Funnen

By Ma Oftedal

I trettio år har Valter som världsvan fotograf spenderat sitt liv på resande fot. Att han någonsin skulle återvända till Stockholm, efter allt som skett, brukade vara helt otänkbart. Ändå är det dit han nu måste bege sig. Hans farmor, en kvinna han överhuvudtaget inte kände, har gått ur tiden. Och av någon anledning är det Valter som får ärva henne. Vad är det för något hon lämnat till honom? Det är bara nyfikenheten över arvet som får Valter att gå på begravningen. Han hatar döden och allt som finns i dess närhet. Helst vill han bara lämna Stockholm så snabbt som möjligt. Men i bakhuvudet dyker minnen och tankar på gamla vänner upp. Vad hände egentligen med Mia och Kåge? Är de fortfarande präster?"Funnen" är den fristående fortsättningen på romanen "Älskad" som utkom år 1983. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 28, 2021
• ISBN: 9788726859454

Book preview

Oftedal

Kapitel 1

Ljuset bländade honom. Valter drog täcket över ansiktet. Det blev för varmt. Han satte sig på sängkanten med huvudet i händerna, smärtan hamrade mot tinningarna. Tre steg till toaletten. Underlakanet, fuktigt av svett, låg virat runt magen. Digitalklockan visade nollsju nolltre. Fyra timmar kvar.

Naken på backelitsitsen la han pannan mot det kalla handfatet och blandade två Treotabletter i vattenglaset. Ångan stack i näsan. Det droppade lite kiss på låret när han reste sig. Illamåendet tilltog. Valter lutade sig över handfatet och noterade att spegelglaset var sprucket i den nedre vänstra hörnan. Han studerade kritiskt sitt ansikte. Håret låg klibbigt klistrat intill ansiktet och i skäggstubben fanns vita pulverrester från tabletterna. Han såg sjuk ut.

Valter beställde upp frukost och duschade. Tio minuter senare knackade det på dörren. En ung servitris stirrade på den nakne mannen och ställde snabbt ner brickan på golvet i korridoren.

Din frukost, sa hon nervöst och gick hastigt därifrån utan att ha fått räkningen signerad.

Avvaktande drack han kaffet. Tre och en halv timme kvar till begravningen. Lutad mot kuddarna i sängen zappade han runt i morgontevesofforna. Lokalteven hade ett inslag om en pågående utredning inom kyrkan. En präst anklagades för pedofili. Han log och tänkte att ingenting förvånade honom längre.

Kvällen innan hade Valter kommit till huvudstaden från Köpenhamn. Hotellet låg i ett för honom bekant område på Södermalm. Ett par kvarter längre norrut hade han för många år sedan hyrt en lägenhet i andra hand. En galen tid då teologistudier och vännerna varit hans liv. Trettio år sedan!

Valter hade kvällen innan besökt sin gamla stamkrog. Restaurangen var ombyggd till en flaschig nattklubb med dunkande housemusik. Han hade hängt i baren med ett gäng norrmän som bjöd på öl och shots.

Trots sin magra självkänsla var Valter en människomagnet. Okända människor världen över, totala främlingar ville dela sina liv, vara hans vän, bli hans partner. Han förstod aldrig varför.

Och kvinnorna! Fula, vackra, unga eller gamla tryckte de upp sig mot honom. Och han var ett lättfångat offer.

Vad ser du hos mig?, hade han med uppriktig nyfikenhet någon vecka innan frågat kvinnan bredvid sig i sängen. Hon var ett tillfälligt ragg och anmärkningsvärt snygg.

Raring, du stod och såg ut som ett öppet sår. Man vill ta hand om dig!, hade hon svarat.

Mötet med norrmännen på krogen hade utvecklats till ett lättsamt och kamratligt killsnack om fotboll och politik. Efter några timmar hade Valter gått tillbaka till hotellet.

