårda. Det gällde att snabbt, ännu i drömmen, dra täcket över huvudet. Ett tramp och ett snörvlande i Tobbes skrik och skratt och kudde och lakan och filten och tassar och den stångande fuktiga nosen mitt i skrikskrattet, ja, jävlar.

Barfota i pyjamasen gick Tobbe ner tillde andra. Den branta trappan var svårast på morgnarna, men träet var lent som hud. Mamma med håret fortfarande hängande på ryggen och den röda badrocken. Hon gick tidigt till utsidan av ön och badade.

– Det är min bästa stund på dygnet, sa hon ibland. Tobbe hade kollat in hennes röst och ögon och hon verkade lycklig. En gång ska jag bli lycklig av att gå upp mitt i natten för att bada med mig själv, tänkte han och sotet virvlade till i honom. Men han började vissla och så var det borta igen.

Ibland var mamma trött påön. Då städade hon i skafferiet eller bakade misslyckade kakor eller rev ut allt ur garderoben och knycklade in det igen. Mumlade för sig själv och letade efter läppstiftet. Hon gick med röd mun några timmar och mormor och morfar bytte blickar med varandra. Då skrev hon långa brev till någon, pappa kanske, kanske inte. Ibland rev hon sönder det och matade spisen full med vita pappersbollar. Det brann så det tjöt.

Men nån gång kom hon med blommor hon plockat och körde upp i ansiktet på Tobbe och sa, att du måste känna. Och han sniffade och visst luktade det fint, som rena kläder nästan.

Ja, vuxna var bäst när de glömde bort att de var så gamla.

De gånger pappa var ute påön, satt han mest på verandan med sina papper och böcker. När man kom över tröskeln, såg han upp ovanför glasögonen med en blick som skar ryrikor över pannan. Sa att om nån männsika kunde tala om för mej, hur du bär dig åt för att sova så här länge. Och rösten trevade mellan välmening och otålighet över att ha blivit avbruten.

– Vi kanske kan hitta på något roligt att göra i dag, sa han sen.

Men det blev aldrig av. För det kom något telefonsamtal som han måste stänga dörren om. Eller ett kuvert med posten som han stack papperskniven i och sedan lät kniven studsa dirrande mot bordet när han läste. Eller också tog han ut papper och böcker i hängmattan och somnade i alltsammans.

– Han har för mycket att göra, sa morfar.

Tobbe stod med hängande armar.

Men en tidig morgon förra sommaren hade pappa kommit upp och väckt Tobbe. Sagt att ska du med ut och meta. Rösten hade låtit som om han planerat att spränga hela huset i luften.

Tobbe hade bara dragit den blå tröjan över pyjamasen och halvt i sömnen tassat efter nerför trappan. För att ingen skulle vakna och komma och förstöra alltsammans.

Alldeles ensamma hade de rott ut i en morgon som stått ren och stum omkring dem. Inte ens Minna hade fått följa med. Pappa rodde och Tobbe såg årbladen dra skugga och droppar över vattenytan. Det var så sällan han såg pappa utan glasögon att han närapå satt och såg förbi honom. Det kändes som att vara blyg på nåt vänster.

De hade bara viskat till varandra. Eller om han kom ihåg det så efteråt. Och solen hängde på ett helt annat ställe på himlen än annars, långt nere över båthuset.

– Titta på solen, sa pappa och Tobbe hade stirrat mot solen tills det värkte i ögonen. Som av tårar.

– Fick ni något? frågade mamma när de kommit hem. Som om det spelade nån roll, tänkte Tobbe.

Ofta tänkte Tobbe på den där morgonen. Men han var inte riktigt säker på att det var något som verkligen hänt.

Enda sättet att få veta det var att gå upp så tidigt en gång till och se om solen hängde lika fel ovanför båthuset. Och Tobbe hade ställt väckarklockan en morgon för att gå ner och se efter. Men när klockfan ringde, så hade han bara slagit till den. Och somnat om. För så viktigt var det ju inte att skilja på det man drömde och det som verkligen hände.

Och i sommar skulle pappa vara i Sydamerika. Ett uppdrag likt alla andra, hade han sagt i tv.

– Varför ska han envisas med att ha den hemska slipsen, hade mamma sagt. Tobbe bet på naglarna.

– Du kunde valt ett anständigt yrke i stället, sa mamma den kvällen i våras då han åkte. – Politik tar livet av folk. Hjärtat stoppar inte för vad som helst, om du tror det. En dag sitter du nånstans och bara dör.

Tobbe hade tyckt att det var jävligt taskigt sagt. Det var som om hon var rädd att pappa inte skulle dö. Eller om det kunde vara tvärtom, man visste inte. Med vuxna var det ofta tvärtom, se Lenne som visste det mesta.

