Urspårad

By Michael Katz Krefeld

Kriminalkommissarie Thomas Ravnsholdt, även kallad Ravn, är sjukskriven från arbetet på Köpenhamnspolisens specialenhet efter att hans sambo Eva blivit dödad under ett inbrott. Full av självförebråelser efter Evas död har Ravn flytt till sin gamla båt i Christianshavns kanal i centrala Köpenhamn. Där bor han tillsammans med hunden Møffe – en åldrande engelsk bulldogg med kroniska magproblem.
Ravn slits ur sin dvala när en nära vän ber om hjälp med att hitta en ung kvinna som är spårlöst försvunnen sedan ett par år. Sökarbetet tvingar honom tillbaka till hans gamla arbetsplats och ner i Köpenhamns undre värld. Allt pekar på att kvinnan sålts till den grovt kriminelle Slavros som driver ett bordellnätverk i Europa. När spåren efter kvinnan leder till Stockholm måste Ravn motvilligt ge sig iväg.
I en kapplöpning mot klockan försöker Ravn ta reda på om kvinnan fortfarande lever. Men hans arbete försvåras av en seriemördare som härjat i Stockholm under flera år. En sadist som lämnar sina offer på stadens bilskrotar, och som nu verkar ha hittat sitt nästa offer …
"Urspårad" är första delen i serien om den före detta kriminalkommissarien Thomas Ravnsholdt, som anlitas som privatdetektiv för att hitta försvunna personer.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 26, 2023
• ISBN: 9788728296615

Book preview

Michael Katz Krefeld

Urspårad

Översatt av Beata Ståhl

SAGA Egmont

Urspårad

Översatt av Beata Ståhl

Originaltitel: Afsporet (Ravn 1)

Originalspråk: danska

Copyright © 2013, 2023 Michael Katz Krefeld och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728296615

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

"Always the same theme

can’t you see

We’ve got everything going on.

Every time you go away

you take a piece of me with you."

Daryl Hall

Till min hustru, ljuset i mitt liv, Lis.

Prolog

Stockholm, 2013

I den gryende solens sken flög måsarna skriande efter varandra mot bilskrotens berg i Hjulsta. En gammal bulldozer körde iväg och avgasröret släppte ut fet svart rök som steg upp mot den klara himlen. I förarhytten satt Anton i en stor dunjacka med bilskrotens gröna logga på bröstet och en oljig lädermössa med öronlappar hårt nerdragen över öronen. I handen höll han en termosmugg med pip som han drack kaffe ur. Han såg trött ut bakom vindrutan, där han satt och lyssnade till popmusik på transistorradion. Borta vid närmsta berg av uttjänta motorblock och kasserade bildelar upptäckte han något som skärpte hans uppmärksamhet. Han lättade på gasen och ställde koppen på instrumentbrädan. När han fått stopp på bulldozern klev han ur förarhytten och fortsatte bort till bergets fot. Han gled med blicken mot toppen där en naken och smal kvinna stod med ryggen mot honom och tittade ut över skroten. Anton tog av sig ena handsken och tog upp sin mobiltelefon ur bröstfickan. Han slog snabbt ett nummer.

Den anorektiska figuren satt djupt nertryckt i skrotdelarna, till strax under knäna, som för att se till att hon inte blåste iväg. Huden stramade över de framträdande benknotorna och kroppen var vitkalkad, den kunde lätt förväxlas med marmor. Till och med kvinnans ögonglober var vitmålade och som en romersk staty stirrade hon tomt framför sig ut över de stora skrothögarna– Hej, det är Anton. Jag har hittat en till…

– Hittat vadå? sade hans chef tvärt.

– En av de vita änglarna.

– Är du säker?

– Jag står och tittar på henne just nu. Hon ser ur som de andra fyra… vad ska jag göra?

Det kom en djup suck i andra änden av luren.

– Vi får väl kontakta polisen… igen.

1.

Köpenhamn, 16 oktober 2010

Den fallfärdiga bilverkstaden låg mörk och öde. Bara surret från generatorn i hörnet avbröt den genomträngande tystnaden. Från en smal oljegrop i mitten av hallen kom ett svagt blåaktigt sken. Det låg en inspektionslampa i botten på gropen och glödde. Bredvid lampan hukade en naken kvinna på det skitiga cementgolvet. Hennes kropp var blåslagen och hon hade stora blodfläckar på armar och ben. I hennes långa blonda hår hängde klumpar av levrat blod som kom från ett öppet sår i tinningen. Längs ryggen och på skinkorna slingrade sig sår, som om hon nyss blivit piskad.