Valter tittade ut genom fönstret. Han var i Stockholm igen, en stad han flytt i panik för många år sedan. Hotellet låg vid Skanstull och han skulle ta tunnelbanan till Skogskyrkogården. Det var fortfarande gott om tid. Försommaren hade kommit till huvudstaden.

Valter rakade sig, borstade tänderna, tog på sig rena kalsonger och linne. Kostymbyxorna var fortfarande välpressade. Han drog en tröja över skjortan. Nere vid disken stod den unga servitrisen och talade med sin chef vid receptionen. Hon log blygt när Valter lämnade in sin nyckel.

Du glömde skriva på frukostnotan!. Leendet var lite väl inställsamt.

Precis! Ursäkta min opassande nakenhet i morse. Jag hade migrän.

Tjejen rodnade och tittade oroligt mot kvinnan i hotelluniform bakom disken.

Men nu ser du pigg ut, konstaterade hon kort och överlämnade bongen till Valter.

Först tänkte han ge servitrisen ordentligt med dricks, men det skulle kunna missuppfattas. Han rundade av tiotalet.

Stannar du länge?, undrade kvinnan i uniform, nu vänligare.

Nej, bara till i morgon. Jag är här för en begravning, klockan elva på Skogskyrkogården. Tänkte ta en promenad innan.

Åh!, svarade båda kvinnorna deltagande.

Behöver du något?

Valter tittade vänligt på receptionisten.

Ett nytt huvud kanske?

Hon skrattade tillbaka och Valter log mot den korrekta kvinnan.

Vi ses. Det verkar vara härligt väder.

Säg bara till om det är något vi kan göra, något vi kan hjälpa till med!

Det var Kåge Lindgrens lediga måndag. Han lutade sig tillbaka i fåtöljen och tryckte ut dvd: n med fjärrkontrollen. Han sammanfattade filmen för sig själv:

Sliten författare mister sin förmåga att skriva. Under denna traumatiska kris upplever han en transformation. Detta utmynnar i en kreativitet som världen aldrig sett. Och se där, det blev ingen bok, utan det blev ett filmmanus! Suck! Ännu en värdelös rulle om skrivkramp!

Kåges eget ofullbordade deckarmanus hade fått arbetstiteln Death in a draw. Han misstänkte att den aldrig skulle bli film, knappast ens utgiven som bok. På måndagarna brukade han ägna sig en stund åt att skriva nervkittlande intriger som utspelades bakom stängda sakristidörrar och på knarrande orgelläktare. Hans skrivarkarriär omfattade hittills ett par konfirmandhäften, en nygammal postilla och så de andliga krönikor som han regelbundet levererade till församlingsbladet.

I trettio år hade Kåge tjänat Stockholms Stift som präst. Han älskade sitt kall, men den senaste tidens utveckling hade smulat sönder det sista förtroendet för kyrkans som nådens förmedlare. Att vilsna, sjuka människor i tid och otid anmälde präster för diverse förseelser var inget nytt för någon. Några anklagare hade dessutom med all rätt fått sina misstänkta försyndelser bekräftade. Anmälningarna hade i de flesta fall fått sin upplösning genom ursäkter och någon typ av gottgörelse. Det brott som den anonyma avsändaren krävt att Domkapitlet skulle utreda var så tvivelaktigt och vagt formulerat att Kåge först trodde det var ett dåligt illasinnat skämt. Men Stockholms Stifts Domkapitel hade valt att gå vidare med ärendet och göra en intern utredning innan det polisanmäldes. Kåge hade fått information om detta via en kvällstidning. Att någon ville honom illa var uppenbart, men att Domkapitlet inte ens kallat honom till ett samtal upprörde honom mest. Stockholms Stifts biskop var sjukskriven för en mindre stroke så nu kunde de övriga rovgiriga ledamotskatterna dansa fritt på sammanträdesbordet. Men stormens öga vilade över komminister Lindgren och han såg det som ett säkert tecken på att Gud ännu höll sin väldiga och rättfärdiga hand över honom.

