Elin – sol och sorg

By Katarina Ros

Tolvåriga Elin har bara två dagar kvar av terminen och femman närmar sig sitt slut. Sommaren är snart här! Elin tycker att det ska bli så skönt att vara ledig. Det har varit struligt i skolan den sista delen av terminen. Bästa kompisen Tessan blev tillsammans med Cosmo och Cosmos pappa är intresserad av Mickes mamma Yvonne. Och till råga på allt gillar Micke Elin! Det är minst sagt snurrigt. Alla behöver nog sommarlov för att få andas ut och reda ut sina känslor i lugn och ro. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 30, 2021
• ISBN: 9788726891409

Book preview

Jag heter Elin och jag är tolv år. Om två dagar är det skolavslutning. Då går jag ut femman och det ska bli så skönt. Sista delen av vårterminen, efter påsklovet, har varit för strulig.

Det började strax före diskot med att Linda nästan flippade ut på Micke, som var ganska ny i klassen då. Och barnbarn till Helmer, som är ihop med min mormor.

Tessan, min bästa kompis, blev ihop med Cosmo på påsklovet, när de var på mitt landställe. Och Cosmos pappa är helt klart intresserad av Mickes mamma Yvonne. Snurrigt?

Hm, fetstruligt.

Och jag då?

Jag råkade läsa i Mickes bok om horoskop att han gillade mig! Han hade i alla fall klottrat mitt namn över hela sidan om Stenbocken, som är mitt stjärntecken. Att han ens läste horoskop var en ordentlig överraskning! Hårdrock och horoskop – vem hade kunnat tro det?

Jag vet att han gillar mig, men eftersom vi ska ses en hel del i sommar så har jag koncentrerat mig på att vi ska bli kompisar. Bra kompisar. Riktiga vänner, inte bara klasskompisar. Och det börjar vi bli nu. Och så en sak till, Micke vill inte vara ihop med Linda. Jag bryr mig inte, men Linda är lite för mycket, bara. Fånig, om jag nu måste säga vad jag tycker.

Och det ska man göra enligt Tessan. Alltid.

Helmer och Yvonne och Micke ska bo i det som nu är mormors hus på landet och i lilla boden.

Vi, mamma och pappa och jag, har det större huset nu. Morfars och mormors hus från början. Min morfar, som dog i höstas. Mormor mår bättre nu och har köpt massor med nya kläder och har ny frisyr. Rött hår, rött läppstift och så skrattar hon åt det mesta.

Inre förändringar syns ibland väldigt tydligt på någons yttre, sade Tessan. Jag funderade på det där och kom fram till att det stämde. Jag klippte och färgade min lugg och försökte komma loss från mitt förvirrade tillstånd hela vintern. Nu var mormor ett vandrande bevis på att hårfärg kunde vara viktigt! Det är ett lite enklare sätt att visa för andra att man har förändrat sig. Det är lättare än att förklara med ord.

Jag har åkt en massa skateboard med Sara i min klass, som är superproffsig. Det har varit den perfekta sysselsättningen för att slippa allt prat om killar på rasterna. Det är fortfarande så att det bara är killarna som kan skateboardtrick. Ja, och så Sara. Och snart jag.

Tjejmaffian i klassen, Linda, Karin, Cilla och numera Bella, har fnittrat sig igenom sista veckorna på terminen och Tessan väntar på att de ska få läppglansförgiftning. Man kan inte smeta på så mycket kladd utan att svälja hälften, säger hon. Själv har jag blåmärken över hela kroppen, men åker snyggt bra nu.

Till skolans disko köpte Tessan och jag ändå läppglans. Jag använder den ibland, men det är lite för kladdigt, håret fastnar på munnen hela tiden. Ganska äckligt när man äter lunch. Jag menar, skollunchen är äcklig nog ändå.

Bara två skoldagar kvar och jag kastade mig upp ur sängen och bara slängde på mig en T-shirt och ett par gamla jeans. Det är nog det bästa jag vet, när det är så varmt ute att det räcker.

– Ta en kofta eller röda jackan, gumman, sade mamma.

– Det är för varmt, ingen har jacka nu!

