Arvsynd

By Veronica Sjöstrand

En laddad och tät thriller om hämnd, som rör sig från New Yorks lyxiga finanskvarter till den svenska landsbygdsidyllen – som är långt ifrån så fridfull som den verkar.

"Arvsynd" är fjärde, fristående delen i Veronica Sjöstrands serie om den egensinniga gärningsmannaprofileraren Althea Molin. Gillar du starka kvinnliga karaktärer och internationell spänning på hög nivå så är det här något för dig! I höst släpps ytterligare tre delar i serien: "Änglalik","Kretsen" och ”Ensamvarg”. "Kretsen" nominerades till bästa svenska kriminalroman 2009.

I "Arvsynd" blir dottern till en av USA:s mest framgångsrika entreprenörer – svenskfödde Mikael Starkenberg – kidnappad från hemmet på Manhattan. Mikael vägrar involvera polisen, så säkerhetsföretaget Modus och profileraren Althea Molin får uppdraget; hon har nyligen återvänt till New York efter några år i Stockholm. Då hör kidnapparen plötsligt av sig: ”100 miljoner dollar annars dör din dotter. Du har 10 dagar. Vi ska förstöra ditt liv. Tick Tack. Tick Tack.” Det blir startskottet till en intensiv kamp mot klockan som tvingar Althea tillbaka till Sverige, där obehagliga överraskningar väntar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 4, 2019
• ISBN: 9789178294473

Book preview

garageinfarten.

1

Det kändes som om jag hamnat i ett uppslag i Vanity Fair. Paret och hemmet framför mig var på alla sätt perfekt. Lynn, hustrun, satt på armstödet till den gigantiska ljusa tygsoffan. Jag kände igen henne från hennes Instagramkonto. Hon var en tidigare skådespelerska, nu mycket känd yogi med egen yogastudio, onlinekurser och retreats. Hon hade långt, svallande ljusblont hår och var tunn och graciös. Hon var dessutom något av en amerikansk kunglighet. Hennes familj grundade ett av USA:s största och mest prestigefyllda mediehus. Deras största tidning hade getts ut sedan 1921. Mikael, som satt intill henne i soffan, såg tilltufsad ut. Hans ena öga var igensvullet och han hade flertal stygn över ögonbrynet. Men trots det hade han den avslappnade, självsäkra charmen hos en man med oinskränkt makt och utseendet hos en nordisk asagud.

Jag hade valt mitt enda märkesplagg, en röd skjortklänning från Ralph Lauren, för att se snygg ut. Den kändes som en skrynklig säck i sammanhanget. Jag försökte dölja mina slitna, billiga pumps under fåtöljen och var intensivt medveten om mitt frissiga, lockiga svarta hår som aldrig gjorde som det blev tillsagt.

På kaffebordet mellan oss låg ett foto av deras dotter Astrid, 20 år. Hon hade blivit kidnappad tidigt på morgonen. Uppsliten från sin säng och försvunnen utan ett spår. På bilden utstrålade hon energi och styrka. Hon var klädd i trasiga svarta jeans, en svart t-shirt och hade en röd- och svartrutig skjorta knuten runt höfterna. Hennes armar var vältränade. Hon hade midjelångt spikrakt brunt hår och omsorgsfullt sminkade, intelligenta mörka ögon. Hon påminde om en ung Alanis Morissette. I handen höll hon en stor proffsig kamera.

Skulle ni kunna berätta med egna ord vad som hände i går? bad jag och öppnade min anteckningsbok.

Mikael lutade sig fram i soffan och vilade armbågarna på knäna.

En av bilarnas larm gick nere i garaget. Jag gick ner för att kolla.

Var någonstans var du när larmet gick? frågade Chris snabbt. Chris anlitades ofta som huvudförhandlare av Modus i kidnappningsfall. Vi hade stött på varandra åtskilliga gånger men hade aldrig arbetat ihop. Han var exmilitär. FBI. Harvard. Han hade gjort allt. Han var en kort man runt sextio år, med en kroppsbyggares axlar. Perfekt sittande kostym. Rakat huvud och välansat skägg, men han såg samtidigt otroligt sliten ut, med grådaskig hud och mörka ringar under ögonen.

Är det här ett polisförhör? frågade Mikael honom med ett tillkämpat leende. Jag uppfattade en snabb blixt av ilska i hans ögon.

