Döden har sitt pris

By Jan and Eric Boo

En natt sprängs en serbisk lastbil som förvandlas till ett eldhav vid Netto i Hässleholm. I förarhytten hittas en skjuten man. Poliserna Michael Lundell och Mirka Salo, som arbetar tillsammans på den nya enhet som har till uppgift att bekämpa den grövsta organiserade brottsligheten, kopplas in på fallet.

Utredningen leder dem till Bosnien där Lundell upplevt fasansfulla händelser under sin tid i internationell tjänst. En bild han får se chockar honom och ställer tillvaron på ända. Salo brottas med svårigheter i privatlivet. Är hennes sambo verkligen den han utger sig för att vara? Vem sprängde egentligen lastbilen? Och varför sköts mannen i förarhytten? Utmaningarna Lundell ställs inför, blir inte lättare av en problematisk relation till hustrun och sonen.

"Döden har sitt pris" är den andra fristående delen i serien om Michael Lundell och Mirka Salo.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 14, 2018
• ISBN: 9789175239194

Book preview

utreda.

Kapitel 1

Cirka fyra månader tidigare

Samtalen som kom in till SOS Alarm natten mellan fredagen den trettonde och lördagen den fjortonde var av det mer förvirrade slaget. Detta var i och för sig normalt vid extraordinära händelser, innan man fått en klar bild av vad som verkligen hänt. Men just vid detta tillfälle var förvirringen värre än normalt. Hade verkligen terrorister slagit till mot järnvägsstationen i Hässleholm? Informationen från samtalen tydde på att bomber hade exploderat i närheten av stationen och att hela bangården strax norr om själva stationsbyggnaden stod i lågor.

– Det är förmodligen någon godsvagn som exploderat, sa Jens som just denna natt hade det övergripande ansvaret på larmcentralen.

– Nej, det tror jag inte, replikerade Ola som just pratat med en lokförare på Skånetrafikens Öresundståg som blivit stående i Kärråkra strax norr om katastrofplatsen. Lokföraren uppfattade det som att något sprängts strax intill bangården invid bostadsområdet på västra sidan om järnvägen.

Dessa uppgifter vidimerades av ytterligare ett samtal.

– SOS Alarm, vad kan jag hjälpa dig med?

Jens lutade sig fram i operatörsstolen, rättade till headsetet för att kunna höra bättre.

– De-de-det brinner något fruktansvärt, stammade en kvinnlig röst fram i andra änden av telefonen.

– Okey, försök att tala lugnt och andas djupt så ska jag hjälpa dig.

– Ja, men det är brått.

– Ja, jag förstår, men försök prata lugnt så hör jag dig bättre och kan hjälpa dig fortare.

Jens var rutinerad och van vid människor som i panik ringde 112. Han hade jobbat i flera år som larmoperatör och var lugnet personifierad.

– Var brinner det?

– I lastbilen och …

Rösten tystnade och Jens hörde hur hon sökte efter orden. Hon lät inte ung.

– Var finns lastbilen?

– Vid Nettoaffären. Den står bredvid järnvägen.

Hon andades ganska häftigt i luren och det var inte helt lätt att höra vad hon sa när hon nästan stammade fram sitt budskap.

– Ta ett par djupa andetag och andas sedan lugnt, så hör jag bättre vad du säger.

Jens pratade sakta och en aning tyst för att försöka lugna ner uppringaren.

– Jag kan se här att ditt telefonnummer går till Hässleholm. Är det där det brinner?

– Ja, i en lastbil.

Samtidigt som Jens gjorde allt för att hålla kvinnan kvar i luren och få ut så mycket information som möjligt, larmades både polisen, räddningstjänsten och ambulans till platsen.

– Kan du se om det finns någon människa vid bilen?

– Nej jag ser ingen men det kommer en bil och kör förbi just nu.

– En bil?

– Ja, en svart bil med en skylt på taket.

– Kan du se vad det är för en skylt?

– Nej, jag ser lite dåligt och det är mörkt.

– Stannar bilen kvar där?

– Nej, den kör bara förbi.