Han tog fram sitt deckarmanus. Det var nu länge sen han känt lust att skriva.

Men hoppet om att en gång få se sitt första litterära verk ligga nytryckt i ett bokhandelsfönster gav honom tillräckligt med inspiration för att inte ge upp sin författardröm. Kåge hade fem år kvar till pensioneringen. Om han nu inte blev avstängd.

Lägenheten vid Nytorget var hans borg. Kåge gick sällan ut på sin lediga dag. Istället löste han korsord, lyssnade på radio, skrev brev, läste, tittade på film och bevarade minnet av Tim.

Tevattnet kokade. Pepparmyntan i koppen doftade uppfriskande. Nog kände han sig som en författare ibland, i alla fall som en hyfsad krönikör.

Kåge tog upp fotografiet som stod på byrån och höll det mot sitt bröst.

Ingenting ska få smutskasta ditt minne! Jag saknar dig så otroligt mycket!, sa han ömsint till bilden omramad av guld och händer som darrade inför fotot på hans enda och stora kärlek.

Smärtan över den oersättliga förlusten brände fortfarande förödande hårt ända in i hjärterötterna, ända in i benmärgen. Kåge satte ömsint tillbaka fotografiet av den unge mannen i sarong på hallbordet och tog fram gårdagens Svenska Dagblad. Han hade kört fast på korsordet. Kåges jämnåriga kollegor var kyrkoherdar, till och med kontraktsprostar med pensionsförsäkringar och tjänstebostäder i flera våningar. De hade visat respekt för hans prästgärning och övertygande tro, men ingen hade haft någon större anledning att lära känna honom som människa. Men han hade en vän, det räckte.

Telefon i hallen ringde. Det var hans chef, Jespersson.

Jamen du vet att jag är ledig idag!, svarade komminister Lindgren irriterad.

Kyrkoherdens röst hårdnade:

Du är skyldig mig en tjänst! Anmälningen mot dig har inte bara stressat upp medarbetarna i församlingen, utan den har också påtvingat mig att i media behöva som din chef, hävda att ingen är skyldig förrän motsatsen är bevisad. Det är ditt fel att även jag hamnar med fläckat rykte, du får ta den här begravningen!

Kåge försökte andas lugnt. Att anmälan mot honom för det vidrigaste av brott ännu inte hade kommit till någon dom, struntade Jespersson i. I hans ögon var Kåge redan en brottsling, en pervers människa som han kunde behandla hur som helst. Jespersson utövade utpressning angående en begravning. Det var Kåges lediga dag, oavsett vilka anmälningar som skulle utredas av Domkapitlet!

Jag kan inte idag, vill inte! Jag är upptagen helt enkelt, privat. Det finns ju tre präster till i församlingen som är lediga på måndagar!

De andra har aktiviteter inbokade med sina barn; golftider, tennistider, VAB och allt man numera skyller på. Vad har du som är så viktigt att göra? Du spelar väl inte golf?

Om Kåges chef krävde av honom att avbryta sin lediga dag på grund av ett akut församlingsärende hade han skyldighet att ställa upp. Ännu var Kåge inte dömd, ännu hade inte hans oskuld i ärendet motbevisats. Han var fortfarande präst och skulle just acceptera när kyrkoherden försökte en annan taktik.

Du får ursäkta mig broder, men jag är hårt pressad från flera håll. Vi måste helt enkelt få den där urnan i jorden. Du har ju en sådan fantastisk förmåga att ta hand om lite udda förrättningar. Jag kan tillstyrka en extra ersättning.

Kåge blev stum. Hans chef försökte muta honom.

Tusen kronor, svarade Kåge kort.

Jag ordnar det, svarade kyrkoherden utan vidare kommentar.

Kåge hade svårt att tro på det han hörde. Under sin långa prästgärning, hade han aldrig tagit emot några svarta pengar, inte ens ett litet vitt kuvert med skrynkliga kontanter. Det var helt emot hans principer.

