Farlig tystnad

By Hans Erik Engqvist

Äntligen! Per Johan ser ljuset i tunneln efter vad som känns som ett evighetslångt fängelsestraff. Han ser fram emot att leva som vanligt folk igen. På utsidan väntar 12-åriga Michael som har kommit att se Per Johan som sin allra bästa vän. Michael kan öppna sitt hjärta och prata om såna saker han inte kan prata om med sin mamma. Men, som det så ofta visar sig, så blir det genast mer komplicerat när Per Johan kommer ut från fängelset."Farlig tystnad" är en helt fristående uppföljare till "Rymmarna".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 5, 2021
• ISBN: 9788726696769

Book preview

språkbruk.

Förord

Den bok Du just nu ska läsa är en fortsättning på Rymmarna, som handlar om hur Michael, Martin och Lennart blir tillfångatagna av två förrymda interner. Pojkarna blir naturligtvis rädda först, fångar är ju farliga. Men så småningom upptäcker de att Per Johan och Evert, som fångarna heter, inte är ett dugg farliga. Michael, vars pappa omkom i en bilolycka för flera år sedan, börjar till och med drömma om att Per Johan är hans pappa. I slutet av Rymmarna grips Per Johan och Evert av polisen och återbördas till fängelset. Michael blir väldigt ledsen.

När den här boken börjar är det ett år senare…

Morgonstund har guld i mund

Han hörde mamma dra upp rullgardinen.

Vad han avskydde det ljudet! Varje morgon vid samma tid väckte det honom.

Schvisch…

Och därefter den avslutande smällen som förkunnade att gardinen var helt uppdragen, att en ny dag börjat.

En ny, meningslös skoldag. Matte, engelska, OÄ, svenska…

Han drog täcket över huvudet och knep ihop ögonen hårt. Det kunde inte vara sant att det redan var morgon, han hade ju nyss somnat.

– Michael! Klockan är kvart över sju!

Mamma puffade bryskt på den hopkrupna kroppen under täcket.

– Hör du! Det är dags, skynda dig upp nu. Jag gör iordning frukost åt dig så länge… somna inte om! Vill du ha tre smörgåsar som vanligt?

– Mmmm…

Han svarade halvvägs in i sömnen och drog en suck av lättnad när han hörde henne återvända till köket. Två dagar kvar till sommarlovet. Då skulle han få sova, sova…

Han vaknade igen av att mamma drog av honom täcket.

– Låt bli, skrek han. Är du inte riktigt klok!

Men mamma var obeveklig.

– Upp nu, klockan är halvåtta. Seså!

– Jag orkar inte, stönade han. Bara en minut till…

– Nix! Och hur vore det om du försökte somna lite tidigare om kvällarna. Hur länge låg du och läste i natt egentligen?

Hon tog upp en bok som låg på golvet intill sängen. Det var Skriet från vildmarken av Jack London.

– Bara till tolv ungefär, gäspade Michael. Vad är det för dag i dag?

– Onsdag. Du har gympa första timmen och måste komma i tid så du hinner byta om. Upp nu! Jag är trött på att tjata.

Michael avbröt henne genom att hastigt resa sig upp. Med ens var han klarvaken.

– Onsdag! Vilket datum?

Mamma drog en djup suck, en herregud-vad-jag-är-trött-på-det-här-suck.

– Det är onsdagen den femte juni och klockan är fem över halvåtta och du ska vara i skolan klockan åtta men har inte ens fått på dig kläderna, inte ätit frukost, inte…

– Borstat tänderna, fyllde Michael i. Men ta det lugnt mamma, jag är klar om tio minuter. Det är ingen panik, jag hinner bergis!

Bussen går inte förrän tjugo minuter över åtta, tänkte han och drog på sig jeansen.

Och sedan tänkte han, att onsdagen den femte juni hade han sett fram emot länge.

Precis då dök de första fjärilarna upp i magen.

Skulle han skippa alltsammans?

Om det varit en vanlig morgon hade Michael läst några sidor ur Skriet från vildmarken och samtidigt tuggat i sig ostmackor samt spillt filmjölk medan mamma monotont tjatat:

– Läs inte vid matbordet, jag har då aldrig sett någon annan som bär sig åt som du och måste du spilla fil över hela köket och…

Så brukade det gå till.

