Dödlig smitta

By Anne Filipsson and Jon Wallér

Hans och Kristin är ett medelålders par som båda jobbar inom vården i ett lagom stort svenskt samhälle. Gradvis blir deras grå vardag alltmer dramatisk när deras patienter och anhöriga drabbas av ett mystiskt sjukdomsutbrott. Den burdusa och karriärlystna Eva, överläkare på sjukhuset, tar befäl över situationen och spelar ett allt högre spel. Efterhand ansamlas tecknen på att smittspridningen är avsiktlig - men av vem, och varför? Wallér & Filipsson öser ur sammanlagt mer än ett halvt sekels erfarenhet från sjukvården för att skapa ett autentiskt drama innefattande lika delar svek, smitta och ond bråd död. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 13, 2021
• ISBN: 9788728069882

Book preview

1

Det är redan november, lite ruggigt och kallt ute. Jag sätter mig ner framför datorn, känner ett behov av att skriva av mig – men med försiktighet.

Det är jobbigt att bära på hemligheter, men ibland måste man. Speciellt när det inte finns någon man vågar eller vill anförtro sig åt. Då kan allt bli förstört. Man måste helt enkelt stå ut.

Jag är övertygad om att ingen i omgivningen anar något än så länge. Möjligtvis kan det finnas en person som vet, eller tror sig veta… Men jag tror inte att jag är genomskådad. Jag har inte märkt någon som helst antydan till det. Själv är jag ännu inte helt säker på när eller hur jag ska ta nästa steg. Det enda jag vet är att jag kommer att se till att nå mitt mål på ett eller annat sätt.

Mina tankar snurrar ständigt runt detta, jag måste hitta en lösning så fort som möjligt. Tiden håller på att rinna ifrån mig. Jag sover dåligt på nätterna och det är svårt att koncentrera sig både på jobbet och hemma. Risken finns att jag kan verka disträ, men jag håller fortfarande upp en fasad i vardagen och spelar med, som om inget hänt. Jag känner mig faktiskt stolt över att lyckas så bra med den delen, men det finns en gräns, som jag känner att jag börjar närma mig nu. Irritationen ligger under ytan som en tickande bomb.

Men om jag nu bara sköter mina kort väl kommer jag att lyckas, det är jag säker på. Hatet är en stark drivkraft.

2

Det var fullsatt på tåget och vagnarna var felskyltade, så det tog lite tid innan alla hittat sina platser. En mamma med en barnvagn och en liten bebis på armen försökte hitta rätt plats. Bebisen skrek och var otålig och mamman såg stressad ut där hon trängde sig förbi Hans, som samtidigt försökte hänga upp sin jacka på kroken intill sin plats.

Han tänkte på hur länge sedan det var som han själv och Anki haft småbarn. Flickorna var arton och tjugo år nu och hade börjat leva sina egna liv. Anki hade han inte pratat med på åratal. Deras relation hade aldrig blivit normal igen efter skilsmässan för tio år sedan.

Han satte sig ner vid sin fönsterplats och lutade sig bakåt. Det skulle bli skönt att kunna sitta några timmar och bara koppla av, tänkte han. Kanske ta en sväng till bistron och köpa en kaffe och en chokladbit.

Det grå höstlandskapet insvept i dimma drog förbi. När hösten kom blev han ofta nedstämd och dyster.

Han hade varit på en jobbkonferens, som handlade om antibiotikabehandling i primärvården. Det hade varit intressanta föreläsningar, även för honom som var en erfaren allmänläkare. Det hände mycket inom forskning på bakterier och virus och han hade alltid tyckt att mikrobiologi var fascinerande. Ibland ångrade han att han inte stannat kvar på Mikrobiologen efter vikariatet. Sedan mindes han sin streber till kollega, Eva Schlyter, som varit så svår att samarbeta med och som till och med fått honom anmäld till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för en bagatell.

Numera jobbade hon som verksamhetschef på avdelningen för vårdhygien och där passade hon nog bra, tänkte han. Då slapp i alla fall patienterna träffa henne.

Själv trivdes han med patientkontakten, som han fick en stor dos av på vårdcentralen. Kontakten med sköterskorna var inte dum den heller. Han kom på sig själv med att småle vid tanken på Helen.

