Elin – trassel och trädklättring

By Katarina Ros

Elin går i femman och halva vårterminen har redan hunnit passera. Det är mycket som är nytt i hennes liv. Mamma har börjat plugga, pappa har precis blivit försäljningschef, hon har en ny liten katt hemma och den bästa vännen man kan ha i Tessan. De två är olika på många sätt, men passar ändå utmärkt tillsammans. Och i mellanstadiets omtumlande år är det bra att ha någon som håller en om ryggen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 24, 2021
• ISBN: 9788726891416

Book preview

Jag heter Elin och går i femman. Mer än halva vårterminen har gått redan och jag har en liten katt, en ny lugg med ränder i, en mamma som har börjat plugga, en pappa som blivit försäljningschef, en mormor som jag knappt känner igen längre och så den bästa vän man kan ha. Den absolut bästa som någon har. Eller någonsin har haft. Det är som om vi har känt varandra i hundra år trots att vi är tolv.

Vi är ändå inte så lika. Tessan är rak och otroligt smart. Jag är ganska förvirrad och knäpp. Tessan blir väldigt lätt arg, men medger alltid om hon har fel. Jag är lugnare, men tycker att det är svårt att säga förlåt. Utom till henne.

Tessan har rödbrunt, tjockt, trassligt hår. Mitt är ljust, rakt och hm … ganska välborstat på sista tiden. Jag har blivit hur löjlig som helst när det gäller mitt hår och jag skulle aldrig erkänna det för någon. Inte ens för Tessan. Men hon vet, naturligtvis vet hon att jag numera har en borste i min ryggsäck och att jag faktiskt fixar håret på rasterna. Ibland.

Ganska ofta, faktiskt.

Vi har sagt att vi inte bryr oss, men det gör vi. Hon också, men det är lite besvärligt att prata om det.

Det att vi vill vara så snygga som möjligt, alltså. Som om man inte kunde vara skärpt och snygg. Som om man var tvungen att välja det ena eller det andra. Amina, min vikarie i svenska, har lärt oss massor om det här, vad det nu är …

Det finns ord, aktiva adjektiv, som beskriver killar och så finns det en hel hög med passiva adjektiv som säger saker om tjejer. En kille är snabb, en tjej är söt, en kille är cool, en tjej är lugn …

Det är ganska tufft att vara tolv år och tjej. Ibland känner jag att det är hur jobbigt som helst att försöka att inte bry sig. För det krävs att Tessan och jag hela tiden måste vara så otroligt skärpta och demonstrera att vi inte bryr oss.

Det är som skillnaden mellan att pressa ner en basketboll i ryggsäcken eller att släppa ner en burk läppglans i den. Det kräver olika mängd energi.

Och så jag, som borstar håret? Hela tiden?

Bara Sara har både boll och läppglans i sin väska. Men hon har lärt sig att skejta av sina brorsor. Hennes äldre bröder lär ju henne allting och så försvarar de henne. Ingen skulle någonsin våga skratta åt Sara, för då kommer hennes bror, som går i åttan, och liksom bara kollar vad de håller på med. Mer behöver han aldrig göra. Är han cool eller lugn då?

Så Tessan och jag säger till varandra att vi bara vill se coola ut. Men jag vet att det är samma sak som att vara snygg, i alla fall om man är tjej.

Jag har inga syskon, men jag har Tessan och det är bra. Det finns inte en chans att en syster skulle ha blivit det minsta lik henne. Ingen är egentligen lik Tessan.

Leffe säger att det är för att det bara behövs en Tessan för att omgivningen ska skärpa sig.

Som vanligt satt vi hemma hos mig och drack te efter skolan.

Som vanligt hade Tessan en lång grön polotröja på sig. Som vanligt var det grått och disigt ute. Och som vanligt fick hon mig att tänka efter.

Tessan ville ha ett ärligt svar.

Hon stirrade uppfordrande på mig och frågade igen.

