Hämnd

By Håkan Jarnevall

Ulf Hagman är en till det yttre helt betydelselös person. En vän man i medelåldern. Men det finns ett bagage i hans liv som under åren har gjort honom till en stenkall mördare på jakt efter hämnd. Under en längre period har han byggt upp en ondskefull plan för att slå ut hela rikets infrastruktur, något som visar sig vara en mardröm för säkerhetspoliserna Viktor Hasselgren och Stefan Wiklund som båda blir satta på att få fatt den hyperintelligenta gärningsmannen ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726510973

Book preview

författaren.

De ruttnade äpplena som låg på gräsmattan bildade ett kladdigt mos. Dick Allan Strömberg såg inte detta då han hoppade över altanräcket. Han landade med sin vänsterfot i sörjan och halkade så att han föll mot sandlådan. Halskotan träffade sandlådans kant och slets av med ett hastigt ryck. Strömberg blev liggandes livlös.

 – Pappa! Det ligger en människa i Walters trädgård.

Felicia kom inspringandes och meddelade denna nyhet till sin pappa som satt vid köksbordet och läste morgontidningen.

– Jag skulle bara springa över farbror Walters tomt, då såg jag att det låg en gubbe vid sandlådan. Han låg med öppna ögon och tittade, men han sa ingenting.

Hjalmar Ekdahl vek ihop morgontidningen och lade ifrån sig glasögonen.

– Vänta lite nu Felicia, vad är det du pratar om?

Flickan som nu var mycket upphetsad över vad hon nyligen sett, beskrev återigen i detalj för pappan vad hon hade varit med om.

– Kom, så går vi dit tillsammans, så får du visa mig, sa Hjalmar och gick mot ytterdörren.

 Walter Wetterströms villa låg alldeles bredvid Ekdahls hus i slutet av gatan. Villan hade en snart igenvuxen tomt, vilket var ett resultat av åratal av obefintlig skötsel. Felicia drog ivrigt pappan efter sig tills de kom fram till baksidan av grannhuset.

 På marken bredvid den gamla sandlådan låg en människa iklädd en ljusgrön träningsoveralljacka med slitna trasiga jeans. Kroppen låg med halsen över kanten till sandlådan, den tittade mot Ekdahl med tomma öppna ögon. Bredvid kroppen låg det en mindre blå ryggsäck.

Ekdahl som inte precis var van vid liknande situationer tog ett steg tillbaka.

– Mannen är död Felicia, hur länge sedan var det som du såg honom?

– Jag skulle tvära över tomten som jag brukar när jag skall springa till Anna, farbror Walter har sagt att jag får det.

– Jo, jag förstår, men var det länge sedan?

– Tjugo minuter sedan ungefär, jag sprang först hem till Anna, men hon var med sin pappa och badade. Då sprang jag hem och berättade detta för dig.

– Vi måste ringa till polisen, sa Hjalmar.

Han letade fram sin telefon i fickan och ringde 112 och beskrev för larmoperatören vad han precis varit med om, samtalet kopplades vidare till polisens ledningscentral, där han återigen fick berätta vad som hade hänt.

– Rör ingenting, gå ut på gatan och vänta på patrullen som kommer, sa polisen till honom.

Ekdahl följde de instruktioner som han hade fått av polisen.

Pershagen är en liten välmående stadsdel strax söder om Södertälje. Walter Wetterströms villa låg på en återvändsgata som slutade nästan nere vid Hallfjärden. Det dröjde ungefär tio minuter innan den första radiobilen kom till plats, det var det yttre befälet Blomgren som blivit beordrad till platsen.

– Han ligger på gräsmattan, bakom hörnet på huset, sa Ekdahl.

– Vet ni vem han är?frågade Blomgren.

– Jag har aldrig sett honom förut, svarade Hjalmar.

Han klättrade över staketet med polispatrullen efter sig och pekade ut riktningen för dem.

Poliserna gick fram mot kroppen och stannade en bit ifrån den.

