Den svarta droskan

By Torbjörn Stålmarck

Reportagen krävde mycket av honom och han hade svårt att koppla av efter jobbet. Han hade börjat få hallucinationer igen och det var de som väckte intresset för rum 725 på kulturavdelningen. Rummet tillhörde Eric Graner. En man som av sina kollegor beskrevs som en enstöring. Sällan såg man honom lämna rummet. När reportern öppnade dörren till rum 725 möttes han av en grotesk syn. Där satt Eric Graner, ihopsjunken i fåtöljen och stendöd. Och där hade han suttit i hela tre år. Hur var det möjligt att ingen i huset hade lagt märke till hans frånvaro? Och kunde man verkligen fastställa att det var självmord? Det var något som inte stämde och reportern var fast besluten att få klarhet i det hela.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839555

Book preview

Oscarsson

1

Det blåste skarpt, och blad och skräp och en massa grus virvlade in från Humlegården och Sturegatan och la sej till rätta under Karlavägens rader av spretiga träd. En gammal man petade förstrött med käppen bland några kastanjeblad. Han tog ett kraftigt tag i hatten och vände med stel rygg en förundrad linneansk blick upp mot trädkronan, som ännu bar några blad av lind. Han skakade på huvudet och fortsatte bortåt Karlavägen.

Vi andra väntade på bussen, trängdes kring hållplatsens järnstolpe som kissnödiga hundar. Vinden drog iskall genom alldeles för tunna kläder, rocken blåste upp och byxorna smetade sej kring slappa kontorslår. Det var fruktansvärt kallt, bara några plusgrader. Iskalla bleklila ansikten med fnasig hy och neddragna mungipor. Trettiotvåan kom och fyrtian. Vindpinade slängde sej då och då en handfull människor upp på fel buss och kom kanske ut till Värtahamnen, innan dom begrep att allting var fel. Vi som var kvar såg på varandra med tårade ögon, och en del av oss som väntade på trettian nickade förstulet, någonting som i förekommande fall kunde tas som en hälsning. Det kunde ju vara en kollega. Visst hade man väl sett det där ansiktet förr. Det måste vara någonstans i Husets korridorer, och man ville ju inte verka snorkig. Han kanske jobbade i rummet intill eller i kassan. Man borde känna till, men det var också snopet när han hoppade av några hållplatser före och visade sej inte alls höra till Huset. Då fick man trösta sej med att den där avmätta hälsningen i snålblåsten i hörnet av Sturegatan och Karlavägen lika väl kunnat vara en grimas för att hindra näsans sekret att spola ut över det nyrakade svidande ansiktet. Vid hållplatser är det alltid bäst att hälsa med en lidande grimas förpliktande till intet, eller också att ställa sej längst ut på trottoarkanten med tårna över rännstenen och blicken stelnad, redo för språng in i bussen. Och när man väl kommer in i bussen gäller det att ta till nya knep. Glasögon är bra, särskilt en sådan här iskall höstmorgon. Omedelbart immar dom igen. Man ser ingenting, förblindad av grått. När imman börjar vika plockar man av sej glasögonen och stirrar omkring sej med ömsom uppspärrade, ömsom kisande ögon. Alla förstår då att man inte ser, och man behöver därför inte ta kontakt med någon. Det enda man vill just då är att komma in i sitt rum och stänga dörren. Och så hoppas att någon så småningom skall komma underfund med att det var ett geni som åkte i bussen, som stängde dörren, som finns där mitt ibland de andra, en av Husets tusenden.

Nerifrån Stureplan kom alltsammans. Bilar och spårvagnar skramlade förbi upp mot Valhallavägen och Stadion. Då och då en buss. Ett ryck i bussgruppen när ett rött åbäke vaggade in från Sturegatan och högljutt pustade ut ett slag vid trottoarkanten.

Jag fick sand i ögonen och slet av mej glasen under hastig reträtt in i närmaste portgång. Det gjorde fruktansvärt ont, och jag använde alla möjliga knep för att få ut sandkornet.

