Ett liv att pruta på

By Kjell E. Genberg

"Skottet lät lite annorlunda än det första men resultatet gick inte att ta miste på. Mannen slog ut med armarna när den expanderande kulan trängde in i ryggen, fortsatte genom kroppen och tog sig ut i fragment genom bröstet. Han föll till marken och geväret han burit på hamnade en bit ifrån honom."Krister Carlberg har precis blivit utsläppt från fängelset och väl hemma blir han snabbt ovän med sin nya granne. En dag ser han grannen gå in i skogen för att jaga, varpå Krister följer efter honom med sitt gevär. Strax därpå inträffar en serie märkliga händelser. Polisen tvingas skjuta en vettskrämd och skadad älg som har tagit sig in i en herrekiperingsaffär, en kropp hittas under en hög med böcker på en loppmarknad och en bil exploderar i staden. Det hela visar sig hänga ihop med en rad andra brutala brott och en begynnande drogepidemi i Hudiksvall. Till råga på allt börjar polisens utredare få interna problem. Kommer gruppen lyckas hålla ihop eller kommer den att splittras?X-gruppen är Kjell E. Genbergs deckarserie om en grupp kriminalare inom Hudiksvallspolisen. Böckerna följer deras spännande utredningar och privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9788728591956

Book preview

Kjell E. Genberg

Ett liv att pruta på

SAGA Egmont

Ett liv att pruta på

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591956

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring.

Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer och med vissa delar av Hudiksvallspolisens interiörer. Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar.

Jag kallar serien X-gruppen, för något ska den heta. Poliserna verkar i Hudiksvall som ligger i Gävleborgs län där länsbokstaven är X.

Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga. Vissa byggnader kan likna sådana som finns i verkligheten men här har de fått helt andra funktioner.

Författaren

Kapitel ett

I

Krister Carlberg sneglade mot dalgången. Där låg kvarnen och ån som blivit en bäck sedan han var ung pojke och bodde här förra gången. Grannen irriterade honom. Mannen med den olivfärgade hyn hade flyttat in i kojan vid den halvt raserade kvarnen förra hösten, en enstöring som tätat det gamla rucklet och inte var det minsta sällskaplig.

För några dagar sedan hade Krister tagit sina fiskeredskap och gått till storstenen nedströms kvarnen. Den stenen var hans bästa plats för mete när han var barn och kvarnen fortfarande var i bruk.

Då kom karlen ut från kojan och ställde sig bredbent och hotfullt fem meter från honom. I en slida vid hans högra höft hängde en stor kniv och handens fingrar dinglade oroväckande nära skaftet.

Fisken är min, sa han på bruten svenska. Min mat. Du får inte ta den.

Krister blev arg men ännu mer förvånad.

Jag bor i huset ovanför slänten, svarade han och pekade. Det här har varit mitt fiskeställe i många, många år.

Mannens fingrar slöts kring knivskaftet.

Jag vet vem du är och var du bor, fräste utlänningen. Detta är mitt område nu. Gå!

Krister rätade på sig. Vem trodde utbölingen att han var?

Jag har lika stor rätt som du att vara här, nej, faktiskt större. Vad jag förstår har du ockuperat kojan där borta. Om jag ringer polisen kommer de att avhysa dig.

Mannens ansikte sprack upp i ett iskallt leende.

Det tror jag inte att du vågar göra, sa den knivbeväpnade. Du vill inte ha hit poliser. Jag vet vad du förvarar i utrymmet bakom skafferiet. Gå nu och kom inte hit igen.

En kall kåre gled längs Krister Carlbergs ryggrad. Hur kunde han veta det? Hade han spionerat? Ja, det måste han ha gjort för att känna till det hemliga gömstället.

Krister visste att han var besegrad men han anade också att nederlaget kunde vara tillfälligt. Just nu hade han ingen möjlighet att förändra situationen. Han ville absolut inte tillbaka till fängelset. De åtta månaderna på kåken i Härnösand var en upplevelse han gärna sett att han slapp.

