Vem är rädd för rött, gult och blått?

By Ulf Lockowandt

"Bergen växer med mörkret och luften sluter sig kring dem på ett särskilt sätt. Himlavalvet är stjärnbestrött, och glimrande drar Vintergatan fram. Det är svårt att se något annat än punkter mot en mörk fond, och det är omöjligt att föreställa sig rymdens avgrund och fall utan att använda fantasin.""Vem är rädd för rött, gult och blått?" skildrar en människas kamp för överlevnad. På ett fysiskt plan beskrivs en bergsklättring i detalj och de intryck som en individ får uppleva under sin resa genom Europa. På ett mer psykologiskt plan beskrivs människans fåfänga strävan efter att underordna sig naturen. Det är en drabbande roman som uttrycker frågan "hur blir jag delaktig?" och som handlar om att möta världen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788726941562

Book preview

Ulf Lockowandt

Vem är rädd för rött, gult och blått?

SAGA Egmont

Vem är rädd för rött, gult och blått?

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 1990, 2023 Ulf Lockowandt och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726941562

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

Bakom några busksnår, på en grusplan intill en förfallen träbyggnad, fortsätter inte Clemens längre. Motorn är på. Bilen står still. Clemens har bara stannat. Han ser rakt fram. Händerna håller kvar i ratten. Han säger inget. Så drar han åt handbromsen, vrider om nyckeln, tippar sätet bakåt, blundar och somnar. Själv är jag inte trött. Det dagas utan skuggor. Det höga molntäcket förtunnas. Jag rullar ner rutan några centimeter, stoppar en tröja under kinden. Jag sluter ögonen. En fågel sjunger. På andra sidan busksnåren dånar en lastbil förbi. Jag öppnar ögonen, ser ut genom rutan. Jag vill leva. Jag vill vara ett ting. Jag är inte intresserad av att finna mig själv. För mycket av mig själv är ständigt i vägen. Bergen är stumma anletsdrag. Är detta naturen?

När jag sedan vaknar med huvudvärk är det mycket varmt i bilen. Solen skiner genom rutan, framhäver dess repor och smuts. Sparvar hoppar omkring i snåren utan att flyga därifrån. Jag öppnar dörren och fryser. Med tanke på det skarpa solskenet är luften förvånansvärt kylig. Gruset knastrar när jag stiger ut och jag hukar mig ner för att knyta skorna. Bergen reser sig överallt. Jag vill inte se dem än. De finns i alla riktningar. Noggrant knyter jag skorna medveten om att jag när som helst, om jag vill, kan vrida upp blicken. Så reser jag mig. Detta är farligt. Jag vänder mig mot himlen och låter blicken snudda vid bergens toppar, sedan svepa över dem utan att fastna vid någon detalj, utan att lägga något på minnet. Jag sänker blickfältet så att det enda som återstår av himlen är en rand högst upp, en rand vid vilken jag fäster min uppmärksamhet. Sedan fixerar jag bergen och det första jag ser är tystnaden runt dem, den tystnad som är omkring tingen. Grå granit, tunga bergstoppar, sönderbrutna glaciärtungor, blanka isfall, rännor, massiva väggar, klyftor, raviner, avgrunder, bergschrundens svarta rand, allt omgivet inte av den närmaste omkringliggande luften utan av hela himlen, en fallande rymd.

Ännu inget samband mellan delarna. Utan att kvittra skuttar sparvarna på snårens dammiga grenar. Jag ryser, och kan inte motstå att se upp igen. Upp mot en av de högsta topparna stiger ett sista moln och det stannar där, träffat av solstrålarna. Och det står kvar där och tunnas ut till en lätt dimma, ett dis runt toppen, tunnas ut helt förutom två tussar som plötsligt stiger lite till, ovan bergets spets, där också de upplöses som om de aldrig har funnits. En motvilja mot bergen får mig att se ner i dalen där en lavin har sargat skogen.

