När något bara händer

By Anna-Greta Winberg

Madde tror knappt sina öron. Mamma vill att de ska flytta till Äppelviken. Det har bara gått något år sedan pappa packade väskan och slog sig ihop med Siv, och nu vill mamma plötsligt flytta ihop med den där Georg och hans efterhängsna dotter Yvonne. Samtidigt som allt förändras där hemma känner sig Madde alltmer ensam. Hon är inte alls förtjust i Johan längre och bästa vännen Cessi hänger bara med sin pojkvän. Men i Äppelviken visar det sig bo en kille i grannhuset. En kille som heter Mårten och är helt fantastisk. Kanske vore det inte så dumt att flytta ändå? "När något bara händer" är den andra fristående delen i serien om Madde. Den första boken heter "När någon bara sticker". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726923278

Book preview

Vissa dagar går allt snett från början.

Som den här tisdagsmorgonen i höstas.

När väckarklockan ringde drämde jag till så den slocknade. Jag slocknade också. Men väcktes igen av att min lillbrorsa Steffe kom instörtande i mitt rum och skrek om att jag hade tagit hans mattebok.

– Harru tajji min mattebok va???

Att man inte dör av sånt.

– Jovisst, jag har legat och smygräknat dina mattetal i natt, haha, det är det bästa jag vet. Att hetsa upp mej med matte för tioåringar. Här under kudden har jag den, haha!

Lyckligtvis hittade han den bland en massa andra böcker som han lagt som press på nåt modellbygge han klistrat ihop kvällen innan.

Jag var redan så sen att jag inte hann duscha. Bara skvätta lite vatten här och där, badda ögonen med kallt vatten för att vakna.

I går kväll hade jag bestämt att ha den röda tröjan i dag, men nu fanns den bara inte. Sen låg den under morgonrocken och några skivomslag. Men den luktade apa under armarna så jag fick ta den gulrandiga som jag avskyr. Men alla säjer att den är toppensnygg. Och blixtlåset i långbyxorna som jag skulle ha lagat i evigheter var trasigt i dag, fastnade i lösa trådar, högg i tyget, gick inte att dra ända upp.

I kväll måste jag …

Sen brände jag mej på teet som jag inbillade mej hade stått och svalnat sen jag hällt upp det. Men mamma hade en av sina bussiga mornar och hade värmt på det och jag brände mej på insidan av överläppen så jag bara vrålade.

– Men älskade Madde min, ropade mamma med sin grumsigaste morgonröst inifrån sitt rum. Ja, jag heter egentligen Madeleine men alla kallar mej Madde.

När jag skulle måla ögonen kom det mesta bredvid. Händerna darrade för att jag var sen och nervig och så kom ännu mer bredvid. Jag måste torka bort alltihop och ögonlocken blev röda som på en gris. Jag höll på att börja stortjuta men måste ju hålla igen för ögonens skull.

Det var en sån morgon när det känns dödsviktigt med ögon.

– Älskling, du är sen! ropade mamma från sin säng. Jag hörde nog att hon hade täcket så där gosigt omkring sej så bara en tofs av håret syntes.

Min mamma är skådespelerska. Inte en sån där kändis som pratar ut i alla tidningar utan en vanlig mamma som jobbar på teater. Hon får aldrig dom största rollerna, men det är alltid lika fantastiskt pirrigt att sitta i salongen och se henne vara tsarens syster eller hjältinnans grannfru. Jag är färdig att dö av upphetsning, det bara är så.

Mamma har gått hemifrån vid middagsdags hela mitt liv, så Steffe och jag är inte vana vid nåt annat. Men ibland skulle det förstås kännas fint om hon inte måste gå hemifrån just när man behövde prata lite med henne.

Sen sover hon länge på mornarna. Men är nån katastrof på gång så vacklar hon upp och gör några tafatta försök att reda ut allt åt oss.