– Är du helt säker?

– Ja, jag är helt säker. Det känns bra, till och med kul att de kommer ut till landet. Micke är en schysst kompis och Helmer råkar vara hans morfar …

– … som råkar vara ihop med din mormor.

– Tessan, du kommer ju också att vara med! Vad tycker du? försökte jag med mörk och allvarlig röst.

Vi satt på min säng med min lilla katt mellan oss. För bara en timme sedan hade vi hört Micke spela elgitarr i aulan på talangjakten. Alla hade hurrat och visslat och jag tror att jag klappade i händerna i fem minuter. De var i alla fall helt röda och svullna nu.

Sedan hade vi gått alla tre genom allén och jag hade studsat fram av ren lycka. Stark och glad ville jag marschera rakt fram tillsammans med dem i evighet.

Det hade blivit till en av mina starka dagar. I alla fall halva dagen.

Och så var det plötsligt påsklov. Och det skulle inte bli så särskilt lugnt.

– Elin, protesterade min bästis, men så skrattade hon bara. Okej, det kommer att bli skitbra. Jag menar, varför inte?

Det är så för mig och Tessan. Vi kan prata ordentligt om allt … och skratta åt det på en gång.

– Så, var ska alla sova därute?

Vårt landställe är mormors och morfars från början. Det finns tre hus och mamma, pappa och jag bor i det största nu.

Nu när morfar är död. Han dog i höstas och då trodde jag att jag aldrig skulle vilja åka tillbaka till landet.

Det var mormor som drog igång husbytet; målning, ommöblering och nästan utan att jag märkte hur det gått till hade jag ett eget rum och mormor bodde i vårt gamla hus. Mamma försökte skoja och sade att nu var det hon som skulle få laga all mat i köket i stora huset. Men det blev inte så heller. Mormor och Helmer köpte en ny spis och rev väggen mellan kokvrån och rummet. Det var slut med det gemensamma morgonmålet på landet.

Hur skulle det bli i påsk?

I påsk, förresten, det var … i morgon.

– Om nu Micke och Helmer kommer så bor de ombord på båten, det är en gammal bogserbåt.

– Och mamma och Leffe, ville Tessan veta.

Att hon skulle sova i mitt rum var ju självklart.

– Vi har bäddsoffan i vårt stora rum till dem, och så finns ju lilla boden, men om nu Cosmo kommer med sin pappa så vet jag inte riktigt hur de ska få plats.

– Aldrig att mamma stannar mer än högst två dagar, om ens det. Och Boris och Cosmo kanske kommer lite senare. Cosmo sade att de skulle gå i någon mässa i kyrkan.

– Tessan, vet du, det ordnar sig. Bara du kommer!

Det märkliga som har hänt är att mina kompisar har föräldrar som jobbar tillsammans, som känner mina föräldrar och att vi håller på att bli en storfamilj. Ja, det är kul, mysigt skulle jag kunna säga, men det är också lite konstigt. Som att inte riktigt ha sina vänner för sig själv. Mina föräldrar har ju känt Tessans mamma Anita och hennes styvpappa Leffe länge, men det är inte samma sak. Micke har inte gått i min klass mer än några månader och nu är min mormor god vän med hans morfar. Väldigt god vän. De träffades på Åhléns, hur knäppt är det? Min mamma håller fortfarande på att vänja sig vid det.

Jag har precis vant mig vid Micke, som är kaxig men schysst.

Jag har bestämt mig för att allt ordnar sig. Min värsta förvirring har gått över och jag har till och med klarat av att klippa lugg och färga den randig utan att gå under.

Som om jag äntligen har landat i en helt ny situation utan att slå mig. Eller …

Allt hade gått väldigt fort. Och så det där med Japan. Som jag inte orkar tänka på. Pappa hade fått ett erbjudande om att jobba och bo där i två år. Vi har knappt talat om det. Och inte bestämt något än.

