Oskuld?

By Novellmästarna

Finns det någonstans i världen en oskyldig människa? Redan som barn börjar vi belasta samvetet och under livets gång gör vi oss sedan skyldiga till både det ena och det andra - stort som smått. Just oskuldens vara eller icke vara är temat för denna samling berättelser. Vi får till exempel följa med tonårspojken på jakt efter något förbjudet, samt undersöka datorn som drabbats av en mycket liten sabotör. Dessutom bjuds det på betydligt tyngre skulder, där till och med döden har ett finger med i spelet..."Oskuld?" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Niki Loong, Pia Lindestrand och Helena Sigander.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726711424

Book preview

författaren.

Förord

Alltid är man skyldig till något!

Antingen är man den lille grabben som smygtittar i Top Hat, dåtidens mycket sedliga porrtidning, kanske gör man sig skyldig till ett brott eller åtminstone en underlåtelse.

Vad det än är förloras oskulden, ens egen eller någon annans.

I denna samling berättar författarna i den lilla föreningen Novellmästarna om just sådana handlingar.

Helena Sigander

Ordförande

Top Hat

Av Ulf Broberg

Året var 1965 och jag hade just fyllt tretton. I Skutskär, där jag var född och bodde, gick livet sin gilla gång. Mitt liv pendlade mellan skolan och pojkrummet. Och bästa kompisen, Erik. Vid den tiden var många mammor hemma och papporna arbetade och försörjde familjen, så också hemma hos mig. Mamma var alltid hemma när jag kom hem från skolan och det fanns alltid något nybakat, bullar eller chokladbollar till exempel, ibland kunde det till och med finnas läsk, i så fall alltid sockerdricka. Pappa jobbade på det stora pappersbruket, skiftarbetet gjorde att han kunde vara hemma på dagarna ibland. Mitt liv var bra, jag hade fina föräldrar, det gick rätt bra i skolan och jag hade skaffat ett nytt intresse som jag kunde knoga med vid mitt lilla skrivbord i pojkrummet. Läxor gick jag igenom med hög fart och därefter satt jag och byggde plastmodeller. Nästan alltid fordon eller flygplan från andra världskriget. Det kunde vara små pansarbilar, stridsvagnar eller jeepar som drog på kanonser. Den jag tyckte var finast var modellen av den tyska klassikern från kriget, den gulbruna Tiger–stridsvagnen. Pappa hade köpt en enkel vitlackerad bokhylla till mitt rum och en hylla var reserverad för böcker, resten fylldes efterhand upp av färdiglimmade plastmodeller.

Mitt liv var stabilt och bra. Till och från skolan gick man och hemma på tredje våningen i hyreslängan fanns det som sagt alltid något gott när man kom hem. Jag blev allt skickligare på att bygga modeller och Eriks pappa, som var lärare på gymnasiet, hade köpt ett Monopolspel som vi snart behärskade till fulländning. På min trettonårsdag hade jag fått en liten skrivmaskin, en Facit privat, av mina föräldrar. Jag hade börjat skriva lite på den, bland annat en noggrann förteckning över mina plastmodeller, och det kändes också bra. Det fanns helt enkelt ett lugn i livet som inte hade störts tidigare. Men det skulle komma att förändras. Drastiskt.

Visst hade det funnits tjejer överallt, både i husen hemma och i skolan. Men jag hade liksom inte sett dem förrän för något år sedan, då sexualiteten hade gjort sig fysiskt och påtagligt närvarande på ett alldeles oundvikligt sätt. Plötsligt kom mitt intresse för plastmodeller att hamna i bakgrunden, till förmån för många och engagerade dagdrömmar om olika tjejer i min närhet. Några direkt ingående fantasier kunde det inte bli, det naknaste jag hade sett dittills var tjejer i gymnastikkläder eller baddräkt, men det fungerade ändå för en tämligen kåt trettonåring som nyligen upptäckt vad man kan göra med sin erektion.

Dagdrömmarna och tjejfantasierna blev efterhand en allt större del av min dagliga tillvaro, och behovet av att få veta, att få uppleva eller åtminstone se hur en tjej såg ut egentligen blev allt mer påträngande. Det här var en tid när våra föräldrar ännu inte hade kunnat smyga in på bio och se Börja Ahlstedt ha sex med Lena Nyman, det kom inte förrän i slutet av sextiotalet med Nyfiken–filmerna och 1969, Inge och Sten Hegelers Kärlekens språk. Men 1963 fick man ännu nöja sig med stillbilder, i särskilda porrtidningar som fanns att köpa, ibland i särskilda myntautomater men oftast i vanliga kiosker. Jag vill minnas att det fanns tidningar som hette Piff, Raff eller Pinup. Eller så. Framförallt så minns jag med säkerhet en sådan tidning som hette Top Hat. Den tidningen hade, till skillnad mot de med fotografiska förstasidor, ganska snälla, ritade eller målade omslag och kostade fabulösa en krona och femtio öre.

Beslutet att införskaffa ett exemplar av Top Hat kom kanske inte så överraskande. Men det var mer ett formellt beslut, ett beslut som innebar att det skulle ske. Någon gång framöver, på något sätt. Efterhand gick en allt större del av min tid åt till att fundera över hur jag på ett fungerande sätt skulle bli ägare till en Top Hat. Det var alldeles självklart att den inte kunde inhandlas i Skutskär, där alla bokstavligen kände alla. Ett annat problem var hur och var den skulle förvaras, när jag väl fått tag i den.

Pengarna hade jag, det var bara att lägga undan en veckopeng, så var det klart. Planen var att cykla de sexton kilometer som ledde till storstaden Gävle. Cykel fanns också, den hade jag fått i tolvårspresent. Det enda som saknades var mod.