Jag ser att du är frustrerad. Chris slog ut med armarna och log ett brett leende som var så avväpnande att det var omöjligt att inte smittas av det. Innan vi är klara kommer du tänka att Chris är en envis jävel, besatt av detaljer och frågor. Du kommer ha varit nära att avskeda mig flera gånger. Men det är min och Altheas noggrannhet som gör att vi kommer att få hem din dotter levande. Så jag ber dig att ha tålamod med oss.

Såklart. Jag är jävligt frustrerad, men du har rätt. Jag gör vad som helst för att få hem min Astrid, svarade Mikael.

Chris nickade och log. Han var varm och inlyssnande, men ändå absolut stenhård under ytan. Jag såg hur han hela tiden detaljstuderade Mikael och Lynn. Han repeterade sin fråga.

Så, du hörde billarmet gå igång i garaget. Var var du?

Jag satt på kontoret, på andra våningen, längst ut mot vägen.

Och var fanns resten av familjen vid det här tillfället?

Chris såg på dem med inbjudande blick. Han var onekligen bra. Som gisslanförhandlare arbetade man alltid två och två. En observerade och en pratade. På så sätt fångade man fler nyanser i språket. Funkade inte den ene i förhandlingen testade man den andra personen, eller växlade för att spela ut fler kort. Jag såg fram emot att jobba med honom. Jag hade massor att lära mig, kidnappningar var inget jag hade jobbat särskilt mycket med. Jag var egentligen tjänstledig från FBI för att skriva en bok om profilering. Men mellan lägenhetsjakt och oändliga timmars research började jag känna mig ensam och rastlös. Och jag hade ont om pengar. Så när min gamla chef Tom från privata säkerhetsföretaget Modus ringde i morse och frågade om jag ville ta ett kidnappningsfall tackade jag utan tvekan ja.

Lynn svarade Chris.

Jag sov. Jag hade ont i huvudet så jag gick och la mig tidigt i går kväll. Jag vaknade av att jag hörde fotsteg i trappan och gick ut i korridoren. Det var då jag såg dem.

Kan du beskriva dem? frågade jag och fick en ilsken blick från Chris. Jag bad om ursäkt med ett leende. Jag hade inte tänkt på att jag avbröt honom.

Det var två män. Jag såg inte så mycket. Hon drog handen genom håret och jag såg ett stort blåmärke på underarmen. De hade svarta kepsar och munskydd i svart, sådana där japanska i tyg. Och nitar, stora, taggiga. Kanske. Jag vet inte. Jag inbillar mig säkert. Hon slog armarna om sig själv och såg bedrövad ut.

Blåmärket på armen. Minns du när du fick det?

Hon tittade förvånat på underarmen.

Oj, nej. Jag tror jag trillade i trappen när jag sprang upp till vårt säkerhetsrum. Det var därifrån jag ringde till larmcentralen.

Modus skötte Mikaels säkerhet. Det var deras väktare och sjukvårdspersonal som hade varit på plats inom tjugo minuter.

Chris nickade och jag antecknade.

Vad hände med dig då, Mikael? frågade Chris.

Jag gick ner för att se vad som hänt. Så snart jag klev in på garagegolvet fick jag ett slag över bakhuvudet och stöp i golvet, svarade han.

Vad blev du slagen med? Något hårt?

Nej, jag tror det var någon av dem som slog mig med en armbåge eller liknande.

Chris såg fundersam ut och gav mig en snabb blick. Jag ringade in det sista, höll med honom om att det var en intressant detalj. De flesta brukade använda någon form av tillhygge. Om han bara använde kroppen var han definitivt bekväm med att ta till våld eftersom han var tvungen att kliva väldigt nära. Förmodligen var han också vältränad, för att vara säker på att kunde däcka en person bakifrån med bara ett slag.

Jag fick en spark mot revbenen. Tre är knäckta enligt läkaren. Sen flera kickar tills jag slocknade.

Berätta om gärningsmännen.

De var svartklädda. Mer hann jag aldrig se. Allt gick så fort.

Tystnad. Chris hade förmågan att vara helt tyst utan att på minsta sätt antyda att han stressade en person. Till sist tog Mikael till orda igen.

De var två. De pratade aldrig. De hade väldigt breda axlar. En av dem var betydligt kortare än den andra.

Kroppsbyggarstora eller simmare?

Mer simmare än kroppsbyggare. Smidiga.