Under tiden kom väl trettian, för när jag gick ut på trottoaren igen var alla borta. Ingen väntade längre, varken på den bussen eller på de andra. Om tolv minuter skulle nästa trettia komma. Jag ställde mej alltså åter längst ut vid trottoarkanten, nära den röda stolpen, och fortfarande grävde något obehagligt i ögat, borrade sej in till ett säkert fäste. Skulle låta verksläkaren titta med sitt förstoringsglas.

Tolv minuter. Jag hade god tid att fundera på det egendomliga jag upplevt dagen innan. Ännu hade jag inte velat tala med någon om det. Knappast vågat erkänna det ens för mej själv. Det kunde mycket väl vara en hallucination. Under några veckor hade jag sysslat med ett mycket intressant program med många såväl sociala som medicinska aspekter, psykologiska också. Jag är expert på sådana program, sådana problem i vårt samhälle. Har redan gjort två mycket uppmärksammade belysningar av vitala fläckar på vårt samhälles sköld.

Jobbade förut som allmänreporter med klar social inriktning på Ystads Allehanda. Det var därför jag fick jobbet. Men som sagt, jag vet också vad sådant engagemang kräver. Man lever i en ständig koncentration. Kan inte ens koppla av efter fem. Har bara det där programmet i tankarna. Det gäller att få det slagkraftigt, och särskilt sista tiden före sändning går man omkring på tå liksom, för att inga ändringar skall hinna ske, inga nya beslut som tar hål på hela jävla varbölden. Ni förstår, då är det ju inget program längre. Då är allt förgäves.

Det är en otäckt nervös tid, och jag var just inne i en sådan period, så det var mycket möjligt att det bara rörde sej om en hallucination. Och man vill inte göra sej löjlig. Det pratas tillräckligt mycket ändå.

Det var på rum sjuhundratjugofem. Det ligger inte alls i min korridor. Hör till en helt annan avdelning. Längst bort i C-korridoren på sjunde våningen. Det var på eftermiddagen, ganska sent. Jag tror jag var på väg hem, så jag hade rocken på mej och portföljen under armen. Kvällen stod redan blå över Gärdet och ned mot Diplomatstan, och jag var ganska trött. Man blir det i det här jobbet. Ansvaret. Det är ingen barnlek.

Egentligen borde jag ha betydligt högre lön än Jakobsson. Visst har han varit anställd längre än jag, men vad åstadkommer han, vad fan gör han egentligen? Jo, naturligtvis har jag högre lön än Jakobsson, men jag borde ha betydligt högre.

Det var mycket möjligt att det var en hallucination. Jag stängde i allafall snabbt dörren igen och är villig att erkänna ett visst obehag.

Det var någon som sagt någonting om rum sjuhundratjugofem. Någon hade sagt något i kaféet nere i entréhallen samma morgon. Eller kanske vid middagstiden i Matskjulet. Ja, kanske var det då. Som ett idiotiskt skämt. Det gällde ju en människa. Ja, ja, jag vet mycket väl att jag inte är särskilt populär. Det blåser alltid  … och det är mycket möjligt att det var meningen just för mej. Köttbullar och makaroner. Jag satt ensam vid ett bord intill, eller kanske inte ensam. Nej visst, där var någon mer. Jag hörde allt mycket väl. Naturligtvis hade det varit avsett just för mej, men alldeles självklart visade jag inte med en min att jag uppfattat det mycket makabra skämtet.

Men det var nog i allafall därför jag sedan gick till rum sjuhundratjugofem. Det stod Eric Graner på dörren, och det hela var som sagt mycket obehagligt.

Jag stängde hastigt dörren och såg mej snabbt om i korridoren för att vara säker på att ingen märkte min hastiga reträtt. Jag gick aldrig in i rummet. Öppnade bara dörren, och det stramade i käkmusklerna.

