Balladen om Sandra Ess

By Cannie Möller

Hur kunde Zeb göra så mot henne? Sandra hade äntligen hittat glädjen i sitt liv och nu skulle han lämna henne för att göra lumpen. Och inte nog med att Zeb ska åka ifrån henne, han har också varit otrogen. Ilskan tar över och hon kan inte längre hålla sig. Hon tar en tegelsten och kastar den mot Zeb. Raseriutbrottet blir Sandras vändpunkt ... Efter att ha avklarat vårdskolan, tar hon chansen och flyttar till Stockholm för att vikariera på ett sjukhem. Där träffar hon Judith, en dam som hennes kollegor finner besvärlig och omedgörlig. Trots detta kan inte Sandra sluta prata med henne. Damens hjärtgripande historia får Sandra att fundera över sig själv och hennes egen uppväxt som fosterbarn. Det är kanske just deras liknande historier, som gör att Sandra blir alltmer inblandad i Judiths förflutna. Hon bestämmer sig därför för att hjälpa Judith uppfylla sin sista önskan i livet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9788726874709

Book preview

Den här boken hade inte blivit till om jag inte hade fått berättelsen och dess människor av Henry Meyer.

– Tror du att det finns något man kan kalla kärlek, något som är starkare än alla andra känslor? förtydligar Judith långsamt. Sandra tar en ny tugga av bakelsen, dricker av teet och fortfarande sitter Judith Klein med slutna ögon och väntar på hennes svar.

1. psykologen frågar varför?

Hon frågar mig varför. Det är hon som är psykologen. Och så frågar hon mig varför.

– Menar du varför jag gjorde det?

– Det är precis det jag menar. Det är tur för dig att han inte blev värre skadad.

Jag bryr mig inte om det. Hur länge han måste ligga på sjukhus. Om jag tänker det hela tiden, att jag inte bryr mig om honom, så kommer han att försvinna ur mig. Om ett tag kommer det att vara som om jag aldrig träffat honom. Det är min hämnd, Zeb, du ska utplånas ur mig. Inte ett spår ska finnas kvar.

2. blått tält

Våt sand. Ensam strand. Blått tält. Två människor. Zeb och jag.

Det kommer att ta tid att glömma. Den sista natten när det inte ens regnade. Och vi kunde se månen, för det fanns inga moln den natten.

– Där är Karlavagnen, sa du. Vart vill du åka, Sandra?

Sa du fast du visste att det var du som skulle åka. Hela den natten lät du mig tro att all tid och allting var till för oss. Du lät mig tro på dig, Zeb. Att jag kunde lita på dig. Att jag skulle kunna ligga bredvid din skugga för alltid.

Att våra skuggor under tältduken skulle smälta ihop.

Jag hade glömt att du varit en Oåtkomlig. Hur skulle jag då kunna förstå att du skulle bli det igen? En långt-borta-människa. En till en-som-försvann-människa. Du hade öppnat en dörr och kommit in till mig. Ingen annan har riktigt kommit in till mig förr. Jag har alltid varit beredd på att allt ska försvinna, känns det som. Bara inte den här gången. Du fanns så på riktigt! I Riktiga Livet. Jag kunde känna porerna i din hud, jag inbillade mig inte, jag fantiserade inte. Du var där med mig. Och var alldeles levande. I ett blått tält som läckte när det regnade.

Bara den sista natten regnade det inte.

Han tror att jag sover. Smeker mig längs ryggen. Det ilar och jag får gåshud. Vill rulla runt och sluka hans mun, köra mina fingrar genom hans nackhår. Visa att jag är vaken och så hungrig på honom. Så hungrig. Men jag tvingar mig att ligga där stilla och svälta och vänta lite till. Vänta tills allt blir outhärdligt och helt nödvändigt att inte vänta.

Jag tänker inte vara svartsjuk på allt jag hört om dig, Zeb. Det var förut. Nu är allting nu. Och jag tänker också bli en sorts ny person. En sorts ny person som du ska tycka om. Tycka om att älska, menar jag.

När du drar fingrarna genom mitt korta hår så där, ilar lusten genom hjärnan och mina bröstvårtor styvnar. Jag vill slingra allt som är jag runt dig – och jag gör det. Slingrar mig som en orm kring dig. Och du skrattar in i mitt hår så att det växer flera millimeter på ett ögonblick bara genom fukten från din mun och du håller hårt om min rygg så att jag vet att jag aldrig mer kommer att känna mig ensam. Och min kropp bågnar av begär. Och du är den som passar ihop med mig och jag är den som du vill ha. Och månen löser upp tältduken och vi slungas iväg med Karlavagnen tills allting exploderar och blir så bländande vitt att vi måste blunda för att inte bli blinda.

