Ett litet välsignat folk

By Runa Brar

Runas barndom är magisk. Ja, nästan förtrollad. Det var så hon upplevde den då och det är så hon minns den nu. Det ligger som ett skimmer över gården där hon och hennes tvillingsyster växer upp. För växa upp måste de till slut göra, oavsett hur förtrollande och trygg barndomen är. De ska lämna hemmet och ge sig ut i den stora världen, försöka förstå och knyta an till nya människor. Vänner, älskare, barn. Gifta sig och bilda familj. Men alltid kommer Runas minnen av barndomen påverka hennes liv. Och alltid kommer den märkliga, jordiska värld hon lever i att förundra och förvirra henne. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726879377

Book preview

I huset med hörntornet, omringat av en vacker kuperad trädgård med en skogklädd bergknalle på norrsidan och en plan gräsmatta åt söder, bor innanför ett svart staket av järn ett litet välsignat folk.

Lutade över grinden står två sammanslingrade björkar, vars långa nedhängande grenar snuddar vid grindlåset. Utanför det lilla vindsfönstret, i höjd med själva tornet, växer en väldig gran. I dess topp sjunger en osynlig fågel. Hans röst är bara ande och salighet. Här bor några utvalda få. Grinden är stängd och nyckeln tagen ur låset.

I tornrundan en trappa upp har mormor och morfar sitt vardagsrum. Väggarna är från golv till tak klädda med kung Salomos genomskinliga tapeter, medan de tjocka fördragna gardinerna skymmer utsikten mot det lilla gårdshuset i trädgården.

Till matsalen hör en balkong med murket räcke och glesa golvbräder. Dörrarna står öppna för att vädra ut oset av ugnsstekt gädda, men på balkongen sätter ingen sin fot. Mormor har inte stått på en balkong sedan hon som ung slog upp förlovningen med en som hade tangorabatt och hon gör aldrig om det. Morfar som med glatt mod skulle ta steget ut på en balkong utan både golv och räcke för att få se sig vida omkring, är ju blind.

I den trånga hallen med jättespegeln slår väggklockan ett slag för varje timme. De gamla ligger vakna och räknar dem. Deras tid håller på att rinna ut, men de är inte rädda. Fönstret vid trappan står på glänt. Fågeln sjunger som om ingenting hänt och från häcken på husets svala skuggsida stiger en svag doft av syrén.

På nedre botten bor vi. Vi har förstutrappa med klängros vid ingången till köket, vita pelare i burspråket och ett stort badrum med immade fönster så att man inte kan se ut mot gårdshuset. På tandborsthyllan krälar ett par förslöade sensommargetingar. De bara väntar på att man ska famla sömnigt efter sin tandborste och släppa den med ett tjut, så att de far rulla runt och sträcka benen i vädret.

Tvillingarna som är yngst delar rum mot den ruggiga bergknallen och hallonlandet, medan jag och syster blå bor tvärs över korridoren. Vårt rum vätter åt den uttorkade gräsplanen och det svarta järnstaketet. Om vi hänger oss ut med halva kroppen kan vi se hörngaveln på gårdshuset, men inte mer.

Längst upp i det lilla vindsrummet, i jättegranens mörka famn och skugga bor Göta, Kristi brud, som en gång var piga hos mormor. Hon har brandstege till balkongen och är lärarinna i söndagsskolan. Förklädeshängslena går i kors över hennes rygg och hon döljer sitt hår i en vit snibb.

En gång när jag vaknar mitt i natten och går ut, ser jag en ängel sitta på brandstegen. Det är Göta. Hon har brett ut vingarna. Det susar i granen. Snibben på hennes huvud lyser som en stjärna och i händerna håller hon kvistar.

– Du dotter Sion! ropar jag högt, för jag går också i söndagsskolan. Kom ner till mig för jag kan inte sova!

Först hör hon inte och jag far för mig att hon sitter och tittar ner på gårdshuset. Sedan knyter hon ihop vingarna till ett förkläde och klättrar ner till balkongen. Hon lutar sig försiktigt över det murkna räcket och ser på mig som står nedanför.

– Jag tyckte att jag såg ljus i gårdshuset, viskar hon.

Jag stirrar upp mot hennes ansikte som lyser stilla i mörkret. Hennes tårar rinner ner över mig som ett ljummet regn.

