Mördande dofter

By Christina Gustavson

Den före detta yrkesmilitären, polishundföraren Jan och hans trogne följeslagare, den specialtränade polishunden Moos tvingas fly Holland efter att de ovetandes hamnat mitt i händelsernas centrum i ett spel som har sin början i maktens allra högsta korridorer.

För att skydda dem han älskar, framförallt sin blinda syster Marijke som han har extra starka band till, tar sig Jan till sin morbror Joel i Sverige. Men inte ens där kan han vara säker och när morbrodern torteras och helikoptrar sys flyga över området, förstår Jan att det är någon mycket uppsatt som håller i trådarna. Vem har makt nog att få spaning att se ut som ett Nato-uppdrag och varför är de ute efter honom och hans hund?

När Moos försvinner får Jan nog och beslutar sig för att ta upp jakten på den som är ute efter honom. Svaret ligger mycket närmare än han någonsin kunnat tro…

Mördande dofter är en rafflande kriminalroman skriven av Christina Gustavson, författaren till toppliste-titeln Mördande lögner.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 26, 2018
• ISBN: 9789178290635

Book preview

[e-mail]

Sverige, fredag den 5 juni 2015

Klockan 00.42

Sprack som ett ägg

Joel svängde in på infarten till sin villa i Målsryd, klev ur bilen och gick mot Jans bil.

Lika bra att få undan den med en gång, mumlade han för sig själv precis när det brände till i bakhuvudet.

Innan det blev helt mörkt flög en vision förbi hans medvetande om att hans skalle sprack som ett ägg.

Sverige, torsdag den 4 juni 2015

Klockan 14.23

Var ödmjuk och böj på huvudet!

Avfarten till den lilla skogsvägen märktes nästan inte från grusvägen de körde på.

Bra, tänkte Jan, här skulle det inte bli så lätt att hitta honom.

Stigen var sällan använd och gräset på remsan i mitten och på sidorna var så yvigt att det vek sig över den nästan omärkliga stigen. Ståndaktiga groblad och till och med några små björkplantor hade dessutom vågat sig ut på stigen och hjälpte med sin grönska till med att dölja att det fanns några hjulspår där. Mest av allt var det dock buskvegetationen på båda sidorna om den lilla skogsvägen som böjde sig fram och dolde infarten för alla utom för den initierade.

Jan slappnade av medan Joel körde och iakttog noga resten av vägen som slingrade sig runt tjocka barrträd och en stor, mossbelupen sten.

En gammal viltstig från början, förtydligade Joel. Han körde i krypfart förbi en nästan helt förfallen lada med en trappa upp till vad som såg ut som ett sovloft på den vänstra gaveln.

Möjlig utkiksplats, tänkte Jan, men å andra sidan, om de kommit så nära att de gick att se därifrån så borde han inte sitta där. Helst skulle han då vara miltals bort. Till höger bakom ladan och utmed vägen löpte resterna av en ihopsjunken gärdesgård av snedställda träslanor, som utgjorde den djupa skogens uppgivna gräns mot omvärlden.

Så kom de ut på en liten gräsplätt och fram till en tät syrenhäck, säkert två meter hög. När bilen gled in genom häcköppningen såg Jan äntligen stugan. Den var så låg att han undrade om han skulle kunna gå rak inne i den. Han frågade Joel som skrattade till litet.

Du får väl vara ödmjuk och böja på huvudet, skämtade han.

Stugan hade använts som jaktstuga i över hundra år och var inredd som en sådan med en sovalkov vid kökets långsida. Alkoven såg ut som ett skåp byggt på plats från golv till tak men innehöll tre sovplatser ovanför varandra och i två rader, så sex slutkörda jägare kunde sova på en golvyta som inte var större än en gånger fyra meter. Stället kallades aldrig något annat än jaktstugan även om den mer såg ut som ett torp. Stugan var lång, som om man byggt ihop två små stugor på längden, röd och med vita knutar och foder runt fönstren som många gamla trähus på den svenska landsbygden. En skorsten stack upp ur taket, som verkade vara nylagt med mörkbruna glaserade betongpannor.

Nå, det var nog bäst att inte elda i den där eldstaden i alla fall, för att inte avslöja för eventuella grannar att det bodde någon i stugan. För det skulle det göra från och med nu.

Han tvekade litet innan han gick ur bilen. Några vattendroppar stänkte in på honom från dörrens gummilist och hans uppmärksamhet fångades av den rena luften. Den doftade som nytvättade lakan som var upphängda till tork på en tvättlina uppspänd mellan björkarna medan en lätt bris fick den att sakta bölja och avge sin fukt.