Men nu var detta en ovanlig vanlig morgon och därför åt Michael som en välartad son till en engelsk lord från sekelskiftet.

– Mår du inte bra, frågade mamma.

– Jo. Varför frågar du så?

– Inte för något särskilt. Skynda dig nu! Jag går ner i tvättrummet. Gympakläderna ligger i ryggsäcken. Duscha ordentligt efteråt och glöm inte håret. Och så bråkar du inte med Bergvall idag.

– Bergstrand.

– Jasså… det heter han kanske. Men bråka inte med honom vad han än heter!

– Bara han inte bråkar med mig så…

Bergstrand var skolans vaktmästare. Han hade frivilligt tagit på sig jobbet som rastvakt också, och efter en tid valt ut speciella syndabockar, vilka fick skulden både för sådant de gjort och inte gjort.

Michael var en av syndabockarna.

– Du bråkar inte med honom, hör du det, upprepade mamma.

Michael tittade inte upp.

– Fattar du dåligt? Bara han inte bråkar med mig, bråkar jag inte med honom!

Hon gav honom en nästan skygg blick och skyndade sig ner i tvättrummet. Han hörde hur hon öppnade tvättmaskinen.

Frukosten smakade inte.

Dagen som låg framför honom oroade honom.

Försiktigt smög han bort till soppåsen och stoppade ner två och en halv ostmacka i den och rev sedan av tre meter hushållspapper och la över. Filen åkte ner i slasken.

Han tänkte på de svältande barnen i världen.

Men vadå!

Han kunde ju inte hastigt och lustigt slänga sig iväg till Afrika med smörgåsarna! Komma farande som en Fantomen och skrika:

– Hej svältande barn i Afrikas djungler! Här får ni ett par ostmackor!

Så enkelt var det inte. Magister Larsson hade predikat hela vårterminen om nöden i världen. Miljoner människor, mest barn, dog av svält varje år. Några hundra tusen av sjukdomar som i Sverige betraktades som bagateller, några andra hundra tusen av oskyldig järnbrist.

Nog hade han berättat alltid.

Men aldrig talat om, eller kommit med några förslag på, hur problemen skulle lösas.

Jo, en gång.

Då hade han snackat om det kapitalistiska produktionssättet. Att man i en kapitalistisk ekonomi producerar för lönsamhet, inte för människornas behov. Och så var det visst något om lönsamhetsgräns. Om man tog bort den skulle alla människor på jorden kunna leva hyggligt.

Hela klassen hade suttit som ljus och lyssnat. Nästa dag hade de bett honom berätta mer. Men då hade han bara skakat på huvudet och kommit med mer såärdet. Inget så-skullevikunnagöra.

Några dagar senare framkom det att magister Larsson fått en skrapa av rektor för att han ägnat sig åt propaganda. Det var någon förälder som ringt…

Nej, ingenting var enkelt. Han kunde inte åka till Afrika med smörgåsarna, inte lämna dem kvar på bordet eller i brödburken.

Återstod alltså soppåsen.

– Jag sticker nu, hojtade han.

– Du har väl ätit upp?

– Jarå. Jobbar du i kväll?

– Nej, det är min lediga dag. Bråka inte med Bergström. Och glöm inte att tvätta håret ordentligt.

– Jag lovar. Hej då!

Utanför Konsum fick han syn på Lennart och Martin och hade allt varit som vanligt hade han ropat på dem. Men den här morgonen gömde han sig genom att smita in i det smala prånget invid bokhandeln.

De fick inte upptäcka honom! Då var det kört.

Det han skulle göra denna dag var hemligt. Ingen fick veta något. Allra minst mamma. Hon skulle få dåndimpen.

Turligt nog sneddade Martin och Lennart över rivningstomten på sin väg till skolan och såg honom inte. Han stod kvar och kikade efter dem, såg hur de försvann bakom mejeriet.

Klockan på torget visade på några minuter i åtta.

Han hade gott om tid.

