Persikohuden

By Kjell E. Genberg

I matsalen på Vintersunds herrgård hålls en elegant middag. Vinet förtärs ur slipade kristallglas och i silverljusstakarna brinner levande ljus. Men just som en skål ska utbringas stormar en grupp beväpnade män i rånarluvor in i matsalen. När de lämnar gården, med eldslågor som slickar fasaden, är gästerna brutalt våldtagna och mördade. Den nyligen befordrade kommissarie Nisse Bredberg tar sig an fallet och griper snart en man misstänkt för morden. Men i samband med gripandet kommer han i kontakt med en kvinna, med persikofärgad hy och ögon mörka som sammet. Men när kvinnan plötsligt försvinner spårlöst blir Bredberg indragen i en kriminell härva som sträcker sig längre än vad polisen hade kunnat ana.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 11, 2020
• ISBN: 9788726739862

Book preview

Kjell E. Genberg

Persikohuden

SAGA Egmont

Persikohuden

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2000, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726739862

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Detta är andra boken i en planerad trilogi:

• Bananstjälken

" Persikohuden

" Äppelkrigaren

kapitel ETT

Brandkåren anlände till Vintersunds herrgård på Ekerö en timme före midnatt. Grinden i svartlackerat snirkligt järnsmide satt på ett par bastanta stenpelare och var låst med en kedja och ett kraftigt hänglås. Ända härifrån skymtade eldslågor i husets stora fönster. En bultsax fixade kedjan och de kunde köra fram till gårdsplanen.

Branden verkade inte vara så svår, men genast de kom in kändes lukten av bensin.

Vi har en trolig mordbrand här, sa insatsledaren Bertil Mattsson när han genast efter att ha kommit in i nedre hallen ringde krimjouren hos Västerortspolisen. Det stinker av petroleumprodukter.

Brandmännen släpade in slangar. De hade också med sig andra släckningsmedia – kolsyra, pulverskum – för att om möjligt förenkla för polisens brandutredare. Det tog mindre än en kvart att få eldsvådan under kontroll och bara en styv halvtimme att släcka med hjälp av vatten i spridd stråle. Det var på andra våningen de gjorde den oerhörda upptäckten.

I ett av rummen närmast trappan, på en elegant sidensoffa, låg en bakbunden kvinna, försedd med munkavel. Hon var fruktansvärt misshandlad. Ansiktet var blåsvullet och man kunde urskilja hårda märken efter händer på hennes bleka hals. Munkaveln hade glidit ner en bit och hon stirrade oseende upp mot taket. Kvinnan var utan tvivel våldtagen. Hennes klänning var uppdragen runt midjan och strumpbyxorna sönderrivna.

Då de kom in i matsalen möttes de av en ännu värre syn. Väggarna var kolsvarta av oljeblandad rök. Här var bensinstanken om möjligt ännu tydligare. Men det hade tydligen varit en fin middag. Det fanns rött vin som tidigare på kvällen antagligen gnistrat i de konstfärdigt slipade kristallglasen i skenet från de ljus som nu slocknat och slokade i de sjuarmade stakarna. I en rullstol satt en till oigenkännlighet sönderbränd kvinna. Också hon var bunden till händer och fötter fast hennes handikapp borde ha gjort henne ofarlig. Nedanför en stol med hög sits låg en äldre man med ansiktet nerborrat i något som torde ha varit en bit matta.

I utrymmet framför matsalen hittade de först en krycka. Strax därefter fann de kryckans ägare. Han hade lyckats hasa sig halvvägs in på toaletten innan han överväldigades av röken och hettan.

En av de yngsta i styrkan kräktes mot en prydnadspalm sedan han sett hur det fortfarande pyrde i mänskligt kroppsfett. Nu var inte hettan lika överväldigande som innan, då vattenånga, het som om den kom från stenarna i ett bastuaggregat, fått det att svida i ansiktsskinnet.

Några minuter senare anlände polisen. Brandkårens insatschef Bertil Mattsson kunde konstatera att polisen verkligen tog händelsen på allvar. Inte nog med att jourhavande släpat upp kommissarie Vidar Falk ur sängen, de hade också lyckats väcka högste brandchefen Reidar Viklander. Han hade uniformen med alla insignier på sig. Med i skaran fanns en hop tekniker under ledning av Lars Haakon och ytterligare några män och kvinnor.

Är allting släckt? frågade Falk utan att ens hälsa på Mattsson.