Jan drog ett djupt andetag, kände med välbehag dofterna från barrskog, fuktig mylla, syrener och sommar. Precis som hemma, men ändå en helt annorlunda doftupplevelse. Det var riktigt blött i gräset också och han rynkade en aning på näsan när byxbenen blev blöta längst ned.

Finns det någon annan väg hit, frågade han.

Joel nickade med huvudet mot ett grindhål i häcken åt andra hållet.

Där, sa han, men vi tar det sen. Han gned sig litet över hakan, som han hade för vana.

Medan Jan öppnade och hjälpte Moos ut klev även Joel ur bilen och tillsammans gick de mot ytterdörren. Den var svartmålad och Jan såg att den var gammal, inte minst på grund av det svartmålade järnbeslagna skyddet runt nyckelhålet. Strax under fanns ett modernt patentlås där Joel stack i nyckeln, vred runt och öppnade dörren. De gick igenom det lilla kapprummet och direkt in i köket åt vänster. Jan såg med ett ögonkast att det var förhållandevis modernt utrustat även om bänkarna var låga.

Från köket nådde man två sovrum som vette mot gaveln på den bakre sidan av murstocken och ett litet badrum insprängt mellan köket och storstugan.

Vi måste prata om hur vi kan hålla kontakt. Jan såg fundersam ut när han tillade både mobiltelefoner och samtal går att spåra, som du vet.

Har tänkt på det, svarade Joel. Förr i tiden när det fanns telefonkiosker och mynttelefoner var det enklare, då hade du kunnat köra en bit bort och ringa från något av samhällena runt omkring. Men jag tror att vi gjorde klokt i att lämna både din telefon och dator hos mig i Borås, även om det inte känns helt bra att lämna dig här utan både bil och telefon."

Jag förstår det. Jan nickade instämmande.

Det står en cykel i uthuset, förklarade Joel. Den ser gammal ut men är topptrimmad. Annars tror jag skogen är ditt bästa skydd om du lär dig hitta där.

Nere vid sjön, fortsatte han, finns en motorbåt. Den är inte särskilt snabb, men där ligger inga andra båtar nu, bara en vanlig roddbåt och en gammal gisten eka, så det blir svårt att följa efter om du behöver fly den vägen. Jan var djupt koncentrerad och tog in varje ord Joel sa.

Kartor? frågade han.

Visst, på köksbordet. Jag sätter på litet kaffe, så går vi igenom resten. Det är många detaljer vi måste prata om, men jag åker inte härifrån förrän det blivit så mörkt det går nu i juni så vi har tid på oss.

Bra, och lite vatten åt Moos, föreslog Jan. Blir det inte problem med språket när jag åker in och handlar?

Nej, det tror jag inte. Joel spolade en stund i vattenkranen för att få friskt vatten.

Till stugan hör en egen brunn, förklarade han och tog fram en burk snabbkaffe ur skåpet över spisen. Här finns gott om tyska turister så här års och jag tror inte att folk i trakten hör skillnad på tyska och holländska, så du bör kunna slinka igenom som tysk turist. Jag tror det funkar bättre än en amerikansk i alla fall. Nackdelen med att bo ute på landet är annars att folk är litet nyfikna, men på ett godmodigt sätt, och frågar gärna vem man är och var man kommer ifrån.

Den där andra uppfarten, började Jan medan de satte sig ned mitt emot varandra vid det gamla slagbordet.

Ja, sa Joel, men där måste man förbi en annan stuga som ligger precis vid avfarten från landsvägen vi nyss kom på. Algot som bodde där förr finns inte längre, och släktingen som tagit över är kanske inte där jämt. Vad jag vet arbetar han heltid. Mitt emot huset, på andra sidan hans egen uppfart, har han en hundgård med jakthundar, så jag tror inte att någon kan passera där utan att de för oväsen. Så du blir varnad om någon, som hundarna inte känner igen, kommer den vägen.

Jan nickade eftertänksamt och tog uppmärksamt in varje ny uppgift Joel lämnade.

Det här verkar vara ett bra gömställe, men jag vågar nog inte lita helt på att jag och Moos inte blir upptäckta här heller. Men helt lätt att hitta oss lär det inte bli, så vi får lite andrum i alla fall.

