Här ligger jag

By Thomas Anderberg

"Inget att se – heller inget som hotade, inga rovtänder, vassa klor eller spelande tungor, i alla fall inget som syntes, alltid något. Och bakom diset låg staden, där man säkert märkt att jag inte fanns kvar och kanske skulle se till att leta reda på mej, kanske redan höll på – jag lyssnade – nej, inte häromkring, inte ännu."Ungdomsgängen på sätet längst bak i bussen skriker glåpord i nacken, men busschauffören är van, han vet hur han ska svälja förnedringen. Han sveper ryckigt med handen över bröstfickan för att säkerställa att pillren ligger där. Det sticker och pirrar i hela kroppen på honom och han svettas. När han släppt av sina sista passagerare kör han ut i skogen för att avsluta sitt lidande. "Här ligger jag" är Thomas Anderbergs poetiska och naturromantiska roman om ett misslyckat självmord, som inte lämnar någon läsare oberörd. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788728058589

Book preview

Förberedelse och avfärd

Det är viktigt att man iakttar en

god hygien i allt som har med

akvariet att göra. Sjukdoms-

framkallande organismer och

gifter kan annars lätt komma in i

akvariet med smutsiga verktyg,

händer, foder, djur, växter och

vatten… Man bör heller inte

flytta över vatten från en akvarie-

behållare till en annan, utom när

det gäller att flytta över ett djur

till behandlingsbehållare eller

något liknande ändamål.

P Hunnam m fl,

Det levande akvariet

Försiktigt, nästan trevande, trängde den sej igenom glipan mellan den nedersta persiennspjälan och fönsterramen, dröjde lite på marmorkarmen innan den sträckte ut sej på fåtöljens ryggstöd och långsamt, via armstödstyget och valnötsbordet segade sej fram mot sängen, där jag låg blickstilla och med korta vilopauser för ögonen följde frammarschen. I dag skulle jag inte försöka fly, inte dra mej bakåt över madrassen eller vända mej mot väggen, det hade jag redan beslutat, inpräntat i minnet. Inte ge fegheten fingret; inte hanka mej kvar, nu när akvariet tömts och jag kopplat ur telefonen, slängt alla räkningar och bränt alla brev.

Kisande såg jag den närma sej, krypande fram över bordet, plågsamt långsamt, som om valnötsträets tunna linjer var diken som bromsade den, höll den tillbaka medan väckarklockan irriterat tickande försökte dra upp takten. Samtidigt svällde den, blev tjockare och ömsade färg, från bländande, ögonpinande vitt till matt och vemodigt gult. Sakta, sakta kom den närmare och var nu bara några handsbredder ifrån mej. Orörlig såg jag den krypa emot mej, medveten om faran den bar på och plågad av liggställningen, lakansskrynklornas nötning mot höften, men mest av otåligheten.

Sakta, sakta, allt långsammare tycktes det. Den hade kravlat sej uppför löparen och tog sej nu fram över blomsterbroderierna, blomma för blomma, blänkte till i mynten över sedlarna — de femtio kronorna jag fått för slöjfiskarna (egentligen alldeles för lite) — och lät sej inte hejdas ens av den mörkblå bården. Armstjock bredde den ut sej, bakre hälften kvar på bordlöparen, den främre raden redan på träet på hitre sidan om duken, nu bara två, tre decimeter ifrån mej. Allt i mej var riktat mot dess ankomst; det andra hade sjunkit undan, djupt ner i hjärnans håligheter. Nu skulle den snart vara framme, över mej.

Minuterna tickade iväg medan det gula sakta tonade över i brandrött och hotet kom allt närmare. Över bården och sedan strax här. Snart nu. Inte länge alls. Strax. Bara härda ut en stund till.

Men så plötsligt var det som om nyckeln på bordets yttersta kant blivit ett för högt hinder, helt oväntat en oöverkomlig mur. Jag såg hur det röda försökte klättra uppför metallen, glöda till på krönet, men sedan det hängt där någon minut tappade det taget och angriparen försvann.

Jag vågade först knappt tro det och väntade att när som helst få se den kravla över nyckeln och ta språnget över till mej, bita sej fast i mitt oskyddade ansikte. Stilla låg jag och väntade på anfallet, beredd på ögonblicket. Svetten spred sej från armhålorna och bröt ut på bröstet och ryggen, tovade till brösthåren och rann i ilar över huden. Nu; snart; alldeles strax.