Jag tryckte i mig en smörgås och pussade mamma på kinden. Hon log och suckade, som om det var sista gången hon skulle se mig. Jag kanske fryser ihjäl på väg till skolan, tänkte jag. Fastnar i isen och förgås, sakta och förfärligt!

Tessan satt på bänken vid porten och sparkade i gruset. Hennes mörka hår var tovigt och på vänster sida stod det rakt ut. Som vanligt.

– Visste du om det?

– Vad, undrade jag, visste om vad då?

– Att de tänker skicka oss på kollo! Så fort skolan slutar!

Jag stirrade på henne, samtidigt som jag inte riktigt fattade vad hon menade. Vi brukar ju alltid vara på landet med mormor innan våra föräldrars semestrar börjar. Och kollo – allt jag hade hört och läst om sommarkollon är att det är som sunkiga läger med för lite mat och smala, hårda sängar.

– Alltså, ska du och jag på kollo? frågade jag.

Jag måste ha hört fel.

Men Tessan nickade och sade att vi skulle deporteras till något slags kanotkollo. Tydligen skulle vi paddla omkring i skärgården och tälta och …

– Tessan, det låter ju hur häftigt som helst! Men varför har de inte sagt något?

Hon mumlade något till svar, men då ringde det in.

Jag undrade vad det här handlade om – egentligen?

Jag hade aldrig paddlat, men alltid velat prova det.

Micke kastade en liten pappersboll i huvudet på mig i exakt samma ögonblick som jag satte mig. Jag böjde mig ner och tog upp den. Den var lite fuktig, som om han hade hållit i den länge. Jag vecklade upp den i knäet, så att magistern inte skulle se och läste:

Jag vill åka Pariserhjulet med dig på fredag. Vill du?

På fredag kväll skulle hela klassen till Gröna Lund. Några föräldrar följde alltid med, vilket i vår klass brukar betyda att Leffe, Tessans styvpappa, ställer upp och har lika roligt själv som alla i klassen tillsammans. Leffe bara vet hur man har kul, sade Tessan en gång, han behärskar den sköna konsten att ha superfestligt till och med i en bilkö.

Pariserhjul med Micke? Ja, varför skulle jag inte kunna göra det?

Jag vände mig om och nickade mot honom. Då kände jag Lindas blick. Hon spärrade upp ögonen och såg ilsken och undrande ut. Jag var så trött på henne och hela grejen att kollo plötsligt blev en ännu bättre möjlighet att slippa allt strunt och bara, bara, ja, vad man nu gjorde där! Paddla?

– Så, vår sista lektion före sommaren, myste Bengt, och jag måste säga att jag har en del synpunkter på ert arbete under terminen. Jag hade förväntat mig att ni skulle engagera er lite mer i intervjuarbetet med era gamla släktingar.

Han tystnade och lade armarna i kors. Jag visste att jag hade slarvat och bara skrivit två sidor om sådant som morfar hade berättat för mig. Mormor hade sagt att hon inte var gammal nog för att kunna veta hur det var förr i tiden.

– Det jag istället har fått in från er, fortsatte magistern, är små sagor som ni lika gärna har kunnat ta från teve. Egentligen är det bara Rasmus som har gjort ett riktigt bra jobb.

Tessan suckade och såg ut som om hon egentligen inte brydde sig det minsta om kritiken. Men jag visste att hon skämdes lite. Hennes riktiga pappa, Staffan, har en hel flock gamla släktingar i Norrland och dem borde Tessan ha pratat med. Men det var inte så lätt när hon inte ens pratade med Staffan.

– Rasmus, din farmors mor var det väl, vilket fascinerande liv. Tänk, i Finland, nära den ryska gränsen under första världskriget. Hon svalt, ungar, men stod ändå på vakt uppe på ett berg varje natt och spanade efter ryssarna. Fantastiskt, allt hon hade att värma sig med var en termos med barkkaffe.

Alla stirrade på Rasmus, som om lite av hjältedådet hade fastnat på honom, levt vidare. Rasmus själv såg ut som om han ville försvinna ner under bänklocket.