Emellertid kunde ett djupt känt behov till slut övertrumfa rädslan för att göra det otänkbara; att inhandla ett exemplar av den hett eftertraktade tidningen Top Hat. Så, en solig morgon på senvåren fann jag mig själv energiskt trampande på väg 76 upp emot Gävle. Vilken kiosk jag skulle till hade jag helt klart för mig, jag hade smyglyssnat på lite äldre killar i skolan, som åkte dit och handlade. Att hitta dit var också enkelt, jag hade memorerat gatukartan från telefonkatalogen och kiosken låt nästan mitt i staden.

Till en början verkade allt gå enligt planen. Jag kom fram och cyklade ett varv runt kvarteret där kiosken låg, för att verkligen ha koll på läget. Och sedan ett varv till. Och ett till. Och… modet svek till en början men sedan tänkte jag att det var nu eller aldrig och ställde cykeln en bit från kiosken och gick fram, med ett som jag trodde världsvant uppförande. Det var ett idealiskt läge. En man utanför kiosken hade just köpt ett paket cigaretter, Marlboro, och gick därifrån rökande. Därmed var jag ensam framför luckan. Inne i kiosken fanns en lite äldre dam. Jag tänkte att det fick bära eller brista och lyckades verkligen få fram orden en Top Hat som om det var det självklara valet i en kiosk, samtidigt som jag la fram jämna pengar, en och femtio.

Mitt hjärta hoppade över ett slag eller två när damen därinne vände sig om och hämtade min Top Hat. Det blir en krona jämnt sa hon och gav mig min Top Hat, en stor glasstrut, chokladöverdragen, med det olycksaliga namnet Top Hat. Att protestera var inte möjligt, det var bara att ta emot glassen, och femtioöringen, och tacka.

Jag förbannade mitt oblida öde hela vägen hem till Skutskär och någon porrtidning blev aldrig inköpt, vare sig den dagen eller senare.

Ulf Broberg

är författare och frilansjournalist med ett tiotal böcker bakom sig. Han har en lång erfarenhet som radiojournalist på Radio Uppland och senare Sveriges Radios Sändningsledning i Stockholm. Under tretton år arbetade Ulf med ansvar för att information snabbt kom in till SR vid händelser, olyckor och samhällsstörningar. Den 30 juni 2007 var sista arbetsdagen på SR, därefter jobbar Ulf i flera olika egna verksamheter. Medlem i Svenska Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund och Uppsala Författarsällskap – och sedan februari 2015 ordförande i Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord.

Mesallians

Av Ulf Durling

De skulle träffas för fjärde året i rad på bokmässan i Göteborg och som tidigare fylldes hon av de ljuvaste förebud. Hon drömde om honom, i fantasin såg hon sig vila i hans famn och in i minsta detalj försökte hon påminna sig deras senaste mellanhavanden, varje rörelse och varje ord. Så underligt att ingen tycktes märka hur okoncentrerad hon var, låntagarna som ibland fick svävande eller direkt felaktiga besked och kamraterna på biblioteket som … jo, Boel hade faktiskt bett henne skärpa sig:

– Akta dig så att du inte får sparken! Som du vimsar omkring och ler fånigt för dig själv och aldrig hör upp!

– Förlåt?

– Annika, för Guds skull! Vad är det med dig? Förresten var du likadan i fjol.

Och att inte KG reagerade! Hade han blivit blind och döv? Han var åtminstone omisstänksam:

– Kära du, sa han. Det drar visst ihop sig? Du sticker på torsdag och stannar där i tre dygn, var det så? Som vanligt? Bra, passa på att rumla om ordentligt, slå er lösa! Det unnar jag er!

Hon hade anmält sig så snart programmet kom och chefen gett klartecken, fast nog grymtade han lite och drog på det:

– Det kunde väl räcka om bara en av er åker i år.

Ja, verkligen. I så fall, om inte Boel insisterat på att hänga med, skulle hon haft avsevärt fler chanser att umgås med Anders. De kunde ha skolkat från alltsammans, hoppat av karusellen, svängt upp till Fredrikshald i Norge, där Karl XII stupat, eller tagit Stena Line–färjan till Jylland och … Skagen, målningarna, ljuset, himlen och havet!

Och tänk om K G, den tråkmånsen, alls inte funnits! Jubel i busken: hip, hip, hurra!

Rummet hade hon bokat redan före påsk, på Rubinen, där hon betraktade sig som stamgäst.

Första gången de möttes, vid någon av de signerande författarnas bord – vems, Majgull Axelssons eller Agneta Pleijels? – hade hon inte ens känt igen honom. Berodde det på skägget eller på att han lagt ut en del? Han bar kladdiga glasögon och en för trång, smutsbrun manchesterkostym.

– Annika! Annika Molander! Vi pluggade nordiska språk tillsammans, i Uppsala. Remember? För evigheter sen. Du är fortfarande lika söt.

– Jag heter Palm nu.

– Åh? Du är gängad? Är det din vigselring du snurrar så frenetiskt på? Jaja, men en annan har inte bytt namn. Anders Sjögren!

Naturligtvis! Anders, som retat gallfeber på varenda kotte, lärare som student, med sina kommentarer och arroganta manér – rena underklassfasonerna tyckte många av de mer väluppfostrade – men som faktiskt var ganska rar på tu man hand. Vilket inte betydde att de haft något intimt ihop, absolut inte. KG fanns ju med i bilden redan då, trogen på sin post i Gävle.

– Barn? frågade han. Vuxna och utflugna?

– Ja, alla tre. Hur visste du det? Att vi hade några?

– En ren gissning.

För sin del var han singel, anställd vid en gymnasieskola i Jönköping. Svenska och