Barndomshemmet

By Torbjörn Stålmarck

Systrarna Verna och Stina har beslutat sig för att äntligen återvända till sitt barndomshem. Nu när de båda två är pensionerade har de tid att renovera det numera förfallna hus som länge stått obebott, och tillsammans ska de försöka återuppleva gamla minnen. Men fasthållandet vid minnena gör det svårare för systrarna att acceptera dagens förhållanden, och deras relation blir alltmer infekterad. När hustrun till den gamle bonden Aron Nilsson går bort kommer dessutom flera hemligheter och förtryckta historier upp till ytan som riskerar att sätta systerskapet på spel. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839524

Book preview

www.sagaegmont.com

I

Det hade stått tomt och igenbommat i många år där uppe i backen. Ett vitt trähus, inte särskilt stort men i två våningar. Och med två skorstenar litet snedvridna av vind och regn och brist på värmande rök. Fönstren var förspikade med gråa bräder av dålig obarkad sort. Den smala dubbeldörren också. Man kunde undra om den någonsin varit öppen. Men det fanns de i bygden som visste och till och med mindes att där en gång bott folk.

Det låg litet avsides från själva byn, och människorna som en gång bott där hade aldrig haft särskilt mycket gemensamt med byfolket. Det var på flera sätt ett rätt långt avstånd mellan byn och den ensamma oansenliga Gården. Och det hade en gång rått delade meningar om var det var finast att bo, i byn eller på Gården. Det berodde på var man själv bodde.

Numera spelade det ingen roll, för nu var också byn i det närmaste död. Bönder och handelsmän, som inte åldrats ihjäl eller hängt sej, hade flyttat till stan eller stationssamhället för att bygga upp nya värderingar om vad som var finast och bäst. Och byns jordar brukades och betades av ett par gårdars kvardröjande folk och fä.

Det var en stillsam plats på jorden. Vägen gick egentligen inte längre än hit. Den gjorde ett sista brukbart kast upp mot den vita ödegården i eksluttningen mot sjön och rann sedan kraftlöst bort i en skogsstig till någon gapande husgrund med apel och syren.

Första gången de gamla systrarna kom tillbaka till den sovande byn och den igenspikade Gården var det bara lantbrukare Aron Nilsson som såg dom. Han gick hem och satte sej till elvakaffet och fläskbiten och sa att det var tur att han just stängt av traktorn. Annars hade han nog varken hört eller sett dom. Han berättade för sitt fruntimmer, ett kraftigt stycke från andra sidan sjön, att han just slutat plöja där borta vid vägkröken. Han hade varit på väg hem när han hört bilen komma. Han hade gått där över den vårplöjda åkern, och så kom bilen och han vände sej om. Han hörde den först i backarna långt bortom nedlagda smedjan och sen var den där. En liten svart Morris.

– Det var förstås inte dom, sa hon och vände honom ryggen för att blaska med något. Dom har ju inte funnits här på tjugo, tretti år.

– Dom är här nu, sa han, och sörplade kaffet från fatet och plirade ut genom fönstret på andra sidan köksbordet. Satte ner och sög smackande på kvarblivet mellan tänderna.

– Hur kunde du se?

Han bröt en sockerbit med jordbruna händer och stoppade in en halvbit mellan tandresterna.

– Hur såg du att det var dom?

Han blinkade och drog handen över näsan. Strök av mot byxan. Tänkte fråga varför hon alltid måste diska innan han slutat äta, men kom ihåg att han frågat många gånger förr. Det dunkade och slog i vasken, det sköljde och luktade illa. Unket, som när säden måste vändas i bingarna. Det var klart att han såg, det var klart att han mindes. Det var väl inte så konstigt. Men länge sen förstås. Egentligen var det ganska ointressant hur länge sen det var. Men Verna och Stina borta på Gården kunde inte fan glömma så lätt.