Ja. Det är bara häruppe det brunnit ordentligt. På nedre botten handlar det om sekundära brandhärdar som var lätta att ta hand om.

Vidar Falk såg sig om. Brandmännen hade spolat in massor av vatten. Det bevismaterial som inte branden förstört hade med säkerhet släckningen spolierat.

Det är bra, sa han. Lämna kvar en bil och ett par man ifall nånting skulle flamma upp igen. Ni andra kan återvända till stationen. Vi tar över nu.

Brandplatsen – mordplatsen – fotodokumenterades noga.

Synd att de hann släcka helt, mumlade Lars Haakon. Jag hade gärna sett lite av brandförloppet.

Gör det du ska, Lasse, och gnäll inte över spilld mjölk, varnade Falk.

Haakon åstadkom en axelryckning. Han och Falk kände varandra sedan många års arbete tillsammans. Kommissarien menade inget illa. Han var också tagen av det inträffade och ville kanske mest vara ifred med sina egna funderingar, inte störas av ovidkommande önskningar. Den unge man som kräkts mot palmen var fortfarande alldeles knäsvag. Lars Haakon hjälpte honom nerför trappan och ut i friska luften. Pojken satte sig på stentrappan med ansiktet i händerna.

Intill ytterdörren kändes bensindoften mycket tydligt.

Haakon hade arbetat som tekniker länge. I många år hos Solnapolisen och när senaste organisatoriska ommöbleringen skedde blev Västerortspolisen hans arbetsgivare. Vidar kom också från Solna, en god vän med stor erfarenhet. För ett par år sedan hade han fyllt femtio. Lars Haakon var med på skivan och mindes att mitt i alltsammans blev Vidar kallad till ett mord. En flicka hade hittats strypt och våldtagen en bit från Pampaslänken. Han hade varnat Vidar för att åka, för de hade skålat och haft sig innan, men det var ont om folk. Gudskelov lyckades kommissarien, som då var tillförordnad rotelchef i Solna, undvika att åka fast för rattfylla. Mordet togs om hand av krim i Stockholm. De lyckades visst lösa det också.

Haakon stirrade ut i ingenting. Natten var ljummen, mörkret som sammet. På vägen där inne i dunklet stod hans bil. Det gick inte att köra ända fram medan brandbilarna fortfarande blockerade vägbanan i den korta allén. I skuffen hade han sina verktyg för brandutredning, mest skyfflar, små spadar och kvastar i olika storlekar.

Hur kan du ta det så lugnt? frågade den unge brandmannen plötsligt.

Jag är nog inte så lugn, svarade Haakon.

Men ni poliser är väl härdade förstås, sa pojken som om han inte hört svaret.

Haakon gjorde en grimas. Jo, visst var han härdad. Men aldrig härdad nog för att fatta vanliga medborgares uppfattning om kårens medlemmar. Poliser sågs ofta som samhällets sumpråttor och enligt den definitionen kunde de inte känna och tänka som de andra, de som inte var poliser och därmed intelligentare och mer empatiska.

Han kommenterade inte grabbens påstående med annat än en giftig blick. Toxinet uppfattades tydligen för brandmannen reste sig och gick utan ett ord.

Vid tretiden på natten hade polismännen ett scenario klart för sig. Några personer – det måste vara flera för att kunna kontrollera alla som fanns i huset – hade tagit sig in. De var troligen beväpnade. Avsikten var kanske att stjäla, men så hade någonting gått snett. Möjligen blev någon av dem igenkänd och så bestämde de sig för att ingen skulle få leva för att berätta om vad som hänt. Huset skulle brännas för att inte lämna ledtrådar till polisen.

Det var möjligt att de redan från början var beredda på ett sådant händelseförlopp. Inne i huset fann man två femliters bensindunkar och en grilltändare.

De var inga fullfjädrade mordbrännare, konstaterade Lars Haakon. Själva huset är av sten och sten brinner inte. De hällde det mesta av bensinen på människorna. Om de byggt upp brasor kring mer eldfängda saker hade elden fått ett helt annat förlopp. Då hade vi inte hittat mycket.

Du och teknikerna fortsätter, bestämde Vidar Falk. Vi andra åker till stationen och försöker utvärdera vad vi vet. Och vi håller kontakt. Så fort du får fram någonting värt att meddela så meddelar du det genast. Genast! Hör du det?