Inte än.

– Linda verkar otroligt intresserad av Micke, sade Tessan.

– Åh, Tessan, sluta, stönade jag. Kan vi inte åtminstone låtsas att allt är lugnt?

Min bästis sneglade på mig, men jag klappade koncentrerat min katt. Puss bet mig i handen och purrade. Samtidigt.

Allt samtidigt.

Jag struntade väl i vad Linda och Micke gjorde …

Jag var kompis med dem bägge två. Fast tjejkompis med Linda och ny kompis med Micke.

– Krångla inte till det nu, Elin, sade jag högt.

Tessan försökte nudda sin näsa med tungan. Hon såg jätteäcklig ut och då såg jag att Puss slickade sig om nosen. Fast han såg bara söt ut.

Mamma räckte mig besticken och jag dukade färdigt.

– Tessan hade kunnat äta med oss, sade hon och pekade på servetterna som låg i fönstret.

– Hon skulle packa. Förresten, får hon åka med oss redan i morgon? Leffe och Anita kommer ju inte förrän på söndag.

– Jag har förutsatt att hon åker med oss, svarade mamma. Konstigt annars, eller hur, Elin? Anita och Leffe kommer när de kommer, helt enkelt.

Mamma räknar Tessan som en i familjen.

Vi väntade på pappa till efter sex, men sedan åt vi utan honom. Jag undrade om jag skulle våga och så snart som jag tänkt tanken tog mamma ett djupt andetag.

– Vad?

– Jo, jag pratade med mormor i dag, sade mamma med glättig röst. Och hon var inte alls säker på om Helmer och Micke skulle dyka upp. Båten kanske inte ens går igång. Det vore kanske ändå det bästa …

– Mamma, Helmer är okej, sade jag försiktigt.

– Jaa, Elin, visst är han det, men …

Vi såg tysta på varandra. Det var som om morfar nästan satt vid köksbordet, så starkt kände jag att vi tänkte på honom båda två. Mamma sträckte handen över bordet och tog tag i mig.

– Jag tänker på honom varje dag, viskade hon.

Jag kunde inte ens svälja, tårarna steg rakt upp i ögonen.

Då kom pappa. Han ropade från hallen och lät så glad att mamma började skratta.

– Hejsan, hejsan, mina fina flickor, sade pappa och rufsade mamma i håret och pussade mig på kinden.

– Eller ska det vara tvärtom, skojade han.

Det blev glatt och lätt i köket igen. Ibland misstänker jag att pappa medvetet tramsar sig när han märker att det behövs. Men jag vet inte säkert. Det händer att han gör det vid fel tillfällen också …

Vi åt chokladpudding till efterrätt, med grädde och jag tog för mycket och blev nästan spyfärdig. Men jag sade inget om det, för det var exakt det som mamma alltid sade till mig. Ta nu inte för mycket grädde, Elin, du vet hur det blir. Vi pratade om allt som skulle göras på landet. Pappa ville hyra en motorsåg, men mamma var tveksam.

– Är det inte bäst att ringa en riktig trädfällare, sade hon, det var ju alltid morfar som tog ner träden.

– Det är inte bara norrlänningar som kan sköta en motorsåg, svarade pappa och försökte spänna lite muskler under sin ljusblå skjorta. Jag ser riktigt fram emot att få dra på mig arbetsoverallen.

Mamma log och klämde på hans arm. De nickade samtidigt och skrattade mot varandra. Som om pappa var Stålmannen och mamma beundrade hans enorma muskler.

Suck.

Jag packade några böcker och min varmaste pyjamas. Det var fortfarande kyligt på kvällarna och säkert iskallt, som vanligt, i huset när man vaknade. Jag läste sedan en månad spökhistorier som en galning och inför lovet hade jag tömt biblioteket på allt jag kunde hitta. Tessan läste mest faktaböcker, om schack och gamla sinnessjukhus, faraoner