Men ögonblicket blev hängande i luften, dröjde i minuter. Jag höjde huvudet, såg och bet mej i läppen. Nej, i kväll nådde den inte längre. Det kändes nästan snopet, att den skulle hejda sej där, bara någon decimeter från nästippen, en futtig handsbredd, och försinka handlingen ännu en dag — kanske fler; jag kunde ju inte lita på att det soliga vädret skulle fortsätta länge till. Nu var solstrimman redan roströd och på väg att slockna, längre skulle den inte nå i dag.

nå, det kaň göra detsamma, i dag eller i morgon eller nästa vecka

Jag drog ett djupt andetag och satte mej upp. Sittande drog jag på byxorna men drog upp gylfen först när jag rest mej, samtidigt som jag gick bort till fönstret. Med ett ryck drog jag upp persiennen, just i tid för att få se den sista skärvan av den disröda solen försvinna bakom taket på andra sidan gården. Jag fäste persiennöglan och ställde mej med knogarna stödda mot den ännu ljumma marmorkarmen och såg ut över skuggorna nedanför.

I sandlådan vid andra sidan om portgången satt en liten kortbyxad pojke och körde fram och tillbaka med en röd leksaksbuss. Några kajor satt på piskställningen och såg på; den ena höjde förnämt på stjärten och släppte en loska ner på asfalten. De flesta fönstren — människoakvarierna — var släckta så här dags men stimmet var väl på hemväg nu — jag såg på klockan, jo det måste det vara snart skulle små och stora huvuden guppa fram bakom krukväxterna med glappande munnar och stirrande ögon, fram och tillbaka, så som jag var van att se dem, i kikaren eller bara gömd bakom gardinen.

Men det skulle dröja ett tag än. Ännu var det mörkt och stilla. Bara i fönstret snett emot var det en smula rörelse; de två boorna, som legat ömt hopslingrade hela dagen, dåsiga i värmen, tryckta mot glaset med huvudena utom synhåll — som ålar i en glasdisk — började nu så smått att röra på sej. Sakta och växelvis rörde sej de blanka, fläckiga kropparna, tills den ena i ett långt svep drog bort och lämnade den andra ensam kvar. Samtidigt blev det ljust i rummet: min granne hade kommit hem.

Jag tänkte, Om jag åtminstone haft en orm som välkomnat mej! Jag borde inte ha sålt ut. Fisknosarna mot glaset uppe vid ytan när jag kom hem var ju i alla fall en rörelse, en gest som kunde tolkas som förväntan och tacksamhet, om så bara för att det var mat som väntades. Det var ju ändå några jag kunde svika, lura eller vara god mot. Alltid något.

Jag lät fingrarna trumma mot marmorkarmen och rätade på mej. Där tändes de första fönstren. Nu var det dags att ge sej av. Jag gick ut och sköljde av mej svetten, klädde mej och bredde några ostsmörgåsar.

Det var en knapp timme tills mitt pass började.

Vid buss-stallarna hördes röster, torra ute på gården och förstärkta av ekot inne i hallarna, de väl inövade gamla visorna om motorer, kvinnor och sprit. Fast vid fel tidpunkt — det brukade ju annars vara tyst så här dags, eftermiddagspasset försökte alltid knappa in på sista rundan för att komma iväg lite tidigare och brukade vara borta när jag kom. Men nu mötte Jonsson mej vid grinden, fortfarande i uniform och med matboxen i näven. Dom trilskas idag, grinade han och böjde huvudet så att kepsbrättet pekade åt höger, åt garaget till. Du får nog allt ta en av dom gamla inatt. Han drog ett tjockt pekfinger över mustaschen och sköt sedan upp skärmen en tum. Förresten, blev du av med firrarna? Grabben vart sugen på vadheterdom? — zebrafiskarna.

Jag började svara men i samma stund ropade Bergman på mej och Jonsson satte upp två fingrar mot skärmen till ett ironiskt farväl. Skynda dej hit! ekade Bergman sitt rop. Han stod i skjortärmarna på trappavsatsen, en siluett mot det gula ljuset inifrån. När jag kommit fram i ljusfältet och traskade in på hans långt utdragna skugga, gott och väl inom pratavstånd, fortsatte han likafullt att ropa, samtidigt som han kastade till mej växelmyntsrullarna, som bananer till en schimpans. Det kan inte hjälpas, gormade han och bromsade min frammarsch med två femkronorsrullar. Den har sett sina bästa dagar och är lite trög, men vi har inga andra inne. Teknikerna håller just på att fixa till den.

Och redan på långt håll hördes från garaget rosslingar och hostningar från en bröstsjuk motor. Ett par blåklädda ben stack ut från chassit och en bokstavsprydd rygg böjde sej ner vid sidan om. Redskap utväxlades efter kommandorop, operationen var i full gång.