– Dick Strömberg, sa Blomgren och böjde sig över liket och inspekterade kroppen. Hur många har varit på platsen före oss?

Ekdahl tittade på Felicia och sedan på polisen.

– Det är ju först min dotter Felicia och så sedan jag.

– Vi spärrar av platsen från och med nu, sa Blomgren till Ekdahl.

 Poliserna gick bort mot polisbilen och hämtade rullen med det blåvita avspärrningsbandet och tog till rikligt när de spärrade av platsen där kroppen låg. Blomgren satte sig i polisbilen och ringde upp ledningscentralen, samtidigt gav han gav den yngre kvinnliga kollegan i uppgift att sätta sig hemma hos Ekdahls och få Felicia att berätta vad hon hade varit med om.

 Under tiden kom det en mörkblå skåpbil körandes mot huset och stannade alldeles framför polisbilen. Brottsplatsteknikerna kom snabbare än vad Blomgren förväntat sig, han gick ur polisbilen och pratade med patrullen.

Den äldre av de två teknikerna förklarade skälet till deras snabba ankomst.

– Nä, vi var i närheten på annat jobb när vi blev uppringda, det var ingen idé att åka tillbaka till stationen och skriva så vi körde hit istället.

– Vi har inte rört kroppen, sa Blomgren.

– Okej, vi går fram och kikar, sa Ohlsson. Hans namn framgick på den skylt som satt fastskruvad på undersökningsväskan. Det framgick också av väskans utseende att detta inte var första gången ägaren var på liknande uppdrag. Han stannade till och öppnade väskan och tog fram ett par gummihandskar som han trädde på de kraftiga händerna. Ur väska tog han också upp en systemkamera.

 Han böjde sig ner över kroppen och tittade på den utan att röra den, samtidigt fotograferade liket från ett flertal vinklar. De bägge teknikerna började genomsöka området runt kroppen efter spår. Blomgren hade inte följt med fram till kroppen utan stod kvar vid polisbilen och pratade med ytterligare en patrull som kommit till platsen. En civil polisbil hade parkerat jämte Blomgrens bil och nu förklarade han för de kriminalpoliser som kommit till platsen vad som hade hänt.

– Kan du komma hit? sa teknikern till Blomgren.

Blomgren gick över gräsmattan bort mot sin kollega som stod vid kroppen.

– Kan du ta hand om den här?

Ohlsson räckte över en genomskinnlig plastpåse till Blomgren, påsen innehöll en pistol.

– Han hade den nerstoppad i byxorna.

De hade vänt runt kroppen som nu låg helt på rygg. Likets kläder var blodiga men det verkade inte som om kroppen var skadad.

– Vad har hänt därinne? sa Blomgren.

Han ropade till sig sin kollega som kom gåendes från Ekdahls hus.

– Vi måste undersöka huset, sa han till henne.

Blomgren frågade teknikerna om det var okej att gå in i huset, så att han inte förstörde några spår.

– Vi måste in, var har han fått blodet på tröjan ifrån? sa han till teknikern som nickade instämmande.

 De bägge poliserna drog sina tjänstevapen och gjorde mantelrörelser, försiktigt klev de över altanräcket. Dörren till huset stod öppen och de gick försiktigt in. Blomgren passerade sakta genom vardagsrummet med vapnet riktat mot hallöppningen, kollegan gick upp jämsides och de sökte parallellt av den breda hallens olika rumsöppningar.

– Stanna! sa Blomgren.

Han gjorde ett stopptecken till kollegan.

– Det där ser inte snyggt ut, sa han och pekade på kroppen som låg på golvet.

Kollegan drog ett kort andetag då hon såg Walter Wetterströms sönderskjutna huvud vilandes mot nattduksbordet.

Blomgren pekade med handen mot altandörren.

– Vi lämnar huset och kallar på förstärkning, viskande han.

