Balansgång

By Bengt Ek

När lektor Bengt Ek drabbades av Parkinsons sjukdom förändrades hans liv drastiskt. Först fick han en käpp som hjälpmedel för att kunna ta sig fram, och den byttes snart ut till en rullstol. I den här boken beskriver Ek om den dagliga kampen som Parkinson innebär; om sjukdomens successiva natur som långsamt bryter ner hans kropp. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788726819441

Book preview

Bengt Ek

Balansgång

SAGA Egmont

Balansgång

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1989, 2022 Bengt Ek och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726819441

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Sigrid, Anders och Bengt Olof

Att plötsligt genom sjukdom förlora sin rörelsefrihet blir en kamp mot alla oväntade hinder — en balansgång mellan besvikelser och framgångar, mellan ljus och mörker i tillvaron.

Och det är just vad min bok handlar om: alla uppdykande hinder, främst då rörelsehindret, samt alla små ihärdiga försök att bekämpa talsluddrighet, missmod, främlingskap bland medmänniskor... Blandningen av ljus och mörker finns ju där lite överallt.

Brittsommarbilen

N är vi susar fram genom landskapet är jag tillbaka i de friskas värld. Är precis som alla andra. Jag fylls av en frihetskänsla, som jag inte anat. Vilken främmande och underbar känsla!

Louise sitter vid ratten. Vi är ett äldre par, som kör vår första bil. Brittsommarbilen. Hela landskapet ligger öppet framför oss. Min nedsatta rörelseförmåga, som så snabbt avtagit under den sista tiden, spökar inte längre. Jag känner mig som en jämlike med dem som kör om oss. Vill inte att vi skall stanna. Vill inte treva efter kryckorna i baksätet och hanka mig fram mot det mål som vi har läst om.

Som nyfikna småungar har vi börjat att på egen hand upptäcka först vårt sommarlandskap och sedan det övriga landet. Hela det småländska glasriket har vi nu inkorporerat i vårt utflyktsområde.

Vår bil är döpt. Den heter Hannibal efter den antike krigshjälten, som alltid stod ante portas, med andra ord framför den belägrade stadens portar. Vår Hannibal står nu i septembersolen utanför husets port. Lika äventyrlig som sin namne.

En outsäglig glädje fyller oss. Att kunna resa ditnäsan pekar, stanna var man vill och sitta stilla som ett förälskat par och bara ta för sig av landskapet.

Jag, som inte har körkort, är troligen idealmannen att ha med i en bil när hustrun kör. Inget förtvivlat fotarbete från min sida. Ingen backseatdriving. Inga besserwisserkommentarer eller manliga råd. Louise spinner i kapp med motorn. Hon påstår att jag har börjat gnola på gamla schlagers från förlovningstiden.

Det hela började lite mystiskt. Louise hade under sommaren sett en smula hemlighetsfull ut. En främmande mansröst hade ett par gånger ringt och meddelat ändrad mötestid utan att uppge sitt namn eller ärende.

Så en dag brast det ur henne: — Min vän, är vi inte mogna för en bil nu? Du är pensionerad. Barnen klarar sig och är friska. Resorna till landet börjar bli lite påkostande med taxi, tågbyten och buss. Och jag — här fick hennes ögon en sällsam lyster — har mitt körkort här.

Den behärskat anonyma rösten i telefon hade varit hennes bilskollärares!

Och nu stod underbarnet — vår första bil — där och väntade.

Så med ens ligger hela landskapet öppet för oss. Vi tar en oblodig hämnd på alla bilägare, som under årens lopp har våldgästat oss. Det är en frihetskänsla, som vi aldrig förr hade anat. Det är som om livet hade tagit ny fart och detta vid vår ålder!

Jag har sett tidningsrubriker som lyder: Livet börjar vid 50... Ibland är det vid 60 eller ännu högre upp. Jag tror inte på dessa godtyckliga gränser. Livet börjar alltid där du vill och kan bejaka det. Tacksamt ta emot det och glädjas åt det.

Livet är vad du gör det till, säger man. Jag tror också att livet är vad vi kan och förmår göra det till. Det viktiga är viljan att ständigt söka efter dess ljusa sidor. Den som förlorar lusten att söka efter dem lär knappast finna dem.

Våra sensommarresor med Hannibal hör till livets smultronstunder. Min roll som kartläsare sköter jag knappast lysande. Till sjöss har jag alltid haft svårt att skilja mellan land och vatten på sjökortet. Här gick det lite bättre. Men knappast bra. Nya men tyvärr helt oväntade mål dök alltid överraskande upp efter min kartläsning.

— Strunt i det, ropar Louise. Vi har ju hela livet framför oss med pension till döddagar. Försök bara att skilja på åar och småvägar, för annars måste vi ju byta till en amfibiebil och ta skepparexamen. Och inför hotet att behöva sitta med ett sjökort i knät skärper jag mig.

Det är inte bensinen som är det dyraste under dessa långväga bilresor, utan de många telefonsamtalen hem till barnen om att vi ännu är i livet och att våra färgglada vykort helt säkert inte skall komma fram postumt.

Den yngste, som mest fruktade för våra liv, är fräck nog att föreslå inköp av typ svarta lådan i vilken vi skulle kunna placera våra sista förmaningar.

Vi blir allt djärvare och vågar snart lämna sommarlandskapet. Tränger allt längre söderut. En svart bil susar förbi oss upp mot Smålandsgränsen.