Då kriminalpoliserna återkom till Västerorts polishus på Sundbybergsvägen i Solna var det redan belägrat av pressfolk och journalister från TV och stans flesta radiostationer. Men de fick inget veta. Bilarna körde direkt ner i garaget och poliserna kom till sin våning utan att bli störda. Brandchef Viklander hade redan släppts av vid Brommaplan och fick ta taxi hem. Efter tio minuters paus för uppsnyggning samlades alla i konferenslokalen i anslutning till kommissarie Falks rum. Där stod redan två pumpor kaffe på värmeplattor och någon hade skaffat fram smörgåsar. Här slapp man de förkättrade kaffeautomaterna. Alla rotlar – också brotts- och personspaningsroteln som krim tydligen hette numera – hade ett eget kök sedan polisen övertog AMS gamla lokaler.

Vad vet vi nu då? sa Falk mellan andra och tredje tuggan. Hedman?

Jarl Hedman arbetade egentligen på spaningsroteln, men han och kollegan Gunilla Norberg hade funnits till hands.

Det kommer att bli ett jävla liv om det här ifall vi inte löser det fort som tusan, sa han. De döda tillhör alla familjen Kaplan. Som ni och hela världen vet var han industrimagnat, 71 år och satt i massor av styrelser. Han var en av dem som styrde våra liv, faktiskt. Hans hustru Hilda skulle fylla 70 om tre dagar. Det var hon som bränts sönder i rullstolen.

Vidar lade ifrån sig smörgåsen och bläddrade i sitt block. Där stod inget om Hilda.

Var hon invalid? undrade kommissarien.

Ja, efter en hjärtinfarkt för ett par år sedan. Det var en olycksdrabbad familj redan innan, fortsatte Hedman. Sonen Thomas åkte skidor en gång för mycket i Aspen, Colorado. Han gav sig ut ensam och när de hittade honom hade han krockat med ett träd och brutit benet. Det gick inte att rädda så han fick protes och måste gå med kryckor.

Mannen i badrummet, sköt Gunilla Norberg in. Han försökte tydligen ta sig undan det brinnande infernot och lyckades nästan, fast han var bunden och gick på kryckor. Enligt Haakon fann man hudremsor i närheten av honom. Han måste alltså ha ålat och hasat sig fram. Kanske för att ta sig ner i badkaret, fast dit kom han aldrig.

Falk nickade buttert.

Och kvinnan i sovrummet?

Vilhelmina Kaplan. Thomas hustru, sa Hedman lika buttert för han började känna hat mot förövarna och måste på något sätt undertrycka den känslan. Hon blev brutalt våldtagen, troligen av mer än en person, sedan ströps hon. Allt detta skedde medan hon var bakbunden.

Vi måste försöka tidsbestämma det här, menade kommissarie Falk. Brandkåren fick larmet 23.31 när en förbipasserande med mobiltelefon tyckte sig se något som liknade lågor i ett fönster. De var framme åtta minuter senare och samtidigt larmades vi. Jag har en känsla av att mördarna befann sig i huset rätt länge. Det stod mat kvar på bordet. Jag fattar det som att familjen hunnit fram till efterrätten när inkräktarna anlände.

Gunilla Norberg reste sig och hämtade en svart tygväska som hon ställt ifrån sig invid väggen.

Jag vet inte hur fort de åt, sa hon. Hela middagen tog kanske en timme att äta. I så fall bör mördarna ha kommit strax före nio, alltså 21.

Så sent? fräste Falk irriterat. Då har folk ätit för länge sedan och dragit sig tillbaka för att titta på Aktuellt. Det är ett sociologiskt faktum, Gunilla.

Inte i det här fallet, svarade Gunilla Norberg och lade något som liknade ett fotoalbum med röda skinnpärmar på konferensbordet. Jag hittade det här klippalbumet i en byrålåda i Thomas och Vilhelminas sovrum. Sedan blev jag inte utsläppt av tekniken så jag passade på att bläddra i det. Här finns en artikel i en veckotidning, publicerad för bara ett par år sedan. Enligt den höll man strikt på konventionen i familjens Kaplans hus. Man bytte om till middagen och den åts alltid prick klockan åtta, alltså 20.00.

Det kan stämma, sa Hedman. Alla var, så vitt jag kunde se, finklädda.

Vänta ett ögonblick nu, tyckte kommissarie Falk. Vem serverade? Om det var så förbannat högreståndsmässigt så måste de ha haft tjänstefolk. Ta reda på det!

Han såg på klockan och tillade:

Så fort folk har vaknat.