Och sen börjar vi huttra i den tunna svetten som ligger som ett lakan över oss och du drar ut mig ur tältet och vi springer ner till vattnet som är ännu kallare än förut. Men blodet gör oss varma och du håller mig i handen och drar mig utåt, vattnet stiger över våra lår och våra gemensamma kroppar och sen ramlar vi. Och vi skrattar och jag stänker på dig och vi leker – fast jag inte visste att jag kunde leka eftersom jag aldrig har gjort det förr.

3. det du inte får veta

– Har du aldrig lekt, Sandra, frågar du och bär mig upp på stranden igen. Som jag plötsligt var ett litet barn.

– Neej, säger jag och det är alldeles sant. För när jag var liten kunde jag inte leka.

– Alla barn kan leka, säger du. Jag skrattar åt dig för du ser så bestämd ut.

– Du tror visst att du aldrig kan ha fel du? retas jag och tänker att det gör ingenting. Gör ingenting alls att du har fel. Du ska inte veta hur jag var innan jag träffade dig. För det har ingen betydelse längre att jag har gjort allt möjligt som jag ångrar. Jag vill inte att du ska veta till exempel dessa saker:

Att jag brukade skära mig i armarna för att jag var arg för att jag var så ensam. (Löjligt, va?)

Och jag var arg för att jag var tjock och ful och ensam och det var rätt åt mig att ingen kunde tycka om mig. (Det var faktiskt ingen som tyckte om mig.)

Och ibland när jag inte rispade armarna fulla av jack vägrade jag att äta. (Ingen orkade med mig, jag var verkligen jobbig.)

Och en gång när jag var fjorton rymde jag till Köpenhamn så att min fostermamma var alldeles tokig på mig. (Egentligen är jag stolt över det. Plankade på tåget och låste in mig på toa så fort jag skymtade konduktören. Rätt skickligt.)

Men de där sakerna vill jag inte att du ska veta något om. Du ska aldrig locka mig att berätta om det. För det räcker med allt som är nu och det räcker att känna att du bär mig fast jag är tung och våt och mitt hår droppar i ditt ansikte och du räcker ut tungan och slukar dropparna och det gör mig så glad. Just det att du sväljer vattendroppar som runnit från mig. Och vi är varma inuti fast alldeles kalla om näsorna. Och vi somnar ihopslingrade och inrullade i din jacka.

När vi vaknar har solen gjort tältet varmt. Jag studerar ditt ansikte, det har jag inte vågat göra förut. Och då ser jag att allt på dig är mycket mer än jag trott. Och det tycker jag om. Att du är mycket av allting. Mycket hud, mycket hår, mycket ögon, mycket armar. Bara en sak är litet på dig: ärret tvärs över hakan. Fick du det när du lärde dig cykla? När du slogs? Eller när du var så liten så att du bara nätt och jämnt kunde gå? Ramlade du i en trappa och blodet forsade och din mamma blev jätterädd? Jag känner med fingret men det lilla vita strecket märks knappt. Dina ögonbryn är så mörka och jämna. Som om du är en människa som vet precis allting. Men din mun – den liknar min. Det skulle kunna vara min mun. Skulle du bli sur om jag sa det, att du har en alldeles för mjuk mun och en tunga som smakar honung? Därför kan jag inte bli rädd för dig fast din kropp är stor och vild och full med svart päls överallt. Med dig vågar jag tänka att jag är någon. Jag finns. Jag också. En fluga slår sig ner på din panna. Det får den inte. Du vaknar när jag viftar bort den.

4. vår tredje morgoneld

Det är när vi har gjort upp vår tredje morgoneld som du säger det. Teet bränner på tungan och du säger alldeles kallt att du måste resa bort ett tag. Jag ser upp från muggen och frågar vart och hur länge.

Du ler avfärdande och svarar inte på frågan. Reser dig bara och säger att det är dags att packa ihop alltsammans. Tältet och campinggrejerna. Du har lite bråttom, säger du.

Och jag förstår ingenting.

Då försöker du förklara så tydligt och långsamt så att en dummer som jag ska begripa:

Att du ska göra lumpen. Fjorton månader. Inget konstigt med det alls. Visst, det är inte så många som gör den men du är glad för att du får. Du ska till Västerbotten för att du klarat proven till fjälljägarutbildningen. Du kommer att bli borta ett tag, säger du som om du skulle till andra sidan jordklotet. Och som om alla telefonkablar ramlat ner. Jag ser att du blir sur. Du hade väl väntat dig att jag skulle bli imponerad. Vilken karlakarl du måste vara som blivit uttagen till specialutbildning. Jägarsoldat, som bara dom bästa får bli. Men jag är inte på humör för hyllningskörer. Jag sitter och känner att jag inte vill det här. Att du redan är på väg bort. Du tänker passa på att försvinna nu. Jag ser det på dig. Det var fint och bra, visst. Men lite för mycket i längden. Det är för tidigt att binda sig.

Är jag för mycket för dig, Zeb? Är jag som stenar i fickan? Jag sitter tungt i sanden och ser ut över vårt strandland mellan tallrötter och hav.