Det droppade färggranna vykort över ön.

Men pappas handstil krympte för var gång. Konsonanterna pressade ihop vokalerna som om han tänkt på något annat, samtidigt som han skrivit. Det tog så lång tid att tyda pappas vykort till slut, att man glömt vad där stod när man pressat sig igenom alltsammans.

Men i september skulle jag vilja vara påön några dygn, skrev han en gång. Tobbe tänkte, att kanske hade han skrivit fel. För han menade väl augusti? I september hade ju skolan börjat.

– Om alla läst det så sätter jag upp det på dass, sa mormor.

Snart fanns hela Sydamerika på dass. Men pinka fick man göra utomhus och inte fylla tunnan med sånt, sa morfar. Och Tobbe och morfar höll sig till samma björk. Den dog långsamt. Mormor och mamma hukade sig borta vid sopgropen.

Mormor, ja.

Hon satt alltid i den gula solstolen under äppelträdet. Om hon inte hade den blå klänningen på sig, hade hon den blå- och vitprickiga. De knubbiga fötterna i vita skor ställde hon prydligt intill varandra, när hon satte sig. Och där stod de ända tills hon motvilligt reste sig.

Mormor visste ingenting om oro. Händerna höll hon stilla kring boken som hon alltid läste i. Vände blad med höger hand och drog över sidan i en smekande rörelse. Om det var svalt, hade mormor den vita själen över axlarna. Då säg hon större och rundare ut. En gång hade Tobbe räknat ut hur gammal hon var. Men hon var inte gammal, och han blev rädd. Men hon verkade gladast av dem alla, lugnast också.

När det regnade satt mormor inne på verandan och läste. Också när pappa var ute påön. Mormor var den enda som fick sitta på verandan, trots att pappa arbetade där. Mormor var sån.

Men satt hon på verandan och läste, hördes det i hela huset när hon vände blad. En och annan suck flämtade upp motrutorna. Men hon satt alltid så orörlig att Tobbe ibland tog henne för en möbel, en mjuk stol. Ville sätta sig i hennes knä och bara somna.

På morgnarna fanns aldrig morfar. Så hade det alltid varit genom alla de sommarmorgnar som Tobbe kunde minnas. Mamma gick tidigt och badade med sig själv, men hon var alltid tillbaka innan man vaknade. Men morfar drog ut sin morgon så länge han ville.

Som liten hade Tobbe ibland sprungit runt och ropat och letat efter morfar. Ner till bryggan och in i badhuset och i vedbon och ner till hallonsnåren och ut på udden och in i källaren och bort till början av skogen och in på dass och upp på berget. För det skulle ha varit en så fin början på dagen att hitta morfar nånstans.

Men ingenstans hittade Tobbe honom. Tobbe lekte med tunga händer. Tänkte att jag ska också gå hemifrån en dag. De ska få springa runt och leta. Tills hjärtat fladdrar i magen på dem, och då ska jag komma borta på stigen. Bara komma som morfar brukar komma.

Långsamt knäande på stigen med den gamla halmhatten nerdragen över ögonen. En gång hade han några blommor, prästkragar kanske, med till mormor. Hon hade en länge till bokmärke. En annan morgon hade han kommit tillbaka med en kopparorm. Han hade hållit den i stjärten och den hade ritat guldblanka cirklar på sommarhimlen ovanför Tobbe.

Mamma hade skrikit till i sin kupade hand. Mormor hade släppt ut en leende suck. Men Tobbe hade haft kopparormen i en kartong med gräs och mossa. Länge, länge, kanske en vecka hade han haft den i kartongen under sängen. Minna hade slängt med huvudet och fnyst.

Hundar och vuxna förstod sig sällan på viktiga saker.

En morgon i början av sommaren hade morfar redan suttit på kökstrappan, när mormor kommit ut. Tobbe hade väckts av hennes halkande röst genom det öppna fönstret.

– Men vad du är blek och mår du inte bra och gå in och lägg dej en stund, hade hon ropat som för att väcka alla.

Men morfar hade fräst om skitprat. Sagt att jag hade ingen lust att promenera i dag, det bara är så.

En annan morgon kom morfar inte tillbaka, trots att alla var vakna och frukostbordet stod dukat. Tobbe tog en smörgås och tryckte i sig, när de andra inte såg. Mamma gick ut och in och ut och in i huset. Och mormor slog igen boken utan att lägga bokmärket där hon var.

Morgonen var alldeles tyst. Av och an förbi varandra irrade mamma och mormor. Stod på trappan med ögonen borta i skogen. Mamma andades fort som om hon sprungit länge. Mormors röst var skrovlig av rädslan. Tobbe bet på naglarna, när han svalt ner smörgåsen. Minna låg med nosen i hans knä.