Vilken typ av sko blev du sparkad med?

En känga tror jag.

Har ni och Astrid genomgått någon säkerhetsträning via Modus?

Ja, vid flera tillfällen.

Bra, då vet vi lite om hur hon kan reagera i sammanhang som det här. Så när såg ni mobilen? Chris nickade mot Iphonen som låg mellan oss på bordet.

Mikael rätade på sig försiktigt. Tog sig mot revbenen och grimaserade.

Jag vaknade till när sjukvårdarna kom. Lynn såg mobilen som låg på köksbordet. Och Teddies kropp.

Lynn satte instinktivt handen för munnen och blundade. Jag hade sett bilder på hunden i morse när vi fått vår första briefing för det här jobbet. En West Highland white. Uppnosig, klarögd och med lockigt vit päls. Halva huvudet var bortskjutet och den beige mattan färgad mörkröd av blod, blandat med hårtussar och hjärnsubstans. Med en heroisk insats lyckades jag låta bli att lyfta blicken och kika på fläcken på mattan bakom ryggen på Lynn. Varför sköt de hunden? Var de så fula av adrenalin att de inte hade koll på sina impulser? Eller var det ett medvetet val för att skrämma familjen?

Efter en lång stunds tystnad nappade Chris tag i mobilen och startade den. Det fanns en enda icke-standardapp på den. Instagram. Ett konto som hade skapats i Mikaels namn. Det kontot följde ett annat privat konto som hette Astrid. Första meddelandet var en svart bild. Bildtexten löd:

100 miljoner dollar för att få tillbaka din dotter. Annars förstör vi ditt liv.

Du har 10 dagar på dig. Ingen polis!

Chris nickade nästan omärkligt till mig. Han ville att jag skulle ta över.

Betyder texten något för er? frågade jag.

Jag såg att det blixtrade till i ögonen på Mikael. Chris lutade sig övertydligt framåt för att få Mikael att se på honom. Det funkade. Han kontrollerade sig själv.

Inget förutom det uppenbara. Men det finns så många galningar där ute. Personer som är avundsjuka och fyllda av hat. Personer som inte gillar våra produkter, våra tidningar. Mig. Vårt gränssnitt. Formuleringarna i våra användarvillkor. Det blev folkstorm nu senast när vi ändrade vårt operativsystem och vår möjlighet till tredjepartslösningar. Men det är ju bara affärer, inte någon personlig förolämpning! Vi måste ju leverera vinst. Våra aktieägare skulle aldrig acceptera något annat än det.

Mikael började bli upprörd.

Så många vill utnyttja oss, förnedra oss. Det är ingen ände på eländet. Konkurrenter som vill förgöra mig personligen. Modus har dokumenterat alla som hotat bolaget eller mig på ett eller annat sätt de senaste åren. Ni hittar garanterat avskummet som tagit min dotter där. Jag betalar vad som helst. Till er. Men inte en krona ska monstren som kidnappat henne ha. De kan inte göra detta ostraffat. De jävlarna kommer att ångra att de gav sig på mig.

Chris och jag nickade samtidigt. Jag noterade att han sa min dotter, inte vår dotter. Lätt egocentrisk. Men å andra sidan var det fullständigt normalt hos de unika affärsgenier som lyckats förändra världen lika mycket som han. Jeff Bezos, Elon Musk, Steve Jobs, Bill Gates … Mikael var en del av ett exklusivt sällskap som hade gjort avtryck i miljarder människors liv. Jag mindes första artikeln jag läst om honom. Den hade ett magnifikt fotografi taget av min mor där han såg ännu längre, ännu blondare och ännu vackrare ut än vad han var i verkligheten. The Modern Viking var rubriken till artikeln. Jag kom inte ihåg vilken tidning den publicerats i. Jag hade sett den i mammas ateljé, hon fotograferade mängder av kändisar. Jag trodde inte att Mikael skulle komma ihåg min mamma dock. Eller så gjorde han det, hon var rätt minnesvärd – en pytteliten koreanska. Lätt excentrisk och en oerhört skicklig fotograf.

I fall som detta är det mycket vanligt att förövaren är en person med nära koppling till familjen. Någon som har kunnat komma er in på livet, lärt sig era rutiner. Vi behöver få prata med dina närmaste kollegor, Mikael. Vi behöver också få prata med Astrids vänner och studiekompisar, sa jag.

