Min gyllene väg från Samarkand

By Jascha Golowanjuk

"Det är nog ytterst få människor, som kan exakt ange den timme i livet, då deras barndom slutade och ett nytt skede tog vid. Jag kan det emellertid. För mig skedde det vid tretiden den sista maj 1917 i Saratov."Jascha Golowanjuk är bara elva år gammal när han plötsligt befinner sig mitt i ryska revolutionens skottsalvor på gatorna i Saratov. Han är långt hemifrån, familjen finns i Samarkand och själv är han som musikstudent inackorderad hos en judisk kvinna. Nu är det slut med det. I kaoset tvingas han vända ut och in på plånboken, och lita till vuxna människors förbarmelse, för att på något sätt kunna ta sig hem. Resan blir ovanligt lång – nio dagar i ständig kamp mot flyende folkmassor, törst och hunger. När Jascha till slut får se sin far är det som om alla världens problem försvinner för ett ögonblick. Men snart ska familjen tvingas påbörja den verkliga flykten. Snart ska även Samarkand bli honom ett minne blott. "Min gyllene väg från Samarkand" är en självbiografisk roman om författaren Jascha Golowanjuks flykt från Ryssland, i samband med den ryska revolutionen. Boken, som även är hans debutroman, hyllades av Prins Wilhelm när den år 1937 gavs ut för första gången. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726967395

Book preview

Revolutionen avslutar min barndom

Det är nog ytterst få människor, som kan exakt ange den timme i livet, då deras barndom slutade och ett nytt skede tog vid.

Jag kan det emellertid. För mig skedde det vid tretiden den sista maj 1917 i Saratov.

Jag gick med min fiol under den ena armen och en packe noter under den andra på väg till konservatoriet, där jag studerade. Dagens uppgift var Mendelssohns violinkonsert — utantill. Min lärare var mycket sträng, och jag var ganska orolig, för uppgiften var sannerligen inte lätt för en elvaåring. I mitt huvud klingade konsertens final om och om igen, och jag förmodar att jag vandrade fram mest lik en sömngångare.

Plötsligt väcktes jag till medvetande av ett skott och hörde ett visslande, pipande ljud, som ven förbi mitt öra. Det skottet och det ögonblicket avslutade min barndom.

Instinktivt drog jag ner huvudet mellan axlarna, och då det första skottet omedelbart följdes av en oavbruten rad nya, gjorde jag som alla andra på gatan — utan att se mig om började jag springa för livet och störtade iväg med en folkmassa, som jagade fram i dödsångest och flydde likt skrämda får för schakaler.

Till en början fattade jag inte innebörden av det som skedde. Jag visste, att mitt fosterland Ryssland låg i brinnande krig med Tyskland, men inte kunde det väl vara tyskarna, som nu tågade in i Saratov?

Det var nästan omöjligt att röra sig i den sjudande virvel av människor, som paniken jagade gatan framåt. Vart skulle man ta vägen? Vart skulle man fly undan döden och de visslande kulorna, som oavbrutet ven oss om öronen? Strömmen brusade in på Tyska gatan, och medan folk till höger och vänster gömde sig i portar, källare och prång, bars jag som på en våg av människor fram mot konservatoriet, som jag nu såg skymta framför oss. För mig var byggnaden kär och välbekant. Jag hade med oro tänkt på den för ett ögonblick sen, men just nu betydde den för mig säkerhet och räddning undan döden.

Vid konservatoriets port upptäckte jag en äldre kamrat, som stod och vinkade till mig. Det var en hygglig men talanglös pojke, som vår professor döpt till manren med tennögonen, därför att hans ögon alltid vidgades av den mest ohöljda förskräckelse, när professorn fann sig föranlåten att klandra och kritisera hans spel, och det hände dagligen. Men så stora och runda av fasa som hans färglösa ögon just i detta ögonblick var hade jag aldrig förut sett dem.