Med myntrullarna tryckta mot bröstet gick jag fram och ställde mej vid sidan om.

Överlever patienten? Jag sneglade upp mot väggklockan; jag var redan någon halvminut försenad.

Svaret dröjde tills den rundmagade mekanikern klämt och hasat sej ut och lite stelt hävt sej upp.

Jo, det ska nog gå. Han strök av svetten i pannan mot överärmen. Fast det blir ju mest plåster förstås, mer är hon inte värd. Och med en överslätande klapp på plåten flinade han och blinkade mot mej: Men nu kommer hon att klara sej över natten i alla fall och det är vackert så.Gå inte ut för hårt bara.

Jag drog på skärmmössan och knackade på klockan.

Det är lättare sagt än gjort. Jag är redan försenad. Regn ser det också ut att bli.

Jag klev upp och in i förarboxen, sköt till luckan och satte mej. Så tryckte jag i myntstavarna, prövade växelspaken i alla lägen och lossade handbromsen. Jag nickade mot teknikerna, satte upp tummen (en gest för gestens skull) och körde ut.

Motorn svarade, men trögt; gaspedalen trycktes ner mot golvet och bakifrån bussen kom ett tungt rytande och mörka rökslöjor.

Vid kontoret skymtade jag Bergmans flin.

Nu var jag i alla fall på väg, alltid tämjde det oron lite.

Lampsolarna blänkte gult i asfalten; det hade duggat lite och molntäcket lovade mer, svällande i söder. Strålkastarna sökte sej fram mellan cisterner och silos, ljusytorna mönstrade av gallerstängslens rutor. Hållplatsernalåg övergivna — som grund, med skyltarna som rostiga ruskprickar.

Först vid Alkärr behövde jag stanna till; utanför fotbollsplanen stod ett halvdussin femtonåringar som inte blivit hämtade. Leriga och stojande klev de på, ännu i träningskläder, skränigt grälande över bussens ålder. Vafan, en sån likkista dom skickat ut! Det kan väl bara bli halv avgift?! När de slängt sej i de bakersta sätena tog tröttheten över och klistrade till de flesta trutarna. Bara några få läckte ännu: Äh du, sätt lite fart nu va? Satan, nu börjar det regna också!

Tillbakalutad i förarhytten slog jag på vindrutetorkarna och styrde vidare, kryssande mellan lagren och fabrikerna och de tallklädda klippkobbarna, backen upp mot Skinnkullen och därefter ner mot centrum. Motorn gnällde och jag tvangs koncentrera mej på växlingarna och pedalarbetet — minsta gnissel rev upp de hopbitna tonårsläpparna och slängde nya rop i min nacke: Hör du, du vet väl vilken spak du rycker i! Har inte kärringen vatt snäll mot dej? Sånt jag lärt mej tåla.

I backspegeln såg jag att en av pojkarna höll sej utanför skrattbubblan: trött och striphårig tryckte han kinden mot rutan. Inte klädd i rödvitrandigt som de andra utan i svart, med lerstänk ända upp på axlarna; säkert målvakt, som jag själv i de åren. Med i spelet, fast ändå inte, utanför taktikpratet och speluppläggningen. Oftast klandrad för de insläppta målen, ibland nådigt förlåten. Tyst och rastlös mellan stolparna, avvaktande, vakande över det kritmarkerade reviret. Jag vet nog; han anar det säkert inte ens. Spelreglernas grymhet. Stackars grabb.

Vid Bikupans buskiga småhusgytter tvangs jag stanna igen. På körbanan stod ett halvdussin ungdomar med uppsträckta högerarmar — säkert gymnasister, tänkte jag, med obehaget bara halvvägs tämjt; jag fick tvinga mej att bromsa. Släpp inte på dom, hojtade fotbollsglina därbak. Hållplatsen ligger ju för fan högre upp! I backen! Tydligen kände de gymnasisterna; när de parfymerade dockorna steg på med korten nonchalant utfällda budes det från de bakre dörrarna. Jo här släpps ni på men i stan hjälper inga kort! Som ni ser ut! Sorti under målbrottsflabb. Såna boss.

Men gymnasisterna hade lärt sej att inte höra. Med upphöjt förakt skred de gången fram och intog fotbollsspelarnas övergivna platser. En vinbutelj halades upp ur en kavaj och fördes från de mustaschskuggade munnarna till de svullet sminkade. Ögonen, halvslutna av rus och inövad leda, sökte sej inte bakåt, mot glina, men inte heller framåt, inte ens när motorn tjöt och rosslade; man lämnade mej i fred. Man såg inte ens på varandra. Istället styrdes blickarna mot fönstrens speglar, där ögonbryn höjdes och luggar rättades till. Förberedelser för dansen.