Mikael såg bekymrad ut, men nickade.

Vi ordnar det. Men ingenting får läcka till press eller polis.

Det ska vi försöka undvika. Vi måste ta med oss mobilen för att göra en forensisk utredning på den. Vi kommer att klona den och ge den tillbaka till er så snart som möjligt. Både jag och Chris kommer att bära med oss en kopia vid alla tider på dygnet, så det ni ser på den här telefonen kommer vi också att se i samma ögonblick. Vi ska också försöka få igång en dialog med kidnapparna. Och snälla: svara inte på ert exemplar av mobilen.

Okej, Lynn nickade.

Angående lösensumman så skulle jag vilja be er tänka om. Kan vi få erbjuda dem en del av summan kanske? frågade Chris.

Absolut inte! De jävlarna kommer inte få en krona av oss, röt Mikael. Lynn såg chockad ut.

Lynn, skulle du kunna visa Althea Astrids rum så att vi kan börja bygga en profil på henne, bad Chris. Så kan jag och Mikael prata vidare. Jag misstänkte att han skulle försöka få Mikael på andra tankar om lösensumman.

Självklart. Den här vägen. Lynn reste sig. Jag slog ihop anteckningsboken och följde efter henne.

Hur är Astrid som person? Kan du beskriva henne för mig? frågade jag i trappan.

För första gången i dag log Lynn.

Hon är så stark. Så fylld av energi, idéer, liv! Hon är väldigt politisk. Engagerad i klimatet och feminist ut i fingerspetsarna. Det är så mycket driv i henne. Hon har praktiserat på The Daily och hon jobbar extra när hon kan.

Hon går på universitetet nu?

Ja. Hon studerar journalistik på Columbia University. Hon bor på campus under veckorna och här hemma på helgerna ibland.

Är hon i en relation? Har hon många vänner, eller några få nära? Hur ser hennes vänskapskrets ut?

Ingen relation just nu, vad jag vet i alla fall. Hon hade en väldigt rar pojkvän i många år, med de gled isär förra året när han började på ett universitet i England. Oxford om jag minns rätt. Hennes närmaste vänner är tre personer som hon känt sen de var små allihop. Det är en kille och två tjejer. De hänger alltid ihop hela gänget. Två av dem går också på Columbia.

Kan du skriva ner deras kontaktuppgifter så att vi kan prata med dem?

Absolut, men varför ... Lynn såg ärligt förvirrad ut.

Vi vill se om några nya personer kommit in i hennes liv på sistone, om hon ändrat sina vanor, känt sig hotad. Sådana saker.

Då förstår jag. Vad jag vet är svaret nej på alla frågorna, men hennes vänner vet säkert mer än jag. Hon har ett eget liv nu.

Hur är hennes mentala status och historia?

Lynns leende försvann.

Astrid har kämpat en del i sitt liv. I mitten av tonåren experimenterade hon med droger och hade en längre depression. Vi tog tag i det omedelbart och la in henne på ett behandlingshem. Sen hon började universitetet har hon blivit mycket mer harmonisk. Hittat sig själv.

Lynn öppnade en dörr i slutet av korridoren. Vi klev in i ett ljust rum. Stort nog för att rymma både säng, skrivbord och en soffhörna med tv. Det var snyggt, men intetsägande. Som om en inredningsdesigner hade köpt alla möblerna och ingen brytt sig om att göra det personligt. Jag såg att det låg en plånbok bredvid sängen. Jag ägnade en stund åt att söka igenom rummet. Jag behövde få en känsla för vem Astrid var. Men också för att se om där fanns något som kunde ge oss en ledtråd till vad som hänt. Hotbrev. Dagboksanteckningar. Vad som helst. Det var ett prydligt rum. Några gamla gosedjur på sängen. Michelle Obamas biografi i bokhyllan. Jag fick inte ut så mycket mer av det. Hon hade nog tagit med sig sina personliga tillhörigheter till studentlägenheten.

Lynn, vet du var Astrids dator och mobil skulle kunna vara?

I hennes rum på studentkorridoren sannolikt. Jag vet inte.

Kan du leta här är du snäll? Så kollar vi där.

Det ska jag göra.

Kanske hade hon lyckats få med sig mobilen? Vi hade försökt ringa och spåra den, men den var avstängd. Hade vi tur hade hon den med sig. Då skulle hon höra av sig till oss via den när