Bortom Sörgården: berättelser

By Hans Erik Engqvist

"Bortom Sörgården: berättelser" är en novellsamling som främst handlar om hur barn upplever vardagliga problem. "Malvin" handlar om åttaårige Berit, hennes marsvin Malvin och hur det är att älska ett husdjur över tid. I "Pappa kommer hem och är full" har sjuåriga Karins pappa kommit hem efter ha druckit alkohol. "Bortom Sörgården: berättelser" visar på hur svårt det är att förstå vad vuxna menar och hur mycket barn förstår. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 5, 2021
• ISBN: 9788726696820

Book preview

språkbruk.

Bortom Sörgården

En het högsommardag

Det var i slutet av juli och det var en het, nästan olidligt varm högsommardag. Magnus och Bertil satt och slöade i solen, uppkrupna på en brädhög vid HSB-bygget. Byggplatsen låg tom, jobbarna var på semester.

– Ska vi göra nåt, sa Magnus. Vi kan väl inte bara sitta här?

Tåget mot Oslo dånade förbi en bit bort. Bertil följde det med blicken och svarade inte förrän det var borta och bara ett försvinnande sus hördes av det.

– Nä, sa han sedan. Jag orkar inte. Det är för varmt!

De blev sittande tysta på brädhögen. Magnus pillade på en sårskorpa på ena knät. Bertil skar små ränder med sin tumnagel i den bräda han satt på. Solen stod mitt på himlen och luften dallrade i värmen.

– Titta, sa Magnus plötsligt. Det ligger något därnere!

Han låg på magen och kikade ned mellan springorna i brädhögen.

– Det är en flaska tror jag, fortsatte han. Ska vi ta fram den?

Bertil fortsatte med att göra spår med tumnageln i sin bräda.

– Strunta i den flaskan, sa han. Du har väl sett en flaska förr? Det är väl inget!

Men Magnus hoppade ned från brädhögen och började rota under den. Han la sig ned på magen och stack sin arm så långt in han kunde.

Bertil hörde hur han stånkade och stökade där nere och kände ett visst intresse. Men han orkade bara inte hoppa ned och hjälpa till. Det var för varmt.

Han la sig ned på rygg med händerna knutna under huvudet. Inte ett moln syntes på himlen. Den var alldeles blå, blå, blå …

Han hade så när somnat då Magnus hojtade till.

– Du! Bertil! Kom ner ska du få se vad det var för en flaska! Skynda dig! Men skynda dig då!

När Bertil kom ned låg Magnus på knä i gräset med flaskan i händerna.

– Titta, sa han och ögonen var stora och han var alldeles röd i ansiktet. Det är en brännvinsflaska! Se här! Det står rent brännvin på den. Och den är alldeles full. Titta!

– Öppna den, sa Bertil. Så får vi lukta. Det kanske bara är vatten i den.

Magnus vred om kapsylen och öppnade. Han satte näsan till och sedan gjorde han en grimas.

– Usch, fnös han. Usch vad det luktar! Det är brännvin. Det är det väl? Känn du också!

Han höll fram flaskan och Bertil luktade.

– Visst är det brännvin, sa han. Det känns allt. Vad ska vi göra med den?

Magnus tittade förvånat på honom.

– Göra med den, härmade han. Är du inte klok? Vi ska tömma den förstås! Brännvin är ett satans påfund, det vet du väl? En djävulens dryck!

Magnus föräldrar var djupt troende och medlemmar av samhällets största frireligiösa församling. De var frälsta. Magnus var också frälst. Han var mycket starkt påverkad av den miljö han växte upp i. Talade ofta om Gud och om djävulen och om helvetet.

– Men tömma ut den, sa Bertil lite dröjande. Kan vi göra det? Jag menar … flaskan är ju inte vår. Det är väl någon av jobbarna på bygget som gömt den här och tänker komma och hämta den … och …

Magnus avbröt honom.

– Du förstår ju ingenting du alltså, sa han nästan litet ilsket. Det är klart att det är någon som äger flaskan och som tänker komma och hämta den! Och som tänker dricka ur den. Det är ju självklart! Men om vi häller ut brännvinet, så får han inget. Och då räddar vi honom från helvetets eldar, begriper du inte det? Förstår du inte att Gud sitter däruppe nu och tittar på oss? Kollar in vad vi gör. Tömmer vi ut brännvinet, då tycker han om oss. Han gillar om vi räddar en syndare från helvetets eldar.

– Ja, ja … sa Bertil, men …

Magnus vände på flaskan och tömde den.

– Du är väl en kristen, frågade han. Du tror väl på Gud?

– Ja … det gör jag väl, sa Bertil och vände sig bort lite.

– Dåså, sa Magnus och skakade de sista dropparna ur flaskan.

De var så väldigt omaka, Magnus och Bertil. Bertils bakgrund var den rakt motsatta till Magnus. Bertils föräldrar var som … ja … som folk i allmänhet. Deras synbara intresse för religiositet inskränkte sig till besök i kyrkan vid bröllop, dop och begravningar. Kanske vid en eller annan julotta. Sällan, för att inte säga aldrig, talade man om Gud hemma hos Bertil. Hos Magnus däremot, var Gud den stora centralgestalten. Dagligen och stundligen.

Trots de här olikheterna i uppväxtmiljö umgicks Bertil och Magnus dagligen. Det hade bara blivit så. De gick i samma klass i skolan, hade samma väg till och från, bodde bara ett stenkast från varandra. Bertil var den undfallande, Magnus den dominerande. För att vara till lags, ljög alltid Bertil om sig och sin familj. Han kände alltid obehag då han ljög, men med tiden allt mindre och mindre. Det blev en vana. Med sitt ljugande fick Bertil sin kamrat att tro, att de var lika, trodde lika, tyckte lika. Och att deras föräldrar var lika.

Men ibland kunde Bertil känna en intensiv motvilja mot Magnus. Speciellt när denne ansatte honom med närgångna och nyfikna frågor.

– Din pappa, sa Magnus. Han dricker väl inte brännvin? Han är väl en kristen?

Magnus var uppfostrad att tro, att de enda människor på jorden som var goda och bra, det var de kristna, de frälsta. Denna tro gav honom en styrka, som bottnade i trygghet. För de kristna, de frälsta, skulle slippa helvetets eldar. Och han var frälst, och mamma och pappa var frälsta. Denna tro på säkerhet för honom och familjen, hade emellertid också gett honom en nästan