Klockan sex på morgonen var polishuset upp- och nervänt. Alla som inte var direkt inblandade i utredningen satt ändå i telefon. Morgon-TV i båda kanalerna ville ha någon som kunde kommentera det vansinniga som inträffat och mannen från radions Eko var mycket påstridig och ville ha en intervju med Vidar Falk. När han fick beskedet att det var omöjligt just då for han ut i hotelser.

Klockan åtta var det om möjligt ännu värre. Då belägrades de ansvariga av kommunpolitiker och tjänstemän som förklarade att morden på en samhällets stöttepelare och hans familj måste lösas och det genast.

Vidar Falk var glåmig och grå av sömnlöshet när han kallade till nytt sammanträde i konferensrummet. Nu hade också Lars Haakon kommit.

Vad har du? sa Falk.

Massor av pusselbitar. Några passar, de flesta inte, svarade teknikchefen. Vi fick besked att grinden var stängd när brandkåren kom dit. De måste klippa sönder en kedja med ett hänglås. Vi har hittat låset och på det finns fragment av ett fingeravtryck. I övrigt har vi säkrat fotspår och en massa annat inne i huset. Men det är av värde först när vi har något att jämföra med.

Fan! Politikerna hänger på mig som iglar. Nyss ringde man från justitiedepartementet. De mer eller mindre kräver av oss att göra något spektakulärt som lugnar allmänheten.

Tror de att vi inte kan klara av det själva? sa Haakon ytterst förvånad. Det är ett svårt brott, men troligtvis bara på ytan. Det är inte svårare att klara ut än vilket annat mord som helst. Fast statistiken säger ju att alla brott har blivit besvärligare att utreda.

Tala med kassan om varför, muttrade Falk. Tyvärr måste jag hålla med om att vi måste göra något extra. Jag vet bara inte vad än så länge.

Gunilla Norberg hade försökt få en syl i vädret en stund. Först nu märkte Falk att hon fanns där och ville säga något.

Ja, Gunilla.

Det var det här med tjänstefolk, förklarade hon. De har haft sådana som jobbat i trädgården. Den är ganska stor och jag tycker att den ser välskött ut. Nyss pratade jag med den nye trädgårdsmästaren. Han visste inte så mycket om rutinerna för han hade börjat för bara någon vecka sedan. Men han gav mig numret till damen som lagar mat och serverar.

Till saken, för helvete!

Hon heter Alice Melin och arbetar sena eftermiddagar. Nån slags halvtid. Frukost och lunch görs i ordning dagen innan och förvaras i kärl som kan värmas i mikrougn. Då är det inte lika strikt och konventionellt. Middagen tillagas och serveras – fram till efterrätten som ställs på en bricka i köket. Den brukade – Nu märkte Gunilla att hon talade som om alla fortfarande levde och kände att hon måste ändra tempus – Vilhelmina hämta in till bordet. Då hade Alice Melin redan gått. Mer kommer när jag hunnit resonera grundligare med henne mellan fyra ögon.

Bra … och förlåt om jag låter grinig.

Det blir bättre när du fått sova lite. För oss alla, tillade hon.

Falk blängde till men när han såg att alla log, Gunilla kanske mest, började han också skratta. Men han blev snabbt allvarlig igen.

Det var det här med att göra politikerna till lags, sa han. Är det någon som har det minsta lilla förslag så blir jag väldigt tacksam.

Nisse Bredberg tyckte själv att han mådde som en prins. Visst hade han fortfarande lite ont och haltade en smula efter incidenten för snart två år sedan. Det hade stått mycket om honom i tidningarna sedan han och den seriemördare han jagat fallit ner från Öhrströms pinne på Sergels Torg i Stockholm. De hade hamnat i ett brandsegel, men fallhöjden var så stor att seglet brast. Nisse hade tur, den andre hamnade underst. Mördaren klarade sig inte.

Nu var han äntligen tillbaka efter en lång sjukskrivning och, som sagt, han mådde som en prins.

Han hade just blivit befordrad.

Det kunde inte bero på att han blivit duktigare under bortovaron, men för ett par veckor sedan hade rotelchefen Bosse Hemström besökt honom i huset i Sundby och berättat att hans ansökan om att få bli kommissarie blivit godkänd.

Vilken ansökan? frågade Nisse förvånat.

Då hade Hemström bara gett honom ett brett leende.

Nu var han på jobbet igen och hade förväntat sig att få ett annat rum, ett som passade en kommissarie. Men därav blev inget.

Tydligen var han ingenting annat än en housenigger, en som skulle visas upp som kommissarie efter att