En kvinna sprang framför mig. Plötsligt föll hon utan ett ord ner framför mina fötter som en oformlig säck. Jag hoppade över henne och rakt i famnen på min kamrat, som slog armarna om mig så hårt att jag inte kunde andas. Ännu i denna stund vet jag inte om det var mig eller sig själv som han ville skydda. Min blick föll på ett stort plakat på porten: Stängt, läste jag. Jag frågade min kamrat, vad detta skulle betyda, men han svarade inte — hans runda, skräckfyllda ögon var fästade på en plantering i närheten av oss. Det var därifrån skotten kom, och där upptäckte jag skyttarna — en skara soldater, vars gevärssalvor nu i det närmaste hade sopat gatan ren. Kulorna ven oavbrutet kring oss. Plötsligt kände jag hur min kamrats famntag omkring mig slappnade. Jag såg upp mot hans ansikte. Hans mun var vidöppen, men inte ett ljud trängde över läpparna, och hans ögon var lika uttryckslösa som alltid. Men mellan dem upptäckte jag ett litet runt hål, sort som en tioöring. Han hasade sakta ner på marken, och när hans huvud föll ner mot bröstet upptäckte jag, att hela hans bakhuvud var bortsprängt. Det var en dumdumkulas verk. Jag tappade mina noter av fasa.

Döden hade bokstavligen hållit mig i sina armar men släppte sitt grepp. En svärm av kulor susade förbi mig och påminde mig om att nu var det min tur. Jag vet inte, hur jag fick kraft i mina förlamade ben att rusa över gatan mot en öppen port, som jag varsnade som i dimma. Jag ramlade in bland ett trettiotal människor, alla dödsbleka och lika utom sig av fasa som jag. En kraftig arm grep mig så hårt att det gjorde ont, och en gammal kvinna släpade mig in på gården, där hon föll ner på en tunna med mig i sin famn. Du himmelske fader, detta är revolutionen! och hon skakade mig i armen och tillade strängt: Maltjik (lilla gosse)! Vad gör du ute på gatorna, när djävulen är lös? Du skulle vara hemma och be dina böner i stället!

Jag talade om för hene, hur nära jag varit döden, och att jag förlorat min kamrat med tennögonen. I förrgår gav han mig ett porträtt av Ysaye, och nu ligger han utan bakhuvud framför konservatoriets port. Är det inte hemskt nog att vara tvungen att spela skalor och etyder för sin professor — ska man nu också bli ihjälskjuten och aldrig mer få se mamotsjka och papotsjka i Samarkand? Tror tant att det är tyskarna som har tagit Saratov? Jag kan tala lite tyska också. Bitte sehr, liebes Fräulein! Guten Tag, auf Wiedersehn, Lausbube! Tror tant de ska hålla på så här hela dan?

Hål mun, din dumbom! En sa stor pojke, som sitter och pratar sån smörja! Var bor du, din lilla stackare? Var inte rädd nu, så ska jag följa dig hem, bara det här förbannade skjutandet slutar! Och ur sin kjolficka fiskade hon upp en bit tidningspapper, som var svept kring en pirog med sylt inuti. Den delade hon moderligt med mig. Det var allt vi fick den dagen, skottlossningen varade ända till kvällen, och först när det blivit nermörkt vågade vi oss ut på gatan. Hon höll mig hårt i handen. Jag bar min fiol krampaktigt tryckt intill mig.

Det var en hemsk vandring över döda människor och genom klibbiga blodpölar. Ingen måne, inget ljus lyste över fasorna. Vi var inte de enda som var ute, överallt hörde vi gråt, skrik och rop av förtvivlan ur nattens mörker.