Masja spärrade upp ögonen och stirrade in i det fluorescerande ljuset från lampan på golvet framför henne. Hon kippade efter luft. Kände hur rädslan och adrenalinet återvände till kroppen. Varje muskel var på helspänn och hennes hals var sammandragen av törst. Långsamt försökte hon resa sig, men smärtan i underlivet hindrade henne. Hon hade ingen aning om hur hon hamnat i det här stinkande hålet. Hela hennes kropp gjorde ont och hon kunde inte tänka klart. Hon försökte att resa sig upp igen, kom halvvägs och stödde sig mot den kalla fuktiga cementväggen. Temperaturen i lokalen närmade sig fryspunkten och hon skakade av köld. Längre bort i gropen låg en liten klädhög. En röd sidenklänning, ett par stringtrosor och ett par bruna mockastövlar. Hon kände igen allt. Det var hennes. Någon hade slitit dem av henne. Men hon kom fortfarande inte ihåg under vilka omständigheter. I samma ögonblick hördes slamret från en dörr som öppnades längre bort i lokalen. Masja reste sig sakta. Nattluften trängde in genom den öppna dörren och dämpade för en kort sekund den kväljande doften av olja. Hon ställde sig på tå för att precis kunna titta upp över kanten på oljegropen. Flera gestalter närmade sig. De rörde sig i riktning mot henne. Tre korta mellan två breda. De korta gestalterna beordrades gå nerför den lilla trappan till oljegropen. Masja böjde sig ner efter sina kläder och försökte skyla sig med klänningen. Hon tittade på flickorna som kom ner till henne. De var i hennes egen ålder, inte mer än 18-20 år. Smala slaviska tjejer. Den som gick längst bak vinglade osäkert på benen och var tydligt påverkad. De två andra höll beskyddande armarna om varandra medan de kved och bad. Masja kände igen bönen. Det var samma ortodoxa ramsa som hon själv vuxit upp med. Hon förstod lite av ordväxlingen mellan flickorna som pratade ryska.

– Vi kommer aldrig härifrån… aldrig härifrån, grät den yngsta av dem.

Masja försökte säga något men hon hade tappat rösten och det skar i halsen när hon försökte prata.

– Vilka… är… ni? stammade hon. Vad är det här för ställe?

Flickorna hörde inte på, de bara klamrade sig fast vid varandra. Masja tittade upp mot hallen men hon kunde inte längre se männen som fört ner flickorna. Hon drog snabbt på sig klänningen som var fläckig av olja och blod. Sedan trängde hon sig förbi flickorna, bort mot trappan som gick upp ur gropen. Hon måste härifrån! Nu!

Samtidigt öppnades dörren igen och fem män kom in. Lysrören som löpte längs oljegropens kant tändes. Masja stelnade till som ett vilt djur framför ett par billyktor. Hon försökte blända av ljuset med handen, men det kom från alla håll. Instinktivt kröp hon tillbaka ner till de andra flickorna. Över dem tronade de fem männen. Deras andedräkter samlades i ett tjockt moln kring dem i den iskalla hallen och fick dem att se ut som drakar. Masja hörde att en av dem pratade ryska. De andra kunde hon inte tyda. Hon gissade på albanska eller serbiska, något i den stilen.

– Hon där! dånade en röst i mörkret. Henne har vi redan knullat!

Masja kände igen rösten, kände igen det raspande ljudet när han talade, som när han stönade. Det var han som lett de andra – han hade styrt våldtäkten. Han som svingat bältet. Hennes ben skakade och det var som om hon inte längre fick någon luft.

– Hjälp mig, mumlade hon, hjälp mig, Igor… Hon föll ner på cementgolvet i den mörka djupa gropen.

2.

2 dagar tidigare

Ragnar Bertelsen satt på hotellsängen och tittade på en liten tv som hängde på väggen mitt emot. Han var i 55-årsåldern. Håret var tunt men kompenserades av en frodig hårväxt på bröstet och ryggen. Runt midjan hade han en badhandduk med Radissons logga och den var åtstramad i midjan i ett försök att dölja omfånget av hans stora mage. Ragnar smuttade på ett glas prosecco.

