När du föds

By Dóra Galgóczi

Csilla, the heroine of the novel, has toyed with the idea of becoming a mother many times. And yet, the abyss between her wishes and reality widens with time. Unexpected turns of events, spells of uncertainty, looking for her real aim in life – these act as so many impediments preventing her from making a decision. She knows in her heart that her as yet unborn child is waiting for her somewhere, and she records her thoughts and feelings in letters addressed to it. She shares her wavering emotions about having a child with disarming honesty – feelings that most would-be mothers share with her but are reluctant to admit, even to themselves. Though they are meant for the baby waiting in Csilla’s imagination, these letters hold a mirror up to the reader. Every man and woman waiting for a child, every would be parent who understand the real values of the parental role, will recognize themselves as they read, while those who are bringing up children will feel a sense of relief knowing that they are not alone with their fears and doubts.

• Language: Svenska
• Publisher: Publio Kiadó
• Release date: Dec 21, 2017
• ISBN: 9781370725250

Book preview

När du föds

Galgóczi Dóra

2017

Publio Kiadó

www.publio.hu

Alla rättigheter reserverade!

översättning Fatima Kassius

Du är här med mig, min lilla stjärna. Du är här, du har bara inte hoppat ner från molnet där du sitter för att hälsa mig med vidöppna ögon: Jag är framme nu, mamma, jag har valt dig!.

För vi tror bara att det är vi som bestämmer att vi vill ha barn. Dumheter, det är de som väljer ut oss där uppifrån och när tiden är inne ger de sig av neråt. Den lilla minicellen fnissar, hihi, nu är du stolt över dig själv mamma, för att du skapat mig, fast jag har vetat länge att vi väntar på varandra.

Min lilla fallskärmshoppare har inte dalat ner ner från höjden än. Sitter fortfarande där och vakar och funderar på att kanske stanna där för alltid.

Jag drar långsamt ut lådan där breven till dig ligger. Många långa år av kamp, strider med mig själv och med världen, av högt flygande drömmar och djupa tvivel. Jag skrev till dig, ja, jag hoppades att du skulle känna och förstå varför hörnen gapar tomma i rummet där din spjälsäng skulle ha stått. Jag vet att du också bara skulle velat komma till världen om det inte funnits någon osäkerhet i mitt leende när jag tänkte, hur skulle det varit om… Om du hade tillhört mig från de nio månadernas första stund. Från ingenstans och sedan helt hos mig. Från det minsta embryot, över nyvakna vårar, heta somrar och under vintrar i djup sömn. Utan frågetecken, i världens ärligaste förening. Då, bara då, skulle du ha fått den rätta biten av mitt liv.

Nu kan jag bara ge breven. Jag förväntar mig inte att du ska förlåta mig, varför skulle du? Kanske snarare... att du ska lära känna mig, att du ska tro på att det inte är för att jag inte älskar dig som jag inte har kallat dig till liv. Nej, tvärtom! Till och med ofödd älskar jag dig mer än någon annan. Nej, det ligger inte hos dig, det är mig det är fel på. Jag pratar med dig, du vänder dig väl inte bort, visst hör du mig fortfarande?

Första brevet

När jag fortfarande var en liten flicka...

Då fantiserade jag fortfarande om att bli mamma som de flesta av mina dagiskompisar. Jag drog ivrigt omkring Fanny, min favoritdocka i en vagn, stoltserade – ser ni? Jag är också mamma! Hon var min tröst när min lillebror störtade mig från prinsesstronen. Förgäves försökte jag få komma upp i mammas knä, kära du, du är en stor flicka nu, nu måste jag mata Peter, vänta lite! Hämta Fanny, så, sätt dig här brevid mig, nu är hon din lilla bebis. Och vips var avundsjukan som bortblåst. Så bra, då är jag stor nu! Granntanterna kom med sina till leda upprepade frågor, „Nå, min lilla gumma, vad ska du bli när du blir stor?, och jag svarade beslutsamt: „Mamma såklart!. „Oj, vilken liten sagofe!" – sa de och slog skrattande ihop sina händer, och jag förstod inte varför de gjorde sig lustiga över mig.