Han vände sej om och glodde på den kraftiga ryggen och de bara, feta armarna, det tunnslitna blanka tyget över en omåttligt tilltagen bakdel. Han suckade när han vände sej tillbaka och stödde armbågarna mot bordet. Sög in kaffet från fatet. Hon frågade igen:

– Såg du verkligen att det var dom?

Han nickade bara. Blundade. Stötte näsan i kaffet. Hon skramlade och for med händerna i det flottiga vattnet.

I den sista backen upp mot Gården var vägen grön av tidigt vårgräs och gruset bortspolat i djupa fåror. Någon väghållning på den här slutsträckan hade inte varit av nöden på länge. Till traktorer räckte det ju alltid, för skogskörslor var det nog.

De stannade vid den stora eken nära hönshuset. Sista biten upp till huset ville de gå.

– Förfärligt trångt men det har ju gått bra, konstaterade den äldsta av de båda damerna, när hon öppnade bildörren och stack ut de smala benen.

Försiktigt och elegant som en dam av värld höll hon fast om hattkullen med ena handen för att dra de böljande stråflätade brättena genom bildörren. Med den andra sökte hon fäste för käppen.

– Riktigt bra har du kört, Stina, tillade hon för att riktigt slå fast det goda betyget.

Men hon såg inte på systern, när hon sa det. Hon såg upp mot Gården med den vita fasaden och de blindslagna fönstren. Hon log vemodigt och blinkade skälmskt. Rättade till något i den väldraperade tunna kappan. Kände sej som en hemvändande staty, oberörd, älskad, oförändrad.

– Minns du, Stina, minns du … Var är du?

Störd i sin pose av plötslig förvirring märkte hon inte att systern redan var på väg bort mot lagårn. Långa kraftiga steg, en smula satt i kroppen. Bort mellan buskar och träd. Den bredrutiga vinterkappan slängde omkring henne. Vinden tog tag i den bruna skinnmössans spännstroppar och öronlappar.

Den gamla damen stödde sej på käppen. Kände hur tårarna äntligen kom och plockade då fram en liten näsduk ur ärmen. Hade önskat att systern velat vara med om en värdig entré till det gamla föräldrahemmet. Men hon störtade bara bort till lagårn. Tyckte väl att hon hörde hemma där, kan tänka.

För Verna var det inte råmanden som trängde på från det förgångna. Det var helt andra ljud, andra bilder. Det var någon som alltid stod i dörren och vinkade farväl, det var någon som alltid slog upp ett fönster och ropade välkommen hem. Det var en liten syster som sprang undan någonstans när hon lämnade hemmet, och kom fram och kramade om henne när hon vände åter.

Det ryckte till i den strama gestalten och tårarna torkade in. En ohelgad röst bortifrån lagårn:

– Jösses, taket har blåst in och dasset måste vi bygga om.

Verna bröt upp i störd sinnesstämning och vandrade ganska raskt och endast lätt stödd på käppen uppför backen. Sakta gick hon sedan runt huset i det höga fjolårsgräset men visste att hon inte skulle kunna gå in där den här gången. För alla fönster och dörrar var stängda med spikade bräder.

Päronträdet var kvar vid husknuten, skägglav i grenarna. Brunnen med plankor över. Hon ställde sej en stund vid den gamla jasminbusken, som alltid lockat till sej så många gråvingade nattflyn under varma torra sommarkvällar. Ovanför busken var hennes eget rum, det som alltid hade varit hennes. Hon brukade öppna fönstret ibland under sömnlösa nätter och luta sej ut. Dunsterna av jasmin hade stärkt hennes hopp och dröm om framtiden. Berusad hade hon natt efter natt erövrat världen.

Hon drog med käppens vassa doppsko utefter brädväggen. Märkte att den inte var så vit längre. Färgen lossnade lätt. Huset måste målas om. Här var mycket att göra. Men de hade gott om tid. De skulle ta god tid på sej, så att allting blev som det en gång varit. Där inne också.