Solen var het. Kanske för att vinden stod alldeles stilla. Mormor och mamma trampade ner gräset i en trång cirkel.

– Men han blir bara arg, om vi börjar ropa, visste mamma.

– Men om han ramlat, sa mormor.

– Men om vi skickar Tobbe bara för att titta, bad mamma.

– Men han blir ilsk på oss, som skickat iväg honom, visste mormor.

– Men om nånting hänt och han ligger där bara, skrämdes mamma.

– Men om han gått ut på udden och halkat i, harklade sig mormor.

– Men inte hör vi här om han ropar på hjälp, flämtade mamma.

Minna släppte inte Tobbe med blicken. Och Tobbes händer låg hopkrupna i Minnas ragg, intill hjärtdunket och värmen.

Och då kom morfar gående ut ur skogen.

Mormor och mamma tog sina steg ifrån varandra. Som om de egentligen var på väg nånstans. Sa sina bleka:

… ja, det kan vi göra eller tycker du inte det och ja, det blir bra och var har jag min sjal och vad var det jag tänkte säja…

– Jasså, där kommer du, sa mormor och låtsades få in morfar i sin blick Nu när han kommit tillräckligt nära. Hennes ansikte var utslätat. Hon stod med händerna knäppta nedanför magen.

– Jag satte mig ett tag på en sten, sa morfar. Men ingen frågade varför han satt sig ett tag. Han blev bara förbannad när de pjaltade med honom. Han hade sina regler och nästan allt var pjalt.

Men han satte sig på trappan och kelade länge med Minna, pratade tyst och kliade och till slut skrattade han nästan. Men trots att han varit borta längre än nånsin, hade han inte ens ett grässtrå med sig hem. Och ansiktet hängde slanigt under stråhatten.

Men det där var längesen nu, nästan en vecka sen. Tobbe hade faktiskt glömt det. Kom bara ihåg det ibland i mormors röst.

I dag var det en mås som väckte Tobbe. Med ett envist skrik skar han upp Tobbes dröm gång på gång. Gungade av och till utanför fönstret, dinglande i sitt skri.

Händerna letade sig över kroppen, fingrade och smekte och lekte och kunde inte låta bli och han körde ansiktet i kudden. Det här kunde inte vara farligt. Lenne kunde inte heller låta bli, och han sa att man bara mådde fint av det. Efteråt, sa Lenne.

Men efteråt skämdes Tobbe mest, kände sig snuskig och äcklig och bestämde att aldrig mer. Hängde fläcken på lakanet utåt rummet för att torka. Men var också gladare än nyss.; Sprang ner men mamma fanns ingenstans. Och källardörren var stängd, det såg han från köksfönstret. Mormor satt som vanligt och läste under äppelträdet. Och Minna kom störtande med tassarna smällande mot golvet. Svansen piskade luften och han gläfste andfått.

– Såja, såja, Minnagumman min, gullemullepullebulleknulle…

Tobbe plockade ihop limpskivor och marmeladburk och kopp och kniv på en bricka och balanserade iväg. Måsfan hade tystnat nu. Morgonen var svullen av solhettan. Källardörren skrek till i sitt gap. Gråsuggorna sprang isär och undan i mörkret. Golvet isade under fotsulorna. Tobbe skrek åt Minna att håll dej utanför för helvete.

– Du vet, att du inte får gå in, va, skrek han och hällde koppen full av mjölk. Sörplade i sig hälften och fyllde påända upp. När han lyfte locket av bruna grytan och tog en köttbulle, var Minna nästan inne igen.

– För fan i helvete, skrek Tobbe med rösten smällande mot källartaket, som han knappast kunde stå rak under. Minna sprang ett varv runt sig själv i dörröppningen och stod sen på tre tassar, väntande, vädjande. När Tobbe slängde en köttbulle åt henne, högg hon den i luften. Bara för det fick hon en till.

– Var är mamma? frågade Tobbe som ett godmorgon till mormor. Han satte sig försiktigt för att inte skvimpa ut mjölken och slog efter Minna.

– Jag tror hon är galen, sa mormor, men när Tobbe tittade upp på henne i något som liknade rädsla, satt hon och såg på Minna. Ja, hon dansade runt som en galen. – Och mamma är i handelsbon, sa mormor, du skulle gå och möta henne och hjälpa till att bära. Potatis och vad det mera var.

Mormor hade redan tappat blicken i boken. Solen låg över Tobbes nacke och axlar. Det skulle bli en fin dag. Som gjord för att ligga nere på klipporna med Lenne. Bada och snacka och bada. Ligga naken med skinkorna