Trasdockans hemlighet

By Ulla Marcks von Würtemberg

Vad är grevinnan Ulinkas skatt? Kommer Pumpel och Mickel att ha råd med sin segelbåt? Vem är den underliga gamla damen som vandrar runt i kvarteren? Och vad är trasdockans hemlighet?Mickel, Pumpel, Holmgren och Pucken är fyra klyftiga killar som utgör Aktiebolaget Förenade Busar. De är bra på lite allt möjligt, som att bygga kasperteatrar, ordna överraskande födelsedagskalas och att lösa mysterier förstås. Det är inte så att de letar efter mysterier, men ibland dyker skumma grejer upp som liksom måste undersökas. När de inte jobbar på sina projekt måste killarna göra läxor, passa Mickels lillasyster Stintan och tjäna pengar till att köpa en segelbåt till sommaren. Fast till sommaren är det lång tid kvar, och det händer många skumma grejer i deras kvarter i Stockholm under tiden.Fantastiska och spännande äventyrshistorier omväxlar med realistiskt betonade berättelser i vardagsmiljö, roliga och svårknäckta \"önskedeckare\" med lätt romantiska eller yrkesmedvetna ungflicksböcker. En rad framstående svenska ungdomsförfattare och de bästa av de utländska finns med här. Ur Önskeböckerna kan man plocka samman ett verkligt lockande eget bibliotek.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788726894646

Book preview

Ulla Marcks von Würtemberg

Trasdockans hemlighet

SAGA Egmont

Trasdockans hemlighet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1962, 2022 Ulla Marcks von Würtemberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726894646

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

En olycksalig önskan

Uppsatsskrivning och bara ett ämne! Klassen såg häpen och oförstående på läraren, som lugnt slog kritdammet från händerna och satte sig till rätta i katedern. Något om mig själv, min familj och mina kamrater stod det textat med stora bokstäver mitt på svarta tavlan.

– Det var väl ett lätt ämne, sade magister Olsson och öppnade sin stora portfölj. Försök bara inte att måla ut er som några änglar! Jag vet ganska bra, vad ni är för ena busar. Han tittade illmarigt på klassen över glasögonen. Lennman och Asp, fortsatte han barskt, det ska inte vara något grupparbete nu. Flytta isär bänkarna ordentligt!

Det blixtrade till i de intensivt blå ögonen hos den ljuslockige pojke, som lystrade till Lennman. De markanta mörka ögonbrynen, som varit fundersamt hopdragna, gled isär. Raskt fiskade han upp en blyertspenna ur byxfickan och började skriva.

"Jag är en Buse och går i Norra Real, som ligger vid Roslagsgatan i Stockholm. Jag heter egentligen Stefan Konrad Kristoffer, men ingen kallar mig för det. Här i skolan säger de Lennman. Men hemma och i aktiebolaget och de som känner mig riktigt säger alltid Pumpel. Jag bor på Humlegårdsgatan hos morbror Konrad och moster Kalle. De är syskon till min mamma. Hon och min pappa dog under kriget. Flygplanet, som de skulle fara till Amerika i, blev nedskjutet. Det hände ofta på den tiden. Men jag har det bra i alla fall.

Man kan inte bo i ett bättre hus än det vi bor i. Det är alldeles vårt eget och det finns bara ett par hyresgäster, som bor där. Det är kamrer Berg och hans fru. Det finns ingen portvakt, bara Hurra, som kommer två gånger i veckan och städar. Ingen är så hygglig som hon.