Ett flertal polispatruller fanns under denna natt i Hässleholm. I en i förväg av polisen planlagd insats, kontrollerades nykterheten på de fåtal bilister som rörde sig i centrala staden under natten. Vid tidpunkten för larmet hade polisen upprättat en fast kontroll på Stobyvägen i höjd med ICA Maxi bara någon kilometer bort. Man kunde därför på relativt kort tid hinna fram till den brinnande bilen. Först på plats var radiobilen med konstaplarna Göran Blixt och Ronnie Antonsson. Att dessa konstaplar var först hade inget med namnet Blixt att göra. Det var snarare på det sättet att de suttit i sin radiobil vid Ljungdalarondellen, för att kunna ta upp ett efterföljande av eventuella smitare från kontrollstationen några hundra meter bort. Således hade de den kortaste sträckan, och redan fyra minuter efter larmet var de framme på platsen.

Detta var första nattpasset för Blixt efter en längre tids sjukskrivning för en whiplashskada han ådrog sig i samband med en trafikolycka sex månader tidigare. Han hade stannat vid rödljus och blivit påkörd av ett rattfyllo som körde in i hans bil bakifrån. Bilen hade knuffats rakt ut i gatukorsningen, med följd att en från höger kommande mindre lastbil körde in i sidan. Blixt hade klämts fast i sin bil och hade av räddningstjänsten fått skäras loss från bilvraket. Tiden närmast efter olyckan hade varit besvärlig och inledningsvis hade Blixt sakta men säkert fått träna upp muskulaturen i nacke och rygg med hjälp av sjukgymnastik. Trots allt hade han haft tur i oturen. Han kände sig nu i stort sett helt återställd och trivdes med att åter jobba tillsammans med sin parhäst Antonsson. Båda var ungkarlar och hade kamperat länge ihop i radiobilen. De umgicks flitigt även på fritiden och sågs allt som oftast tillsammans på stadens pubar.

Blixt stannade radiobilen på behörigt avstånd. Antonsson steg ur och började sakta gå fram mot det brinnande fordonet. Hans gängliga gestalt avtecknade sig som en svart siluett mot det brinnande infernot.

– Sex noll från elva tjugotvå, kom.

– Sex noll här.

– Vi är framme på plats, det tycks som om det är en artonmeters långtradare som är fullständigt övertänd, rapporterade Blixt till ledningscentralen.

– Finns det annat i närheten som riskerar att ta eld?

– Ja, vi har ju tiggarlägret strax norr om. Vad jag kan se har människorna där börjat samlas utanför sina skjul och annat bråte de bor under.

– Ligger elden på så att det finns risk?

– Jo, det blåser nordliga vindar så röken ligger på åt det hållet. Jag vet inte om lågorna når men gnistor skulle ju kunna tända eld på skiten av kartonger och presenningar.

– Okej, men se till att evakuera tiggarna från platsen. Jag försöker få tag på soc som fanimej får hjälpa till här för en gångs skull.

– Bra, fixa någon patrull till så vi får hjälp.

– Ja, jag ska trolla med knäna och se vad jag kan göra. Klart slut.

– En sak till!

– Ja?

– Lastbilen har serbiska registreringsskyltar.

Det skulle dröja ytterligare nio minuter innan den första brandbilen tillsammans med en ambulans anlände till platsen. Nio minuter som för Blixt och Antonsson kändes som en evighet. Strax därpå kom ytterligare en patrull till platsen.

– Var vill du ha oss?

– Åk bort till andra sidan och möt upp när soc kommer och se till så tiggarna kommer härifrån, sa Blixt till en av konstaplarna i den nyanlända patrullen.

– Okej.

– Och du, gå igenom ordentligt så ingen ligger kvar under någon presenning eller så. Vill vi inte ha någon innebränd här.

– Det är uppfattat.

Något senare var platsen fylld av räddningsfordon. Blåljus slog som blixtar mot fasaden på den intilliggande fastigheten. Nyfikna ansikten syntes i de alltfler upplysta fönstren

– Fy fan, sa Antonsson och sneglade mot Blixt. Tänk om någon ligger och sover i hytten.

– Då är det kört, konstaterade Blixt kallt.