– Det är ganska imponerande…, sade han på klingande norska medan han fortsatte titta på nyhetsinslaget som trollband honom. Helt otroligt, upprepade han för sig själv.

Toalettdörren öppnades och Masja kom in i rummet. Hennes nakna kropp med smala höfter och små bröst glänste av den återfuktande kräm som hon precis hade smort in sig med efter duschen. Ragnar slet sig från skärmen ett ögonblick och sneglade på hennes rumpa när hon plockade upp ett par svarta stringtrosor från golvet.

– Det är helt fantastiskt.

Masja vände sig om och Ragnar tittade bort.

– Vad då? frågade hon och tog på sig trosorna.

– Gruvarbetarna i Chile! De har varit instängda i en gruva i över två månader, men nu har räddningsteamet äntligen lyckats få ut dem. Jamen, är det inte helt otroligt? Han pekade på tv:n med sitt glas. CNN visade korniga bilder från Chile där de befriade gruvarbetarna poserade tillsammans med räddningsteamet och landets president.

– Och de har varit instängda, säger du?

Ragnar rynkade på ögonbrynen.

– Ja, men bara de som har solglasögon på sig. Det har varit på nyheterna hela hösten. Har du inte hört talas om det här?

– Jag tittar inte på tv, jag tycker om att läsa böcker.

– Jaså? Ragnar såg skeptiskt på henne. Det hade jag aldrig kunnat tro.

Masja ryckte på axlarna och slank ner i en mörkröd klänning.

– Men varför har de solglasögon?

– För att deras ögon vant sig vid mörkret under jord. Nu är ljuset här uppe alldeles för skarpt för dem. De skulle få allvarliga ögonskador om de inte hade på sig solglasögon.

– Min kille har precis likadana. Han är helt crazy i dem. Det är Oakleys Radarmodell. Innan dem hade han M-frame och Jawbone. Alla är svindyra, men det är han värd, säger han.

Ragnar förstod uppenbarligen inte vad hon pratade om, men han nickade vänligt innan hans blick letade sig tillbaka till skärmen.

Hon hittade sin svarta kuvertväska på det runda bordet vid panoramafönstret och ställde sig för att betrakta utsikten från 16 våningen. Trafiken hade tilltagit över Langebro mot Rådhusplatsen. På sidan mot Christianshavn gnistrade tornet på Vor Frelsers Kirke i eftermiddagssolen. Igor hade tagit med henne dit på deras första dejt för snart tre månader sedan, men tornet hade varit stängt den dagen och han hade inte tagit med henne dit igen. Det var faktiskt länge sedan de gjorde något tillsammans, men i kväll hade han lovat att de skulle äta sushi. Det var lite festligt.

– Vi ses, älskling, sade hon och vände sig om.

Ragnar reste sig från sängen.

– Får jag fresta fröken med ett glas champagne?

– Nej, tack. Kanske nästa gång. Hon stod redan vid dörren.

– Får jag ringa dig igen?

– Självklart, svarade hon. Du har varit super cute.

Ragnar kom fram och öppnade dörren för henne. Hon gick ut i korridoren.

– Och du var … fantastisk, sade han med ett leende som visade att han menade det. En liten farvälkyss?

– På kinden, svarade hon och lutade sig fram mot honom och vände kinden till.

Ragnar kysste henne mjukt.

– Vi ses, Karina.

Masja gick bort till hissen och tryckte på knappen.

Hon log kort mot Ragnar innan hon gick in. På väg ner räknade hon pengarna som han gett Karina för den lilla åkturen.

Karina var hennes professionella namn. Det lät tillräckligt danskt för att dölja hennes litauiska påbrå. Kunderna brydde sig egentligen inte om varifrån hon kom, bara hon levererade varan. Och det gjorde Karina. Till alla som betalade 1700 danska kronor och uppåt för en timmes eskort. Alla nallebjörnar som väntade på olika hotellen. Men inte Masja. Masja hade en pojkvän som hette Igor, och han väntade på henne nere i lobbyn.

3.

Masja och Igor korsade den halvtomma parkeringsplatsen framför hotell Radisson. Hon försökte i sina höga klackar hålla jämna steg med hans långa kliv. Igor rörde sig som en hiphopgangster, även om han ursprungligen kom från Sankt Petersburg. Han vaggade från sida till sida med spända muskler och solglasögon i pannan – en stil som inte kom från en tuff uppväxt i orten utan var direktimporterad från MTV.

