Djungelrummet

By Cannie Möller

Äntligen har de lyckats lämna det frenetiska storstadslivet bakom sig. Liese och Hans har köpt ett gammalt hus på landet och här ska de flytta med sina barn Nelly och Jimmy. I första hand kommer det vara Lieses uppgift att påbörja renoveringen, eftersom Hans befinner sig i Nordsjön där han jobbar som dykare. Från första dagen visar sig flytten och omställningen till det nya livet mer komplicerat än planerat. Förutom allt arbete med kåken, måste Liese ta itu med Ronny, hennes underliga granne och barnbarn till den före detta husägaren. Alla som närmar sig honom blir utsatta för grannen Martas vrede och svartsjuka. Hon är den stumma grannen som ingen vill ha och göra med och som alla tycker borde läggas in på psyket. Ronnys och Martas liv är på något sätt sammansvetsade och deras inträde i Lieses liv ska krossa alla hennes säkerheter. Det går inte att undgå att hon sakta börjar förändras ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726874679

Book preview

1

D et frostiga gräset frasar under hennes svarta träskor.

Strumpor har hon inga. Huden lyser gråvit i gryningen. Dimmorna över trädgården har samma färg som hennes hud. Hon ger sig inte tid att känna efter om hon fryser. Spaden står lutad mot husväggen. Girigt rycker hon den till sig och går bort mot potatislandet. Blasten har fallit omkull, höstvissen, men gula potatisar kommer upp på spadbladet. Hon bryr sig inte om att plocka upp dem, irriterat kastar hon rotfrukterna åt sidan. Hon gräver djupare i den fuktiga jorden. Hon är andfådd nu. Flåsar tungt.

Gräver ännu djupare, söker.

Hon är rädd nu. Knogarna vitnar kring spadens grepe.

Hon sväljer hårt nu.

Sväljer och gräver.

Stönar. Kvider.

Efter en halvtimme sitter hon flämtande på kanten till sitt hål.

Hon hade trott att hon skulle finna det just där. När hon vaknade visste hon att det skulle vara i just den hörnan av potatislandet.

Där skulle det vänta på henne.

Hon slapp hitta det.

Ändå slipper hon inte undan.

Aldrig får hon sova vidare över gryningskanten.

Inte så länge DET ligger kvar.

Hon har tappat träskorna. Fötterna gömmer sig i leran. Hon glider sakta, bit för bit ner i det nygrävda hålet. När hon sätter knäna högt upp under hakan får hon plats. Hjälplöst söker ögonen efter spaden. Den ligger kastad flera meter bort. Om hon bara kunde nå den utan att resa sig. Sitta så här ihophukad och få jorden över sig som ett täcke. Men hon kan inte både sitta kvar och samtidigt hölja över sig.

Hon förbannar sitt öde. Ingenting blir någonsin som hon vill ha det. För hon är den stumma. Dumma. Snart en gumma. Katternas krusbärsögon följer henne ur snåren. Hon visar tänderna åt dem, vill inte bli iakttagen. Katterna tror att de är förmer än hon. Bättre, finare, klokare, vassare. Den största, Svartkattan, slickar sig lojt på frambenet, släpper ändå inte kvinnan i gropen med blicken. Kvinnan i gropen känner av föraktet. Till och med katterna tycker att hon tappat värdigheten, människolikheten.

Hon vet att det är katterna som äger den verkliga makten i området. De vill inte beblanda sig med en sådan som hon. Skulle inte falla dem in att lojt stryka sig mot hennes ben. De har nog med sig själva och sitt eget. Gryningssmygandet och skymningsjagandet. Det finns inga hemligheter som inte katterna vet. Hennes hemlighet också. Och eftersom de vet måste de vara hennes fiender.

Det finns många som tror att hon inte kan tänka. Den stumma är den dumma. Låt dem tro! Lika bra.