Bergen är stumma anletsdrag. Helst vill jag inte se dem. Men det är som att försöka undvika att se på tavlorna på en konstutställning, som att fixera väggen mellan tavlorna. Det är mycket svårt. Jag faller till föga. Bergen ser exakt likadana ut som förut där de reser sig i en suverän likgiltighet. För även berg är ting, väldiga, envisa, groteska ting. Ett berg är en sak. Med yrsel och längtan, utan någon möjlighet till ironi, fortsätter jag att betrakta dem. De får mig att göra mig av med mitt krävande ego, de får mig att ge efter för ett outgrundligt tvång. Vad är den här känslan i magen, upp i halsgropen, skräck?

Nej, det är något annat, ett obehag, en olust, en tendens till illamående. Det är något som rör sig i cirklar i min buk. Det smakar inte gott, Men man kan nog vänja sig. Det gör mig liten och listig och det är inte helt utan attraktion. Vad är det för en känsla? Det är inte skräck. Det är något mycket primitivare än så. Det är feghet.

Bildörren slår igen och grimaserande sträcker Clemens på sig. Han stampar med foten och frustar. Clemens och jag är olika. Vi är till exempel olika långa. Nu är en hel del människor i rörelse och trafiken är igång. Semesterbilar lastade så tungt att avgasrören stöter mot gatan. Turisterna är här för att beundra bergen. Parasollerna utanför serveringarna har spänts upp. Vykortsstånden är utställda, vimplar hänger ovan butikernas ingångar och löpsedlar syns i knähöjd.

Vi går till ett snabbköp för att handla mat för flera dagar. Ett stort runt bröd ligger underst på kundvagnens galler. Jag känner mig trygg i snabbköpet. Jag vet hur man antas röra sig och jag har råd att betala. Clemens väljer bland tomater. Vagnen skjuter jag framför mig och jag läser till och med texten på en ravioliburk innan jag lägger den till de andra varorna; choklad, makaroner, cider, ost, korv. Medan Clemens betalar plockar jag ner varorna i plastpåsar. Nu äger vi den här maten. Nyss stod den på hyllor eller låg i kyldiskar.

Av vana inspekterar jag vykorten. På vykorten syns glaciärer och berglandskap med namngivna berg och pass. Själv har jag aldrig känt något speciellt för naturen.

Finns det något mer befriande än att under utövande av en sport eller i en situation av livsfara reagera blixtsnabbt, utan att tänka, och samtidigt handla vackert och effektivt? Finns det något mer besvärande än ledan vid de egna tankarna, deras banalitet, deras förutsägbarhet? Medvetandet, tankarna är ett påtvingat, lumpet sällskap, ett sällskap som är en själv. Drömmen om att vara en maskin och kanske kunna dra slutsatsen att alla andra är robotar, eller romanfigurer, eller skådespelare. Eller att åtminstone rädda sig in i ett systematiskt betraktande av tingen, av det som är utanför. Tingen är aldrig sentimentala. Först tänkte jag, då jag steg ut på Andermatts huvudgata, jag har aldrig känt något speciellt för naturen, sedan tänkte jag, förresten vad intresserar mig mina egna tankar?

Den gamla kvinnan, hennes ben svullna av åderbråck och det vita håret uppsatt i en gles knut, rör sig snabbt och tungt i den trånga diversehandeln. Förlägna står Clemens och jag i butikens mitt. Hur vi än vrider och vänder på oss stöter vi emot något, något som alltid balanserar på en hyllas yttersta kant. Där fångar Clemens upp en snidad ko. Affären är ett museum, en samling, en gummas skafferi. Jag frågar efter en bok med beskrivningar av klättermöjligheter i trakten och sedan frågar jag hur vädret förväntas bli. Medan kvinnan letar fram en liten grå bok svarar hon att jag finner väderprognosen i dagstidningen. Jag betalar för boken med ledbeskrivningar och också för en tidning. Ritad över hela mellaneuropa är en sol, till hälften täckt av moln. Detta räcker inte som förutsägelse. Återstår endast att läsa molnen. Att tolka de faktiska molnen som skrift, som budskap. Jag ser upp mot himlen. Den är alldeles klar.

Postkontoret i Andermatt är en låg byggnad i betong. Jag öppnar dess glasdörr under det att Clemens fortsätter med matvarorna till bilen. Bakom glasrutor, med hål att prata igenom, sitter sysslolösa kvinnor. Längs en vägg står telefonhytter av trä. Inne i hytten är det varmt