Käre bror, lismade Kåge tillbaka, dessa pengar får du sätta in på ett konto som går till en verksamhet med föräldralösa barn i Calcutta. Jag mejlar dig kontot. Var det Trons Kapell klockan elva?

Det blev tyst en stund.

Tack broder, det var hyggligt. Och du vill själv inte ha några peng…?

Säg inget mera nu!, avbröt pastor Lindgren skarpt.

Ja, hade det inte varit för min Rotarylunch skulle jag själv ställt upp.

Jovisst, säkert som amen i kyrkan, tänkte Kåge och stängde av telefonen.

Han satte sig i fåtöljen med tidningen igen.

Så där, nu löste sig korsordet!

Kåge tog fram prästkläderna ur garderoben. Den vita rundkragen hade han med åren smidigt lärt sig sätta fast på prästskjortans knappar med bara ett par fingrar. Kåge funderade över griftetalet medan han knäppte kaftanen.

Kapitel 2

Koloniområdet bredvid Eriksdalsbadet låg som en oas mellan de stora nybyggda husen. Ljusgröna och lummiga, doftade miniträdgårdarna syren, spirea och varm jord. Där fanns även bortglömda och misskötta lotter.

Luften var klar och lite kylig. Valter mådde bättre. Det stora tegelröda badhuset hade inte funnits då han för många år sen bott i samma kvarter. Men promenadvägen runt Årstaviken var sig lik. Det doftade tjära och skrovfärg från de snart sjöklara båtarna, somliga låg redan i vattnet. Träningsklädda joggare med hörlurar, sprang spänstigt i båda riktningarna. Framkomligheten försvårades av hundägarnas koppel som löpte kors och tvärs över gångvägen.

Valter köpte en kopp kaffe på Årstavikens båtklubb. På bryggan stod små bord och stolar och han satte sig mot väggen i lä, med solen i ansiktet. Hans uppmärksamhet riktades mot en sliten båt i trä utan motor i vilken någon gormade och skrek. Valter hade solen i ögonen, men såg när han skuggade den med handen ett äldre par som verkade ha bekymmer. Mannen vrålade till kvinnan att hon gjorde fel. Först såg det komiskt ut, men Valter hörde mannen hota henne.

Jävla kärring, du är värdelös! Stöt ut båten din subba! Ska du ha stryk!

Paret i dryga sjuttioårsåldern, hade inga flytvästar och mannen var rejält berusad. Det blåste sydvästlig vind och båten drev starkt mot bryggan. En yngre man gick fram till paret och frågade vad problemet var. Den berusade mannen, med långt grått skägg och vegamössa, vände ansiktet åt Valters håll.

Kvinnan pekade och förklarade att båten låg vid fel brygga. Den skulle egentligen ligga hundra meter bort i en annan del av bryggsystemet. Eftersom det blåste en del och båten var utan motor, menade den yngre killen på bryggan att det aldrig skulle gå. Gubben slog mot honom med åran och bad honom dra åt helvete.

Valter hade fortfarande huvudvärk. Snart skulle han på en begravning, där den döda kvinnan var helt okänd för honom. Han hade rest från ett kaotiskt liv i Köpenhamn och ville bara ha en stunds lugn och ro innan ceremonin. Den yngre mannen gick sin väg. Valter var nu det enda vittnet till den dramatiska utvecklingen vid bryggan. Gubben kunde när som helst falla ur båten ner i det iskalla vattnet. Det fanns ingen annan i närheten.

De får skylla sig själva, tänkte Valter likgiltigt och gick därifrån.

På väg tillbaka till hotellet tänkte han:

Vem har jag blivit?

Valter gick uppför de branta trapporna bredvid koloniområdet mot Ringvägen.

