Skottdagen och andra ruskigheter

By Novellmästarna

Ibland gör skottdagen skäl för sitt namn. När den iskalla hämnden hinner ifatt och pistolen dras fram - ja, då är det verkligen skottdagen. Men hur hamnade vi här? Kanske finns det ett mörker inom varje människa som bara väntar på att få komma ut - mörker som bara en del av oss väljer att släppa lös. Ett däck exploderar så lätt, när ett äktenskap ändå är på upphällningen. Och lika bra är det väl att ta för sig, när livet plötsligt går så snabbt att världen inte hinner med... eller vad säger du? "Skottdagen och andra ruskigheter" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell Genberg, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726711530

Book preview

alster.

Separation

av Ulf Durling

Nyår. Nyårslöften. Ett nytt liv. Men frun var ju i vägen. Men tänk om hon litet överförfriskad och i halkan råkade ta ut bilen på vägen...

Precis som han hoppats ringer polisen sent på eftermiddagen den första januari.

– Björn Larsson? Tråkiga nyheter. Det gäller er fru.

– Herregud! Säg inte att...

Men det är inte av panik han tappar andan utan av lycka. Äntligen fri!

Mia är död! Däcket har exploderat och bilen farit av vägen!

Han samlar sig och suckar djupt.

– Var? undrar han. Var skedde det?

– Strax utanför Karlskoga.

Då blev hon i alla fall bönhörd, konstaterar han. Hon som varit så stolt över sin provinsiella tillhörighet och jämt brukat klämma i för fullt när man tog upp Värmlandsvisan på släktträffarna. Ja, där vill jag leva och där vill jag dö...

Efter cirka tio sekunders förkrossad tystnad presterar han ett par lagom avvägda snyftningar.

Han hade fått idén på höstkanten efter att ha upptäckt en bula på bilens högra framdäck. Enligt grabbarna hos Euromaster var det ett mirakel att han fortfarande levde! Tala om änglavakt! Ett par mil till och pang poff, rakt in i evigheten!

En nådig försyn hade alltså skänkt honom uppslaget. Det var, tyckte han, ett erbjudande han vare sig kunde eller ville motstå – an offer he couldn't refuse, som det hette i maffiakretsar.

Han log vid tanken på associationen till den sicilianska företagsamheten...

Fenomenet kallades separation, meddelade man honom. Orsaken var successiva bristningar i stommens ståltrådsnät under gummilagret. Skadan kunde ha uppstått vid en hård stöt, mot en trottoarkant eller i en grop, och lågt ringtryck påskyndade processen.

En försäljare övertalade honom att ersätta det med ett i alla avseende förmånligt underverk från Michelin. Han lät montera det och lade det förbrukade längst in i skuffen, gömt för Mia under en filt. Reserven fick orörd ligga i sitt fack under mattan. Den skulle inte ingå i den planerade operationen.

Hans äktenskap var på upphällningen. De hade glidit isär. Synd bara att en skilsmässa var så kostsam. Dessutom behövde han friskt kapital och av svärfaderns svåra andnöd att döma skulle Mia och hennes bröder snart få dela på arvet.

Efter deras ganska avslagna julfirande på tu man hand hade det inte varit någon diskussion om vad som gällde och förestod:

– Det blir säkert pappas sista nyårsafton, hade Mia sagt. Så du följer med till Värmland! Vi deltar i kalaset och övernattar och...

Det var gräsliga tillställningar. Gubbens lika långrandiga som poänglösa utläggningar, de flinande svågrarna med sina feta fruar och svärmen av mattsamt vitala barn. Deras breda rotvälska och ohämmade lokalpatriotism icke att förglömma.

Det var Klässbol hit och Sunne dit, Sven Ingvars och Elis i Taserud och Gustaf Fröding och anekdoterna om den legendariske Anton Niklas Sundberg, som varit biskop i Karlstad innan han kallats till kyrkans högsta ämbete.

Ett gammalt bergtroll stod som vanligt på programmet, likaså historien om den ödesdigra branden i residensstaden 1865, varunder det sades att landshövdingen grät och bad medan en viss gudsman, gissa vem, föregick med gott exempel och svor och släckte!

Favoriter i repris! Tjat, tjat, tjat! Hur orkade de?

–... och dagen därpå besöker vi mammas grav efter lunch, fortsatte hon. Sen åker vi hem, men först då. Begrips?

Det betydde att han skulle tvingas försaka det sällskap som Anki, hans lilla vän i viken, lockat med! Aldrig i livet! Mellan dem rådde själarna och kropparnas sympati och vid deras samtal om kärleken och framtiden lät det, eftersom båda var barnfödda stockholmare, sannerligen inte som om de deltog i något buskkomiskt bygdespel.

– Begrips? hade Mia upprepat.

– Visst.

Vilket i sinom tid – under mellandagarna – lett till att han låtsats få flera anfall av magknip.

– Sjåpa dig inte, hade Mia snäst. Det går över.

Men så pass oroad hade hon trots allt blivit att hon inte protesterat när han halv ett på nyårsnatten lade upp en plågad grimas, pekade på mellangärdet och bad om permission från de fortsatta festligheterna.