– Fan vad torr jag är i halsen, sade han och sneglade bakåt på Masja. Han höll sin telefon mot örat och väntade på att någon skulle svara. Jag har inte ätit något annat än jordnötter. Han pekade på hotellet och baren där han suttit och väntat.

– Älskling, jag har ju sagt att du inte behöver skjutsa mig, sade hon.

– Vem ska då skydda dig?

– Jag klarar mig själv, de där gamla nallebjörnarna är ofarliga.

– Jag hatar dem, mumlade han. Du är alldeles för fin för dem.

I samma stund hördes en röst i andra änden av luren och hans uppmärksamhet riktades mot telefonen. Han presenterade sig på ryska – sade att han var redo och tackade för förtroendet man visat honom. Han upprepade hur tacksam han var över att få vara med. Masja märkte hur ödmjuk han lät, vilket var ganska ovanligt för Igor.

Han tog fram bilnycklarna ur fickan på sin svarta läderjacka och tryckte på knappen. Det hördes flera höga pip från en svart BMW 320i med bakspoiler och blanka 18" fälgar. Igor avslutade samtalet och satte sig bakom ratten.

– Vem var det? frågade Masja och stängde bildörren.

– Ingen särskild, bara business, snäste han, lutade sig över henne och öppnade handskfacket. Där låg en hög Wunderbaums. Han tog fram en ny doftgran och bytte ut den som hängde i backspegeln. Masja hatade den syntetiskt kväljande doften av Grüner Apfel och höll för näsan.

– Jag har tänkt på en sak, apropå… business, sade hon.

– Ja, baby? sade han frånvarande. Han slog ett nytt nummer på telefonen och startade bilen.

– Jag funderar på att sluta. Jag vill inte göra det här mer. Jag vill göra något annat.

– Är det sant? Varför då?

Hon tittade sårat på honom.

– Jag trodde att du skulle bli glad. Du tycker ju inte heller om… om det jag gör.

Han ryckte på axlarna och satte telefonen mot andra örat.

– Jag lägger mig inte i, sade han till henne. Jag förstår. Förstår att du vill tjäna pengar. Jag dömer ingen, det vet du, baby. Det är ditt call.

– Pengar är inte allt. Vi klarar oss med mindre.

Han brast ut i ett kort hånskratt.

– Pengar är allt i den här världen. Du är ingenting utan pengar, folk pissar på dig. Believe me. Hej, Janusz, vad sade du? sade han i telefonen. Du kan aldrig gissa vad… Jag är inne! Gubben låter mig vara med och spela. Det är helt sjukt.

Medan de körde från Amager mot Christianshavns torg berättade Igor för Janusz om pokerspelet som skulle äga rum på kvällen. Det var på Kaminskijs ställe. Det kallades Kungasviten, där de mest priviligierade fick lov att sitta med till bords. Dit riktiga storspelare kom. Inte fånarna från online-turneringarna som bara satt och plockade med sina marker. Det här var spel med gammalt balkanfolk. Sådana med stora mängder cash och ännu större näsor, men inte så mycket till pokerface. Igor berättade att han kämpat i flera månader för att visa Kaminskij att han kunde vinna så att gubben skulle få sina 28 procent av överskottet.

– Du kan lita på att jag är en player, sade han och skrattade.

Masja tittade på honom efter att han lagt på. Han log saligt.

– Ska du spela ikväll? frågade hon spetsigt.

– Ja, baby. En superchans.

– Vi skulle ju äta tillsammans. Sushi. Du lovade.

Han drog djupt efter andan.

– Det är en stor chans.

– Men du lovade?

Ljuset slog om till rött och Igor bromsade in. Sedan vände han sig mot henne och tog av sina Oakleys. Han såg på henne med sina mjuka bruna ögon. Gav henne samma beundrande blick som när de träffades för tre månader sedan. Samma blick som fått henne att smälta.

– Du vet väl att du är viktigast i världen för mig…

– Vi hade bestämt, sade hon och trutade med munnen.

– Jag ska gottgöra dig, men jag kan inte missa den här chansen.

– Men jag har ställt in massa saker för vår skull.