Ingen talar väl om gårdshuset, tänker jag förskräckt och torkar mina våta kinder. Särskilt inte Göta, Kristi brud! Hon bor ju närmast den lilla fågeln och sover med sitt fönster halvöppet mot saligheten! Göta var en gång förlovad med en urmakare, men han bara satt där med sin lupp och stirrade sig blind på mekanismen. Han fick för sig att hela världen var som en klocka. Det där gick ju inte med Göta! Hon hade givit sig hän åt något som stod över tid och rum. Henne kunde inte en urmakare resonera med. Men en liten guldklocka hade hon fått. Den ligger på den vita byrån i vindsrummet bredvid Ordet och porträttet av tvillingsystern Svea som dog i lungsot när hon var sjutton år. Göta hade hållit henne kär. Ibland när hon går uppför vindstrappan är det som om både urmakaren och Svea vill hålla henne tillbaka och det blir tungt att gå. Om ingetdera talar hon med någon.

– Väl tuktade mig Herren, sjunger hon varje söndag morgon. Välsignad vare Han!

Gårdshuset hade ju funnits där hela tiden fast jag till en början inte visste om det och när jag sedan gjorde det, brydde jag mig inte under flera år. Så länge Göta hade vingar och mamma inte verkade olycklig, låg gårdshuset i en glömd del av trädgården och lämnade mig ifred. Pappa var så tyst och när han kom hem lade han alltid en svart anteckningsbok ovanpå skåpet i hallen, men jag rörde aldrig vid boken och tänkte inte på att den kunde innehålla en större sorg än man kan bära. Ingen talade om gårdshuset. Samma sommar som jag tittade in i det, inledde syster blå den långa sömn som hon sedan var försänkt i under de första ungdomsåren. Om hon kände till gårdshuset? Det vet jag inte. Hon höll hela tiden sina stora blå ögon öppna, men hon sov likafullt. Hon satt under plommonträdet med håret hängande över axlarna. Kanske hade hon läst i pappas bok och sov för att slippa sörja.

Naturligtvis visste de stora om gårdshuset, de bara låtsades inte veta och verkade göra sitt bästa för att inte få syn på det. När syster blå ändå bara sov, började jag smyga mig dit om kvällarna. Gräset växte högt och vilt och stenfoten, som en gång varit vitkalkad, låg gömd i brännässlor. Väggarna var helt inklädda i vildvin och dörren – om det fanns någon – kunde man alls inte se. När jag kurade ihop invid väggen brukade katten komma och stryka sig mot mina ben. Över syrénhäcken syntes av det stora huset endast hörntornet med mormors fördragna gardiner. Ingen visste var jag höll till. De höga pionerna i rabatten utsöndrade en egendomlig lukt, och när kvällen kom slöt blomman ihop sig kring sin ljuva mäktiga hemlighet.

Det var den tolfte sommaren och sedan regn fallit hade den lilla förenklade kroppen börjat att växa. Det var ju min egen kropp, men jag hade aldrig sett den förr.

En kväll upptäckte jag ett litet fönster alldeles under takåsen på gårdshuset. Jag smög och hämtade den stora stegen och reste den mot väggen så att jag från den översta pinnen skulle kunna titta in. Brännässlorna sved om benen och när stegen sjönk djupt ner bland dem, steg deras fräna lukt och gjorde mig yr och varm. Långt borta hörde jag Göta ropa in oss till kvällsmat, men jag hade redan börjat klättra.

Den vänliga grå husväggen som hela sommaren andats ett solvarmt lugn, tycktes i den fallande skymningen ändra form och färg. Bräderna hade glesnat och i springorna mellan dem växte en grå mossa med små lila klockor som doftade starkt och sött. Själva träet hade fått en kärvare lyster och kändes fuktigt mot min hand när jag strök över det. Katten satt med lysgula ögon på stentrappan och följde mig med blicken. Kring ett getingbo vid den ena gaveln flög stora blinda getingar med ett elakt envetet surr. Göta hade slutat att ropa när jag lutade mig fram på stegen och pressade ansiktet mot det lilla solkiga fönstret. Med ena handen höll jag i stegen och med den andra slog jag mot getingarna som börjat göra anfall mot mina ögon.