Frosten smälter i spindelns nät. Hon reser sig sakta ur gropen. Solen kommer henne till mötes. Tunna strålar utan värme. Hennes fötter känns som isklumpar. Hon sträcker sig efter träskorna och får händerna fulla med jord. Av jord är du kommen, jord skall du ock varda …

I kanten av sitt dallrande nät väntar spindeln. Skulle vilja kasta sig över morgonkvinnan. Om hon bara inte var så oformligt stor. Solstrålarna pressar sig igenom den smala revan i himlen. Föds ljudlöst. Kvinnan stönar.

Kattögonen följer henne till trappan. Huset ligger fastbundet i vildvinet. Om inte växtligheten vävt sin kokong runt väggarna skulle hela bygget rasa omkull. Som en häst med brutna framben. Men vildvinet täcker det mesta av husets sårigheter. Bladen är blodfärgade nu i oktober. Kommer snart att falla.

Ljudlöst tar kvinnan Marta av sig träskorna innanför dörren. Torkar de leriga fötterna på dörrmattan. Hennes fötter går uppför den smala trätrappan till övervåningen. Lerkokorna ligger kvar på hallmattan och tittar anklagande efter henne. Marta går försiktigt, hon vet vilka trappsteg som knarrar. Dem undviker hon. Hon stönar inte längre. Hon vill inte väcka den åttioåriga modern som sover så fjärilslätt nuförtiden. Dessutom har den gamla alltid sin dörr på glänt. Hon vill väckas av husets händelser. Om till exempel de slitna elledningarna börjar brinna inne i väggarna. Hon måste höra knastret genast. Eller om en fågel flyger in i gavelfönstret. Eller om ett rör springer läck. Översvämning på ett ögonblick om hon inte hör. Därför sover hon som fjärilen. Med dörren på glänt.

Marta vet att modern hör henne. Hon står stilla ett ögonblick utanför dörrspringan. Hon kan gott få ligga där inne och undra. Hon vågar ändå inte fråga varför dottern inte sover. Hon vågar inte få veta några svar. Därför frågar hon aldrig.

Martas kropp skälver när hon faller ner på sängen. Lakanen blir leriga av fötterna, hon märker det inte. Å, om husets sömniga tickande var bomber i vrårna! Hur får man tag på en bomb? Om hon skrev på en lapp och lämnade över till konsumföreståndarn. Skulle han gå ut på lagret då och leta fram en bomb för hundra kronor? Eller lagrar han kanske bomber i en låda under ostdisken? Kanske ser bomben ut som en Edamer? Rund och röd. Får hon inte bomben skulle hon kunna nöja sig med konsumföreståndaren själv. Han vore också en bomb att hålla i. Stor och vacker. Kanske han är tillräckligt stor för hennes stora ensamhet och tunga kropp. Av fuktfläckarna i taket skapar hon en man åt sig. Ingenting har någonsin kommit självmant till henne. Hon måste locka det till sig. Fånga och hålla fast. Och det vackraste och finaste är det mest svårfångade. De kan inte vänta sig att hon ska hålla till godo bara med fulheten. Hon måste lägga sig i bakhåll. Överrumpla. Hålla fast. Men det vackra och fina vill alltid skrika när man håller fast det. Det får inte skrika! Förstår det inte att det ska vara tyst och bara smeka henne över kinden med sina varma små händer. Kanske också le lite med munnen så att man kan se de vita pärlorna innanför läpparna. Men läpparna blir så hårda och vita. Som spända streck. Kniper ihop. Sen kommer skriket. Det som inte får komma.

Marta vaggar fram och tillbaka i sängen. Hon slår armarna om kroppen, försöker trösta sig. Det var ju så länge sen. Det måste finnas förlåtelse för alla. Henne också. Löpsedlarna hade bilder på flickan som log med ögonen och tänderna. Små vita tänder. Leendet var elakt. Det var nog en elak liten flicka.