Det var enklare för nåt år sen innan mamma och pappa skildes, för då fanns alltid pappa i våra mornar. Men nu bor han ihop med sin Siv …

Egentligen funkar det fint med föräldrafria mornar. Man slipper det där vanliga tjatet som dom stönar om:

– Du har väl inte för lite på dej? Men ät åtminstone en halv smörgås! Du kommer att få magsår, det kan jag lova dej! Varför kan du inte komma i säng tidigare om kvällarna! Undra på att du är så trött varje morgon! Glöm inte mössan! Vad är det för fel på den här mössan, kan du säja det? Kom ihåg att vi äter middag klockan sex bla-bla-bla …

Det är toppen med en sanslös mamma på mornarna. Jag går in och klappar henne på huvudet innan jag sticker och då mumlar hon:

– Jag skulle gått upp och hjälpt dej lite.

– Jag har just gått, säjer jag.

– Fint, säjer hon och rullar in sej i täcket så där gosigt.

Min bästis Cessi har en mamma som vareviga morgon får sammanbrott över mössa eller ögontusch eller oätna bullar.

Den här morgonen var inte Cessi utanför sin port som vanligt. När jag skriver som vanligt så menar jag som det var förr i världen, förra året innan hon blev Beppes tjej. Han går i parallellklassen och varje morgon dom börjar samma tid, så störtar hon iväg hemifrån och går hans väg för att få sällskap med honom till skolan.

För att dom ska hinna gulla och pussas lite.

Det skulle jag aldrig göra. Gå hans väg, menar jag. Bara för att man får tag i en kille ska man väl inte springa benen av sej, tycker jag. Måste hålla sej lite cool.

– Du har aldrig varit riktigt kär, säjer Cessi. Nej, det kan väl hända. Inte så där så jag biter på naglarna och börjar stortjuta så snart telefonen ringer och det bara är en moster, det vet jag ju.

– Jag har för stora pretentioner på en kille, brukar jag säja när Cessi sätter igång och tråkar mej, men då bara garvar hon.

Förut hängde Cessi och jag ihop jämt, jämt. Hade sällskap till och från skolan, pratade varenda frukostrast, ringde till varann på kvällarna och pratade i timmar.

Men sen hon blivit Beppes så är det som om hon vuxit ifrån mej. Som om hon alldeles glömmer mej ibland. Och när vi sen träffas så pratar hon bara om Beppe, vad han sagt och vad han gjort och vad han tycker.

Hon är dökär i honom och ibland känner jag mej som den barnrumpa jag är. Inte nog med det – jag är grön av avund också.

Inte för att jag vill ha Beppe för han är inte min typ. Han är för urblåst och har ingen humor och så är hans hår för ljust och tunt. Men det värsta är att han inte har nån humor. Nätack, då får det vara.

Jag har bara gamla präktiga Johan. Han går i samma klass som Beppe, och vi två höll ihop förra året. Jag var faktiskt ganska nere i honom då, men på sommarlovet skrev han plötsligt att nu var det slut. Vänner kunde vi ju vara, skrev han.

Först trodde jag att jag skulle dö. Sörja ihjäl mej och bli ett vackert lik, så rektorn skulle hålla tal över mej vid en extra morgonsamling. Gudar, så jag tjöt, mest om kvällarna under täcket, fy bubblan.

När jag sen upptäckte att jag överlevt och mådde finemang, så kom Johan och pratade om att allt skulle vara som vanligt igen. Att vi skulle börja om.

Men då verkade han så barnslig på något sätt. Som om han inte fattat att han nästan haft ihjäl mej förut.

– Nätack, sa jag och då började han deppa. Sa att då ville han inte leva, för jag var den enda som betydde något för honom.

– Jag är faktiskt allvarligt kär i dej, sa han. Stod där i min port och hängde med huvudet så håret föll ner i pannan på honom. Petade med ett finger i min lugg, drog blixtlåset i min jacka upp och ner och upp och ner. Luktade snälla Johan och hade varma händer och jag började frysa om fötterna och visste varken ut eller in.

Så vi hänger ihop så där lite löst. Går på bio eller nåt diskotek där vi kommer in. När jag fyllde fjorton i våras gav han mej ett litet silverhjärta att ha om halsen. Ibland använder jag det – inte för att jag tycker om Johan eller hjärtat särskilt mycket. Men för att det känns skönt på nåt sätt när nån frågar vem jag fått det av.

– Min kille så klart, säjer jag då. För att få känna mej lite stöddig. Skitbarnsligt!