Jag tänkte ju verkligen att det var mitt enda och sanna mål i livet. Visst, jag skulle kunna jobba som hårfrisörska eller på ett rymligt kontor, bota sjuka eller forska i konstiga sifferstaplar som pappa. Men till och med den mest udda bilden av min framtid lovade detta: mig själv stående bredvid en silvergran, till höger och vänster om mig två små ungar, i famnen minstingen, och vi väntar alla på att pappa ska öppna den underbara julklappen. På mors dag skulle jag inte bara ge bort yviga syrenkvistar utan också få väldoftande lila, sammetslena vita.

Ja då kändes du så nära mig, min kära. Jag visste att många år fortfarande var kvar tills du skulle födas. Men inte en skymt av tvekan lyckades smyga sig in i huvud och hjärta, när jag tänkte på om det skulle hända.

Det mörka molnet spred sig över himlen av planer om den idylliska familjen när mina föräldrar satte mig mellan sig i soffan. Ajaj! Det här känner jag igen, nu är det något jobbigt på gång, sist berättade de om Dedis sjukdom, om att hon kanske aldrig kommer återhämta sig från den.

- Säg då, vem är det som är sjuk? Det är väl inte ni? Hallå, säg nåt då! – ryckte jag otåligt i fållen på mammas klänning. Ju nyfiknare jag var desto värre blev ångesten, kanske sa de ingenting för att inte förstöra min föreställning om att inget ont kan hända oss.

- Du vet Csilla, hur mycket jag och pappa tycker om er. – Ojoj, det var det jag var rädd för, nu kommer snart det välkända „men…" – Men det händer att att två vuxna inte längre känner som förut. Och bestämmer sig för att det vore bättre om de inte skulle bo tillsammans.

Vad pratar du nu om mamma? Om vem? Varför sitter du med huvudet nedböjt pappa. Säg då? Är det bara en saga, som alla de som viskas fram under nattlampans dova ljus om kvällarna? Men de berättar ni ju alltid så glatt! Nu försvinner istället luften ur rummet på en gång. En kvävande tystnad breder ut sig bland de tunga orden, och bara strövis når forsättningen mina öron. Att jag och Peter alltid kommer förbli deras dyrbaraste skatter, vi kommer att fortsätta bo här, men vi ska få ett litet rum hos pappa också och så kommer veckorna flyga iväg och på söndagen kommer det bli toppen att skutta iväg till honom och kanske kan vi till och med få mer än en kula i glasstruten.

Stackarna, vad de anstränger sig, och helt förgäves! Hur kan de inbilla sig att jag skulle bry mig om glass nu, om tivolit, nu när jag inte längre kommer få hålla pappas hand längs vägen till dagis om morgnarna, och vi inte kommer gissa vilken färg den första bilen som korsar vägen har? Och vad rör mig berg- och dalbanor om jag inte får susa ner tillsammans med min lillebror, om jag för alltid måste tänka på dem som ett antingen eller… Den ena eller den andra. Mamma eller pappa. Nej, jag vill inte! I mitt hjärta fanns alltid ett och som band dem samman, som var omöjligt att sudda ut, det hade jag trott helt säkert tills nu.

Det var väl därför ni gifte er? Nej, sluta klappa mitt huvud tröstande, släpp mig, era svikare! Jag ryckte mig ur deras famntag. De förtjänar ändå inte mig, kom Fanny, vi lämnar dem här!

Jag packade omsorgsfullt ner min nappflaska och den stickade koftan i min rosa lilla ryggsäck, i början av sommaren är nätterna fortfarande kalla… Jag väntade tills de gått förbi min dörr och slutat upp med sitt eländiga knackande, öppna, Csilla lilla, så vi får prata ut om det här!

Nu smyger jag ut tyst, där är nyckelknippan på den snidade trähängaren, jag ställer mig på tå, så, jag når den precis. Men nej, förbannat, den trillar ner, och skramlande breder den ut sig på hallens stengolv. Mamma står redan bakom mig, ja så långt klarade jag det, min färd ut i världen lyckades inte ens ta sig till trapphuset.

Mitt envisa beslut, att fortsättningsvis inte prata med dem, höll i sig i ungefär en dag. När Andris på dagis sedan klottrade ner min docka Fannys ansikte, tittade jag under mina trillande tårar på mamma på eftermiddagen: titta vad monstret gjorde, gud vad jag hatar honom, visst hjälper du mig att göra henne fin igen? Och tillsammans skrubbade vi det lilla plastansiktet med alkohol och vyssjade henne till sömns. På söndagen guppade sedan verkligen två kulor i min glasstrut, vanilj, hallon, och nästa vecka kan vi väl strunta i djurparken, jag vill hellre åka till Balatonsjön pappa!