De gick ut ur huset och bort till polisbilen där Blomgren ringde ledningscentralen för att få en ledig patrull till platsen, vilka skulle kunna hjälpa honom att genomsöka huset.

 Det tog några minuter så kom det en polisbil och stannade vid Blomgren. Han informerade den civila spaningspatrullen som tidigare anlänt och de nyanlända, vad de funnit inne i huset. Han ville söka igenom det, så det inte fanns fler skadade eller döda därinne.

– Det kanske även kan finnas mer än en gärningsman, sa han.

De uniformerade poliserna gick in i huset, medan de civila stod kvar utanför vid varsin husvinkel. På så sätt kunde de se om någon lämnade fastigheten. Det tog en bra stund att söka igenom huset då detta var stort, efter en kvart så kom Blomgren ut.

– Nä, det är tomt, förutom Wetterström, sa han.

– Men det är något som inte stämmer. Varför ligger Strömberg död här med en pistol på sig och inget stöldgods med sig? Han är ju ingen mördare utan en vanlig småtjuv, vi har ju gripit honom ett otal gånger för inbrott. Vad hade han med sig ut? fortsatte Blomgren.

Ohlsson pekade på ryggsäcken som låg på gräsmattan.

– Har du öppnat den? frågade Blomgren.

– Nej, svarade Ohlsson.

– Du har handskar på dig, du kan öppna ryggsäcken, sa Blomgren och nickade till sin kvinnliga kollega.

 Hon gick fram till ryggsäcken och lyfte upp den. Modellen var en äldre av nylon vilken Strömberg med största sannolikhet hade stulit vid något annat inbrott. På ryggsäcken fanns Kungliga tekniska högskolans logotyp, det var osannolikt att Strömberg hade förvärvat den där.

Hon tömde ut innehållet på gräsmattan. Det var skruvmejslar, tänger, gamla nycklar, två tomma påsar innehållande rester av vitt pulver, en blodig spruta, handskar samt ett kuvert.

Blomgren tittade på högen av saker som låg på marken.

– Vad är det där för kuvert? sa han.

Han böjde sig ner och plockade upp det. Kuvertet var ett A4 kuvert märkt Objekt 1, det var hopklistrat.

– Vi tar med oss hela ryggsäcken med innehåll till stationen, sa Blomgren.

Kollegan gick med ryggsäcken till polisbilen, hon stannade upp och tittade på den silverfärgade Mercedes skåpbilen som stod i början på gatan. Föraren verkade inte veta var han skulle.

– Maria, gå ut och vinka så de ser oss, sa Blomgren.

– Jag ska bara märka kroppen med plastbandet runt handleden, så är vi klara med honom, fortsatte han.

Maria vinkade till Begravningstjänst som skulle hämta Strömbergs kropp. Den silverfärgade skåpbilen med dess dystra last backade upp mot staketet och två mörkklädda män klev ur bilen. De hälsade på Blomgren och blev informerade om vad de skulle göra. Männen gick mot Strömbergs kropp och lade ut den svarta bodybagen på marken, dess dragkedja var öppnad och de lyfte kroppen och lade den i öppningen på säcken. De behandlade kroppen mycket varsamt och drog igen kedjan och bar bort den till bilen.

– De transporterar honom till rättsmedicin på Karolinska, sa Blomgren.

– Okej! Nu har vi en kropp till att undersöka, kontrade Ohlsson.

 Ohlsson var redan i färd med att undersöka området runt Wetterströms kropp. Att skottet i huvudet var en trolig dödsorsak var väl inget att vara tveksam om, men hur hade det gått till och varför? Ohlsson var en rutinerad kriminaltekniker, han gick mycket långsamt och systematiskt till väga då han undersökte kroppen och området intill. De bägge teknikerna lyfte bort Wetterströms kropp från sängen och de hajade till bägge två. Under kroppen låg det ett kuvert, liknande det som ramlat ur Strömbergs ryggsäck. Likheten var mer än så, för på framsidan stod det Objekt 2.