Marta öppnar ögonen när hon hör den korta smällen mot fönsterrutan. En geting ramlar ner på golvet nedanför fönstret. Den tar sig vingligt upp i luftrummet men ramlar strax ner mot golvet igen. En eftersläntrare. De andra getingarna är redan döda så här sent på året. Den här försöker lura sig kvar inne i hennes rum. Hon sätter foten ovanpå getingen. Den har inte mycket gift kvar i sin utpumpade kropp. Marta ler när hon känner den lätta svedan. I alla fall fick hon en besökare den här morgonen. En besökare som brydde sig om att röra henne med sin gadd.

Lugnad kryper hon ner i sängen. Leende somnar hon och drömmer att den som kommer är mer människa än geting. Hon ska nås av den uppslukande elden. Först ska hon få brinna som en fackla innan hon blir till aska bland höstlöven.

Marta drömmer medan spindlarna i hörnen spinner sina nät. Hon sover fortfarande när den tunga flyttbilen skakar fram på grusvägen utanför. Hon ser inte när de nya kommer för att flytta in i det gula huset inte så långt från hennes eget.

De nya är en familj från staden. De vet ingenting om Marta.

I familjen finns också en pojke och en flicka.

En liten flicka.

Med små, små vita tänder och bruna lockar.

Flickan har just fått en röd dockvagn på sin femte födelsedag.

2

D et var en gång en familj som det fanns en pappa i, men han var inte hemma. Nästan aldrig var han det. För han var dykare på havets botten och lagade rör på Nordsjön. Och tjänade storkovan. Och det var bra. För det var han som var familjeförsörjarn. Men det var därför som pappan, Hans, inte kunde hjälpa till med flyttningen. Ändå gick det ganska bra. Liese, mamman, fick hjälp av så många hon kände. Och en del som hon inte kände. Som bara var bekantas bekanta.

Naturligtvis hade hon tänkt skjuta upp alltihop. Så att Hans kunde vara med. En flyttning är ändå en sådan sak som hela familjen bör samlas omkring. Men det gick inte. Då kunde huset ha gått ifrån dem. Många var inblandade i invecklade bytesturer. Liese kunde inte ens inför sig själv redogöra för vilka som bytte lägenheter och hus med varandra. I varje fall blev det möjligt för familjen att lämna den trånga mörka trerummaren med utsikt över en trafikkarusell och istället flytta nästan ut på landet. Visst, pendeltågstiden in till staden var bara sexton minuter ändå låg det gula trähuset längst ut i en bebyggelse från sekelskiftet och tjugotalet. Man kunde inte tro att något sådant skulle finnas vid vägens slut. För det gula huset låg precis där vägen tog slut. Den gropiga grusvägen med vilda häckar på båda sidorna. Och över hela området vilar klockklangen från elvahundratalskyrkan.

Liese tror att det nog ändå måste vara en dröm när hon står och tittar ut genom köksfönstret. En helikopter landar på det nästan nedlagda flygfältet på andra sidan vägen och häckarna. Startbanorna glänser våta – nästan som om det var en sjö som låg där. Om det gjorde det! En badsjö hundra meter från köksfönstret. Hon skrattar till: då skulle de inte ha råd att bo här. Nelly går omkring med sin röda dockvagn under äppelträden. Förtjust plockar flickan upp det ena äpplet efter det andra. Hon biter en tugga i varje precis som hon jämför vilket som är allra godast. Liese öppnar köksfönstret.

– Du kan väl samla ihop alla äpplena? Så gör vi mos av dom! Nelly skiner upp. Samla i högar är precis vad hon älskar. Hon lyfter upp dockan ur vagnen och placerar henne i en trädgårdsstol.

– Sitt stilla där nu medan mamma arbetar! säger hon strängt. Vi får leka sen, när jag är klar! Du hör vad jag säger! Efter en stund har hon samlat en stor hög av fallfrukt. Nästan alla äpplen har kråkbett eller blåmärken. En del har avtryck från hennes egna tänder. Kråkorna sitter i träden runt omkring och följer flickans förehavanden. De börjar inse att de får konkurrens om äppelskörden.

– KRA! KRA! skriker de ilsket åt flickan och deras svarta knappögon glänser i eftermiddagsljuset.