När hon gått runt hela huset kikade hon ängsligt in mellan fönsterplankorna invid den enkla trappstenen. Men det blänkte så hon såg bara sina egna ögon. Det var dammigt också och på något sätt var det som om hon inte vågade se in. I själva tomheten, i den omgärdade, förspikade tomheten.

En stund stod hon där krumryggad stödd på sin käpp och tittade kisande in mellan bräderna. Så gjorde hon sej rak igen. Harklade lätt och svalde. Vände sej om och tittade vassögt bort mot lagårn.

– Stina, var är du?

Inget svar. Verna slog lätt mot stenen med käppen och linkade bort mot hallonlandet och vinbärsbuskarna. De hade alltid dignat av bär. Alltid. Man kunde gömma sej i dom också. Stina hade bestämt brukat göra det. Det var alltid så svårt att hitta henne. Verna gömde sej aldrig. Skulle bara fattats. Men Stina. Var höll hon egentligen hus, ungen? Bara sprang och försvann. Undra på att hon alltid luktat stall och lagård och urin och häst. Och lort, rent ut sagt!

Mer irriterad än hon egentligen hade lust till gick hon bort till syrenbersån. Nu var den igenväxt och spretig men skulle säkert gå att få ordning på. Hon drog åt sej kappan och trängde in i det som var kvar av själva bersån. Den hade varit hennes luftiga och väldoftande läsrum. Något fanns visst kvar längst där inne. Soffan, trasig, svart. Men vit en gång.

Den gamla damen stod länge inne i bersån med slutna ögon, upphängd i det svarta syrenriset. Hon visste inte om hon var lycklig eller vad det var. Någonting var hon, någonting kändes starkt. Tyst och fågelskrik. Tyst igen. Så ett brak som om hela hennes spröda värld rasat samman.

Stina hade hämtat ett spett i lagårn bland annan kvarglömd bråte, och innan Verna slitit sej loss från syrenbersån hade hon lyckats få bort ett par av de bräder som spikats fast tvärs över dörren. Hon hade bankat och slagit, tagit spjärn ordentligt och hävt sej med all kraft på spettet. Spikarna gav gnällande med sej och efterlämnade rostiga djupa hål i dörrkarmen med snusbruna vattenränder.

Verna viftade med käppen i luften.

– Det är inte så bråttom, sa hon. Inte så bråttom. Det där ska vi inte behöva hålla på med. Se så du ser ut!

Stina satte ner spettet mot trappstenen och glodde rödkindad mot systern. Ljusa hårtestar stack fram under skinnluvan, en rostbrun rand visade att hon torkat svetten ur pannan. Hon pustade ett slag och kunde inte förstå vad Verna menade med detta. De hade ju kommit till Gården för att gå husesyn, för att se vad som kunde göras åt den. För att kanske få den beboelig igen. Att spatsera på tå till syrenbersåer och hallonland var inte avsikten med utflykten för Stinas del.

Hon fläkte bort gammal vit färg med naglarna.

– Har du sett här, va? Har du sett att huset varit rödmålat förut? Visste du det? Rödmålat som alla andra hus i byn.

Det röda lyste fram som blod ur den likbleka väggen. Jo, visst såg Verna att huset varit rött en gång. Hon hade själv sett det på gaveln vid jasminbusken nyss. Men hon visste inte om hon sett det förut. För henne hade huset alltid varit vitt, och skulle så förbli.

– Vi ska måla det, sa hon. Vi ska måla det vitt igen. Precis som förr.

Stina tog ett nytt tag med spettet under den sista plankan med gott stöd mot dörrkarmen. Kastade en hastig blick mot systern, som stod rak och sträng nedanför trappan.