– Det hela ser ut som en tanke, sa Ohlsson.

– Wetterström har antagligen blivit mördad för att han inte gav bort det andra kuvertet, eller varför tog inte mördaren med sig det när han ändå hade fått tag i det första? Mannen var ju ändå död, fortsatte han.

Kuvertet stoppades ner i en beslagspåse och Blomgren räckte över den till de bägge kriminalpoliserna.

– Vi åker in till stationen och avrapporterar, sa Blomgren och gick mot bilen.

Södertälje polisstation ligger belägen mitt i staden och dit tog det ungefär en kvart att köra.

– Det här verkar konstigt, varför skulle en gammal knarkare och inbrottstjuv som Strömberg vilja stjäla ett kuvert, om det är så det har gått till? Varför skulle han vara beväpnad? Det brukar han ju aldrig vara annars? sa Blomgren

– Hur visste han att Wetterström hade kuvertet? tillade Maria.

– Strömberg har ju knarkat bort i stort sett allt förstånd, hans modus är ju att stjäla guld i samband med villainbrott. Något eller någon måste ha fått honom på andra tankar, fortsatte Blomgren.

De svängde in på polishusgården och parkerade bilen, därefter gick de upp till ingripandeavdelningen. De tog av sig sin utrustning och satte sig bakom varsin dator. De hann knappt börja avrapportera innan dörren öppnades.

– Där är ni, sa spaningschefen som klev in i rummet.

– Runfors och Sandberg ringde från Pershagen och sa att ni åkt in och börjat skriva. Har ni hört grannen som upptäckte det? frågade han.

– Självklart, det var ju han som tog emot oss när vi kom dit. Vi har även förhört hans dotter som först hittade Strömberg, svarade Blomgren.

– Skriv klart. Runfors och Sandberg genomför husrannsakan i Wetterströms hus just nu, när de är klara så träffas vi allihop uppe på mitt rum.

– Okej, sa Blomgren utan att titta upp från tangentbordet.

– Det som verkade mest konstigt var att det inte var tillstökat inne i huset, sa Maria och tittade på Blomgren.

– Hade Strömberg gjort ett vanligt inbrott så hade ju skåp och lådor varit uppbrutna. Hade Wetterström kommit på honom, så hade det troligtvis utbrutit någon form av handgripligheter.

 Wetterström var ju ingen liten karl, allt såg ju normalt ut inne i huset, fortsatte hon.

Blomgren hade skrivit klart polisanmälan om dödsfallet beträffande Strömberg och det misstänkta mordet gällande Wetterström. Maria hade under tiden avrapporterat med två promemeorier vad de gjort på platsen. De tekniker som var på platsen var stationerade i Södertälje, men tillhörde länskriminalen, de hade också framför sig att dokumentera vad de utfört på brottsplatsen.

 En timme senare så sitter Blomgren, Maria samt de bägge spanarna uppe hos Wargklo.

Christian Wargklo var snart fyrtio år och hade varit spaningschef drygt ett år efter att ha lämnat Stockholmspiketen. Hustrun som aldrig tyckt om hans yrkesval hade blivit gladast över bytet av arbetsuppgifter. Nu slapp hon ligga sömnlös på nätterna, orolig för vad som kunde hända honom.

Han skrev upp de bägge dödas namn på en whiteboardtavla och delade upp den i två kolumner.

– Vi måste meddela respektive anhöriga vad som har hänt. Är det någon som har slagit i registren efter anhöriga? sa han och tittade på kollegorna.

– Det finns en syster till Strömberg, hon bor i Kalmar. Wetterström har två barn som bor utomlands. Dottern bor i Frankrike och sonen i England. Han verkar vara frånskild för barnens mamma bor på Gotland, sa Maria och bläddrade bland utskrifter från olika dataregister.

– Vi kontaktar den före detta hustrun och meddelar henne vad som hänt, så kan hon kontakta barnen. Jag mailar till Visbypolisen och ber dem att de meddelar hans före detta, sa Wargklo.