När jag sedan gick tillbaka genom den långa korridoren fällde jag upp rockkragen och drog ned huvudet mellan axlarna. Först när jag kom ned i den ekande entréhallen och hade passerat vaktbåset förstod jag att jag glömt något. Jag borde ha torkat av dörrvredet. Eller hade jag kanske haft handskarna på mej. Mindes inte.

Men vem var Eric Graner? Jag hade inte gett mej tid att höra efter med någon. I telefonkatalogen stod han som redaktör och bodde ute på Lidingö. Björkvägen. Hade aldrig hört talas om honom. Kanske skulle jag fråga någon eller kanske låta bli. Det här var inte min sak.

Jag var barhuvad och frös om öronen, och ingen buss kom. Den hade väl fastnat någonstans nere vid Engelbrektsplan under sitt eviga knog med förflyttning av människohopar från en del av stan till en annan. Jag såg på klockan och började också frysa om tårna.

För kylans skull började jag gå bortåt Karlavägen åt Gärdet till. Skulle kanske hinna fram till nästa hållplats, och det var ju medvind. Förresten var det väl inte värre än att jag kunde gå ända fram till Huset. Under tiden kunde jag fundera på ett brett upplagt, fränt reportage om den usla kommunikationsplaneringen i innerstan. Det finns mycket att göra i det här samhället, massvis med uppslag. Det gäller bara att hinna med. Uppslag är det ingen brist på.

Men det finns förstås åtskilliga som har kalkat igen och inte ser att det regnar manna. Jakobsson till exempel. Vad gör han egentligen, utom att lyfta lön, menar jag? Och så ett och annat program. Men det gör han ju inte själv. Visst har han en hygglig röst, men vad fan spelar det för roll i dag. Det var förr det. En röst som söver, som dövar. Det är sånt som konserverar. Det ska inte vara en äckligt vacker röst nu längre, som Jakobssons. Man tror inte på honom. Och förresten har han ingenting att säga. Ett slags jävla underhållning. Brev, ja! Han får en satans massa brev. Men det är det jag menar, såna som han är farliga.

Det började regna också, och jag hade glömt paraplyet. Det är inget fel med regn i och för sej. Tycker om regn på sätt och vis. Det går fint att tänka i regn, men man skall antingen vara inomhus eller också klädd för det. Det värsta är att pressvecken går ur. Man ser ut som … ja, som … Är det något jag tycker illa om … Men det var väl inget annat att vänta så här års. Bilar svepte förbi i tre filer som en lång rörlig kö. Då och då vände jag mej om för att kontrollera att inte trettian körde förbi. Men det var bara de andra bussarna som kom, och jag fortsatte med händerna djupt ner i rockfickorna.

Det monotona motorljudet bröts plötsligt av ett annat ljud. Jag hörde det en stund utan att vara riktigt medveten om vad det var för något. Det klapprade rytmiskt mot asfalten. Hästhovar. Slagen trillade snabbt mot det hårda underlaget. En skur av hovar.

När de kom alldeles bakom mej vände jag mej om och såg den svarta droskan förspänd med två blänkande hästar i trav. Kusken satt orörlig på sin tron med piskan svängande i vinden. Snörmakerierna i silvertråd hängde stela och kalla ned runt taket. De stora gummiskodda hjulen rullade ljudlöst mot gatan och svepte upp en lätt sky av fukt och smuts mot de högt uppdragna stänkskärmarna. Hästarna, svarta, smärta och välryktade. De verkade hemmastadda i den bullrande trafiken. De svängde med smala huvuden och koketterade med väldiga skygglappar.

Det satt en ensam man i vagnen. Ljusgrå halsduk, svart paletå, sorgsen blick. Chefen på väg till Huset. Så många gånger jag sett honom skymta i trafiken. Alltid i den svarta droskan. Och det märkliga var att man inte kunde tänka sej honom färdas på annat sätt. Det måste vara så här. Det var så självklart. Han tycktes alltid komma från en evigt pågående kortege i kortvariga utbrytningar för att överlämna kreditbrev till någon furste. Allt annat skulle ha förvånat mej. Jag såg hans raka nacke skymta i den ovala bakrutan, medan droskan försvann i den bullrande trafiken.