Ibland önskade han att livet kunde vara mindre förutsägbart. Att det skulle hända mer, antingen på arbetet eller i privatlivet. Det hade varit väldigt spännande för tio år sedan när han och Kristin fann varandra. Tänk vad han känt sig älskad och levande! Han hade befunnit sig i ett lyckorus i månader, eller kanske till och med ett drygt år.

Äktenskapet med Anki hade han upplevt som grått och enahanda, men Kristin var hans stora kärlek. Åtminstone kändes det så då, för tio år sedan. I längden visste han inte om det egentligen hade blivit så mycket bättre. Kristins alla nycker och svängiga mående kunde gå honom på nerverna, trots att han såg sig som en tålmodig man. Anki hade varit mer robust och självständig.

Kontakten mellan hans döttrar och Kristin hade inte blivit som han hoppats. Kristin hade inga egna barn, och förstod sig inte riktigt på flickorna. Dessutom hade de valt att bo största delen av tiden hos sin mamma. Tyvärr hade han och Kristin inte lyckats få något gemensamt barn, trots idoga försök. Han trodde att Kristin sörjde det mer än vad hon låtsades om. Det var nog för att glömma den sorgen som hon var så aktiv med löpträningen och orienteringen, tänkte han. Och nu hade Kristin kommit i klimakteriet.

Så lite besviken på livet kände han sig allt, där han satt och tittade ut på det förbiglidande landskapet.

Hunden Garbo, en stor svart Newfoundlandshund, var i alla fall en källa till glädje för honom. Hon gjorde att han kom ut ordentligt på promenader och löprundor och han trodde att hon var en trygghet för Kristin när hon var ensam hemma. Hans jobbade mycket och hade en del bakjourer, eftersom han det senaste året även hade jobbat extra på geriatriska kliniken. En kollega var sjukskriven och efter viss övertalning hade Hans ställt upp.

Nu stannade tåget på en station och en överviktig, äldre kvinna trängde sig ner på platsen bredvid hans. Han passade på att gå till bistron i vagnen intill och satt kvar där och drack sitt kaffe tillsammans med en blåbärsmuffins.

Han tänkte på Kristin igen och hur jobbigt hon hade det med sin svårt sjuka mamma, Doris, som bodde på ett demensboende. Det var länge sedan han hade uppvaktat Kristin med blommor eller andra presenter. Hon behövde nog lite tröst och uppmuntran. Kanske kunde en blomkvast pigga upp dem båda två, funderade han. Eller en middag på restaurang en vanlig kväll mitt i veckan? För när han väl tänkte efter så orkade han inte ens tänka tanken på att bryta upp från ännu en relation. Det var smartare att bygga på det han redan hade.

Tåget bromsade in och Hans märkte plötsligt att de snart var framme. Han skyndade tillbaka till sin plats för att ta sin jacka. På perrongen såg han sin stora svarta hund.

I andra änden av kopplet stod en vältränad kvinna i sina bästa år. Hennes hår var nyklippt och hon såg fräsch ut. Hon log upp mot honom och på perrongen tog han henne i famnen och kramade henne en lång stund.

Välkommen hem, sa Kristin.

3

Sebbe parkerade sin nya röda Peugeot 3008 cabriolet vid klubbstugan. Han tittade sig omkring och hoppades att få se Markus eller Johan på ingång. Johan hade alltid haft de fräschaste bilarna, men nu hade han äntligen själv haft råd att skaffa sig något i samma klass. Via leasingavtal i och för sig, men det spelade väl ingen roll?

Varken Markus eller Johan syntes till, trots att klockan närmade sig sex. Solen hade redan gått ner och därför var det antingen pannlamporna eller elljusspåret som gällde ikväll. Kommunen hade bekostat ett fem kilometer långt elljusspår alldeles vid klubbstugan, vilket var väldigt uppskattat både av medlemmar i orienteringsklubben och av andra motionärer.

Han snörde åt sina träningsskor och hejade på några bekanta innan han började springa. Kroppen kändes pigg ikväll. Sebbe insåg själv att han inte var så lång, hade kraftiga ben och vader, och var byggd som en fotbollsspelare snarare än orienterare. Men han hade alltid känt på sig att han hade stor talang för löpning och att han skulle komma långt inom orienteringsvärlden. Än så länge hade de stora framgångarna låtit vänta på sig, men han var ju fortfarande ung, nyss fyllda tjugofem.