– Baby, jag gör det här för oss. Det är ett viktigt game. Fullt med gamla rika nallebjörnar, redo att plockas. En av oss måste ju tjäna pengar. Han log, skruvade upp charmen. Vi firar i morgon, jag lovar.

– Jag vill inte fira, jag vill bara vara tillsammans.

– Jag med, baby. Jag med. Han tog tag i hennes haka, tvingade upp den med mjukhet och kysste hennes läppar. Hans skägg, som var rakat som ett tunt streck kring munnen, kittlade henne försiktigt. En bil bakom dem tutade otåligt och signalerade att det blivit grönt ljus. Igor fortsatte oberörd att kyssa henne och smekte hennes kind. Hans fingrar luktade Grüner Apfel, men det brydde sig Masja inte om.

4.

Klockan var 03.30 och de fyra spelarna hos Kaminskijs hade spelat Texas hold´em i över fem timmar. Staplarna med marker hade böljat jämnt fram och tillbaka, men nu började en tydlig bild börjat utkristallisera sig. De största staplarna stod framför Igor och Lucian, en fetlagd medelålders serb i kamouflagebyxor och hawaiiskjorta. Det var bara en fråga om tid innan de två andra spelarna, Milan och Rastko, förlorade. Det luktade svett och cigarettrök i det lilla rummet men också av en rödbetssoppa som Kaminskij försiktigt rörde i där han stod i ett litet pentry bakom dem. Åkte man ut fick man soppa som en klen tröst för förlusten, så var det hos Kaminskij.

Från lokalen bredvid hördes skrik från gästerna som följde en fotbollsmatch i en östeuropeisk liga på tv. Till Kaminskij kom gästerna för att titta på sport, spela kort, dricka och ordna sina affärer – affärer som inte tålde dagsljus. De flesta av gästerna kom från länder kring Kaukasus, Belarus, Ukraina och de baltiska länderna. Alla gamla stater. Det hade gett stället, som i själva verket var en nedlagd frisörsalong på Colbjørnsensgade, smeknamnet lilla Sovjet. Säkerligen också på grund av att Kaminskij, med sin breda mustasch och sitt oberäkneliga lynne, var skrämmande lik gamle Stalin.

Milan torkade av sina svettiga handflator på skjortan innan han puttade fram sina sista marker till mitten av bordet. Han sneglade på soppan, som om han redan visste att den här omgången var hans sista.

– Vilken grej med alla gruvarbetarna de fick upp…

Rastko satt mitt emot honom. Han kliade sig i sitt stora gråsprängda skägg och gäspade.

– Om inte alla är bögar och har knullat varandra måste de vara ordentligt kåta efter två månader i det där hålet.

Milan skrattade och lutade sig bakåt i stolen.

– Ska du vara med, Igor?

Igor nickade och höjde insatsen med 500 euro. Genast såg han en liten ryckning vid Lucians öga. Liten, men den hade varit där. Den här handen var hans, oavsett hur mycket Lucian höjde insatsen. Vilket jävla spel det här var, mycket bättre än förväntat. Under kvällens gång hade Igors pott blivit större och större, och han hade flera gånger haft lust att vända sig om mot Kaminskij för att få en uppskattande blick, men motstått frestelsen.

– Jag hörde att både älskarinnan och frun väntade på en av gruvarbetarna när han kom upp. Kan ni föreställa er hur mycket skit han måste fått? Milan skrattade så att hela kroppen skakade.

– Han hade nog lust att hoppa rakt ner i gruvan igen, sade Rastko.

Lucian lade sig och kastade ilsket korten ifrån sig.

– Ska vi spela kort eller sitta och tjattra som kärringar?

Igor vände på sina kort och visade sina två nior, som tillsammans med den tredje på bordet, bland de gemensamma korten, var mer än tillräckligt för att säkra segern. Han skrapade ihop markerna. Rastko och Milan var hänvisade till soppgrytan och det var bara Igor och Lucian kvar.

De spelade i en timme till utan att markerna bytte ägare på allvar. Igor låg bara 1000 euro över Lucian, vilket inte var tillräckligt för att han skulle kunna pressa spelet till ett avgörande. Trots att överskottet framför honom var stort kände han sig frustrerad. Lucian var slutkörd, sliten efter alla timmar och han hade blivit lite för full på slivovitsen och lite för skelögd av drina-cigaretterna som han puffade på utan uppehåll. Han såg ut som ett lätt byte, men hittills hade han varit vaken nog för att inte falla i någon av fällorna som Igor riggat under spelets gång.