– Schas! SCHAAS! Nelly skriker och viftar modigt med armarna. Några av kråkorna lyfter skränande ur träden och flyger otympligt till några träd längre bort. Där tänker de bida sin tid.

Nelly är mycket nöjd. Hon har plockat hela dockvagnen full med äpplen när hon kommer in i köket.

Liese torkar ur skåp och sätter in porslin på hyllorna. Märker inte att flickan lyssnar på helspänn.

– Det är nån i våran källare, mamma!

– Du hittar på! Hur skulle det kunna vara någon där?

– För att jag hör att nån visslar och spolar vatten …

– Inbillning! Gå ner och titta efter ifall du vill! Liese öppnar ett av överskåpen för att ställa upp några opraktiska skålar där. Hon häpnar när hon ser den gamla blåmönstrade soppterrinen glänsa inne i skåpmörkret. Försiktigt lyfter hon ner terrinen. Hur kan man glömma en så vacker sak? Kan hon verkligen bara överta den? Måste hon inte försöka få tag i släktingarna till den gamla damen som tidigare bott i huset? Det enda hon vet om den förra ägaren, fru Holmström, är att hon dött hastigt. Tydligen bröt hon lårbenshalsen i den branta yttertrappan och efter en kort tid på sjukhus avled hon. Det är släktingarna som via en mäklarfirma sålt huset.

– Har du sett Nelly, en sån fin skål! Men Nelly är inte kvar i köket. Nu kan också Liese höra skvalandet av vatten nerifrån källaren. Herregud! Ska hon behöva ta hand om en översvämning så här på en gång! Innan hon ens hunnit vänja sig vid hur det är att ha hus. Hon springer nerför den branta källartrappan och får genast syn på Nelly som sitter på träbänken inne i tvättstugan. Vid sidan av den nästan antika tvättmaskinen finns en liten duschhörna med randigt tygdraperi framför. Bakom draperiet kan hon ana konturerna av en kropp. Någon som visslar. Duschvattnet skvalar för högtryck.

– Nu kommer min mamma, säger Nelly lugnt i riktning mot draperiet. Visslandet fortsätter oberört. Liese står alldeles stilla och känner hur de små håren bak i nacken blir alldeles styva. En arm kommer ut från draperiet och trevar efter frottéhandduken som ligger på tvättmaskinen. Men handduken faller ner på golvet och hinner bli genomvåt innan handen får tag på den.

– Faan! väser en arg röst bakom ränderna. Kroppen rör sig bakom tyget. En lång stund försöker Liese hitta något lämpligt att säga. Men det är omöjligt, ingen har programmerat henne för en sådan här situation. Någon använder helt obesvärat deras källare att duscha i. Draperiet rasslar i skenan när det dras ifrån. En gänglig pojke kliver ut på cementgolvet med den våta handduken hängande från midjan och slafsande mot benen. Så fort han kommer ut i den kyliga källaren börjar han huttra.

– Hej! Jag heter Ronny. Han ler med påfallande stora och vita tänder.

– Det där är min mamma, presenterar Nelly. Hon trodde att du var inbillning.

– Du blev väl inte rädd? Liese kan inte undgå att höra det roade tonfallet i pojkens röst. Som om han skulle uppskatta om han lyckats skrämma henne.

– Naturligtvis inte, svarar hon torrt. Men det var en överraskning kan man säga.

– Ronny får duscha här – för sin mormor! Nelly blänger ihärdigt på Liese, hon tänker försvara den främmande pojken mot alla angrepp.

– Ursäkta om jag stör då! Liese vänder sig hastigt bort, som om den underliga drömmen då skulle försvinna. Hur skulle annars Nelly kunna bete sig som om hon redan var nära bekant med den här pojken. Och hur skulle annars en främmande person bara kunna gå in i någon annans hus och ställa sig och duscha? Är det inte en dröm så är det i varje fall oerhört fräckt.

– Du blev visst rädd i alla fall? Pojkens röst är alldeles bakom henne. Hon snurrar runt snabbt som om hon väntade ett överfall. Han står så nära henne att hon kan känna doften av tvål och schampo. Det droppar från handduken han har virad om höfterna.