– Och sedan kom nästa krig och då var det din farfars tur att slåss och spana. En otrolig familjehistoria, suckade magistern avundsjukt.

– Men farfar, som berättade allt för mig, sade Rasmus, han sade att det han kom ihåg bäst var hur iskallt och mörkt det var och att han var hungrig i tio år eller något sådant. Det var inte spännande, bara vidrigt. Egentligen.

Då skrattade klassen. Vi råkade nämligen ut för samma sak allesammans; på Bengts lektioner började man säga egentligen hela tiden, som han själv gjorde.

– Krig är nog bara romantiska och spännande på stort avstånd, egentligen, medgav magistern. Men det du skrivit är mycket bra, Rasmus, och du har en modig släkt.

Då rodnade Rasmus och jag tyckte synd om honom.

En modig släkt? Hur var min släkt? Förvirrad? Eller bara vanlig?

Allt jag kunde komma på var att de verkade vara en väldigt upptagen släkt. Så upptagen att jag skickades på kollo. Eller handlade det om Tessans familj?

– Vad ska ni ha på er på Grönan, undrade Linda, jag tar nog min nya svarta kjol och den vita tubtoppen.

– Vad är en tubtopp egentligen? frågade Tessan med oskyldig röst.

– Det är som en tröja utan ärmar och utan axelband. Den sitter uppe med resår och är jättesnygg, förklarade Linda ivrigt.

– Som en stor gasbinda lindad runt kroppen?

– Du fattar aldrig någonting, väste Linda, det är det som är ditt stora problem, Tessan. Du måste ju vara korkad, fast du inte vet om det själv.

Tessan sken upp. Hon gillade att reta Linda.

– Är det det jag är, utbrast hon, då kanske jag behöver gasbinda runt hela skallen. Vad kallas det? Mössa?

Linda reste sig och slet åt sig sin bricka. Jag önskade att de skulle sluta tjafsa med varandra hela tiden.

– Jag slipper dig snart, sade Linda, jag ska på kollo och behöver inte se dig på hela sommaren.

Kollo? Nej, det fanns säkert hur många som helst. Linda skulle nog på modekollo, där hon kunde byta kläder fem gånger om dagen och träffa Stockholms alla andra Lindor.

Karin reste sig också i protest, men Bella satt kvar.

– Jag ska också åka iväg, sade hon lågt, de kallar det för kollo, men jag vet att det är ett läger för alla som …

– Bella, det är okej, sade jag och sträckte handen över bordet.

Tessan svepte i sig sin mjölk och bökade efter något i ryggan.

– Jag och mamma och Gitta ska dit tillsammans. För att lära oss att vara tillsammans eller något, och alla som är där har slutat dricka. Bara sådana typer och deras barn. Jag skulle mycket hellre åka på ett vanligt kollo utan mamma och Gitta. Eller utan mamma, i alla fall.

– Bella, började jag, men hejdade mig.

Vad visste jag om hur hon hade det? Egentligen?

– Vi ska tydligen paddla, sade Tessan till slut, och det är bara för att min pappa, en idiot som bor i Norrland inte orkade ha mig där. Det var nästan bestämt, men han ändrade sig. Så mamma bokade kollot istället. Barn skickas åt alla möjliga håll och själva kan vi inte bestämma ett skit!

På något märkligt vis såg Bella nöjd ut. Elände för alla var bättre än ensamt elände.

– Det finns kanoter dit vi ska också, jag ska lära mig att paddla!

– Så, vad ska ni ha på er på Gröna Lund, frågade jag.

– Min gamla Spindelmansdräkt, fnissade Tessan, den som är så tajt och snygg!

Typiskt Tessan. Att säga så, utan en tanke på att verkligen ta på sig dräkten.

Själv började jag tänka på paddling. Som om det var något som jag väntat på …?

När mamma kom hem från universitetet kastade jag mig över henne och frågade om kollot.

– Elin, det är inte ens säkert att du kommer att erbjudas en plats. Det är Anitas idé och hon anmälde Tessan redan direkt efter påsk. Hon frågade mig och pappa då, men vi visste inte då hur det skulle bli med resan till Japan.

– Jag