 – Jag tycker att detta verkar mycket konstigt. Varför skulle Strömberg som vi alla vet vem han är, bryta sig in hos Wetterström, för att stjäla ett kuvert och dessutom skjuta gubben? sa Blomgren.

– Var är kuvertet? frågade Wargklo.

Runfors reste på sig och lämnade rummet.

– Kuverten. Det var två, sa Blomgren.

Dörren öppnades och Runfors kom tillbaka med de bägge beslagspåsarna i handen.

Wargklo drog ut ena skrivbordslådan och plockade fram en låda med gummihandskar. Han stoppade ner handen och drog upp ett par som han satte på sig.

– Vi tittar i kuverten och ser vad de innehåller, sa han och öppnade den påse som innehöll kuvertet märkt Objekt 2.

I kuvertet låg det flera handlingar. Wargklo tog upp en karta och tittade på den.

– Ringhals är inringat på kartan, sa han.

Han såg fundersam ut när han tittade på nästa papper.

– Det är bilder på en helikopter.

– Det ligger ett kärnkraftverk i Ringhals, sa Runfors.

Wargklo bläddrade vidare i bunten av papper. Han blev tyst och efter en stund utbrast han:

– Det här ser inte bra ut.

– Det är detaljerade ritningar av området kring kärnkraftverket och beskrivningar av vad man skall göra för att fästa någon form av sprängladdning.

Han läste vidare och såg ännu mer bekymrad ut.

– Jag har en attentatsplan mot kärnkraftverket i min hand. Den innehåller en färdig plan över hur man med helikopter skall landa vid ett utmärkt ställe inte långt från kärnkraftverket.

Wargklo läste vidare.

– Det här verkar ju sjukt. De kablar som transporterar all elektricitet från de fyra reaktorerna följer varandra parallellt till ett ställe nära E6:an, där de gör en böj. Ledningsstolparna stadgas där upp av vajrar. Skissen på fotot visar hur ett flertal sprängladdningar skall apteras på vajerfästena.

– Vad händer då? frågade Sandberg.

– Utlöser han laddningarna så kommer alla ledningsstolparna att falla till marken och troligtvis så avbryts strömleveransen.

– Han kommer ju att släcka hela södra Sverige, fortsatte Runfors

– Vad är det i det andra kuvertet? frågade Blomgren.

Wargklo öppnade påsen och tog ut kuvertet. Han bläddrade bland pappren och lyfte upp ett fotografi.

Han skrynklade till ansiktet under tiden han tittade på bilden.

– Vad är det på bilden, frågade Runfors.

– Öresundsbron, svarade Wargklo. Poliserna i rummet blev tysta.

Han läste vidare i det andra kuvertets innehåll.

– Skall bron sprängas? frågade Sandberg.

– Ja, svarade Wargklo.

– Men det kom upp ett annat problem nu, fortsatte han.

Han tog upp en av handlingarna i kuvertet och visade det för gruppen.

– Det står kopia stämplat på alla pappren.

– Hur menar du? sa Blomgren.

– Någon måste ju ha originalen, svarade Wargklo.

Kapitel 2

Datorn pep till inne hos stationsbefälet, han fram till den. Erik Nordgren hade ett år kvar till avtalspension, han tänkte sluta vid sextioett år, det var färdigt då. Hustrun hade gått i pension först och sommarhuset vid Fårösund väntade på de bägge.

Trettiosju år som polis, hur kunde det bli så länge? Meddelandet som kom var på en sida och han satte sig vid datorn. Läsglasögonen låg i bröstfickan på uniformsskjortan och han fick slita till i fickans kardborrelås för att få upp ficklocket. När han läst klart meddelandet tog han upp telefonluren.

– Hej, det är Nordgren, vi har fått en begäran om hjälp från Södertäljepolisen. De vill att vi meddelar ett dödsbud åt dem, har du