Min gamla skyddsängel avlämnade mig i armarna på den feta judinna, som jag bodde inackorderad hos. Till avsked gav hon mig sin välsignelse, och den behövdes nog, för knappt var dörren stängd bakom mig, förän den feta judinnan gav mig ett par rungande örfilar till välkomsthälsning. Efter allt vad jag utstått den dagen minns jag, att dessa pinomedel till min förvåning inte framkallade den minsta smärta. Det var nog bara min värdinnas sätt att uttrycka den oro och ängslan hon hela dagen hyst för sin skyddsling. Att hennes förskräckelse var avsevärd bevisas för övrigt av att hon blev gråhårig det dygnet, för hon trodde hon upplevde början till en judepogrom. Hon hade varit med om en sådan efter japanska kriget 1905 och glömde aldrig dess fasor, fast hon den gången undkom med livet.

Dagen därpå lyckades hon få iväg ett telegram till mina föräldrar, däri hon förklarade, att hon inte kunde ansvara för mitt liv och begärde, att jag omedelbart skulle hemkallas.

Och så var barndomen förbi. Döden hade släppt mig ur sin famn endast för att kasta mig ut i ännu farligare, ännu hemskare äventyr.

Sista resan till samarkand

Jag hade studerat i fyra år vid konservatoriet i Saratov och varje termin gjort sexdagarsresan hem till Samarkand och åter. Vägen var mig alltså välbekant, men denna gång föreföll den mig alldeles ny, tack vare de ovanliga upplevelser den gav mig anledning till.

Det började med droskkusken, som begärde dubbelt så mycket som vanligt för att köra mig ner till båten. Resan gick nämligen först med båt på Volga till Samara. Och bäraren, som bar ombord min koffert, var inte bättre han. När han fick mina tjugo kopek knöt han näven åt mig och skrek: Är du klok, lillebror, det här räcker inte ens till en ask tändstickor numera! Och för att mildra sin replik räckte han helt vänskapligt ut tungan åt mig. Det var det sista jag såg av Saratov.

I Samara skulle jag fortsätta med tåg, och här började de verkliga svårigheterna. Inte ens med löften om dubbel taxa kunde jag förmå en droskkusk att köra mig och min tunga koffert till stationen. Och min särdeles magra reskassa tillät mig inte att bjuda högre. Folk rusade som galna omkring mig och skrek i munnnen på varandra. Där stod jag, liten och hjälplös, med min koffert och min fiollåda på stranden av Volga. Men i nödens stund uppenbarade sig åter en räddare — som så ofta senare.

Denna gång var det en långhårig student som bevektes av min hjälplöshet. Han lyfte med ett raskt grepp både mig och kofferten upp i sin vagn och körde oss till statioňens trappa, där han satte av oss båda. Till avsked korsade han min panna. Och jag förstod, att det var en hjälpsam teolog som omsatte sin lära i praktiken.

Men jag hade kommit ur askan i elden. Stationen var förvandlad till ett fullständigt getingbo. Föräldrar ropade och skrek på sina förlorade barn, som tjöt i trängseln. Vrål och raseriutbrott från nertrampade, hundskall och skällsord blandades till en våldsam kakofoni. Det var fasan för revolutionen, som på sin flykt över det väldiga ryska landet nu också nått Samara.

Varning för ficktjuvar stod det målat på väggarna. Mina ängsliga barnahänder vandrade mellan kofferten, fiollådan och plånboken för att om möjligt rädda mina ägodelar ur detta brusande folkhav.

Om en kvart skulle tåget gå, och vid biljettluckorna stod fortfarande ändlösa köer. Ängslig gick jag längs kön med ena ögat fäst på min tunga koffert och det andra granskande den långa raden av hetsiga, otåliga flyktingar. Sannerligen stod där inte en sån där snäll gumma igen och till på köpet längst framme i kön! Hon plirade välvilligt mot mig, och inom ett par sekunder stod jag framme hos henne och viskade bevekande till henne min bön, att hon skulle köpa mig en biljett. Hon blinkade förstående och sade: Gå till din kappsäck, lille maltjik, mor kommer strax! De otåligt väntande bakom oss gav mig en rasande blick, men den möttes av ett ännu skarpare ögonkast från den resoluta gumman. Jag var fast övertygad om att det var en god fé, som behagat ikläda sig hennes bondska gestalt. Efter några minuter var hon framme hos mig och ropade: Spring ut till tåget och tag två platser! Jag tvekade ett ögonblick. Var fén kanske en elak häxa, som ämnade stjäla min koffert? Men hon blinkade så troskyldigt med sina små grisögon, att jag tog risken och armbågade mig fram genom den motsträviga mängden med mitt fiolfodral som snöplog.