– Jag trodde inte att du skulle märka nåt!

– Det gjorde hon inte heller! Det var jag som hörde att det rann vatten i källarn! säger Nelly triumferande där hon sitter och dinglar med benen på den höga träbänken. Det gör väl inget att han duschar här, mamma? Vi har ju en dusch till, i badrummet?

– Du kunde ju ha sagt nåt, säger Liese tyst och låtsas inte se pojkens framsträckta hand. Om du ursäktar så har jag lite att göra nu! Snäsigt vänder hon sig ifrån honom och hinner snabbt uppför halva källartrappan.

– Bor ni ensamma här? Du och Nelly? Långsamt, för att inte visa rädslan, vänder hon sig om mot den leende pojken. Varför flinar han hela tiden? Vad är det för tankar han har i det där rufsiga huvudet?

– Då skulle vi aldrig ha flyttat hit. Om det bara var Nelly och jag. Pojken rycker på axlarna.

– Min mormor bodde här ensam. Så jag hjälpte henne lite. Jag tänkte ifall du kanske också behöver nån hjälp..? Tjänster och gentjänster du vet!

– Nej tack! säger hon så avvisande hon kan.

– Jag bor i den där röda träkåken du ser där nere. Utan att hon kan hindra det har han kommit upp i källartrappan, han står på trappsteget under henne och pekar ut genom det lilla trappfönstret.

– Det är bara jag som bor kvar där – förut var vi många. Men kåken är helrutten. Och det går inte att hålla värmen på vintern. Den läcker som ett såll. Det är bara råttorna som trivs! Och så jag. Alla andra ger sig iväg. Men det här, det är en bra kåk – det var morfars pappa som byggde den.

Liese nickar motvilligt när hon tar emot informationerna. Lukten av tvål och hud är mycket påtaglig. Och pojken är alldeles för hemmastadd här. Han får henne att känna sig som en främling och inkräktare.

– Du blir nog förkyld om du inte klär på dej. Hon bemödar sig om att hålla en avmätt, kylig ton. Ändå kan hon inte låta bli att iaktta honom när han sätter på sig den grå rocken som hänger på en spik innanför källardörren. Handduken droppar fortfarande nedanför kanten. Hon undrar om han tänker ta den av sig. Han behåller den på. Det måste vara mycket obehagligt.

– Hur ofta duschar du då?

– Jag kan låta bli om du vill. Han rycker på axlarna när hon inte svarar. Fast jag har egen nyckel så du behöver inte märka det. Liese nickar motvilligt, inser att hon faktiskt inte har något val. Han ger henne en uppskattande blick och öppnar källardörren. Genast hoppar Nelly ner från bänken och följer efter honom.

– Vart ska du? Vi ska ju göra äppelmos …

– Jag ska bara följa med Ronny en stund. Jag ska få hälsa på hans katt.

– Du stannar här! Liese har stål i rösten. Nelly inser att det inte tjänar något till att protestera.

– En annan gång då, säger Ronny och nickar åt henne. Hemlighetsfullt. Liese fryser. Blir inte av med känslan att det är hon som är inkräktaren.

När de kommer tillbaks upp i köket stryker en randig katt runt väggarna. Den jamar uppfordrande som om den är van att bli bjuden på strömming i det här köket.

– Titta. Det är Randy! Man känner igen den på ränderna! Det är Ronnys katt! Nelly sätter sig glädjestrålande på köksgolvet med utbredda ben. Katten kliver upp i hennes knä och stryker sig kelet mot henne.

– Han spinner, mamma. Han tycker om mej!