– Tjenare, Jakob!

– Hej.

– Kallt!

– Jävligt, va?

– Kaffe?

– Nä, ska hem. Kört nattradion.

– Klart du ska ha kaffe! Se framför dej detta golv av sten, det kräver kaffe, dessa butiker, denna bankfilial och längst bort dessa väktare, som du just passerat och som jag snart skall granskas av.

– Ja, det är ruggigt.

– Tyckeru? Torgskräck! Du börjar få torgskräck, gosse. Se alla dessa människor. Våra ärade kolleger. De flesta blekfisar. De passar inte i denna mäktiga portal av slipad sten. Skaru inte ha kaffe? De ä klart du ska, va.

– Nä du, jag ska kila. Hej!

– Du låter rostig, tycker jag. Var rädd om dej, Jakob! Var rädd om halsen menar jag. Rösten. Sköt om dej, broder! Det är envist sånt där. Det kan fastna.

Han gick ut genom glasdörrarna, och jag såg honom häftigt gripa tag i hatten innan han försvann nedåt busshållplatsen. Jag stod kvar en stund och såg en massa människor komma in i stenhallen på stormnings avstånd från vaktpersonalen. Dom flesta såg sej inte om. Dom väntade på ingen. Det var som om det blåste där inne också. Som om dom ännu inte fått värme och skyla.

Jag gick fram till kiosken och köpte en tidning. Inte förrän jag fått kaffet och wienerbrödet och satt förankrad vid ett bord mitt på golvet såg jag att jag redan hade läst den. Men jag ögnade igenom den en gång till. Hade velat läsa högt ur den för de tre tomma stolarna kring mitt bord.

Det satt många morgonfrusna och tinade upp över en kopp kaffe eller té. Pratade och pratade, högljutt och oroligt med varandra. Öste sin morgonskräck med stora spadar åt höger och vänster, tills där fanns en liten ynkligt smal gång som dom kunde smyga in i Huset på.

Det är konstigt, en del människor kan inte vara ensamma. Dom måste ha en hel hop att stödja sej på. Brandin där borta i hörnet till exempel. Jag har aldrig sett den mannen ensam. Jag har förbanne mej aldrig sett honom hålla käften heller. Han pratar i ett kör så håret står på ända. Hans teknik är att stirra på dom andra utan att blinka. Det är säkert, han blinkar faktiskt inte. Kan mycket väl tänka mej att det är ett medicinskt fenomen. Kan också vara inövat. Viljekoncentration. Han är mannen som inte har en aning om vad dialog är för något.

– Ja visst. Slå dej ner bara! Sätt dej, sa jag.

Det var en av producenterna på kulturavdelningen, tror jag. Jag kan aldrig komma ihåg vad han heter. Vi brukar hälsa på varandra. Han är mycket artig. Och gör inte en fluga något förnär. Själv tycker jag om att vara vänlig mot sådana människor.

Jag fortsatte att läsa tidningen, men jag gjorde det med ett behagligt leende för att han inte skulle tro att han var ovälkommen. Han satt och knaprade små bitar av en kaka och drack blekröd saft. Stoppade hela munnen full innan han vågade svälja. Gamla karln! Någonstans i medelåldern. Med dåliga pressveck, som om kostymen vuxit fast för ganska länge sedan. Jag tänkte på att det är synd om dessa gamla män. Dom har aldrig haft någon skärpa i den generationen, dom har alla förlorat sin entusiasm. Jag skulle tro att dom helst diskuterar pensionsfrågor och sommarstugan med humlesurr och motsträviga rabatter.

Så kom jag ihåg att rum sjuhundratjugofem låg på kulturavdelningen. Det immade till på glasögonen, och jag tog dom av mej för att torka bort svetten på näsroten. Lät tidningen vika ihop sej i knät och tog upp en näsduk. Och medan jag torkade glasögonen noga såg jag på