Jag vill inte vara stöddig för att en kille råkar gilla mej. Jag vill inte. Världen är ju sprängfylld av slappa tjejer som är färdiga att strypa sej med telefonsladden så snart en kille inte ringer stup i kvarten.

Men någon behöver man ju ändå. Och Johan är bättre än ingenting. Ja, jag vet att det låter hemskt men jag orkar inte låtsas, inte ens inför Johan. Men det känns skönt när vi nån gång har sällskap från skolan och han lägger sin arm om mina axlar. Sånt känns skönt. Sånt behöver man.

Att nån håller om en ibland.

Varken Cessi eller Beppe var i skolan den här dagen.

Då kom jag ihåg att hon pratat något om att de skulle fisa i skolan en dag, åka ut till hans föräldrars sommarstuga och ha det mysigt.

En vanlig tisdag. Så klart man kände sej misslyckad.

Redan från början var det ett himla liv i klassen den här dagen. Om det var för att det var en sån där gråtrist ruggig dag. Eller för att några pratat om att sluta skolan vid jul, ta ett jobb, sticka utomlands, vad som helst hellre än gå i den där köttfabriken.

På frukostrasten var det några som gick hem. Skulle in till ett varuhus och lyssna på nya plattor. I vår skola är vi 1.400 elever och vad spelar det för roll om några sticker? Vi som är kvar kånkar våra böcker från klassrum till klassrum, trängs i korridorerna på rasterna och ingen lärare vet om man heter Kerstin eller Maj-Ros.

Sista två timmarna hade vi Plisan, vår klassföreståndare, som vi har i engelska och svenska. Hon kallas för Plisan för att hon drar isär munnen som en gammal gädda när hon säjer please. Pliiis!

Nu hände något som jag inte fattade förrän det var över.

Du vet hur det är ibland man är lite deppig och vissen och småfrusen, känner att det mesta är meningslöst och botten. Sitter där och gungar på stolen, drar i en hårlänk och önskar sej därifrån. Önskar att något fantastiskt underbart skulle hända och så måste man tänka ut vad som skulle vara fantastiskt underbart och så varken hör eller ser man vad som händer runt omkring.

Som vanligt psykade vi Plisan. Nån gol som en tupp och nån knäppte iväg gem så dom studsade mot svarta tavlan och kring benen på henne.

Sen var det nån som började kackla som ett höns och det lät så festligt så man kunde inte låta bli att kackla med. Plötsligt satt vi där och kacklade allihop:

– Kackakackakackakackakackakackaaaa …

Plisan är ganska gammal, åtminstone till sättet och utseendet. En halvgammal ungmö med smala läppar som liksom torkat ihop och en röst som alltid är lite andfådd. Hon har grå eller brun kjol och grå eller brun tröja till. Ibland har hon den bruna tröjan till den grå kjolen och då ser hon ut som komochhjälpmej.

Håret är fisbrunt och glest men förra året skaffade hon sej peruk. Det var faktiskt nåt rörande med det brunlockiga håret kring hennes tunna grå ansikte.

– Skitsnyggt, sa vi till henne första dagen för det var ju i alla fall bättre än hennes glesa tottar. Hon blev alldeles blank i ögonen och fnissade.

Ibland är hennes ögon rädda och det är då vi psykar henne. Eller om hennes ögon blir rädda när vi psykar, jag vet inte.

I dag satt hon rädd.

– Kackakackakackakackaaaaaa.

Plötsligt började hon hicka och Nicke bakom mej började rågarva och härmas.

– Hick …huck …oj, hick …

Och så började Plisan gråta. Det har hon ju gjort tidigare, mest småsnorat och jämrat sej och sagt att snääääälla barn, var nu lite hyfsade och …

Men den här gången grät hon högt och utan att sätta händerna för ansiktet. Hon satt rak i ryggen och grät rätt ut i klassrummet. Innan vi fattade vad hon höll på med. Innan vi hörde hur gråten sågade sej ur henne som ett jämmer.

Ansiktet var rödflammigt och munnen stod vidöppen och hon höll sej i ett hårt grepp i bordet framför.

Det var skitläskigt. Du anar inte. Vi blev tysta och hon märkte det