Har jag blivit helt okänslig, förhärdad, tänkte han. Har alla åren utomlands med kamerans lins som filtrering och skydd mot krigsscener, svältkatastrofer, stympade kvinnor och naturkatastrofer – gjort mig likgiltig och iskall?

Det hade funnits en tid innan dess, då medmänsklighet, omtanke och empati med de utsatta varit självklara drivkrafter för honom. Eller hade det? Han mindes inte.

Efter olyckan för trettio år sedan hade ljuset slocknat för Valter. Sorgen och skulden hade fått honom att ständigt vara på väg, alltid vilja vara någon annanstans. En svallvåg av traumatiska bilder och minnen hade drivit honom ut i världen. Stannade han upp skulle den jagande tsunamin dränka honom. Det kändes tomt, steril och ödsligt inne i hans kropp.

Hotellreceptionen var tom på folk. Valter tog själv sin nyckel, använde hissen och la sig på sängen.

Jag är i alla fall fri från Gini, gäspade han.

Fem veckor tidigare, hade hans danska flickvän gjort slut. Ja, någon flickvän var hon ju inte. Snarare en nyckfull, excentrisk madam som meddelat honom affärsmässigt, att hon träffat en annan. Valter var historia, dumpad och utbytt. Osentimentalt hade hon bett honom flytta ut samma dag. Ginis nye toyboy skulle flytta in.

Du är en jävla psykopat!, hade han skrikit till henne.

Och du har en dag på dig att försvinna, hade hon fientligt svarat och gått ut.

Med en sista känsla av självrespekt hade han övertalat sig själv:

Gå nu!

I två och ett halvt år hade Valter levt med den berömda författarinnan. En sista gång hade han gått genom den stora våningen i centrala Köpenhamn. Med uppdraget som Ginis älskare, hade det också ingått att vara hennes pappa, musa, chaufför, sekreterare, massör och publik. Efter alla år som kringresande dokumentärfilmare, ofta i livsfarliga miljöer, hade Valter gillat sin nya roll. Gini blev beroende av honom, Valter blev oumbärlig för henne. Och han älskade det, till en början. Det stod nu fullkomligt klart för honom att hon inte kunde älska någon.

Valter hade packat ihop sina kameraväskor och ringt en taxi. Han kunde bo i sin studio så länge. Med en viss tvekan lät han nycklarna dunsa ner från utsidan genom brevinkastet.

Han var fri.

Valter ville inte ha Gini i sina tankar nu. Om en kvart skulle han iväg till begravningen. Brevet från den svenske advokaten hade uppmanat honom att komma till Stockholm, för det fanns ett testamente som berörde honom. Den avlidna hade haft ett släktband till Valters far, det fanns inga andra anhöriga. Efter begravningen skulle advokaten redogöra för testamentets innehåll, men det handlade inte om kontanter. Separationen från Gini hade tagit mycket energi. Om advokaten inte ringt igen tre dagar innan, hade Valter glömt bort det hela.

Det blir en kort ceremoni. Bara prästen, herr Bergström och jag själv kommer att närvara.

Advokaten verkade äldre, till och med gammal. Hans sätt att tilltala Valter i telefonen kändes som hämtat från en bortglömd epok, då man niade och herrade varandra.

Eftertänksamt knöt Valter den svarta slipsen och blandade ännu en värktablett med vatten. Det var dags att ge sig av.

Halv elva körde komminister Lindgren in bilen bakom Skogskyrkogårdens tre sammanbyggda kapell och parkerade sin Volvo vid skylten Personal. Flera gånger i veckan förrättade han begravningar på Skogen, han hade till och med haft dop här. Familjen hade tyckt att ett av kapellen känts så andligt. Det kunde Kåge inte förstå. För honom var kyrkorummet den naturligaste miljön för sakrala ceremonier, inte i de kvalmiga kapellen. Men efter alla år var numera Skogskyrkogården en del av hans vardag. Trots de kala lokalerna och den påtagligt unkna lukten var Skogskyrkogården ändå en plats av frid och trygghet. Några av de anställda hade funnits där lika länge som han själv, somliga tyckte han till och med om.