Urmakare Tick-Tack Karlsson sneddade över torget till-sammans med sin fähund till hund. Den hade nästan skrämt vettet ur Michael och kompisarna förra sommaren efter en misslyckad jordgubbsexpedition.

Urmakarens hund var okristligt stor. Folk sa, att det var han som var ute och rastade Karlsson istället för tvärtom, och att den till och med en gång fått Karlsson att lyfta på benet vid lyktstolpen utanför Pressbyrån.

En varubil backade in på ICA-gården, stationsmästare Malm var stadd på sömnig hemfärd efter en natt på järnvägsstationen, bagare Kak-Axel kom ut på trappan för att röka en cigarett och få frisk luft, bokhandlaren satte upp löpsedlar, ordföranden eller sekreteraren eller kassören i ett otal föreningar i Bråberga med omnejd, länsstyrelsetjänstemannen Otto Karlberg, körde förbi med sin vita Volvo, som han ägde tillsammans med Bråberga Härads Sparbank, medan solen nyfiket tittade fram mellan ett par moln.

Dalsländska Bråberga vaknade till en ny dag.

Kanske skulle den bli vacker.

Tankar vid en tvättmaskin

Gunbritt Magnusson, Michaels mamma, suckade ännu en gång djupt och stängde samtidigt den runda luckan på tvättmaskinen.

Långsamt, liksom morgontrött, satte maskinen igång.

Arbeta, tänkte hon. Varje dag. Antingen här hemma eller på pensionärshemmet. Samma sysslor. Tvätta, bädda, städa.

Hon tog ner träskålen från hyllan. Den hade Stefan slöjdat, han tyckte om att arbeta med trä. Hon kom ihåg hur han suttit kväll efter kväll med just den här. Slipat och slipat med sandpapper för att få den riktigt slät och fin. Till sist var han nöjd. Då hade han tagit hennes hand, fört den runt skålen och sagt:

– Känn! När jag inte finns mer ska du lägga skålen till din kind och känna hur jag smeker dig.

Hon måste komma ihåg att köpa hem tvättmedel.

Hon var ensam. Hade bara Michael. Men han började bli stor, fyllde tretton i juli. Du store tid! Tretton år sedan han kom till världen. Fyra, fem år till och han skulle kanske vara utflugen. Då skulle hon bli riktigt ensam.

Hur kunde de tretton åren svunnit så fort? Vart hade de tagit vägen? Det var ju… det var ju som igår Michael föddes. Stefan satt intill sängen på BB och höll henne i handen. När värkarna satte åt hjälpte han till med lustgasen. Hon hade blivit smått berusad av den där gasen och känt lust att dansa mitt uppe i födslosmärtorna.

Och efteråt, när det var färdigt…

Det var i gryningen. En sköterska kom in med kaffe. Kopparna Var vita med en blå rand upptill.

Tänk, till och med det kom hon ihåg!

Någon hade öppnat ett fönster. Tung doft av syren strömmade in i rummet och det var i gryningen för tretton år sedan och Michael var född…

Hon ställde tillbaka träskålen.

Hade inte ICA annonserat om tvättmedel till extrapris om man handlade för minst hundra kronor?

Hon tittade på tvättkorgen och räknade ut att den innehöll minst två maskiner till. Hon skulle nog hinna köra dem före lunch.

Här, precis här framför tvättmaskinen hade hon stått för sju år sedan vid den här tiden på morgonen, när telefonen ringde. Hon hade skyndat sig upp för att svara och trott att det var mormor för hon brukade ringa tidigt.

Men det var inte mormor.

Det var från lasarettet och det var en olycka vid järnvägsövergången strax utanför Vänersvik och det var en vit Saab som rammats av snälltåget mot Göteborg och…

Stefan hade dött Ögonblickligen och det var bara en vecka efter det att han fått skålen färdig.

Hon slog händerna för ansiktet. Hur kunde det fortfarande göra så ont?

Det svåraste hade varit att berätta det för Michael. Han var sex år när det hände och begrep. Men ändå inte.

Hans ögon…

Hans frågor efter en tid:

– Var är pappa nu?

– Får jag aldrig mer se honom?

– Men…