Joel noterade att Jan hade mörka ringar under ögonen och slokade med axlarna, men fortsatte sin redogörelse.

Dessutom verkar det bara vara en infart till Algots hus på ena sidan och hans lilla ladugård och hundgården på den andra. Det märks inte från landsvägen att det fortsätter en liten körväg upp hit och häcken döljer effektivt all insyn från alla håll om man inte är ute i skogen och kommer direkt på stugan. För att du skall klara dig och inte behöva gå till affären innan du känner dig säker på omgivningarna har jag bunkrat så att du har konserver och torrskaffning för en hel månad.

Jan undrade om han kunde dricka vattnet utan att koka det.

Jodå, fortsatte Joel, det går bra, brunnsvattnet är rent och testat. Det enda du kanske behöver se upp med är det gamla äppleträdet. Det är känt för att vara ett trivselställe för fästingar efter rådjuren som går dit och skrubbar sig mot den skrovliga barken. I trädgården ner mot vänster, åt Algots stuga till, finns också en gammal nergrävd jordkällare. Nästan bara det grå snedtaket syns ovan mark. Du har förresten nästan färdig potatis ute i trädgårdslandet, lite tidig sallad, rädisor och sådant också, om du vill gå ut och plocka.

Mer information? påminde Jan.

Visst svarade Joel, se här. Han tog fram en del papper ur innerfickan.

Holland, söndag den 19 april 2015

Som elefantbetar

Gott? undrade Karel.

Joo, började Marijke, men tvekade eftersom hon uppfattade en underton som hon inte riktigt kunde identifiera. De hade varit och hälsat på hennes föräldrar söndagen efter påsk och trots värmen i restaurangen var hon frusen. Det var riktigt grått och råkallt ute och dimman var så tät att hon nästan frestades att lyfta ena handen för att fösa den åt sidan som ett draperi, för att kunna gå igenom. Troligen skulle det bli regn också.

Men kan du inte vara lite mer specifik, manade han.

"Smaken var väl bra på den här raitan", försökte Marijke blidka honom, för även om han såg frågande ut och rösten var oskyldigt lugn, anade Marijke att det fanns ett uttänkt skäl till hans fråga. Eftersom hon inte tyckte det var något fel på raitan de beställt på den indiska restaurangen Tandoori Nam-Nam i Groningen, var hon aldrig riktigt säker på vad Karel hade i sinnet.

För tjocka bitar, märker du inte det?

Ja, litet grova är de kanske, men … Hon hann inte längre innan Karel avbröt:

"Raita skall vara gjort på ytterst fina strimlor, här är grönsaksbitarna klumpiga." Karel tycktes inte vara medveten om att han höjde rösten.

Ja, litet stora är de kanske, höll Marijke med om.

Litet stora? De är ju stora som elefantbetar! Karel började bli lätt röd i ansiktet av ilska och upphetsning. Han hade gått över till storstadens högdragna sätt att dra ner mungiporna för att visa sitt förakt för bondhålan Groningen och samtidigt markera att han var en man som visste. Som visste allt om vad som gällde i den stora världen.

Marijke slog ned ögonen, kände rodnaden komma krypande uppför halsen. Hon hade bjudit honom på middag för att fira att han skulle flytta in hos henne på riktigt den kommande helgen och att de mer officiellt skulle bli ett par på så sätt. De hade varit på just den här restaurangen tidigare och då hade hon tyckt att maten var så god att hon vågade gå hit igen och därtill i sällskap md Karel som hon visste alltid var petig med maten. Med allt, förresten. Om han inte lagat maten själv, vill säga.

Men han gav sig inte.

Smårätterna, då, fortsatte han uppfordrande.

Marijke tittade på brickan med sju olika smårätter och undrade inom sig vad hon skulle svara för att inte provocera honom ännu mer. Men han fortsatte utan att vänta på hennes svar.

Ser du inte vad de snåljåparna har gjort? I deras annonsering står det att den här brickan med smårätter skall vara ett ’urval av det huset har att erbjuda’, men de har bara tagit med de billigare rätterna, inte en enda av de dyrare. Sånt fusk!

Marijke hade inte ens tänkt på vad som var dyrt och vad som var billigt i utbudet. Hon hade smakat på smårätterna och tyckt att de smakat gott, oavsett vilken priskategori de hörde till i restaurangens utbud av rätter. Hon försökte fundera ut en välformulerad kommentar, men Karel förekom henne igen.

