Roberta Karlsson och Kungen

By Viveca Lärn

Äntligen börjar Mimmis första sommarlov. Det är underligt att du måste vänta tills du är sju år för få sommarlov. Om du inte genast blir skickad till tandläkaren så är sommarlov en fantastisk uppfinning. Du måste varken plugga eller bädda och kan äta glass hela dagen. Mimmi tar sin nya dagbok med sig på nattåget till Norrland. Samtidigt får hennes vän Roberta besök av kungen hemma i Göteborg. Roberta skriver många brev till Mimmi så det är verkligen tur att hon har lärt sig att läsa. Det är ju så kul att få brev. I Norrland lär Mimmi känna Lasse och med en vän som Lasse blir sommarlovet snart ett stort äventyr!Böckerna om Mimmi handlar om en flicka som börjar skolan och hennes vänner och berättas i jag-form, ibland som dagbok.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 4, 2020
• ISBN: 9788711529690

Book preview

omigen

Mimmis förord

Vi gick in i den stora bokhandeln, pappa och jag.

Det här ska snart vara gjort, sa han glatt och tittade på klockan.

Han vet ingenting. En dagbok köper man inte på en kvart precis. Inte på en halvtimme heller. Det fanns rosa med vita hundar på. Rutiga med linjerade blad. Tjocka svarta med röda kanter från Kina. Röda med vita hjärtan ...

Pappa suckade och stönade. Sen sa han, för att vara dum:

Ska jag gå och fråga om det finns några fler?

Jag låtsades som jag inte hörde. Då gick han till hyllan bredvid och började titta i gamla Bill- och Biggles-böcker.

Just då fann jag den dagbok jag alltid drömt om (fast jag inte vetat om det). En mörkblå med gula små kronor på. Den såg kunglig ut! Jag har en kamrat som heter Roberta Karlsson och hon är väldigt kunglig av sig. Det är för att hon är släkt med Gustav Vasa. Det är inte jag.

Den här tar jag, sa jag till pappa.

Men han bara mumlade och bläddrade i böcker om Biggles och Bill.

Ska jag gå och fråga om det finns några fler böcker om Biggles och Bill? frågade jag artigt.

Då skrattade han och kramade mig och sen åkte vi hem.

Allt det här har jag skrivit i min nya dagbok.

8 juni

När man kan läsa, då kan man bara inte låta bli att läsa och så är det med mig. Nu kan jag läsa allting och då ser jag ord överallt. Utanför affären med alla pälstofflor står det Johanssons skor. Den skylten kan jag inte låta bli att läsa när jag går förbi. Och det beror på att jag kan läsa nu. Fast jag behöver ju inte. Jag vet att det är Enok Johansson som har en affär med pälstofflor i. Men man kan inte låta bli, när man är en sån som kan läsa.

Det är likadant när jag äter frukost. Jag äter filmjölk och genast måste jag läsa på filmjölkspaketet. Där står ofta nyttiga saker. Till exempel:

Det var herr Bell som uppfann telefonen.

Eller också kan det stå:

Det är nyttigt att äta mjölk till frukost, men man bör inte rapa efteråt.

Allt sånt där läser jag, för att jag kan läsa.

Och nu har jag upptäckt att det är så med allt jag kan.

Jag kan cykla mycket rakt och bra på min cykel. Jag kan till och med släppa vänsterhanden lite fort och klia mig i örat, men det är förbjudet. Jag minns mycket väl hur det var, när jag inte kunde cykla och min mamma hängde bak på pakethållaren och drog för att jag inte skulle välta. Det var väldigt jobbigt att cykla med henne hängande där med tungan ut som en slips.

Men nu kan jag cykla. Då försökte jag häromdagen att inte kunna cykla när jag cyklade. Det gick inte.

Jag har berättat för Gullfröken att jag inte kan låta bli att läsa. Då sa hon att det är bra att vi har avslutning på fredag, så jag får vila upp mig i sommar före tvåan. Jag tyckte att hon lät lite trött.

9 juni

I morgon är det avslutning i vår skola. Min mamma har flätat fjorton flätor av mitt hår, innan det torkade efter badet. Dem ska jag ha på mig när jag sover, för jag ska ha änglahår i morgon. Det blir det när man tar ut flätorna. Jag har haft den frisyren en gång förut, men då stod jag inte ut efter att ha sovit en kvart, så mamma fick ta ut flätorna igen. Om jag inte står ut i natt heller är det i alla fall inte mitt fel. Vems är det då? frågade pappa. Han vet ingenting om frisyrer.

Mamma har hängt fram min prickiga klänning och ställt fram mina röda sandaler. I dem ligger det nya vita knästrumpor. Det ska man ha på examen, säger min mamma. Det har alla svenska flickor alltid haft. De som haft råd alltså. Förr var en del så fattiga att de hade tegelstenar på fötterna som de band fast med snören, istället för sandaler. De hade i alla fall inga strumpor.

Sen hängde mamma fram sin leopardklänning av frotté.

Ska du på maskerad? frågade pappa.

Nej, jag ska med på Mimmis avslutning, vet du väl, sa mamma. Synd att inte du fick ledigt av herr postmästaren så du kunde gå med.

Ska du ha den klänningen på min examen aldrig i livet, skrek jag.

Mamma såg förvånad ut.

Jaså, vad ska jag ha då?

De här, sa jag, och den här. Och så tog jag fram hennes röda manchesterbyxor och hennes svarta tröja, som hon nästan ser ut som andra mammor i. Min mamma vet ingenting själv om hur mammor ska se ut. Det är inte alltid så roligt för mig.

10 juni

Jag stod ut. Mitt hår var helt krusigt när mamma kammade ut det. Det blåste tyvärr tjugo sekundmeter västlig vind, om ni vet vad som menas med det. Det vet man när man bor på västkusten som jag gör. Det betyder ajöss till krusigt hår. Redan när vi gick förbi Johanssons skor var mitt hår lika rakt som vanligt.

Men Enok Johansson stod utanför sin affär och radade upp några extra billiga pälstofflor på en liten ställning utanför sitt skyltfönster.

Sådana vackra damer, sa Enok. Ni ser ut som ni ska på skolavslutning.

Enok kan lägga ihop två och två som fröken säger.

Vaktmästarn hade hissat flaggan ända upp mycket ordentligt och skolorkestern stod i ett hörn av skolgården och spelade. De hade likadana vita tröjor och noterna blåste bort för dem ideligen, så de fick springa runt och hämta. Men de spelade i alla fall Idas sommarsång som jag tycker mycket om. Roberta Karlsson som går i trean är med i den orkestern. Jag såg allt att hon stod där och blåste i sin flöjt, men jag låtsades som jag inte såg henne. Hon kan bli mallig av sånt.

Alla i min klass och deras mammor och pappor stod i en egen hög, vi kom såklart sist. Flickorna var väldigt fina allihop, men pojkarna såg roliga ut. Björn hade fluga! Inte en som flyger, utan en som är under kragen på en gammal gubbe. Fast den kunde flugit iväg när som helst, så som det blåste. De andra klasserna stod också i högar, men nu kom Gullfröken fram till oss och hon var så fin som en marsipangris. Alldeles rosa klänning med stor kjol och skära skor hade hon också. Och hon log som en sol. Hon hälsade på alla föräldrar, fast inte i handen, men hon stod och nickade fint mot alla. Jag skulle vilja bita henne i armen, så gullig var hon, men det gjorde