— Såg du? viskar jag hest.

— En präst vid ratten. Föga märkligt, konstaterar Louise.

— Nej, bilnumret 125! flämtar jag.

— Var det så mystiskt?

— Ja, samma nummer som psalmen Till härlighetens land igen jag ser dig, Jesu, fara. Gamla psalmboken.

Louise blir lite orolig över hemlängtan i min röst. Hon ökar farten.

Jag sitter och ser på henne vid ratten. Hon ser tjugo år yngre ut i bilen än i köket. Hennes blick är hinsides all vardag och inne i upplevelsernas land. Och några rader ur en dikt av Bo Bergman faller mig i minnet:

"Hon pyrde ej som sura pinnar

på någon huslig lyckas härd."

Vi känner oss lyfta över allt grått vardagsliv. Livets brittsommar lyser över vår billycka. Och alla vägar står alltjämt öppna.

Här i bilen vid Louises sida upplever jag en total befrielse från mitt handikapp, min Parkinsonska sjukdom. Som alla andra rusar vi fram i fartens övermod. Inga mötande kan se att jag knappast kan stå på mina ben. Egentligen vill jag aldrig att Louise skall sakta ner farten och stanna. Hon vet min lycka och vi fortsätter timma efter timma. Träden börjar snart lysa höstligt röda. Går då sommaren — jag menar livet — så fort mot sitt slut?

Mr Parkinson, förmodar jag

M ina tankar vandrar tillbaka i tiden. Till åren när det började. Min sjukdom. Det var under min sista termin i skolan.

— Måste magistern häva sej upp med armarna ur stolen?

Klassens lille pigge ordningsman tittar nyfiket på mig, när timmen är slut och jag lämnar katedern.

Jag blir förbryllad över den lite närgångna frågan och vet inte vad jag skall svara. Har nog aldrig tänkt på det förut.

Grabben rusar ut och jag sätter mig ner igen. Försöker resa mig på vanligt sätt utan armarnas hjälp. Men märker att det inte går.

Ännu ett tecken faller mig i tankarna. När jag vid slutkonferensen — det var min sista termin vid skolan — skulle avtacka rektor, började min hand med papperet att darra våldsamt. Hoppades att ingen såg det. Men jag förstod att det var dags för ett läkarbesök.

Det är en vacker försommareftermiddag när jag går hem med beskedet: Troligen Parkinson!

Vår husläkare ser lite betänksamt på mig. Säger halvt skämtsamt, halvt allvarligt: Mr Parkinson, I presume!

Jag märker undertonen av allvar. Han säger det med samma förvånande säkerhet som Stanley nere i det mörkaste Afrika fällde de ryktbara orden, då han förstod att den vite mannen framför honom måste vara doktor Livingstone. Inte heller här rådde något tvivel.

På hemvägen fattar jag mitt beslut. Jag vill ha reda på allt om min sjukdom. Tror jag. Går alltså in på Stadsbiblioteket nere vid Sveavägen och letar fram den tjockaste uppslagsboken om sjukdomar. Vet att jag tidigare ibland har gjort narr av dem som läser läkarböcker och tror på texten.

Här kommer min första kalldusch:

Följande symtom kan märkas vid Parkinsonska sjukdomen: trippande gång, framåtlutande hållning, rörelsehämningar med armarna vid gång, svårigheter att vända och att gå genom trånga passager, alltför snabba steg särskilt då man vänder, benägenhet att falla, darrningar i skilda delar av kroppen, ökad salivavsöndring, handstilens förminskande och övergående till oläslighet samt ytterligare ett antal olika symtom.

Jag arme man söker sätta mig in i hur jag skall ta mig ut med alla dessa symtom samtidigt, ovetande om att de alla alls inte är obligatoriska och utan vetskap om att varje Parkinsonpatient har sina säregna yttringar vid sidan av några fa gemensamma. Börjar nästan smått beundra den person, som kan hålla igång allt detta samtidigt.

Herre gud, har nu Louise, som är sjukgymnast, in- sikt i allt detta, så kan hon bums börja beklaga mig. Känner mig redan som ett slags övermartyr i hela stora släkten. En stormvåg av beklaganden ljuder redan i mina stackars öron — men inte helt utan en liten hemlig njutningskänsla långt borta i bakgrunden.

När jag senare längre ner i spalten upptäcker de deliriumliknande hallucinationer som kan förekomma vid överdosering av läkemedel, börjar jag faktiskt darra i knävecken och skyndar mot stolarna vid de långa läsborden.

Känner på mig att här måste det undersökas vad som redan har slagit in av denna dystra uppräkning. Runt omkring mig är alla lutade över sina låneböcker och papper och tycks vara helt upptagna av sitt. Bara en frisksportartyp vid min sida tycks ha tröttnat på all läsning och spanar runt sin plats. Han tycks vara på jakt efter någon blivande adept.

Så börjar jag examinationen av min arma kropp:

Trippande gång: Jag går fram till närmaste bokhylla och hämtar en bok och går tillbaka till min plats. Kan ej märka minsta spår av någon trippande gång. Frisksportartypen granskar mig dock ogillande. Framåtlu- tande hållning: Tacka för det, när man sitter framåtlutad över böckerna. Rörelsehämningar med armarna vid gång: Nu tar jag mig en runda fram till vaktande bibliotekarie. Beslutar mig att på försök pendla med armarna och bevisa mitt normala tillstånd. Jag tar till pendlingarna så grundligt att det ser