Tåget var lika proppfullt som en ansjovisburk. Inte en plats stod att uppdriva. Men nöden har ingen lag, allra minst när det gäller livet, och en tom tågtoalett föreföll mig i detta ögonblick vara en paradisets förgård, där jag kastade in min fiol och stängde igen dörren, varpå jag skyndade ut till min goda fé, som emellertid tycktes ha begagnat sig av feernas kända talang att spårlöst försvinna. Var fanns hon i detta folkhav? Den första avgångssignalen ljöd bakom mig och fick mitt hjärta att klappa fortare. Fem minuter senare ljöd den den andra och körde upp mitt klappande hjärta i halsen på mig, då jag fick syn på den efterlängtade, som kom släpande på våra koffertar längs perrongen. Hon hade fäst dem vid ett rep och tjänstgjorde själv som dragare. Hon pustade och stånkade värre än en pråmdragare vid Volga. Jag sköt på, så gott jag kunde, och just som tåget satte sig igång hade vi fått våra effekter ombord och insläpade i min utvalda kupé. Gumman skuffade in mig, och dörren slog igen bakom mig. Jag tumlade omkull på golvet med fiolen i min famn och somnade genast, uttröttad av alla sinnesrörelser.

Fram på natten vaknade jag  och försökte förgäves komma ut. Folk stod packade så tätt intill dörren utanför att ingen kunde röra sig ur fläcken. Jag såg genom en glugg ut på plattformen, där folk stod lika tätt hopträngda. Flera sov stående i trängseln, stödda av den sammanpressade omgivningen. På trappstegen hängde passagerare som flugor, och på vagnstaken satt och låg de i klungor. Några olyckliga somnade, dödströtta som de var, och föll vid tågets häftiga svängningar ner ifrån vagnarna och försvann med ett nödrop i natten.

Fram emot morgonen lyckades jag pressa upp dörren på glänt tillräckligt för att kunna slingra mig ut i korridoren, där jag fann min goda fé sittande på golvet, högljutt snarkande, medan hennes rufsiga huvud dinglade i takt med tågets skakningar.

Ingen konduktör syntes till varken nu eller senare under resan. Ingen frågade efter biljtter. Och så rullade vi in på Orenburgs station. Jag upptäckte, att fönstren i tågets bakre del var utslagna. Nya passagerare trängde sig in genom rutorna, och en hel del steg av. I den allmänna villervallan passade gumman och jag på att lägga beslag på en bänk för oss själva. Hon sträckte majestätiskt ut sin storslagna stofthydda och lämnade sedan inte en tum av bänken åt någon annan än mig. Jag rusade ut för att söka proviantera, för våra gemensamma smörgåsar var slut. Inte fanns det mycket att få i matväg, och det som fanns hade stigit till det tiodubbla. Matförråden var redan länsade. På alla ryska järnvägsstationer tillhandahölls dock fortfarande som vanligt kokande vatten till té, så att det blev oss möjligt att lugna våra knorrande magar med ett glas av den ryska livdrycken. Men det var inte många som vågade skaffa sig tevatten, av fruktan att någon under tiden skulle ockupera deras dyrbara platser i tåget. Jag kilade emellertid fram och tillbaka för att hjälpa så många jag kunde. Jag hade ju min trofasta gumfé, som försvarade vår gemensamma brits. För mina vattenbärartjänster fick jag som tack både bröd och socker, som kom vårt hushåll till godo.