Att överhuvudtaget närma sig förarhytten, än mindre att ta sig in i den, var i nuläget helt uteslutet. Räddningsledaren konstaterade också, att så vitt han kunde se, fanns inga skyltar på lastbilen som indikerade att den var lastad med något farligt gods. Lastbilen dränktes in med vatten. Efter släckningsarbetet stod den där som ett svart sotigt monster i det något orangefärgade skenet från godsbangårdens många lampor. Fortfarande pyrde rök ut ur det som en gång varit lastutrymmet. Hettan från bilen var ännu stark. Blixt och Antonsson spärrade av området med de blåvita plastband som polisen använde vid brottsplatser, för att markera tillträdesförbud i en cirkel runt lastbilen. Vakthavande polisbefäl på länskommunikationscentralen ringde därefter till jourhavande kommissarie på länskriminalen. Just denna natt var det kommissarie Tomas Billgren som hade beredskapen. Lite sömndrucken vaknade han efter tredje signalen.

– Billgren.

– Hej, det är Stålis på lkc.

Stålis hade fått sitt namn under tiden han var i yttre tjänst. Kollegerna i arbetslaget hade gett honom smeknamnet, efter att han blivit slagen i huvudet under ett ingripande i samband med kravaller vid ett fotbollsderby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Huliganer, osäkert från vilken falang, hade fått omkull honom och slitit av honom hjälmen. Då han låg kvar på marken hade någon smällt till med ett basebollträ mitt uppe på hjässan. Vid den efterföljande operationen hade man satt in en stålplatta under huden som skydd där skallbenet saknades. Efter detta hade Stålis avslutat sin yttre tjänst och fanns nu på säkert avstånd från buset, nämligen på polisens länskommunikationscentral, som i polismun kallades lkc.

– Ursäkta att jag måste väcka dig men vi har haft en våldsam lastbilsbrand i Hässleholm.

– Okej, misstänker du något brott?

– Så är det nog med tanke på förloppet. Vi har spärrat av ett område runt bilen.

– Är elden släckt nu då?

– Ja, och det är därför jag ringer dig. Jag tänkte att vi behöver tekniker för att säkra eventuella spår och bevis.

Billgren satte sig upp i sängen och sneglade mot klockradion som stod på nattygsbordet. Hans hustru rörde försiktigt på sig bredvid honom i den stora dubbelsängen.

– Du, det är bara ett par timmar tills ordinarie personal på tekniska roteln börjar. Du får sätta ett par konstaplar på att bevaka platsen tills teknikerna kommer i tjänst. De som har jouren i natt har varit igång flera timmar och behöver få vila.

– Det löser vi.

– Dessutom misstänker jag att bilen fortfarande är varm och den måste hinna svalna innan vi kan skicka in teknikerna.

– Det har du ju rätt i. Ser du till att de kommer så fort som möjligt när de börjar då?

– Självklart, svarade Billgren och tryckte av samtalet.

Inom tre minuter sov han igen, lyckligt ovetande om vad teknikerna så småningom skulle hitta.

Kapitel 2

Tony Bengtsson och Hans Castor var varandras fullständiga motsatser. Tony var lång, smal, gift och tystlåten medan Hans var liten och satt. Han var dessutom inbiten ungkarl. Han uppfattades av en del som lite stöddig och dryg. Andra tyckte han var urtypen för en skåning vilket kanske inte var så konstigt eftersom han var född i Kivik. Efter några vilda år på sjön började han vid polisen. Numera utgjorde de båda ett legendariskt par på tekniska roteln och båda var erkända för sin stora yrkesskicklighet. De trivdes ypperligt med att jobba tillsammans.

– Fy fan, här har det brunnit, sa Tony.

Han parkerade teknikerbussen utanför avspärrnings-banden. En del åskådare hade samlats och tittade nyfiket på polisernas arbete. Göran Blixt närmade sig de båda teknikerna.

– God morgon. Skönt att ni äntligen kom, sa Blixt.

– Nu är vi här, svarade Castor.

– Har jobbat hela natten och väntar på avlösning. Blir allt ett par timmars övertid av sådant här, fortsatte Blixt.

– Vad har ni hittat?

– Inte mycket, vi har mest bara sett till att spärra av och att ingen gått nära bilen.

– Har ni pratat med någon av åskådarna?

– Nej, de flesta har precis kommit.

– Har ni en kamera i radiobilen? – Ja, hur så?

– Ta fram den lite diskret och försök att fotografera åskådarna.

– Kan vi väl men jag fattar inte varför.

– Har någon tuttat på bilen så kanske han finns här för att se resultatet av sitt storverk.

Hans Castor suckade djupt.