När nästa hand delades ut kunde Igor se direkt att Lucian hade fått något han kunde använda. Med två knektar på bordet var det inte svårt att räkna ut att han själv satt med en av de kungliga på handen. Lucian höjde insatsen och puttade in hälften av sina marker. 10 000 euro. Igor ville pissa på Lucians knektar, själv satt han med två damer, i hjärter och spader.

– Jag är med och höjer med 10 lakan. Igor höll med sträckt arm fram sina marker och lät dem regna ner över de andra, så att de studsade runt på bordet.

– Sluta kasta marker, fräste Lucian.

– Jag gör vad jag vill med mina marker, svarade Igor i ett försök att provocera Lucian. Effekten lät inte vänta på sig. När Igor la River-kortet, som var klöver kung, sköt Lucian in alla sina marker i potten. Han tog fram sin plånbok och slet fram sedlar.

– Jag höjer insatsen, så att du lär dig veta hut, din snorvalp!

Det blev helt tyst. Igor vände sig mot Kaminskij som slutat helt att röra i grytan. Alla visste att man inte tog med sig pengar och att man aldrig lade något av värde på bordet. Man ville inte sätta Kaminskij i en pinsam sits, om snuten mot förmodan skulle dyka upp. Kaminskij gned sig i mustaschen. Betraktade Igor som log självsäkert.

– Spela klart, sade han. Sedan fortsatte han röra i den blodröda soppan.

Igor vände sig mot Lucian som satt med korslagda armar.

– Lek du med dina marker, så länge du har dem, sade Lucian triumferande.

Igor puttade in hela sin hög. Lucian kunde inte lura honom. Det var inte kungarna han hade. Lucian samlade på knektar. Det var på dem han hade höjt insatsen till en början. Samma knektar som inte var värda ett skit i jämförelse med Igors damer. Det hade nästan gått för lätt. Även utan Kaminskijs andel var det mer pengar än han någonsin vågat drömma om att vinna. Tillräckligt för att byta ut bilen och köpa ny platt-tv. Han kunde ju för fan strunta i tv:n och byta lägenhet i stället.

– Du kommer bara halvvägs med den insatsen, muttrade Lucian.

– Resten är ett telefonsamtal bort, svarade Igor och lutade sig fram över bordet. Jag springer inte runt och kastar cash som en turk. Men jag är god för det som ligger i den där mullvaden. Han nickade mot Lucians slitna plånbok.

Lucian tittade på honom med simmig blick, sneglade lite på Kaminskij som såg på dem med dyster min.

– Jag tror dig. Vad har du? muttrade han.

Igor log.

– Den där kungen hjälpte dig inte. Han petade på kortet som låg mellan dem på bordet. Inte när du samlar på knektar. Får jag introducera dig för mina flickor. Han vände upp sina kort.

– Med systern på bordet blir det inte heller en dum trekant, eller hur?

Lucian kisade mot korten och nickade erkännande. Sedan torkade han av sin svettiga panna med handryggen och lutade sig över sina kort.

– Du har rätt om knekten, det var bra att ha honom på handen. Han vände på kortet och visade klöver knekt. Tillsammans med sin pappa, klöver kung, klöver tio och nio var han redo att utföra mirakler. Han log vemodigt. Vet du vad oddsen är att jag har hans mamma, klöver dam? Vet du vad oddsen är för en royal straight flush?

– Självklart, svarade Igor och log. En på sextusen eller något liknande. Inte de bästa oddsen.

Lucian nickade och tog fram sitt kort.

– Det måste göra mig till den lyckligaste mannen i världen. Lyckligare än de där skitiga gruvarbetarna som alla hyllar, eller hur?

Igor ryckte på axlarna.

– Vi får se.

– Vi får se, upprepade Lucian och vände på kortet.

Igors värld rasade. Allt runt omkring honom försvann. Allt som fanns var klöver dam som lyste i hans ansikte. Han stirrade på kortet. Han kunde inte andas, bara kände hur allt inom honom drogs samman. Det kändes som att han skulle dö. Eller så var det bara det han hoppades. Just nu skulle det vara en befrielse.

– Bra att du har öppen mun, min vän, för nu det är dags att äta soppa, sade Lucian.