Han tog sitt spö, håven och maskburken och klättrade tillbaka över den branta gräsbeklädda slänten. Högst upp stannade han till och kastade en blick över axeln. Mannen stod kvar på bäckstranden. Nu höll han kniven i ena handen och prövade eggen med den andra handens tumme.

Det var ett hot, den saken var Krister Carlberg övertygad om.

Han gick in i boningshuset och låste om sig. Han flyttade på pinnstolen där batteriet till faderns subventionerade elcykel låg för laddning. Sedan gick det lättare att dra ner rullgardinerna för köksfönstren. Han tände taklampan och öppnade skafferidörren. Han tog ner mjölpaketet och tupperwareburkarna som modern köpt för femtio år sedan. Med ett kraftigt ryck i hyllan fick han loss både den och den bit av väggen som hyllplanet var fäst vid. Utrymmet som uppenbarade sig där bakom var inte så stort, hade ungefär samma volym som en ordinär banankartong. Staplarna av små paket såg exakt likadana ut som när han senast såg dem men för säkerhets skull räknade han en gång till. Allt stämde. Om den hotfulle mannen vid bäcken sett vad som fanns i det dolda utrymmet hade han i alla fall inte knyckt något därifrån.

Krister satte tillbaka väggbiten och hyllan och ställde tillbaka mjölet och plastbyttorna. Han försökte minnas hur han gått till väga när han senast öppnade gömstället.

Det hade varit kväll. Kemal Yussuf, hans välgörare – han kalllade honom det eftersom han var den hittills ende som gett en nysläppt fängelsekund en chans – hade kommit med nästa månads varor. De tog en öl vid köksbordet och sedan följde han Kemal ut på gården.

Skraltig kärra, hade välgöraren sagt efter en blick på Kristers rostiga Volvo. Men det är bra. Den är inte iögonfallande när du ska transportera våra grejer. I staden är den synligare, så det är bra om du inte visar dig i den där.

Det gör jag inte heller svarade Krister hastigt. Jag använder farsans elcykel. Med den tar jag mig fram snabbt på stigarna och slipper åka hela omvägen som jag skulle behöva om jag körde bil.

Kemal såg beklagande på den gamla rostholken.

Du behöver något bättre att åka privat i. Han klappade taket på sin amerikanska smått antika bil. Jag funderar på att byta åk, har redan siktat in mig på ett objekt. Då det är fixat kan du få köpa den här till ett hyfsat billigt pris.

Menar du det? hade han svarat och sett nästan tårögt på tingesten från Detroit.

Så klart. Du drar in stålar. Sådana medarbetare ska man vara mån om.

Krister betraktade sin bil. Kemal hade sett på den som om den vore ett vrak. Så illa var det ändå inte. Han hade köpt den samma dag som fängelseportarna slog igen bakom honom och han för första gången på riktigt länge andades frisk frihetsluft. Han hade inte blivit utsläppt ensam. Med ut i civilisationen följde en kompis, Arne Larsson från Haparanda som suttit för bedrägerier. De hade pratat ofta med varandra och då kom det fram att han hade en bil att sälja, en skaplig Volvo och han skulle bara ha tiotusen för den. Själv behövde han den inte längre för han hade en tjej på orten och hon hade egen bil som han kunde få använda. Krister hade prutat ner den till åtta lappar och hittills hade han varit nöjd med den. När han senast plockade ur dörrfacken, där det legat gamla kolapapper och en sönderläst porrtidning, hade han hittat Arne Larssons körkort. Mannen från Haparanda var kanske tio år äldre än han själv men på det gamla körkortsfotot såg de faktiskt ganska lika ut om man inte tittade för noga.

När Yussuf åkt iväg i sin gamla men välbehållna Chevrolet gick Krister in och drog för gardinerna … Ja, så var det. Han hade inte använt rullgardinerna när han sorterade in sakerna i det hemliga utrymmet. Gardintyget hade möjligen, troligen, haft en glipa. Fan, också!