– Jag kan väl inte svika mitt land? säger du med obegripliga ord.

– Skämtar du?

Du ser arg ut nu, irriterad. Slänger ner stormköket i ryggsäcken.

Jag säger att jag vill följa med. Att jag kan betala tågbiljetten själv. Att jag flyttar till Lappland jag också. Halvt på skämt säger jag det. För att det otäcka mellanrummet mellan oss ska försvinna.

– Jag kan steka hamburgare, eller bädda sängar på nåt vildmarkshotell, fortsätter jag hysteriskt.

Fattar du inte Zeb, det här är viktigt! Saker får inte gå sönder nu! Vi får inte gå sönder!

– Eller jag kanske också kan bli fjälljägare?

– Du kan inte följa med, säger du bara kort. Fatta det, Sandra! Och du går mot den röda Hondan.

– Kalla mig inte Sandra! skriker jag gällt.

– Heter du inte det då?

– Ess, bara Ess.

– Okej, Ess.

Slänger hjälmen till mig. Jag låter den ramla på marken. Sätter mig och tjurar. Du kommer inte fram och håller om mig. Du tjatar bara otåligt om att du har bråttom, att vi måste sticka nu.

På vägen in mot stan håller jag om din midja. Det är ännu varmt på din skinnjacksrygg fast det är höstvind i ansiktet. Jag vet att något som precis hade börjat håller på att ta slut.

5. blev du förvånad?

Skulle jag känna mig utvald för att jag fick vara med dig i det trasiga tältet? Men du hade fler att säga adjö till. Med den andra var du på en lerig byggplats när det regnade.

Jag såg er. Hon klamrade sig. Tyckte du om det? Kände du dig älskad? Randig byggplast runt omkring er. Som om ni var karameller. Era kladdiga innanmäten under den grå himlen.

Hann du se mig innan jag skrek åt dig? Blev du förvånad att se mig just då? Jag kommer inte ihåg om jag hade några särskilda ord åt er eller om jag bara vrålade? Minns du? Lät det som ett vansinnigt djur? Du kom inte på något annat än att skrika att jag skulle gå hem. Precis som jag var din hund.

– Gå hem med dig, Sandra!

Det finns nästan alltid stenar och vassa saker på byggplatser.

Blev du förvånad? Du kanske inte hade väntat dig att jag var så bra på att kasta. Eller kanske du inte hann tänka så mycket? Det var färdigt för din del sen. Och snart ska jag inte längre komma ihåg dig. Det kalla vattnet ska jag minnas, den blå tältduken och sanden. Men inte dig, Zeb. Jag var där med någon. Vem som helst. Vad spelar det för roll?

Man får inte hänga upp sig på småsaker, säger min fostermamma. Då blir man så besviken.

6. så glad ska jag vara

Jag ska vara så glad för att jag slipper åtal, säger psykologen. Rektorn och Sofia ser i alla fall glada ut. Mig spelar det ingen roll.

– Zeb vill inte polisanmäla händelsen, förtydligar psykologen och ser på mig som om hon väntade sig att jag ska svara något. Så du slipper påföljder, Sandra.

– Så det blir inte fängelse? säger jag ironiskt och det blir fett av frågande blickar i rummet. Sofia klappar mig på kinden.

Utanför fönstret hänger en klunga från min klass på vårdlinjen, sista året. Alla vet vad som hänt, att jag försökt mörda Zeb Farouk. Att jag inte är klok. Att jag borde spärras in. Att jag har något fel i huvudet. Det är dags att hoppa av den här vårdlinjen.

På hemvägen går Sofia och jag förbi huset där Zeb och hans föräldrar bor. Vi går fort. Jag stirrar rakt fram. Förresten är han inte hemma från sjukhuset än. Men det skulle vara obehagligt att möta hans föräldrar, tycker Sofia. Mig skulle det inte göra något. Sofia behöver inte vara orolig: varför skulle jag kasta sten på dem?

Sofia hjälper mig att packa. Hon vill inte visa att hon gråter, men jag ser det.

– Det kommer att gå bra, säger jag för att trösta henne. Du har haft det jobbigt med mig, men nu kommer allt att bli bättre. Hon stirrar på mig och öppnar munnen. Jag tror att hon ska säga något men istället springer hon in på toaletten och stänger dörren om sig. Ändå hörs det att hon snyftar. Stackars Sofia, men om jag gick till henne nu skulle allt bli omöjligt. Vi får inte fastna. Istället packar jag färdigt. Hon får gärna gråta men det tänker inte jag göra.

Det är hårdhet i mig nu. Min mjukhet på den där stranden i det där tältet höll på att bli min undergång. I fortsättningen tänker jag aldrig mer lämna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att fatta hur farligt det är att visa att man älskar någon. Den man älskar får alldeles för mycket makt över en. Var det så