Utom hos en, som i smyg sökte sin blick mot de andra, inte mot någon särskild och inte i tur och ordning, det var han för aktsam för, han som slagit sej ner på målvaktens plats, fastklamrad vid en cigarrett, vaksam på de andras rörelser, mån om att vara en spegel, rädd att förstora avståndet med förakt eller minska det med inställsamhet. Vidga inmutningen utan att för den skull mista kontrollen över ens en tum av inhägnaden, inte fan låter man andra trampa på en, sällan. En ovillig medspelare, om något, en som ännu tvekade. Som jag själv, alltför länge det finns ju andra liv —

När jag — för säkerhets skull i god tid — bromsade in inför Norrbrons trafikljus var han den ende som flyttade blicken. Jag tänkte: Jag vet nog. Men inte han, han ser för oklart än, ser inte betydelsen av kutryggen, de ännu synliga ärren efter utrotade finnar och skelningen — orättvisor som inga revolutioner någonsin kan upphäva och inga medlidsamma ord försona. Ännu finns hoppet där, just för att han inte har min backspegel utan får nöja sej med att skela in i fönstrets vaga konturer, som kan fyllas ut till det bättre med lite vin i pupillen. Jo fan. Det rör sej ju i alla fall bara om några timmar, och i värsta fall går det att supa sej redlös lite tidigare. Det klarar sej.

Bromsarna gnisslade till framför det röda ljuset ytterligare förseningar, ingen idé med tidtabeller så här dags, alltid så här

Fingrarna trummade mot rattlädret. Avgaserna rödfärgades av bakljusen och stoppsignalen framför, en extra solnedgång. (Det mörkröda skenet som hejdade sej just på nyckelns överkant och fördröjde alltsammans ännu en dag. Bara för att jag fattat det dumma beslutet, för att hindra mej från fortsatta undanflykter och respiter. Som förvandlat mej till beslutets fånge.)

Har han dött där framme?!

Grönt. Jag såg det men tänkte först inte på innebörden och blev stående, trots att den osynliga grinden som hållit oss stilla nu hade hissats och plåtboskapen satt sej i rörelse. Jag var för djupt inne i mej själv (inne i en resa över Karpaterna).

Hörru! Ska du sätta fart nån gång?!

Ropet akterifrån väckte mej. Snabbt i med växeln och rejäl gas, för syns skull. Tungt motorrytande för att hinna ifatt de glimmande rödögonen framför mej och ta igen lite förlorad tid.

Snart omsvärmad av strålkastare, i hjordens mitt, irrande under tätnande gatljus och neonskyltar, en del fasta, andra blinkande: rött-grönt, grönt-rött. En mopedist som ansåg sej trängd av mej (och kanske var det) signalerade ilsket när han klämde sej förbi. Jag prövade bromsen: inte alltför god. Mer ljus, mera sirener.

En krock vid Vidablicksrondellen där ambulansen kört upp på trottoaren med påslagna saftblandare och just börjat yla för att tvinga till sej företräde. I stället för att bromsa växlade jag ned: bättre, men inte helt bra — motorn krånglade fortfarande, gick upp i varv utan förvarning. Svetten klibbade fast fingrarna vid ratten och för att lösgöra dem började jag trumma — alltmer irriterat ju längre köerna stockade sej, alltid så här —

Framför Eriksbergsrondellen blev jag stående, minut efter minut, medan bilarna ilade runt, runt — som det för ett ögonblick såg ut: samma bilar, oförmögna att ta sig ur virveln.

Jag kände efter: Jo, tabletterna fanns där, som två knutor i bröstfickan. Så förbannat att solstrimman inte nått ända fram och avfyrat beslutet, nu när jag bränt breven, tömt akvariet och gjort mej fri! Det skilde ju trots allt bara någon ynka decimeter; hade det inte varit för nyckeln hade den kanske nått ända fram och stuckit till i ögonen, utdelat det dödande stinget. Att dröja nu var ju bara dumt.

En hes röst bakifrån: Fan, vad det drar ut på tiden!

Samtidigt löstes trafikproppen upp och i den ånglöddrande bilkön föstes bussen ned mot centrum, gasande, krypkörande och bromsande.

Vid Nytorget släntrade dansdockorna av och två män klev på. Den yngre av dem — en satt, kulögd typ i kort jacka — hälsade; han hade väl åkt med mej förr, eller så var han en av dem som inte hade klart för sej varför glasväggarna satts upp, en snackare. Den andre var drucken och ville av nästan genast, tryckte på ringknappen och hojtade att han måste av bums. När jag släppt av honom