Det var ju ljust därinne! Det var inte mörkt, utan ljust som i närheten av en öppen eld fast ingen eld fanns att se! Först blev jag liksom bländad, av häpnad kanske och inte av det milda mjuka skenet som fyllde rummet därinne. Sedan satte jag båda händerna mot tinningarna och rutan. Hjärtat dunkade så hårt i bröstet att jag hade svårt att hålla mig stilla på stegen.

Nere på golvet i lågande ljussken från en osynlig eld, såg jag en varmt glänsande, tjock päls ligga utsträckt, nyslickad och mjuk. Den hade ingen igenkännlig form och det var omöjligt att säga var den började och slutade i rummet. Pälsen hävde sig i jämna, lugna andetag. Över den låg en människa på rygg med armarna ljuvligt tillbakakastade. Ansiktet med de slutna ögonlocken och den halvöppna munnen låg vänt åt mitt håll, försjunket i fullständig vila. Kroppen var helt naken och benen lätt åtskilda, med det ena knät mjukt böjt åt sidan. De vilande uppåtvända händerna fylldes hela tiden som skålar av ett honungsgult ljus som rann ut över pälsen och den sovandes hår.

Det tillvända ansiktets djupa tillit och ro, armarna som kastats över huvudet som för att låta kroppen dricka fritt av det ljus som flödade ur händernas överfyllda skålar, de lätt åtskilda benen över det väldiga okända djurets päls, den förlösta sömnens lugna hävande andetag, allt fyllde mig med en sådan lust och en sådan frid att jag i ett enda ögonblick tyckte mig förstå allt, utan att behöva förstå. Jag kände allt, utan att veta eller ens vilja veta. Jag ville bara slå sönder fönstret för att få komma in och själv röra vid livet.

Sedan såg jag att de alla fanns därinne. Morfar var där med sin strama tapperhet, sitt mod och sin offervilja ristad i ansiktets djupa fåror, mormor vid hans sida i sin vita hatt och med en liten stackare i famnen. Pappa såg jag stå med sin ljusa panna litet lyftad och sin svarta bok i handen och mamma vänd bort från honom, gnistrande och grön. Göta hade sin klänning på, vitare än snö och farmor satt intill med sina ömma händer vilande i knät. Farfar stod närmast dörren. På hans ena axel satt en liten fågel och över den andra hängde den blodiga jaktväskan som han själv gjort. Han böjde sig ner och smekte sakta den glänsande pälsen som andades och levde under hans hand.

Vad gjorde de alla i gårdshuset? De som inte låtsades om det, som teg och led och väntade?

Jag kunde inte fatta det.

Hur skulle jag själv få komma in? Ingen fanns att fråga. Fönstret var ju för litet och satt på tok för högt.

– Runa!

Nu ropade Göta igen.

Alla måste ha märkt att jag var borta. Morfar var kanske redan ute och letade med sin vita käpp, kände sig för under syrénhäcken, tänkte på familjens utvaldhet och vandel.

När jag klättrade ner från stegen var jag inte mer densamma. Jag skulle aldrig mer kunna luta huvudet mot den solvarma väggen och höra bina surra kring pionerna utan att önska mig något mera.

– Runa! ropade Göta.

– Ja! skrek jag. Jag kommer!

Hon hade dukat ute på den vita sommarmöbeln.

Det doftade av inlagd gurka och dill.

– Var har du varit? frågade mamma.

Då ljög jag. Jag tyckte att morfar såg rakt igenom mig.

– Jag har varit hos grannens Monika och hoppat rep, sa jag.

Alla såg så konstigt på mig, alla utom syster blå. Hennes ögon var så stora och blå, men hon sov. Ingen sa något mera.

Den första tiden efter gårdshuset var den svåraste. När ingen såg det gick jag undan och kände på grindlåset. Det fanns inget sätt att komma in i gårdshuset. Men det fanns en möjlighet att någonting på den andra sidan staketet skulle kunna liknas vid det.

De andra hade blivit annorlunda efter gårdshuset. De såg annorlunda ut! Göta hade inte längre några vingar, utan bara förklädesband i kors över ryggen. Jag såg aldrig mer en ängel. Mamma såg olycklig ut, pappa hade veck i pannan.

Och jag själv såg förskräcklig ut! Det såg jag i spegeln. Om man någonsin ska komma in i gårdshuset far man inte se ut så här, tänkte jag. Det var en annan tid som hade börjat. Det var min ungdomstid, fast jag har aldrig varit ung.