Mickel Asp är min bästis. Vi och fyra andra grabbar har en egen klubblokal i gamla tvättstugan på gården i vårt hus. Vår klubb heter Aktiebolaget förenade Busar. Vi är sex Busar, fastän en bor i Östersund just nu. Det är Pålle. De tre övriga, Henrik, Holmgren och Pucken, går i Östra Real. Det plugget ligger mycket närmare, där vi bor. Det vore mycket mer praktiskt om vi ginge i samma skola allesammans. Men Mickel och jag måste gå i Norra Real för morbror Konrad och våra pappor och deras pappor har gått där. Det finns bara en skola till i hela Stockholm, som är så ful som Norra Real. Den ligger på Söder och ser precis likadan ut. Men inne i skolan är det bättre. Trapporna tycker jag bäst om. Stegen är alldeles gropiga efter alla grabbar, som sprungit här. Utanför rektorsexpeditionen står det stora glasskåp med alla priser, som skollagen har tagit. Det är snyggt. Där finns också en staty av en pojke och en flicka som springer. Den tycker jag är väldigt stilig. För att vara ett plugg är det nog ett bra plugg. Jag har aldrig råkat ihop med någon grabb eller lärare på skarpen. Fast man vet ju aldrig. Det är bara tredje året som jag går här. Det bästa är i alla fall, att Mickel också går i min klass. Vi har känt varandra ända sedan vi var fyra år och jag kidnappade honom utanför vår port på Humlegårdsgatan…"

Pumpel lyfte blicken från papperet och tittade bort mot kamraten. Mickels mörkbruna hår stod på ända, ett säkert tecken på att han arbetade för högtryck. Hans kraftiga, fyrkantiga ansikte var flammande rött av iver och näsan var fuktig av svett. Han hade just kommit in på avdelningen om familjen och berättat om pappa doktorn och fördelen av tacksamma patienter, som skickade fina askar med choklad, när han hejdade sig tvärt. Mamma är lärarinna på lediga stunder hade han skrivit. Det lät nog inte riktigt bra. Magistern kunde kanske tro, att hon inte var så noga med lektionerna. Han suddade ut meningen och skrev Mamma är både lärarinna och mamma och hon är mycket duktig och trevlig som bådadera. Vi har två barn, fortsatte han, Stintan som blir åtta år nu i höst och Susanne, som snart blir tre år. Stintan går i folkskolan ute på Djurgården. Hon är så livlig och påhittig att pappa säger, att hon måste ha lång väg till skolan så att hon ’går av sig’ innan lektionerna börjar. Det värsta med henne är att hon blandar ihop riktiga saker med sådant som hon hittar på. Och så tror hon att allting är riktigt. Men hon är väldigt snäll. Häromdagen när det regnade gav hon bort ett par galoscher till en gubbe, som hade dåliga skor. Men det var två högergaloscher, så gubben kom upp för att byta. Det var tur, för den ena galoschen var inte vår utan rörmokarens, som rensade avloppet i köket. Gubben fick pengar till kaffe och smörgås och det gillade han bättre än galoscher. Stintan har jämt tur. Det ordnar sig alltid för henne, hur hon än bär sig åt. Men det är mycket jobbigare att vakta henne än Susanne.

– Nu är det nog tid att börja skriva in, sade magister Olsson och tittade upp från sitt armbandsur. Mickel såg bestört upp. Han som inte skrivit ett ord om kamraterna ännu! Vad skulle han göra? Orolig vände han sig mot Pumpel, som redan doppade pennan i bläckhornet. Men blotta åsynen av kamraten kom en snilleblixt att flamma upp i Mickels hjärna. Hastigt krafsade han ner: Jag har samma kamrater som Pumpel. Magistern kan läsa om dem i Lennmans uppsats.

– Du skrev väl om Aktiebolaget och de andra Busarna, frågade Mickel plötsligt orolig och tittade upp från boken, som han just hade slagit upp. Han låg bekvämt hopkrupen på sin säng, och Pumpel satt nedsjunken i den nötta öronlappsfåtöljen. På en trästol mellan sig hade de en bricka fullproppad med allt som behövs för ett rejält mellanmål: smörgåsar, bullar, te och mjölk.

– I uppsatsen menar du? Jo, det är klart.

– Bra, jag hann inte. Jag räknade på dig. Mickel suckade lättad och försjönk i boken. Skoldagens besvärligheter suddades ut och han kunde bekymmerslöst njuta av dagens bästa stund: timmarna mellan skolans slut och middagen.