Vid en följande station steg en förmögen kirgis in i vår vagn tillsammans med sina två hustrur. Han bar tunga silverringar på fingrarna och en tjock guldlänk kring livet. Hans hustrur var utstyrda med silverringar i näsan. Den ena av dem var tydligen hans favorithustru, för hon bar i sin näsring ett silvermynt, som dinglade framför hennes vackra läppar. När hon åt stoppade hon det emellertid med en behagfull gest in i ena näsborren, så att hon ostört skulle kunna få njuta av ostkanter och brödbitar, som hennes gemål behagade kasta till henne av resterna från sin egen måltid. Det såg sannerligen inte bättre ut, än när man kastar brödbitar till aporna i en bur. De två skönheterna satt hopkrupna på golvet som ett par små vilda djur, och råkade de sitta i vägen för någon, fick de motta både sparkar och skällsord från medpassagerarna, utan att det bekom deras make och beskyddare det allra minsta, där han satt och tuggade på sin vita getost.

Ju längre resan led, ju varmare och kvavare blev det. Fönstren hade vid det här laget krossats även i vår vagn, men det var ju bara att vara tacksam för. Luften hade förut varit nästan omöjlig att andas på grund av stanken och utdunstningarna från de sammanpressade olyckskamraterna. Det kanske var inbillning, men tåget föreföll mig ånga fram allt långsammare, som om det vore lika uttröttat som vi själva efter dessa ändlösa dagar och nätter.

Fast vi ännu var i maj månad, låg stäppen redan förbränd av solen. Endast här och där brann några röda fläckar, lysande vallmo, som om även stäppen velat klä sig i revolutionens röda färg.

Många av våra medresande hade fått ge sig iväg hals över huvud och hade inte fått med sig någon vägkost. Mat fanns vid de flesta stationer ej att få för pengar, och allt eftersom resan framskred den ena dagen efter den andra började hungern göra sig förnimbar. De flesta hade redan delat med sig så mycket de nånsin kunde, men det förslog inte långt.

En tidig morgon rullade tåget in på Aralsjöns station, och vi trodde oss se en febersyn. Mitt på perrongen hade en rad fiskarhustrur slagit upp sina stånd och staplat upp hela berg av stekt fisk. Med ett hundrastämmigt glädjerop kastade sig de utsvultna passagerarna över fiskförråden, och på ett par minuter var de stekta fiskbergen försvunna som genom ett trollslag. Döm om den allmäna glädjen, då ett par kirgiser därpå uppenbarade sig med stora förråd av sur stomjölk (kumyss), som på många håll i Ryssland anses för en läckerhet. Även deras lager länsades i en handvändning. Det var ett nästan mätt och förnöjt tåg, som rullade vidare mot öster. Jag hörde tyvärr ej till de lyckliga mätta, för min kassa hade inte tillåtit mig några kulinariska finesser.

I vår vagn hade nu en armenisk familj kommit in och slagit sig ner kring en korg, vars lock familjefadern högtidligt öppnade. Jag trodde mig se i syne, då han lyfte upp den läckraste brunstekta jättegås och började med fingrarna plocka sönder dess möra kött åt sin familj Jag stirrade som förhäxad på den himmelska synen, och det vattnades särdeles kraftigt i munnen på mig. Mina hungriga barnaögon med deras stumma bön måtte ha bevekat hans hjärta, för plötsligt tog han ett kraftigt tag om gåsens ena lår och slet av det med ett raskt grepp. Mitt hjärta nästan stannade av glädje, när han med en vänlig nick räckte läckerheten till mig. Jag delade biten med min goda fé, njöt själv intensivt av denna furstliga gåva, och både mina händer och mitt ansikte var inom kort nersmorda av läckert gåsfett, som jag till min sorg blev uppmanad att tvätta bort. Men var få vatten? Jag visste av erfarenhet, att det på tre dagar inte funnits en droppe vatten inne på