Nu ska vi se vad huvudrätten går för, sa han och förde gaffeln till munnen. Nej fy, det här är alldeles oätligt De har lagt i vitlöken efteråt, istället för att låta den steka med när de bryner löken alldeles i början av tillagningen. Jag känner det tydligt! Vitlöken är kokt, inte brynt som den skall vara! Det här går inte att äta. Jag går och pratar med dem!

Karel reste sig så häftigt att han nästan välte stolen och gick litet demonstrativt med bestämda steg bort till bardisken nära utgången. Där började han argumentera med servitören. Marijke kunde höra ända till deras bord hur Karel förklarade att maten var totalt oätlig och att han minsann inte tänkte betala för ett sådant osmakligt fuskverk.

Han gick tillbaka till bordet, hämtade Marijke och drog med henne mot utgången. När de passerade bardisken räckte hon fram pengar i en ordlös gest, men Karel ryckte i hennes hand och drog mot utgången.

Vi måste åtminstone betala för ölen, den drack vi ju upp i alla fall, protesterade hon. Karel pekade på pengarna hon lagt på disken för att uppmärksamma kyparen, som tydligen talade med sin chef i telefonen.

Det var mörkt ute. Marijke hade inte klarat sig hem utan hjälp och kunde inte springa ifrån Karel, som hon helst hade velat. Rodnaden brände fortfarande och handen darrade när hon knäppte den sista knappen i kappan. Råvarorna hade inhandlats, tillagats efter restaurangens recept och serverats. När de gick efterlämnade de tallrikar och bestick som skulle diskas.

Och … Marijke kunde knappast sätta ord på det hon kände. Att Karel hade ett häftigt humör hade hon lagt märke till många gånger förut, men eftersom det vanligen inte gick ut över henne, så hade hon försökt att ha överseende med det. Hon hade varit ensam så länge.

I många år hade hon längtat efter att ha någon att dela sitt liv med och hoppats på att möta någon. Hennes handikapp gjorde det svårare. Hon såg sina kompisar bilda par. Kanske inte alltid så långvarigt, men om det tog slut hittade de någon annan efter ett tag. Det var bara hon själv som var ensam. Så många år.

Men så hade hon träffat Karel och till en början hade han verkat vara hennes drömprins. Hon hade fallit pladask. Visserligen var han elva år äldre, men det gjorde ingenting. Hon tänkte att det kanske var bra att han var mogen och beredd att bilda familj. Hon längtade efter barn också. Men det hade de inte talat om än.

Att smita från notan var så lågt, så barnsligt, så dålig stil att hon baxnade. Hur i hela friden kunde Karel bära sig åt som en knarkare eller smågangster, som bjuder tjejen på middag och sen inte kan betala utan mockar gräl för att få en anledning att lämna lokalen i ilska. Precis lika ynkligt var detta. Dessutom var det hon som betalade, eller som avsett att betala, eftersom det var hon som bjöd.

Hon höll tyst på vägen hem och lät Karel köra. Tur ändå att de valt att ta bilen och inte den två timmar långa resan med buss till stationen och sedan pendeltåg. Karel pratade och gick på som om han inte ens märkte att hon blivit helt tyst. Han skroderade och gick an så man kunde tro att han både blivit utsedd till att vara domare i kocklandslaget och hade världens alla recept i sitt huvud därtill. När de kommit hem till Marijkes lägenhet och han tänkte ta av sig rocken i tamburen avbröt Marijke honom för första gången sedan de lämnat restaurangen.

"Om jag googlar på köttbullar och recept, lär jag få massor av svar. Vem avgör vilket som är det enda rätta receptet? Den absolut rätta smaken?"

Vad har köttbullar med oss att göra? Det är inte bra att köpa malda produkter, det har jag ju …

Jag vet vad du har sagt och köttbullar var bara ett exempel.

Jamen, va fan menar d...

Nu håller du tyst en stund! Hör vad jag säger! Marijke hejdade honom både med sitt skarpa tonläge och en svepande rörelse med ena handen.

Jag tycker att det är så fruktansvärt dålig stil, så ynkligt att inte betala för sig och sånt här vill jag aldrig mer vara med om. Hon stirrade på honom.

Jamen, maten var ju urkass, det måste du hålla med om.

"Jag håller inte med om någonting, och jag är inte färdig med det jag vill säga än. Den tiden vi varit ihop har jag lärt känna dig som en besserwisser, som tror att han vet allt bäst men som uppför sig som en tölp som inte fått någon som helst uppfostran, inte har en aning om vad vanlig hövlighet innebär och inte har vett att skämmas när han gör bort sig."