Är det du som kommer, Kåge?

Berit Svedlid, krematoriechef, kom framåtlutad emot honom nerför trappan mot parkeringsplatsen. Hon hade alltid känt sig dragen till den korrekta prästen, som utan undantag tog sina begravningar på djupaste allvar.

Det var väl egentligen Jesperssons urna idag?

Men så blev det inte idag heller. Och du vet ju Berit, att jag aldrig kan vara ifrån Skogskyrkogården, inte ens på min lediga dag, skämtade Kåge torrt. Vet du något om den avlidna?

Kom in på mitt rum en stund.

Krematoriechefen stängde dörren, visade Kåge en stol och satte sig själv bakom skrivbordet.

Ryktet sprider sig fort i stiftet och du ska veta Kåge, att alla här är upprörda över denna vidriga process som du utsätts för. Du kan lita på oss, vi står bakom dig!

Kåge hade inte väntat sig detta och han kunde inte heller med säkerhet uttyda om krematoriechefen betraktade honom som oskyldig eller skyldig.

Tack!, svarade han tyst. Vet du något om den avlidna?

Inte mycket. Den döda kvinnan var född nittonhundratjugo och har varit bosatt utomlands i många år. Men det finns en familjegrav här på Skogskyrkogården. Hennes advokat har tydligen letat efter en släkting, en arvtagare från Danmark i över ett halvår. Det är därför det tagit sådan lång tid. Han kommer till begravningen idag tillsammans med juristen.

Kvinnan bakom skrivbordet talade korthugget utan att andas mellan meningarna.

Det blir inga psalmer, blommor eller musik. Advokaten kände tydligen den avlidna och har själv hämtat urnan från Italien. Den har stått här ett tag. Men du vet ju Kåge, jag vill att det ska gå värdigt till, även om det inte är många närvarande, fortsatte den välsminkade, medelålders kvinnan.

Självklart Berit, vad sa kyrkoherden till dig?

Fru Svedlid tog en blyertspenna från asken på skrivbordet, trummade lätt med spetsen mot ett anteckningsblock och började omedvetet tugga på pennans ände utan att vidröra den med läpparna. Kåge betraktade henne fascinerad. Hon gjorde en paus i tuggandet.

Jag tror att kyrkoherde Jespersson undviker begravningar som inte ger honom status eller extrapengar. Jag har personligen sett honom ta emot kontanter, mycket pengar. Inte bara en gång. Hans så kallade kändisbegravningar ger nog en duktig extrainkomst. Jag ska säga dig i förtroende Kåge, att det blir allt vanligare med feta vita kuvert till prästerna. Svarta pengar! Det är skattebrott! Kände du till detta?

Berit tuggade nu på en ny penna. Det droppade lite saliv från ena mungipan.

"Jo, det gör jag. Och var och en får ju till slut svara inför sin Herre. Det finns med all säkerhet förlåtelse även för det. Nu kan du i alla fall koppla av. Jag ska begrava kvinnans aska, men jag tvingade Jespersson att skänka tusen kronor till ett barnhem i Calcutta. Nu ska jag gå och förbereda mig. Visst var det Trons Kapell?

Bra gjort!, sa fru Svedlid skadeglatt.

Hon hade svårt för präster, Kåge var ett undantag.

Ta en kopp kaffe med dig, Perssons fru har bakat sockerkaka.

Prästen nickade med ett leende.

Berit hade sett Kåge förändras. För ett år sedan hade han verkat så glad, nästa lycklig. Men sen kom en annan tid då han sett ensammare ut än någonsin. Ett tungt svårmod hade vilat över hela hans gestalt. Kåges begravningar under den tiden var gripande. Krematoriechefen brukade smyga sig in längst bak för att höra hans griftetal. Hon ansåg att komminister Lindgren