Vid det laget hade han genomlidit en fyrarätterssupé, intagit sin plats vid brasan och uthärdat ett antal av värdens ordinarie skrytsamheter (inklusive det om drunkningstillbudet i Klarälven 1953 och skrönan från farbror Gustens barndom om den slädjagande vargflocken, ett äventyr som han starkt misstänkte vara stulet från Gösta Berlings saga), druckit champagne och kramats hej vilt vid midnatt under det att Jan Malmsjö deklamerade Tennyson från Sollidens scen och Abba önskade Happy New Year i kusin Margits CD-spelare.

... might as well lay down and daj-aj-aj-aj, sjöngs det i refrängen.

– Aj, aj, aj, hade han stämt in. Fan, nu spökar kistan igen!

Efter denna noga inövade replik hade han som sagt dragit sig tillbaka. Ingen verkade nämnvärt ledsen över hans uppbrott, utom möjligen Mia som åstadkom en sur min.

De disponerade var sitt gästrum i ena herrgårdsflygeln. Han steg in i sitt och lade den i förväg skrivna lappen på sin huvudkudde:

Älskling!

Värken har tilltagit. Måste vara tarmvred. Jag står inte ut. Har beställt en taxi och far till lasarettet. Slå mig en signal på mobilen eller vänta tills jag hör av mig.

Björn

Varpå han begivit sig till lidret. Det fungerade som carport och där hade han parkerat Volvon i ett av hörnen, det mörkaste.

Den stod lagom långt från väggen så att han i ficklampans sken utan svårighet kunde manövrera domkraft och fälgkors. Bytet var klart inom fem minuter.

Separationsbubblan såg dramatiskt sprickfärdig ut.

Michelinhjulet, som nu spelat ut sin roll, bar han ut till den lilla gyttjiga dammen i skogen en bit bakom byggnaden.

Den sjönk till botten med ett sörplande ljud.

Någon brådska ansåg han sig inte ha och till Kristinehamns sjukhus tog det bara en dryg timme att traska. Barmark, två minusgrader och en stjärnklar himmel med färgsprakande fyrverkerier.

På akuten rådde trängsel och febril aktivitet. Dubbelvikt av simulerad kolik anmälde han sig i receptionen och fick i sinom tid träffa en ung och askgrått uttröttad läkare. Som sedermera, i blekottan, efter provtagning och röntgenfotografering och medan ett plötsligt snöfall med virvlande vita flingor skymde sikten genom undersökningsrummets fönster, kunde berätta att inga onormala fynd gjorts. Samt föreslog honom att återvända till sitt och krypa till kojs.

Vilket han gärna tolkade rent bokstavligt. I varje fall ringde han Mia från stadens järnvägsstation tidigt på förmiddagen, strax innan tåget anlände, och rapporterade att han gudskelov var på bättringsvägen men att jourhavande kirurg strängeligen tillhållit honom att omedelbart åka hem till Stockholm och intaga horisontalläge.

En position som han för övrigt hade för avsikt att dela med Anki, såsom överenskommet var.

– Okej, sade Mia. Krya på dig! Vi ses i kväll.

Så lagom heller, mumlade han tyst för sig själv och bröt förbindelsen sedan han önskat henne en riktigt god fortsättning.

Björn blinkar åt sin käresta och drar i anständighetens namn upp lakanet över hennes förtjusande nakenhet.

De befinner sig i villans övervåning. På hans nattygsbord står två tomma vinglas, en lika tom flaska Petit Chablis och, för stämningens skull, ett tänt stearinljus. Lågan fladdrar ängsligt.

– Sin vana trogen körde hon förstås som en blådåre, säger han med kvävd röst till polismannen i luren. Så tragiskt! Vi som var så lyckliga! De skulle ha träffat Mia, en fantastisk kvinna! Hur ofta brukade jag inte citera skalden... om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö så vet jag att aldrig jag mig ångrar! Nåväl, det var vänligt av dig att...

– Ni har inte lust att växla några ord med henne? Och förklara era göranden och låtanden? När vi ändå har er på tråden?

– Va? Förlåt?

– Er fru fastnade i vår poliskontroll, förstår ni. Nykter och bältad. Fast sommardäcken är fortfarande på och vägbanan har blivit glashal. Det blir böter, tyvärr, åttahundra kronor. Vore lämpligt att åtgärda, inte sant?

– Åh! Det... äh, visst. Jag lovar att...

– Och körförbud är utfärdat. Det är inte tillåtet att åka en meter till med den här kärran. Så ni får snarast bogsera bort den. Förresten, har inte mina kolleger dykt upp än?

– Nej. Varför skulle dom göra det?

– Tja, det är ju egentligen deras uppgift att... fast för all del, jag kan nog ta mig friheten att antyda något om vad dom har för ärende. Det är nämligen så att er kära hustru råkade nämna att...

Just i det ögonblicket hörs dova dunkningar från portklappen vid entrén. Hjärtat far upp i halsgropen på honom.

–... att ni fick tag på en taxi i natt. Stämmer det verkligen? Mycket konstigt, dom lär ha varit bokade sen flera veckor. Och