Förr, när pojkarna gick i småskolan, brukade Mickel alltid stanna hos Pumpel på Humlegårdsgatan och dricka te och göra läxorna efter skolan, men numera var de nästan lika ofta hemma hos Asps på Skeppargatan. Mickel hade ett fördelaktigt barnvaktsavtal med sina föräldrar, vilket han skötte samvetsgrant trots stön och stånk från Pumpel och de andra Busarna. Men ingen kunde rubba Mickel, när han fått en idé i huvudet. Pumpel och han hade fått löfte att köpa en segelbåt, en flundra, till sommaren. Och nu hade Mickel gett sig katten på att han skulle arbeta ihop så mycket pengar, att han kunde göra en lika stor insats i Flundran som Pumpel, vilken redan hade sin del klar. I dag var det uppgjort att Mickel skulle ha stor vakt, det ville säga han skulle ta hand om barnen timmen före middagen, utfodra dem och se till att de kom i säng. Föräldrarna skulle bort på kvällen och dessförinnan skulle modern ge en privatlektion.

När pojkarna kommit hem från skolan hade bara fru Asp, mamma Li, som Pumpel och oftast Mickel också kallade henne, varit hemma. Pojkarna hade bara hälsat och sedan snabbt låst in sig i Mickels rum bredvid köket för att njuta av friden så länge den varade. Inte ett knäpp hördes i huset. Inte en matta piskades i kvarteret. En hel timme rann ljudlöst iväg. Men så smällde det i köksdörren. Innan pojkarna hunnit lyfta ögonen från böckerna, ryckte det energiskt i den låsta dörren. Stintan! Pojkarna suckade.

– Pumpel! Mickel!

Mickel lade pekfingret på munnen och tecknade åt Pumpel att hålla sig tyst.

– Mickel! Pumpel! Öppna! Försök inte. Jag vet nog, att ni är där. Era skor står i hallen.

– Bråka inte! Vi arbetar! Är det något särskilt?

– Jag ska visa er något.

Mickel reste sig ljudlöst och gled bort till byrån, som stod vid den lilla korta väggen mellan dörren och fönstret. Vigt hoppade han upp på den och lade ögat till titthålet, som han tagit upp i övre kanten på dörren. Systern kunde han inte se. Hon stod för nära dörren. Men mitt på köksgolvet såg han en bärkasse till brädden fylld av kastanjer.

– De där gamla kastanjerna är väl ingenting att titta på heller, gastade han.

Stintan slutade tvärt att misshandla dörren. Man kunde höra på tystnaden, hur häpen hon blivit.

– Hur vet du, att jag har kastanjer, ropade hon.

– Jag vet, vad jag vet! Ska du ha kvar dem så sno på att få upp dem i Himmelriket. Nere i våningen får du inte ha dem. Får Susanne tag på dem skyfflar mamma ut dem. Mickel såg systern snabbt försvinna ut ur köket med bärkassen. Så där ja, nu får vi vara i fred för henne ett tag, sade han belåtet och hoppade ner från byrån. Men han hann inte mer än lägga sig till rätta på sängen igen, så hördes en kraftig duns. Pojkarna flög upp.

– Nu gick hon eller påsen i däck, fräste Mickel.

– Det var nog båda två! Pumpel vred om nyckeln och de störtade ut.

Mycket riktigt. I bortre ändan av den långa korridoren, som löpte genom den stora gammaldags våningen, låg Stintan i ett hav av bruna, glänsande kastanjer och taggiga gröna skal.

– Tjut inte! Det är du själv som har drullat, dundrade Pumpel. Erfarenheten hade lärt honom, att ett snabbt och bestämt ingripande stoppade alla tåreflöden.

Det gick som en elektrisk stöt genom Stintan, där hon låg platt som en pannkaka. Hon satte sig upp.

Med en snabb knyck kastade hon tillbaka den tjocka kastanjebruna hästsvansen. Det förvirrade uttrycket i hennes runda dockblå ögon var så komiskt, att Pumpel inte kunde hålla sig för skratt.

– Tjuter! Jag tjuter väl inte, sade hon förvirrad. Jag tappade taget.

– Typiskt! Hur många gånger har jag inte sagt, att du måste ta fram stegen, när du ska ha upp något! Latkossa! Mickel böjde sig ned och fiskade upp bärkassen. Opp med