Krister begrep att han måste göra något åt saken, helst genast, kanske till och med innan han skulle iväg med varor till det föräldrafria (hette det så fortfarande?) party som skulle hållas i en lokal i Hassela.

Chansen kom, dock senare än Krister tänkt sig. Han kom hem från Hassela ganska sent. Stapeln i gömstället hade krympt ganska betydligt men sedelbunten han placerade där i stället var riktigt ståtlig, även sedan han tagit undan sin provision. Han var nöjd. Den gamla rostiga Volvon var nytankad och det hade bara behövts en liten omväg för att fixa det. Dessutom hade han lagt undan en sudd pengar till avbetalningarna på Yussufs kredit.

När han lade sig i styvföräldrarnas sovrum på övervåningens gavel kände han sig ganska trött. Vem var det som påstod att ett rent samvete är den bästa huvudkudden? tänkte Krister innan han släckte sänglampan och somnade nästan genast. Det sista han såg innan John Blund tog över var faderns gamla Husqvarna 1900 som stod i vrån och nästan skimrade i månstrålarna som letade sig in genom fönstret.

Krister Carlberg vaknade tidigt nästa morgon, en vana som kom sig av fängelsetidens strikta rutiner. Han kände sig ändå utsövd när han gick ner till köket för att koka kaffe. Morgontimmarnas dimma hade börjat lätta. Fortfarande fanns den kvar som ett dis som slingrade sig kring trädstammarna på södra sidan gårdsplanen. Det skulle nog bli en fin dag bara solen kom fram och värmde.

Kaffepannan började vissla. Krister klarnade innehållet med en skvätt kallt vatten och tog med en kopp till köksbordet där gårdagens Hudiksvalls Tidning låg till hälften läst. Det fanns inte så mycket som intresserade honom i den längre. Han ögnade som hastigast igenom en notis om ett inbrott i Bricka Folkets Hus innan han slängde in tidningen i vedlåren. Den platsen hade han passerat två gånger under gårdagskvällens resa till och från Hassela.

Krister började breda smör på en limpskiva. Han var på väg att hyvla av en bit från den skidbacksliknande osten då han ryckte till.

I väggspegeln hade han sett en rörelse. Han lade ifrån sig osthyveln och skyndade till fönstret.

På andra sidan ängen, där föräldrarnas kor brukade beta, såg han honom. Den förhatlige grannen som visste mer än han borde veta. Karlen försvann in i skogen men Krister hann se att han bar på något avlångt.

Din jävel, tänkte han. Inte nog med att du hindrar mig att fiska, du tjuvskjuter i min skog också. Nåja, bolagets skog, men ändå.

Han skyndade uppför trappan, kom in i sängkammaren och grep geväret i hörnet. Det var oladdat. Krister kvävde en svordom och började leta i byrån. I mittenlådan hittade han kartongen med patroner – 7 millimeters Remington Magnum. Där låg både vanlig och expanderande ammunition. I det här läget hade han inte tid att vara noga utan laddade magasinet med det han kom åt.

Med bössan i handen gick han ut, låste dörren och skyndade över ängen mot platsen där han senast såg sin fiende.

Här hade han en fördel. Som barn kutade han i skogen, ibland som cowboy men lika ofta som indian, beväpnad med sitt trägevär. Det han nu bar på var ett kraftigare don. Han hittade överallt här. Det mesta var sig likt trots att åren gått. Slyet hade förstås växt till sig. Han kunde se var fadern varit framme med den korta, skarpslipade och tunga lien som var avsedd att hugga bort grövre ting än gräs. Det var slut med sådant arbete nu. I fortsättningen skulle buskar och sly få växa fritt.

Far dog för ett knappt år sedan och mor hade följt efter bara en månad senare, strax innan han muckade från kåken. Nu vilade båda på den relativt nyanlagda gravplatsen nedanför Hälsingtuna kyrka.

En knapp kilometer in i skogen, just där den glesnade och bildade en långsträckt glänta, fick Krister syn på honom.

Den olivhyade mannen stod stödd mot en mossbelupen sten och var i färd att rikta sitt vapen mot en skuggliknande varelse i mörkret under grangrenarna långt där borta.