Nä nu tar du allt i ... Karels tonfall hade blivit gällare och ena ögonbrynet åkte upp i pannan. Musklerna i den ena kinden spändes så att det såg ut som om han tuggade på något.

Det kanske jag gör, men jag har fått nog. Nu ser jag helt klart att jag aldrig, aldrig i längden skulle kunna stå ut med att leva med en man som bär sig så illa åt och skämmer ut mig så där. Jag vill att du tar dina grejor och går. NU!

Men lilla …

Lilla mig hit och lilla mig dit. Även om jag inte kan se så bra, så är det inget fel på mitt förstånd.

Vart ska jag ta vägen, jag har ju ingenstans …

Det finns hotell. Gå med en gång förresten. Där är dörren. Stäng den utifrån. Jag kan skicka dina grejor till dig, bara jag slipper se dig en enda sekund till!

När dörren väl slagit igen bakom Karel kände Marijke att det varit så ansträngande att säga ifrån på skarpen till Karel att hennes blus fått fuktfläckar under armarna. Hon var fortfarande arg och som vanligt ringde hon Jan när hon behövde prata om något.

Vill du att jag kommer över? Det ville hon så klart och på en dryg halvtimma var han där.

Vad är det som har hänt?

Jag har slängt ut Karel, började hon skrattande av lättnad, men sedan kom tårarna.

Det går kanske att lappa ihop? försökte Jan.

Jo, men jag vill inte lappa ihop. Jag vill aldrig mer se honom. Så berättade hon vad som hänt på restaurangen och på vägen hem.

Du brukar inte ta i så där i första taget?

Nej, men om jag skall vara ärlig så har det här legat och grott ett tag. Det var inte första gången som jag fick skämmas å hans vägnar och nu fick jag helt enkelt nog. Marijke nickade som för att bekräfta sina egna ord. Och hur jobbigt det än är att bli ensam igen, så är ensamheten bättre än ett liv med Karel, det måste jag erkänna. Hade jag bara tänkt mig för så hade jag stannat kvar och betalat och låtit honom gå direkt, men just då kände jag mig så osäker.

Du kunde ha ringt mig eller tagit en taxi till stationen …

Jo, det vet jag väl, men just då hade jag inte kraft att börja bråka inför personalen och alla människor. Men jag laddade tydligen på vägen hem. Hon log litet.

Det var bättre. Jan märkte att hon var på väg att hämta sig.

Ska jag hämta en öl i kylen?

Det var då, när hon satt och småpratade med Jan, som hon kom på att hon ville köpa en hund. Ja, kanske inte en färdig ledarhund, en geleidehond, men ändå en som hon kunde träna själv och sedan få hjälp av, alltså delvis en hulp-hond. Hon levde ett förhållandevis självständigt liv nu och så ville hon att det skulle få fortsätta även om synen försämrades ännu mer.

Jag vill köpa en hund, sa hon. Rakt ut i luften. Sedan log hon mot Jan och började berätta om sin idé.

Jo, jag vet, det har gått många år sedan olyckan, men jag har inte känt förut att jag behöver en hund. Nu måste jag erkänna att det skulle vara skönt med den tryggheten när jag går hem ensam på kvällarna. Ökad trygghet över huvud taget. Och en kompis därtill. Det får bli en försenad födelsedagspresent till mig själv, förklarade hon och tänkte på att hon fyllt tjugonio några månader tidigare.

Holland 1988 -1999

Kom inte undan

Griskultingen hade de andra ungarna kallat honom.

Där kommer lillgrisen! hade de ropat efter honom.

Det gjorde ont. Ibland grät han så att kudden var våt om natten när ingen såg och ingen hörde. Svårast hade det varit när Jan försökte berätta för sin mamma Monica och hon bara skrattade och viftade bort det med att det visar hur dumma de är! Det var inte det han hade behövt höra.

När han var mindre hade det inte spelat så stor roll. Ingen såg att han var annorlunda, ingen verkade bry sig om det även om de hade sett det. Och om någon hade frågat vad det var han hade, så hade han svarat mollusker. Det hade var och varannan unge, så det var inget konstigt med det. Ingen verkade undra över molluskernas placering. Två stycken, i rak linje ungefär en fingerlängd under varje bröstvårta. Han hade fyra bröstvårtor. Två riktiga och sen ytterligare två, som var nästan osynliga – men de fanns där. Det gick inte att