Kära Stina. Jag skriver till Dig nu som så mången gång förr för att erinra om vår gemensamma barndom och den lycka vi rönte hos våra föräldrar. Kanske förstodo vi det inte alltid, kanske voro vi otacksamma. Alltid har tanken på vårt underbara hem, den vita vackra gården och våra goda föräldrar närt ett hopp hos mig att få återvända till allt det vi en gång lämnade. Denna värld bortom ävlan och tadel. Och det vill jag förstås göra tillsammans med Dig, min kära syster. Nu är tiden inne. Även Du har blivit pensionerad och vi kunna tillsammans vända hem igen. De här sista åren som jag väntat har som Du vet varit tysta trista år, och endast vår brevväxling, där vi så ofta talat om Gården, har hållit mig uppe. Benet är dåligt, det vet Du. Hjärtat är väl inte vad det borde vara, det känner Du till. Jag kan därför självklart inte göra så mycket av det rent praktiska. Det har jag ju inte heller särdeles läggning för. Men jag kan lova Dig att jag skall gjuta ande i det kära gamla hemmet. Det gläder mig att Du alltid kunnat behålla hälsan. Det kanske är för alla de goda hallonen Du förstås åt, när Du gömde Dig i buskarna, och man säger ju att det är så nyttigt med ladugårdsluft. Du visste nog, kära Stina, hur Du skulle få kraft och styrka att klara de stormar och törnar som även ett okomplicerat liv erbjuder. Men man behöver också själens styrka och friskhet för att klara av de djupa orättvisor och hätska angrepp, den otacksamhet och den förnedring, den oförståelse, som ett långt livsverk icke kunnat undanhålla mig. Som vi så många gånger tänkt och skrivit är det kanske bara barndomshemmet som kan ge oss allt. Allt, allt utan förbehåll. Men nu är det en hel del praktiska frågor som måste ordnas. Det får kosta litet, det kan inte hjälpas. Det är dags att rusta upp Gården, och om Du inte har något emot det föreslår jag, att vi gör ett första besök i all stillhet nästkommande måndag. Du kör naturligtvis bil från Lund. Jag tar nattåget från Stockholm. Hämta mig vid stationen. Äntligen skall dörren öppnas igen till vårt kära gamla hem. Din syster Verna.

Stina tumlade baklänges, när den sista plankan släppte. Hon blev sittande på trappstenen och lyssnade till klangen från järnspettet.

Verna tog utan synbarlig invaliditet ett steg tvärs över den fallna, satte nyckeln i låset och öppnade.

Det var byggmästare Samuel Andersson som fick uppdraget att ställa allting i ordning på Gården. Han blev huvudentreprenör för alltsammans. Fick styra och ställa med målare, rörläggare och elektriker. Han bodde i stationssamhället men hade inte bott där länge, hade ingen tidigare anknytning till bygden och hade såvitt han mindes aldrig någonsin hört talas om systrarna på Gården. Sen fick han höra så mycket mer, och det var många som hade frågor att ställa. Samuel Andersson var en ganska tystlåten man i femtioårsåldern, men även om han varit mera talför hade han inte mycket att berätta. Alla vet väl hur ett hus ser ut och en lagård:

Lagården var inte mycket med, det höll fröken Verna med om. Dasset inte heller, och förresten skulle dom ju ha wc och finesser med avloppstank i hallonlandet. Av båsen att döma hade det stått fem kor i lagårn, en häst i stallet. Grisar. Under det knäckta taket låg en knippa torrt hö och på loggolvet några agnar från sista skörden. På dass en sönderriven varukatalog och en jultidning.

Sånt är inte mycket att berätta om ens för en talträngd.

Verna och Samuel vann varandras förtroende på väl avgränsade nivåer. Stina stod en smula vid sidan om och muttrade mest om alldeles onödiga moderniteter. Samuel fick ta hand om nyckeln. Det fanns bara en.

Fröken Verna var alltid den som bestämde, berättade han efteråt. Hon var bra och redig att ha att göra med. Fröken Stina förstod jag mej aldrig riktigt på. Hon sa inte heller så mycket. Men bil var hon duktig på att köra så gammal hon var. Jag minns hon kom farande upp ensam en gång i början. Jag var där och räkna på jobbet med några gubbar. Hon ställde bilen nere vid hönshuset och strök sen omkring ett bra tag utan att komma fram till huset. Hon tyckte kanske inte om att det var flera där. Hon visste