Jeff Flint och staden som försvann

By Kjell E. Genberg

Burke City är kanske inte världens lugnaste och trevligaste stad, men den är okej. Fast den dagen kommer att gå till historien som stadens värsta - och kanske sista dag.Under ett vågat bankrån spränger banditerna ett kassaskåp i luften. Ingen tror att det kan bli värre. Banditerna kommer undan! Men helt plötsligt händer något mycket oväntat: hela staden slutar finnas.Jeff Flint bevittnar allt. En jättelik ravin har öppnat upp sig under staden och slukat den hel...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788711749357

Book preview

Cover: Jeff Flint och staden som försvann by Kjell E. Genberg

Kjell E. Genberg

Jeff Flint och staden som försvann

SAGA Egmont

Jeff Flint och staden som försvann

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1975, 2021 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711749357

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

brak ! Jeff Flint höll in Thunderbolt på åskrönet. Han strök tillbaka hatten i nacken och kunde inte tro sina ögon. Sekunden innan hade han betraktat den lilla staden Burkes Bend på slätten nedanför. Nu fanns bara ett jättestort dammoln där han nyss såg husen.

Burkes Bend var inte mer än en liten håla, mitt ute i ingenstans. Trettiofem illa medfarna hus som hyste omkring hundrafemtio människor. Strax före braket och dammolnet hade han sett ett knappt dussin män och hästar på gatan framför stadens tre kvarter. Nu fanns inte heller de kvar.

Han kittlade Thunderbolt lätt med sporrarna och red nerför sluttningen mot platsen där staden legat. Det svaga gryningsljuset räckte för Jeff Flints skarpa blick. Nu började det enorma dammolnet lägga sig. Jeff höll åter in hingsten och bara stirrade.

Där staden legat fanns ett stort hål. Upp ur detta stack övervåningarna på de högsta husen. Alla mindre kåkar var försvunna under markytan. Några karlar höll på att klättra uppför husfasaderna för att komma upp till marknivån.

– Det var det värsta jag sett! muttrade Jeff Flint. Det är nog bäst att vi tar oss dit snabbast möjligt, Thunderbolt. Annars blir vi aldrig kloka på vad som hänt.

Hästen gnäggade lätt, precis som om han svarade på tilltal. Jeff behövde inte använda sporrarna mer. Djuret satte fart över sten och låga buskar, mot hålet som en gång varit en stad.

Han höll in Thunderbolt ett tjugotal meter från hålet och svingade sig ur sadeln. Nerifrån avgrunden kunde han höra förskräckta gnägganden från skrämda hästar. Fem karlar hade lyckats ta sig upp på fast mark. Jeff Flint såg att en av dem hade en dammig sheriffstjärna på västen, och han styrde stegen mot honom.

– Stopp där, främling! ropade sheriffen och riktade revolvern mot honom. Händerna i vädret!

Jeff Flint skrattade till så att han visade alla sina friska, vita tänder. De kontrasterade skarpt mot det solbrända ansiktet. Sedan tog han av sig hatten så att sheriffen kunde se det kritvita håret. Lagväktaren stoppade ner skjutjärnet i hölstret.

– Jeff Flint! ropade han och tog några snabba steg framåt med utsträckt hand. Det var inte i går! Vad för dig till Burkes Bend…

Han tystnade och kastade en blick över axeln innan han fortsatte:

–… jag menar resterna av Burkes Bend!

De skakade hand.

– Jobbet, som vanligt, Hank, svarade Jeff. Jag är ju fortfarande anställd hos Pinkertons Detektivbyrå. Nu jagar jag tre skurkar som rånade ett tåg i närheten av Buffalo för några månader sedan. Spåret har lett mig åt det här hållet. Jag tänkte hälsa på dig när jag ändå har vägarna förbi.

Sheriff Hank Bennet såg sig missmodigt omkring.

– Om du kommit lite tidigare skulle jag ha bjudit dig på en kopp kaffe, sade sheriffen. Men nu ligger mitt kontor och mitt fängelse minst fyra meter under markytan.

Jeff Flint gick fram till kanten och såg ner i gropen. Burkes Bend hade bestått av en enda lång rad hus med en gata framför. Nu var halva gatan borta och husen låg nere i något som liknade en ravin. Han skakade fundersamt på huvudet.

– Vad hände egentligen, Hank?

– Jag önskar att jag visste, svarade sheriffen. De flesta av oss låg och sov när vi väcktes av en explosion. Jag hade just fått på mig byxorna, när det kom en karl och berättade att bankens kassaskåp blivit sprängt. När vi kom ut uppfattade vi att en ryttare försvann bortåt åsen, som du kommer ifrån. Det var därför jag pekade på dig med puffran när du dök upp. Jag hade just hunnit samla ihop ett uppbåd för att förfölja kassaskåpssprängaren, när marken gav vika under våra fötter och allting störtade ner.

De som kommit upp började organisera räddningsarbetet. Jeff Flint kavlade upp skjortärmarna och hjälpte till. Efter ett par timmar hade alla stadsbor kommit ur de sjunkna husen och upp på fast mark. Flint blev oerhört förvånad över att ingen skadats allvarligt. Några hade fallit ur sängarna och fått skrubbsår eller bulnader, men ingen var illa åtgången. Sheriffen räknade människorna. Han räknade ett par gånger och sedan rynkade han pannan.

– Frank! ropade han till en karl som satt en bit bort och gned sitt ömma ben. Han du sett till Dick? Han tycks inte finnas med bland dem som kommit upp.

Mannen reste sig och haltade fram till sheriffen. Han såg plötsligt mycket förskräckt ut.

– Menar du att Dick är kvar där nere? frågade han och ansiktet var alldeles blekt. Jag trodde han var tillsammans med de andra ungarna där borta. Men han finns inte kvar inne i huset. Jag kröp in genom ett av vindsfönstren och letade efter honom. Det var då jag gjorde mig illa i benet.

– Vem är Dick? undrade Jeff Flint.

– Det är min grabb, svarade mannen. Jag heter Frank Devlin. Min pojke är bara tretton år. Tänk om han ligger död där nere…

Nu hade fler människor samlats kring sheriffen, Frank Devlin och Jeff Flint. En av dem var en storvuxen, grov karl med skinnförkläde över ett par säckiga byxor. Han spred en lukt av bränt kol, svett och den speciella doft som kommer från upphettat järn omkring sig. Jeff Flint förstod att det var stadens smed.

– Han finns i varje fall inte kvar i något av husen, sade smeden. Det är jag alldeles säker på. Vi har gått igenom varenda hus och vet att ingen är kvar där nere. Kåkarna har hållit förvånansvärt bra. Det finns knappt någon bråte alls i dem, så pojken kan inte ligga fastklämd under något sådant.

En man med stor, röd näsa armbågade sig fram.

– Är det Dick som är borta? frågade han. I så fall tror jag att jag vet var han finns. Jag kunde inte sova – min förkylning sätter åt mig ibland på nätterna – och när jag var uppe och kokade örtte i köket, såg jag en grabb smita iväg från stan. Det hände en bra stund innan smällen kom.

Frank Devlin knäppte med