Det hade hänt flera gånger att han bommade kontroller, men det händer ju alla, resonerade han. Innerst inne var han övertygad om att det bara var en tidsfråga innan detaljerna med kartan satt som en smäck. Han hade räknat på det och kommit fram till att om han kunde ta kontrollerna perfekt och hålla sitt bästa tempo hela vägen längs ett lopp, så skulle han slå varenda en i klubben.

På parkeringen började det bli trångt och ur en av bilarna klev Markus och Johan. Båda killarna var långa och smala och lika varandra i sina träningskläder och mössor. Sebbe joggade mot dem.

Vad mörkt det är, utbrast Markus. Minns du hur otäckt det kändes när vi var små och sprang och tränade? Innan elljusspåret fanns, menar jag.

Nej, vadå? Vi hade ju pannlamporna och en vuxen som skuggade oss, svarade Johan. Det var ingen stor grej för mig i alla fall.

De värmde upp, Markus hoppade jämfota på stället och svängde med armarna. Sebbe försökte hoppa lika högt men fick inte riktigt till det. Kanske Markus hade köpt ett par specialskor med fjädrande sula?

Det var ju det som var så jävla obehagligt, att springa ensam i mörkret och veta att någon är efter en. Markus avslappnade ansiktsuttryck hade stramats åt.

Allvarligt, Mackan? Johan skrattade åt Markus uppsyn. Det här har du inte berättat om – ett obearbetat barndomstrauma, eller? Han lade huvudet på sned och höjde ögonbrynen som om han pratade med ett ledset barn. Vill du prata om det?

Sebbe flinade, Markus fnös till och övergick till att göra korta spurter fram och tillbaka. De andra följde hans exempel.

Du hade ju morsan med dig jämt, så det kanske var annorlunda för dig, sa Markus efter ett par vändor.

Johan pausade i spurtandet och lade ögonbrynen i djupa veck. Vete fan varför Eva var med i klubben egentligen. Möjligen ville hon kompensera för att hon inte var mycket till morsa i övrigt. Hon känns inte direkt som orienterartypen, ändå skulle hon vara med och springa fast hon löpte som en kratta.

Nu kör vi? sa Sebbe som insåg att det inte skulle bli tillfälle att prata om sin nya bil. Han rusade i väg för att ta täten i spåret. Ikväll skulle han nog ta dem.

Efter någon kilometer i jämnt tempo övergick de till intervallträning. Några av backarna i elljusspåret var riktiga mördarbackar, särskilt om man sprang upp och ner för dem flera gånger. Sebbe flåsade och mjölksyran började bita i låren. Nu var Markus först med Johan tätt efter. De verkade helt inne i sin löpning, så Sebbe kunde obemärkt vända lite tidigare i uppförsbackarna utan att någon tog notis.

Snart skymtade de Sebbes moster Kristin längre fram i spåret. Hon var nästan lika flitig som dem med att träna på tisdagskvällarna, men ibland jobbade hon kväll på sjukhuset och då gick det förstås inte.

Heja Kristin! ropade Johan och Markus när de sprang om henne, samtidigt som Sebbe tog täten igen, efter att ha lagt i en extra växel. Kristin snubblade till när han svischade förbi.

När de sprungit varvet runt hade Sebbe blodsmak i munnen. Men han var först i mål, så det var det värt.

Jag kör lite styrkeövningar nu! Öka tempot andra varvet! hojtade han till de andra och började göra armhävningar.

När de försvunnit in i skogen igen lade han sig flåsande på rygg på marken. Han kände sig nöjd med sin insats. Markus och Johan tillhörde toppskiktet i klubben, och nu hade han i princip slagit dem på träning. Nästa steg var bara att ta dem på tävling också. Han gjorde några halvhjärtade omgångar situps i väntan på att de skulle avsluta andra varvet. När de efter en stund dök upp var de inne i en hård spurtstrid.

Kom igen nu! Tryck ut det sista! vrålade Sebbe och slog ihop händerna.