– Inte mycket kvar av bilen, sa han samtidigt som han öppnade bakdörren på teknikerbussen och tog fram en kamera.

– Hasse, kom och titta här.

Hans hängde kamerautrustningen på axeln.

– Vad har du hittat?

– Kika här. Ser du buskarna där borta?

Tony pekade mot ett litet buskage som skilde Nettos kundparkering från den stora grusplan där den utbrunna lastbilen stod.

– När jag gick runt längs avspärrningsbanden fick jag syn på ett par sladdar som gick bort mot buskaget, fortsatte Tony och pekade på marken.

Hans tittade nyfiket och följde efter Tony. Inne i buskaget hittade de ett litet motorcykelbatteri. De båda teknikerna satte sig på huk och konstaterade att sladdarna var kopplade till batteriet. De följde sladdarna, lyfte på det blåvita avspärrningsbandet och konstaterade att spåret slutade några meter från lastbilen.

– Det ser ut som den sista biten brunnit upp eller förstörts i explosionen.

– Verkar så, sa Tony.

– Jag slår vad om att de varit kopplade till något sprängmedel under bilen.

Under de närmsta timmarna undersökte sedan de båda teknikerna platsen och bilen. Enligt rutinerna började de med närområdet och arbetade sig så sakteliga in mot själva fordonet. Allt dokumenterades och fotograferades noggrant och allt som kunde innehålla spår etiketterades och togs med till labbet på polishuset. Slutligen var man framme vid själva bilen och Hans gick fram mot förarhytten. Han tog tag i dörrhandtaget som fortfarande kändes varmt. Med ett hastigt ryck fick han upp dörren på passagerarsidan. Han tog ett steg upp och blev stående på avsatsen precis utanför och lutade sig in. Det luktade kraftigt av bränd plast och gummi. Han lutade sig ytterligare en bit in för att omedelbart rygga tillbaka. Hans, som var rutinerad och sett det mesta på brottsplatser, tog ett hastigt kliv ner och satte handen för mun och näsa.

– Fy fan, vad vidrigt, sa han och vände sig om mot Tony. Det ligger ett bränt lik i förarhytten.

Kapitel 3

Cirka 9 timmar tidigare

Planlöst vandrar jag runt i centrala staden och gatorna reflekterar ett sönderregnat ljus. Mina tankar är kaotiska men min plan finns klar där inne i skallen. Ingen har tagit i mig på flera år. Inte rört vid mig, inte smekt mig. Inte älskat med mig. Sakta rör jag mig framåt i gångtunneln under järnvägen. Ett godståg med gnisslande hjul passerar över mig. Cykelstigen leder fram till Netto. Jag stannar invid ett lågt buskage, tar av ryggsäcken och sätter den bredvid mig. Sittande på huk plockar jag ur innehållet i ryggsäcken. Har planerat exakt vad jag ska göra och hur det ska göras. Metodiskt följs planen till punkt och pricka.

Smällen blev värre än jag föreställt mig. Just då, när smällen kom, kände jag mig som den ensammaste människan i världen. Men nu var det fullbordat. Nöjd? Var detta mitt mål? Det var precis som ett uppvaknade när krevaden kom och nattens himmel lystes upp. Nu finns ingen återvändo. Det oundvikliga har skett. Min hämnd. Jag reser mig snabbt. Det lilla batteriet får stå kvar. Inga spår får lämnas men allt är nogsamt avtorkat. Några svettdroppar rinner ner i pannan fast det är kallt och natt. En bil närmar sig. Jag duckar under några buskar. Gömmer mig väl och låter bilen passera. Det verkar inte som han såg mig. Vad konstigt att han inte stannade. Hade jag själv bara kört förbi om det varit jag? Under normala förhållanden? Ångesten kommer krypande. Nu gäller det att snabbt komma härifrån. Det tänds i flera fönster i huset mitt emot. Snart kommer polisen och räddningstjänsten att vara på plats. Smyger mig sakta bort. Väljer att snedda över Nettos parkering. Så ljust det känns fast det är vinternatt. Elden gör sitt till. På avstånd hörs sirener. Fasen, vad snabbt! Polisen måste ha varit i närheten, men jag går med lugna bestämda steg cykelvägen fram mot Drottninggatan och viker åter ner i gångtunneln under järnvägen. En man med en hund. En rottweiler. En sådan har jag haft.