De två andra serberna kom fram till bordet. Tittade på korten.

– Fy fan, sade Milan. Vilket hand. Vilket spel. Vad ligger på bordet? Han synade snabbt markerna och alla eurosedlar som låg ovanpå. Sedan log han mot Lucian.

– Respekt, du har vunnit 30 000 euro, och du, min vän … Han klappade Igor på axeln. Du ska ringa ditt dyraste samtal någonsin.

– Jag… jag…, stammade Igor. Han försökte le, men han kunde inte andas. Jag var nog lite för snabb.

– Vad menar du?

Han såg på Lucian.

– Jag har såklart en del, självklart har jag det, men… Han slog ut med armarna mot alla marker som om han bad om förståelse.

De tre serberna tittade iskallt på honom.

– Menar du att du inte kan betala?

– Det mesta av det, men…

– Det mesta räcker inte, sade Milan.

– Nej, det räcker inte, fyllde Rastko i.

– Kanske föredrar du en serbisk manikyr? Lucian plockade fram en liten rostig sekatör ur fickan och dunkade ner den på bordet. Det blir ganska svårt för dig att spela utan fingrar.

Igor såg i panik på saxen. Han sköt sig bort från bordet och skulle precis resa sig, men Milan var över honom direkt och pressade ner honom i stolen.

– Inte så bråttom, du.

– Lägg bort den där, hördes det från Kaminskij bakom dem. Han lade ifrån sig soppsleven och skruvade ner gasolbrännaren. Sedan gick han bort till bordet. Lägg bort den där genast.

Lucian tittade på Kaminskij som stirrade tungt på honom. Långsamt lade han ner sekatören i fickan.

– Jag vill bara ha mina pengar, inget annat.

– Igor skaffar fram pengarna. Man kan lita på honom, annars skulle han inte sitta vid mitt bord. Förstått?

– Självklart, Kaminskij, sade Lucian utan att titta upp. Han lade armarna i kors. Ursäkta mitt temperament. Jag vill inte vara respektlös, det vet du.

– Hur mycket har du, grabben?

Igor tittade ner i golvet.

– Kanske 40 000… danska.

Lucian såg frågande på Milan som skakade på huvudet.

– Inte alls tillräckligt, inte alls.

– Du har 24 timmar, annars… Lucian höjde högra handen och klippte med fingrarna. Snap snap.

5.

Christianshavn, 2013

Everytime you go away ekade från jukeboxen på Café Havodderen. Det var fredag kväll och det gamla värdshuset som låg precis vid kanalen hade blivit hippt igen och det var fullsmockat med festande gäster. På Havodderen kunde man dricka öl för tjugo spänn, lyssna på gamla plattor på jukeboxen, tjata om nästa omgång eller sitta och kyssas ostört i hörnen.

När de sista tonerna av Daryl Hall ebbade ut reste sig Thomas från barstolen. Han vinglade innan han återfick balansen. Sedan signalerade han till Johnson bakom disken att han ville ha en omgång till. Thomas drack Jim Beam i shotglas och Hof på flaska.

– Har du inte fått tillräckligt nu, Ravn? mumlade Johnson.

– Har inte ens börjat än.

Johnson höjde på ögonbrynen men tog beställningen.

Han hade precis fyllt sextio, var bred som en oxe med tatueringar över båda armarna. Det gick inte att se vad de otydliga bilderna föreställde eftersom de var från hans unga dagar som värnpliktig matros på kungaskeppet Dannebrogen.

Thomas trängde sig förbi ett par gäster och fortsatte fram till jukeboxen, en gammal Wurlitzer, som hade stått där så länge han kunde minnas. Han fumlade efter några mynt i jackfickan medan han slängde ett öga på fotografierna som hängde ovanför. Signerade svartvita porträtt på några av alla konstnärer och musiker som hade besökt Havodderen. Gasolin’, Lone Kellermann, Clausen & Petersen, Kim Larsen och så Thomas personliga favorit Mr. D.T. med svartmålade naglar, mjuk hatt och vit smoking. Thomas stoppade en femma i jukeboxen. Han behövde inte ens titta på knapparna för han visste precis vad han ville höra. F-5. Take it away, Daryl. Det karaktäristiska ljudet av metronomen och den elektriska elorgeln satte igång. Bakom honom hördes burop från några