Nej du, ditt fanskap, mumlade Krister och lade an. Nu har du dragit upp din sista abborre och skjutit din sista älg.

Just som han skulle trycka av trampade han till på en torr gren och i skogens stillhet hördes knakandet när den brast otroligt högt. Mannen vid stenen ryckte till samtidigt som Krister kramade avtryckaren. Kulan visslade förbi honom och bråkdelen av en sekund senare hördes ett bröl av smärta från djuret långt borta i gläntan. Nu såg Krister att det var en ung älg. Den vände hastigt och började springa därifrån.

Kristers granne började också springa. Han störtade mot skogsbrynet, där det en gång för länge sedan funnits ett torp, för att söka skydd bland träden. Krister mindes hur han lekt där för många år sedan. Vid den gamla husgrunden växte det tistlar och från ett förkrympt träd hade han försökt äta något som sett ut som äpplen. De hade smakat illa och han spottade ut.

Krister Carlberg gjorde mantelrörelse, en ny patron matades in i loppet, kolven tryckte mot axeln när han siktade mot den flyende mannens rygg och tryckte av.

Skottet lät lite annorlunda än det första men resultatet gick inte att ta miste på. Mannen slog ut med armarna när den expanderande kulan trängde in i ryggen, fortsatte genom kroppen och tog sig ut i fragment genom bröstet. Han föll till marken och geväret han burit på hamnade en bit ifrån honom.

Krister blev stående. Först nu gick det på allvar upp för honom vad han gjort. Faderns Husqvarna var ingen träbössa och mannen därborta ingen indian som skulle kliva upp och borsta av sig när leken var över.

Krister Carlberg darrade fortfarande när han en stund senare korsade den mossrika gräsmarken och ställde sig att betrakta den skjutne mannen. Herregud, tänkte han, vad ska jag göra nu? Hans två skott hade ljudit högt men han tvivlade på att någon annan uppfattat dem. Hans hus och den här platsen låg i utkanten av det som en gång varit en skogsby. Nu fanns bara överväxta husgrunder där och det var åtminstone en och en halv kilometer till närmaste bebodda hus på andra sidan smygvägen mellan Hög och Forsa.

Han kan inte ligga här, tänkte han vidare. Begrava? Nej, vilda djur kunde lukta sig till nergrävd mat och de städade aldrig efter sig. Om liket hittades var det alldeles för kort bit till hans hus. Han skulle bli förhörd och när polisen blev klar över hans bakgrund skulle de inte lägga fingrarna emellan.

Jag måste tänka, intalade han sig.

Fast först måste en del praktiska problem lösas. Krister återvände hem och när han steg in i den välbekanta logen började lugnet återvända. Han hittade presenningen som han visste låg där och den tog han med sig och gick tillbaka till gläntan. Den döde grannens ansikte såg fridfullt ut. När Krister rullade över honom på rygg märkte han att jorden sugit upp det mesta av blodet. Han lade mannen på presenningen och drog honom till gårdsplanen. Där visiterade han honom, rullade in liket i ett sjok plast och baxade in honom i Volvons bagageutrymme. Då presenningen åter låg på sin gamla plats och han gömt undan faderns bössa tillsammans med främlingens gevär och mobiltelefon under golvbräderna i logens bortre hörn kände han sig rätt nöjd.

Ingenting visade längre på att något våldsamt inträffat.

I hans hjärna gick det emellertid våldsamt till. Att skaffa undan den döde var nödvändigt och liket måste hamna på en plats som inte kunde förknippas med honom. Nu låg kadavret under bakluckan och det gav honom tid att planera.

Krister undrade om det var någon mer än han som visste var den okände utlänningen hållit hus under sin vistelse i Sverige. Han trodde inte det. Men om han hittades och kunde spåras till kojan vid bäcken skulle det innebära bekymmer.

Det måste åtgärdas. I faderns snickarbod, som stod bakom ladugården, hittade Krister motorsågen. Sedan han fyllt på färdigblandad bensin ur den gröna dunken lyckades han få igång den.