Vilken fenomenal varelse barnet är, som lera, formas det, tidigare var livet runt, nu rutas det in och ändå är skrattet alltid nära. På sin höjd gömmer sig tvivlens frö långt ner på djupet, fröet till det sviktande självförtroendet. Ett farligt litet frö, man vet aldrig när regnet kommer som sätter igång processen och får det att börja gro. I mig levde det också där nedgrävt, jag visste fortfarande inte, när det skulle viska elakt: är du säker på att det är det du vill, Csilla? Är du inte rädd för besvikelsen, vad händer om varje plan och rosa dröm var i onödan, om ödet inte artar sig så som du skulle vilja? För den lilla, krabaten, som du har offrat allt för.

Men då, som liten flicka, gömde sig tvekan fortfarande tyst nere på djupet. Jag visste säkert att med mig kommer det att gå annorlunda sen. Jag visste att min prins löfte om att vi skulle leva lyckliga i alla dagar verkligen skulle räcka i all evighet, vi skulle aldrig sätta våra barn mellan oss, vet du, min lilla, mamma och pappa kommer inte att ta dina händer från höger och vänster längre. Han, eller jag, du får två sängar, två liv… Nej, det kommer inte att hända oss. Vi kommer vara en sådan familj som i filmerna, sådana som min mamma brukar vifta bort med bittert leende: äh, det är en drömvärld, där allting lyckas.

Jag å andra sidan såg mig själv där på bildskärmen i filmhjältens ställe. I tanken hade jag redan tänt ljusen i din födelsedagstårta, och delat ut färglada hattar till bjudningens skara av gäster. Så mycket längtade jag tills jag skulle bli stor och inte bara få ha en leksaksbarnvagn utan en riktig.

- Stopp, sluta, du ljuger, så är det inte! – jag håller händerna för öronen, när min kompis Kati med allvarlig min förklarar hur bebisar kommer ur magen. – Äh, vem tror på det där! Jag frågar mamma, hon vet sanningen och jag tänker inte vara kompis med dig längre, du är en häxa!

- Fråga du bara, min mamma vet ändå bättre, men tro vad du vill! – sprang hon iväg stött, och jag åt andra hållet, rakt in i köksdörren.

Tänk dig mamma, vad den där dumma Kati säger! – äppelskalaren landade på golvet, hon satte mig i knät och en timme, som kändes som ett år senare, tvingades jag inse: jag kan hata Kati och hennes hemligheter, men det var fel att tro att hon ljög. Hon också, jag också, mamma och pappa också, till och med mormor och morfar… vi föddes alla så, och, chockerande eller inte, du kommer också att göra det om tjugonågonting år, om det inte har uppfunnits någon barnfabrik till dess, vilket jag hoppas.

Sen flög några år i väg obemärkt och redan hoppades jag på helt andra saker. På att du också skulle komma till världen precis så som alla andra. Förgäves bredde jag ut min historiebok framför mig, istället för de stora skäggiga regenterna såg jag bara Robis ansikte, i stället för slagens årtal mindes jag bara det datumet skarpt, då han stod med ena benet över det andra och äntligen fick ur sig ett tafatt: visst kommer du på basketmatchen på lördag? Efter den oskyldiga meningen såg jag inte längre den smutsiga tonårsslyngeln i honom, utan din blivande far, jag såg till och med familjefotot framför mig. Ja, så var jag i mina tonår, på en oöverskådlig väg vandrade mina tankar iväg.

Rådlös satt jag böjd över det tomma anmälningsformuläret. Nu var jag tvungen att bestämma var jag skulle studera vidare. Men hur skulle jag veta svaret när karriären överhuvudtaget inte intresserade mig. Förgäves försökte de andra flickorna entusiasmera mig, juridik, medicin, nej hellre marinbiologi. Sjukgymnast, lärare, marketing-manager: spelar det någon roll? Jag ska bli Robis fru och när ni håller tummarna för era tentor drar jag stolt min barnvagn.

Naturligtvis blåste de febriga löftena bort med vinden när Robi plötsligt bara meddelade mig:

- Det står jag inte ut med, jag ska gå till sjöss ett år, min polare tjänade grymt bra på det och jag vill hur som helst inte plugga vidare.