I tankarna går jag än en gång igenom vad jag nyss gjort. Funderar på om något missats. Tror inte det. Varken dunken, sladdarna eller batteriet bör kunna spåras till mig. Förresten kan det inte finnas mycket kvar efter den smällen och branden. Batteriet och sladdarna kanske. Men nej, inget kan binda mig till detta.

Konstigt, känslan i kroppen är inte vad jag förväntat mig. Vad är det? Vad är det med mig? Vad har det blivit av mitt liv? Jag skyndar in i trappuppgången. Några snabba steg uppför trapporna till andra våningen. Fasen, vad svårt att få dörrnyckeln in i låset. Händerna darrar lätt. Måste skynda. Vill inte att någon ska se mig. Lyckas till slut vrida om nyckeln och kliver in i hallen och stänger skyndsamt dörren bakom mig. Hemma. Det luktar unket och instängt. Måste nog vädra, städa. Men inte nu. Får en hastig blick av mig själv i hallspegeln. Stannar upp. Vem är jag? Jag ser åter mitt ansikte i spegeln, i en underlig vinkel. Allt ser förvridet ut. Som i en spegel på tivoli. Sätter mig vid köksbordet. Svettdroppar fortsätter att forma sig i pannan. Är det av promenaden hem eller är det rädslan som bryter fram? Jag behöver något starkt. En flaska billig whisky står i skafferiet. Den är halvtom. Ett vanligt dricksglas får duga. Hittar inget rent. Får börja med att diska ett. Fan, vad allt förfallit. Häller upp. För glaset till munnen och tar en stor klunk. Vätskan värmer gott och det känns som om pulsen går ner i samma ögonblick som den starka drycken rinner ner för strupen. Det var länge sedan jag drack fin whisky i tulpanglas. Tömmer glaset. Häller snabbt upp ett till. Lugnet börjar infinna sig och plötsligt töms kroppen på all kraft. Ögonlocken blir tunga. Svårt att hålla dem öppna. Anstränger mig men orken är slut. Lägger mig med kläderna på i sängen.

Drömmar. Mardrömmar. Blir jagad. Sätter mig hastigt upp i sängen. Genomblöt. Fan, måste klä av mig och krypa ner. Slänger kläderna på golvet. Ett glas kallt vatten och en Stesolid. Fumlar fram tabletten, håller den i handflatan. Den lilla vita tabletten med en skåra i mitten märkt med bokstäverna CL och D. Ska jag ta två? Nej. Börjar med en. För handen till munnen. Besk smak på tungan. Sköljer ner med vattnet. Lägger mig på rygg och domnar bort samtidigt som demonerna får fart i drömmarna.

Kapitel 4

Cirka 36 timmar tidigare

Mannen styrde det tunga fordonet med säker hand på de små smala grusvägarna i norra Bosnien i riktning mot Brcko. Exakt vilken last han hade var han osäker på och ville egentligen inte heller veta. Han tyckte det var bäst så. I blanketten till tullen och i exportdokumenten stod livsmedel angivet. Han hade gjort resan till Sverige ett antal gånger och var innerligt trött på detta. Inte bara för att han var tvingad, utan också för vilka risker han tog. Men han hade bestämt sig. Det här var sista resan. Han hade klart och tydligt meddelat sina uppdragsgivare i Bijeljina sitt orubbliga beslut. Det hade blivit jidder och hot men han hade visat fasthet och beslutsamhet. Denna resa var definitivt den sista. Sedan var det över.

Vid gränsövergången vid Brcko Gunja styrde han med van hand det tunga fordonet mot gränsbommen. Han rullade ner sidorutan och nickade till gränspolisen som såg trött och uppgiven ut. Denne vinkade igenom ekipaget och lät honom köra vidare mot den kroatiska sidan på andra sidan floden Sava. Inte heller här stannades han utan han kunde fortsätta norrut och nådde snart motorvägen mot Zagreb och den tvåhundrasjuttio mil långa sista färden hade påbörjats. Gps:en var inställd på Sweden, Hassleholm, Gotagatan och tiden för resan var beräknad till knappt arton timmar. Då var självklart inte pauser och vila inräknat men chauffören trodde han skulle kunna klara det hela på mellan tjugofem och trettio timmar. Det som var viktigt var att