Solen hade hunnit en bit över trädtopparna och disets älvor dansade inte längre när Krister hasade nerför slänten med motorsågen i famnen.

Det gick ganska lätt att såga ner den lilla stugan. Utlänningen ägde inte så många saker, mest köksutensilier som verkade köpta där de såldes billigast. Han hittade saker som han kände igen från hemmet. Hade föräldrarna blivit bestulna? På en av väggarna hängde ett par urtagna skogsfåglar och i en kylväska ett par abborrar. Krister lade dem i gräset så länge. Lite senare skulle de hamna i hans frysbox. På en trälåda som ställts på högkant stod ett primuskök och i hörnet en täljstenskamin. På den hemsnickrade sängen fanns en madrass, ett täcke och ett par filtar.

Krister lade fåglarna och hans prylar i trälådan och kämpade sig uppför branten igen. Madrassen hade han på släp. Sedan han besökt boxen bar han ner alltsammans i källaren under köket. Där stod vedpannan som skulle ge honom värme när höstrusk och vinter satte in. Längs väggen hade föräldrarna staplat huggen ved, så pass mycket att det borde räcka ett par kalla år.

Däremot hittade han varken eldtände eller tändstickor så han gick till vedlåren i köket där de fanns lite späntved och björknäver. För säkerhets skull tog han med den HT som också låg där.

Det tog fyr i pannan men det rykte in. Han rev ett par sidor ur tidningen och tände på dem i murens draglucka. Den kalla luftpelaren i skorstenen försvann och röken med den. Elden i pannan tog sig och det började knastra hemtrevligt. Just som han tänkte slänga tidningen i brasan föll blicken återigen på notisen om inbrottet i Brickafolkan där nu Hälsinglands största loppmarknad huserade.

En idé flög genom Kristers huvud.

Han förkastade den genast men den återkom ideligen medan han skar sönder madrassen och filtarna i mindre bitar och matade elden med dem.

Det tog mindre än en timme att förvandla främlingens sängkläder till aska. Resten av tillhörigheterna grävde han ner i gödselstacken som krympt betydligt sedan korna försvann från ladugården.

Han återvände till motorsågen. Egentligen synd på ett så pass gediget hus, tänkte han. Det hade tydligen isolerats och gjorts beboeligt sedan han senast var hemma. Men det kunde inte hjälpas. Ett par av de första bräderna hamnade i bäcken men det var lågvatten så de fastnade på några stenar ett hundratal meter nedströms. Den metoden fick han överge.

I stället bar han in dem i kvarnen, dit han redan burit ockupantens saker och gjorde en brädstapel över dem längs den ena väggen. När alla plankor var inburna stannade Krister upp och betraktade sitt verk. Brädhögen passade riktigt bra i den gamla byggnaden.

Innan det var dags för trekaffe hade spade och piassavakvast tagit bort alla spår av kojan och han kunde ställa tillbaka motorsågen i snickarboden.

Då och då under arbetets gång hade den absurda tanken återkommit. Det fanns något symboliskt i den. Han hade avlägsnat en värdelös typ från livet. På en loppmarknad försökte man kränga saker som någon tyckt saknade värde.

Idén kändes bättre och bättre och inte heller omöjlig att genomföra. Hur det gick till att göra inbrott visste han ju och det stora gula huset låg tillräckligt långt borta för att ingen skulle koppla ihop honom med det.

Det skulle kanske till och med bli kul att kolla hur det såg ut därinne.

II

De båda narkotikapoliserna, kriminalinspektör Joakim Flykt och kriminalassistent Hans-Erik Öberg, satt i den civila bilen på väg mot de rätt nybyggda hyreskasernerna i den östra delen av staden. Det berodde inte på att detta område var särskilt drabbat av droger, de fanns överallt i Hudiksvall på samma sätt som Sveriges mindre städer infiltrerades av nya och etablerade preparat.

I stället hade de ett glatt besked att ge till en orolig mor. Hennes artonårige son hade tagit en överdos och