3

D et dröjer innan de kommer i ordning. Liese blir tvungen att klara nästan allting ensam. Med Nellys oavbrutna pratande som ständigt sällskap. Liese är förargad på Jimmy, femtonåringen, sonen. Han har hittat en gammal cykel i ett skjul på tomten. På den flänger han runt långt in på kvällarna. Liese vet inte vart han tar vägen. Men naturligtvis är det bra med cykeln. Högstadieskolan ligger ett par kilometer bort och busskort är dyrt och onödigt. Men hon hade hoppats att han skulle skynda sig hem om eftermiddagarna. Han vet ju mycket väl att hon behöver hjälp med att flytta möblerna på plats. I vardagsrummet är det nästan omöjligt att ta sig in under en hel vecka. Alla möbler står staplade på varandra i en enda bråte. Men det stör inte Jimmy som tycks inställd på att leva sitt liv så mycket som möjligt utanför hemmet.

– Var ska du ha soffan då? stånkar han ovilligt när hon tvingar in honom i röran.

– Vid fönstret blir väl bra, eller vad tycker du?

Liese får en ointresserad axelryckning till svar:

– Mej spelar det ingen roll …

Då brusar hon upp.

– Bryr du dej inte om hur vi har det? Menar du att du bara lugnt kan strunta i det?

– Skitsnack! Det var ingen som frågade mej om jag ville flytta till den här ruttna kåken – och det vet du! Eller hur? Det var du som bestämde, så det är lika bra att du bestämmer allt! Ilsket släpper han ner soffan i golvet och rusar uppför trappan, en dörr smäller igen och strax dånar musiken genom huset.

Liese baxar ensam soffan på plats under fönstret. Det blir långa repor i furugolvet. Svettig och slut sjunker hon ner på kuddarna, undrar stilla om den här flyttningen var så lyckad egentligen. Jo! bestämmer hon sig envist. Vill man vinna så måste man våga! Och trägen vinner. Och skam den som ger sig. Hon skiter i reporna och ser sig om i rummet. Det är ett vackert ljus härinne. Två stora fönster åt söder. Ett perfekt växtrum. Krukväxterna trängs redan på fönsterbrädorna och de två jättelika monsterorna har fått varsin hörna. På det sättet kommer hon att sitta nästan som i en djungel eftersom hon ställt arbetsbordet mitt emellan bladväxterna.

Terminalen är redan inkopplad. Så snart som möjligt måste hon komma igång med arbetet. Om tio dagar, den femtonde oktober väntar revisionsfirman en leverans från henne. På bokföringsarbetet vid hemmaterminalen kommer hon inte att bli rik men det finns fördelar. Ingen morgonrusning, det är mycket värt. Särskilt i ett sådant här hus. Vara här hela dagarna och se solen förflytta sig från fönster till fönster. Och så tystnaden. Härligt. Underbart. Att äntligen få höra hur den verkliga tystnaden låter. När alla dörrar och fönster är ordentligt stängda hörs varken bruset från motorvägen, ambulanssirener eller pendeltågssusandet. Man kan tro att man befinner sig långt ute på landet. I ett hus på gränsen till evigheten.

En dörr smäller hårt på övervåningen, så hörs Jimmys snabba steg i trappan. Sen står han framför henne. Hänger med huvudet.

– Vet du hur mycket skuldkänslor du ger mej när du ser ut så där? klagar han.

– Hur då ser ut?

– När du sitter så där. Ser på en. Suckar. Som om du har det värst i hela världen. Och att det är mitt fel.

– Förlåt. Kom hit och säg vad du tycker om rummet. Hon klappar med handen bredvid sig på sofftyget men Jimmy står kvar på golvet, istadigt.

– Hela den här kåken är helrisig.

– Det är den inte alls.

– Pappa kommer att tycka att den är skit.

– Titta vilka härliga skuggor på golvet! När solen strilar genom bladen så där …

Jimmy fnyser åt sin mamma.

– Har du inte hört hur det låter i den här kåken? Man kan för fan inte sova.

– Det knäpper alltid i gamla trähus.

– Det låter som nån sköt med pistol mitt i natten.

– Det är det ingen som gör i alla fall.

Tillsammans får de i ordning i vardagsrummet. Jimmy tinar upp successivt. Till slut berättar han villigt om den nya skolan som verkar bra. Bättre lärare än i hans gamla. Justare. Och inte så bråkigt. Ännu har han i alla fall inte