Markus drog det längsta strået och Johan fick se sig slagen. De stannade upp och hämtade flämtande andan. Vattenflaskorna hade de glömt kvar i bilen, vilket gladde Sebbe eftersom de då skulle passera hans nya Peugeot.

Är det nyförvärvet du pratade om? frågade Markus när Sebbe gått fram till sin bil för att borsta bort lite barr från motorhuven.

Yes! svarade Sebbe och smekte med handen över huven.

Efter en liten stunds vattendrickande och bilsnack hade de alla hämtat sig och Sebbe hängde på ett varv till i spåret. Han gav allt för att hålla täten, men efter ett par kilometer började han sacka efter. Det började kännas som att han sträckt en muskel i vaden. Typiskt! Han slog av på takten och tog sig lätt haltande fram de sista kilometrarna.

4

Vilka gulliga killar de är, tänkte Kristin för sig själv när Markus och Johan sprang förbi och ropade heja till henne. Det var kul för Sebbe att han fick vara med på deras pass, trots att han inte var riktigt på samma nivå. Markus såg dessutom oförskämt bra ut med sitt bruna hår och sina intensivt blå ögon. Konstigt att ingen tjej fångat honom än, men han kanske ville vara fri. Nu för tiden var det inte självklart att alla ville låsa upp sig i ett fast förhållande. Det viktigaste verkade vara att bygga sitt eget varumärke, funderade hon

Hon fortsatte sin runda i lagom tempo. Att tävla och konkurrera kunde pojkarna hålla på med, för egen del var det inget som lockade. Den trevliga samvaron i klubben och att motionerandet blev av regelbundet räckte gott och väl.

Efter rundan gick hon in i klubbstugan för att duscha. Ikväll hann hon inte basta, då det var hennes ansvar att fixa med fikat. Det blev smörgåsar, bullar, soppa, kaffe och dricka. Klubbhusets inredning var enkel, med pinnstolar från loppis och enkla bord som gick att sätta ihop till långbord när det var fest. På golvet låg plastmatta och inga lösa mattor att krångla med. I köket fanns diskbänk, kyl, frys och spis. Mer behövdes inte för de enkla fikastunder som dukades upp.

Kristin satte på kaffebryggaren och hällde varmt vatten i kannorna, som man sedan fick servera sig själv ur. Hon skivade brödet, ställde fram Bregott och prickig korv, lade upp bullarna snyggt på ett stort fat och värmde pulversoppan. Ikväll fuskade hon och tog engångsmuggar, som fick användas både till soppa, kaffe och dricka. De som ville ha det på annat sätt fick diska själva, hon hade inte tid att stanna tills alla fikat klart. Hans hade bakjour på geriatriska kliniken och då blev han ibland tvungen att åka in till sjukhuset. Deras stora Newfoundlandshund Garbo kunde heller inte vara ensam hemma alltför många timmar utan att rastas.

Medan hon gjorde klart allt med fikat droppade en efter en in i rummet. De flesta satt en stund i bastun innan de kom och tog fika. En del var inte lika intresserade av bastubadet, utan satt hellre lite längre vid kaffekoppen.

Kristins goda vän Lisbet slog sig ner vid Kristins bord och de började prata om sina respektive jobb inom sjukvården. Lisbet var sjuksköterska inom hemsjukvården och jobbade mycket med patienter i livets slutskede.

Är det inte psykiskt jobbigt att sköta om patienter som vet att de snart ska dö? frågade Kristin.

Jo, på sätt och vis. Men det är samtidigt givande och faktiskt väldigt tacksamt många gånger.

Hur då, menar du? Kristin tyckte det lät motsägelsefullt, nästan provocerande, att beskriva något så tragiskt på det viset.

Människor som vet att de ska dö är ofta särskilt visa och vill ofta prata om väsentligheter. Man slipper en massa kallprat, man kan lära sig mycket av dem och vi känner oss ofta uppskattade av anhöriga, bara genom att vi finns där mitt i det svåra.

Jag tycker att man ska kunna få slippa långvarigt lidande, när man är så nära döden, sa Kristin. "Jag ser ju hur min egen mamma, Doris du vet, som blivit dement, far illa på demensboendet. Jag tror egentligen inte att hon vill leva längre. Hon är så borta att hon tror att hon är liten igen och längtar efter sin pappa, min morfar, som dog för trettio år sedan!