Förväntningen jag byggt upp om vår framtid slogs ner till ruiner, fast jag hade trott att dess murar var starka. Jag visste att det vore meningslöst och naivt att fråga: visst kan jag vänta på dig?

Jag skulle förstås kunna vänta, lägga grunden för nya besvikelser, offra år för korkade förhoppningar. Men kvar blev jag istället med anmälningsformuläret, kom nu terminer och nya ämnen! Kom och sudda ut ordet familj ur mina planer för ett tag! Jag tog på mig den svala och behärskade masken, attraherade och stötte bort samtidigt: jag tillät mig själv att låta dem rycka närmare och med dold belåtenhet erkände jag sedan att det då och då hände. Men jag vinkade nonchalant farväl innan jag hann fastna i snaran. Jag undvek den där farliga gropen med etiketten kärlek, för att inte ramla, inte såras igen. Fotot, som förpassats till byrålådans djup, vilade ibland en stund i min hand, när händerna mitt i städningen sökte sig dit. Robis leende, hans ögonpar, i vilka jag samtidigt såg mig själv. Det jag som trodde att med honom skulle drömmarna jag smidit på mitt flickrum bli till verklighet, och om det hade lyckats, ja då... Då hade du säkert kunnat bli född. Men fotot glider tillbaka under pappershögarna, och inte bittert, utan snarare stolt tänkte jag på att killarna i min klass kallade mig: Csilla, isdrottningen. Jag samlade bevis på hur bra det var om jag inte lät mig föras med av strömmen och inte lät mig dras ner på djupet. Om jag gjorde som Juli, som jag satt tillsammans med i bänken, under vad som kändes som en ändlös föreläsning om romers rättigheter. I början av året hade mitt ansikte skinit upp när tjejen med ett så vänligt leende gled ner i bänken just bredvid mig. Jag drog direkt ut medaljen som slängde runt hennes hals: Vattuman, jaså, precis som jag, outtröttlig, i luftens tecken!

Efter några dagar pratade vi inte bara om horoskop utan delgav varandra varenda skiftande tanke i våra nittonåriga liv. Jag kunde inte dölja min förvåning när det visade sig: Juli med tonårsansiktet inte sprang i gallerior efter föreläsningarna utan till dagis för att hämta Balázs.

- Om min familj inte hade stått bakom mig hade jag inte ens kunnat gå ut gymnasiet. Nu ligger jag bara ett år efter. De övertalade mig om att det hade varit synd att förvara mina hittills så fina betyg i vitrinskåpet, att jag måste våga mig in på juridikprogrammet! Nu tar jag hand om min lille son på eftermiddagarna, och vi kan vara tillsammans efter dagis.

- Och när har du tid för studierna?

- Jag hade tur och ärvde ett bra minne från min farfar. Jag behöver verkligen inte sitta böjd över böckerna länge, bara på några få tunnelbanestationer lyckas jag få in femton sidor. Jag vet vad du tänker nu: jaha men pappan då? Ja, från honom väntade jag mig inte ens som tonåring att han skulle gömma sig från världen som ansvarigt familjeöverhuvud. Men han försökte det till och med, jag har inga dåliga tankar om honom alls, när jag tänker på det. Han deklarerade stolt att han skulle sluta med studierna, hitta ett jobb vilket som helst, och inte svika oss. Efter min första glädje nyktrade jag sedan snabbt till. Och nu står vi här fem år senare, han insåg att han inte levde utan hade klibbat fast för evigt i vår lilla triangel. Snart såg han på oss som tjuvar, som hade stulit hans flygande planer. Jag skickade iväg honom, jag hoppas bara att han förstår att jag tog beslutet för vår skull. För oss tre.

- Vad modig du är, hör du…

- Modig eller dum? Det beror på vilka glasögon man tittar genom, jag har bestämt mig för att jag bara ska titta genom rosa och det fungerar nästan alltid också. Nästan… Men ibland gråter också jag av trötthet, min familj hjälper till så otroligt mycket, men det är ändå så hemskt tungt, bagaget jag bär. Vetskapen om att denna lilla person bara kan räkna med mig, mig ensam, och vet du, det är nästan skrämmande hur mycket han tycker om mig och jag honom. Det låter fånigt nu, men kanske förstår du.

- Ja jag tror det. De starkaste känslorna är skrämmande ibland. För känslan ligger där och skaver i halsen, att