När jag någon gång slet mig från spegeln och min förfäran över mig själv, såg jag de vuxnas olycka.

De led vid sig själva och vid varandra och hade något olidligt för sig som var deras liv.

Min far tiger, min mor går ute och krattar löv. Hon gör upp eldar, hon älskar eldar. Hon har tänt uppe på berget och ute på plan, små brasor och stora. Det luktar rök, hon står och stirrar in i lågorna och blir förblindad. Jag tror att jag ska brinna upp innan jag hunnit lämna huset och fått börja leva. Alla står i fönstren och tittar, undrar om hon inte snart ska komma in. Ingen kan ju värma sig vid hennes eldar. Min far är så tyst, han fryser. Hans lilla svarta bok ligger ovanpå skåpet. Rör man vid den, fastnar fingrarna.

– Kan hon inte göra något annat än elda? säger grannarna. Det bryr hon sig inte om. Ibland sitter hon och läser i ljuset från lågorna, men det är inte mycket som duger. Det ska vara oerhört, annars kastar hon det med en otålig gest i elden. Säger hon något går det som ett svärd genom bröstet. Stjärnorna gnistrar genom rökslingorna. Hon har talat, det är sagt. Det är som om syster blå i sin sömn slår vakt om något eget och inte vill höra på. Men jag vakar över mamma, törstar efter hennes tankar, binder ris och bär det till de ständigt flammande brasorna ute i mörkret.

Grannarna är små och löjliga och de tycker därför inte om henne. Under många år har mamma en enda vän. Det är en som luktar kåda och har uppbundna flätor med vilda blommor i. Henne släpper mamma in, det är trolldom i den där. Som hon ser ut! Man vet inte om det är vackert eller fult, men det ringer i henne som kyrkklockor och när hon sätter fötterna på den gamla mattan i mammas burspråk blir den till en äng. Trämönstret i väggarna tränger igenom tapeterna bara hon öppnar mun. Hon är inte som grannarna, de har bara vanligt för sig, dem orkar man inte befatta sig med.

Mammas vän är långtifrån. Hennes barn försöker vara vanliga men kan inte, det växer ut gula flätor vid deras öron över en natt, och gossarna klämtar när de talar om allvarliga ting. Mannen ser man ingenting på, men när han rör vid ett äpple, sipprar saften ut.

Hon kommer en kväll när månen står i nedan över hörntornet. Grindlåset rasslar till och hon är där. Fågeldrillen vid vindsfönstret stiger ren av salighet mot kvällshimlen, sänker sig i kristallklara mörka djup. Mamma som hela kvällen suttit försjunken i en bok nära elden, lystrar till när grinden slår igen, reser sig och går emot henne. Jag är på väg från bergknallen med ris och ser vildblommorna närma sig den stora brasan nere på plan. När hennes ansikte blir tydligt för mig förstår jag att hon nyss varit i gårdshuset. Jag blir stående, lamslagen av häpnad. Sedan kastar jag risknippet på elden för att lysa upp henne. Man skulle nästan kunna tro att hon kommer direkt därifrån. Kanske har mamma också sett det, för hon har blivit rastlös och orolig.

– Var kommer du ifrån? viskar jag till mammas vän.

Då löser hon upp flätorna så att håret faller ut över axlarna.

– Lukta på mitt hår, säger hon.

Jag borrar in ansiktet i hennes tjocka gula hår. Det luktar honung och läder, tjära och trä, det luktar jord och regn, man kan inte sluta att lukta på det.

– Lukta, mamma! ropar jag. Lukta på hennes hår! Jag är alldeles yr i huvudet.

– Jag vet, säger mamma.

Hon har tagit upp boken igen och börjat läsa. Men hon ser inte vad det står. Jag känner mig gråtfärdig.

– Hur kom du in? viskar jag mot vildblommorna.

– Du måste själv leta, säger hon. Leta överallt!

– Fårjag fläta till ditt hår igen? frågar jag.

– Om du slutar att gråta, säger hon.

När jag står över henne och flätar, tittar hon upp och säger: Du hittar nog dit ska du se. Strunta i allting annat bara!

– Hur ska jag kunna det, säger jag och torkar mina ögon. Man måste väl gå i skolan, man måste väl försörja sig,