Irrvägar

By Cecilia Sahlström

På sin femtionde födelsedag hamnar Malmöpolisen Rakel Vrede i en situation som hon aldrig kunnat föreställa sig. Just som hon själv befinner sig i området inträffar en explosion vid stadens största kyrka, Sankt Petri. Målet för attentatet är ett möte mellan judar, muslimer och medlemmar ur Svenska kyrkan, och dådet skördar många offer. Att utredningen kommer ske långt över Rakels huvud förstår hon direkt, men det dröjer inte länge förrän ett mordfall landar på hennes skrivbord. En ung syrisk man har skjutits till döds i en park - och han visar sig snart ha en koppling till den imam som dödats i sprängningen. Kan mordet rentav ha något med explosionen att göra? Att behöva arbeta tillsammans med andra människor är en utmaning för Rakel. Att tvingas göra det med Säpo i hasorna är ännu värre. Och ju djupare in i utredningen hon kommer, desto säkrare blir hon på att det är något med de två fallen som inte stämmer. Kan Rakel verkligen lita på kollegorna vid säkerhetspolisen? Och kommer någon att tro henne om hon ger sina tvivel till känna?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788726924732

Book preview

Cecilia Sahlström

Irrvägar

SAGA Egmont

Irrvägar

Omslagsfoto: Shutterstock, Unsplash & Pexels

Copyright © 2022 Cecilia Sahlström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726924732

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag ligger – blir liggande. Blicken upp i trädets krona där människor jag sett och älskat släpper taget om grenarna och faller rakt ner i himlen.

Sam Carlquist

PROLOG

Polisinspektör Rakel Vrede kom in i sin brors lägenhet, som var ljus och solig. Precis som han, Jacob.

Grattis på femtioårsdagen, sa han genom datorns mekaniska röst. Hon var numera van vid att inte titta på datorn utan på Jacob. På sätt och vis var det som att ha tolk vid förhör. I början hade hon haft svårt att rikta uppmärksamheten mot den hon förhörde istället för mot tolken, efter hand lärde hon sig att hantera det.

Tack för påminnelsen, svarade Rakel och visste att han skulle höra ironin i hennes röst.

Så lite så. Ett snett leende bredde ut sig i hans bleka ansikte.

Jacob, som nu var sextiofem år, hade levt mycket längre än någon hade kunnat tro med utgångspunkt från hans svåra och medfödda cp-skada. Dessutom hade han dysartri som var så svår att han redan tidigt valt att inte prata överhuvudtaget. Hans intellekt var det inget fel på. Numera kunde han kommunicera via datorn. Det såg ibland lustigt ut, när han signalerade till den genom att röra käkar, höja ögonbryn eller blinka. Hon älskade honom, över allt, och hade tagit hand om honom sedan hon var liten. Mamma och pappa hade i början på nittiotalet emigrerat till Israel, och lämnat Jacob i hennes vård, men det hade inte gjort henne något. Tvärtom. Mamma och pappa hade hon inte saknat en dag. Innan Rakel föddes hade mormor och morfar tagit ansvar för Jacob. Att Rakel själv blev till var en olyckshändelse, men då flyttade Jacob ändå hem till föräldrarna igen. Trots det var det alltid mormor som kom och såg till dem. Hon älskade sina barnbarn. Morfar hade dött ett år efter att deras föräldrar emigrerat, men mormor fanns kvar ända tills Rakel hunnit fylla trettiofem.

Du måste fira din stora dag, sa Jacob och hon visste att han menade det. Inom sig hörde hon den röst som hon hade gett honom för länge sedan. En mansröst, mörk och djup. Datorns var entonig, men det var i alla fall en mansröst.

Jag lovar. Rakel blinkade åt honom. Han blinkade tillbaka. Han kände henne så väl.

Hon satt en stund hos honom men till sist blev han otålig.

Gå nu och ät något gott, fira din födelsedag. Han lät uppfordrande.

Ska, svarade hon och reste sig. Vid dörren vände hon sig om och vinkade till honom.

Hon steg ut från Jacobs port på Kungsgatan och korsade allén med långa steg. Det vimlade av gångtrafikanter och cyklister som hindrade henne från att gå som hon ville. En cyklist höll på att köra på henne.

Se dig för, skrek han och vinglade till, slirade och till sist välte cykeln och han föll till marken.

Rakel gick fram till honom, en yngling som såg en aning överförfriskad ut. Hon ryckte upp honom till stående. Höll fram sin polislegitimation.

Nästa gång sätter jag dit dig för vårdslöshet i trafik, sa hon lika barskt som hon såg ut och kände sig. Killen vågade inte titta på henne, istället reste han cykeln hastigt och drog därifrån. Rakel skrattade med lätt sinne och släntrade vidare.

Hon tog gångvägen mellan den byggnad som länsstyrelsen hade huserat i – hon kunde aldrig minnas namnet på företaget som nu låg där – och byggnaden där Polisens passexpedition och sektionen för brott i nära relation fanns, korsade Drottninggatan och gick till höger längs med kanalen en kort bit, sedan vek hon av till vänster vid Paulibron. Vädret var fantastiskt. Hon var alldeles för varmt klädd och därför svettig. Den tjocka mörkblå tröjan åkte av, och under hade hon en vit T-shirt. Solens värmande strålar kändes direkt mot huden. Maj månad var en av årets bästa. Hon studerade sina brunbrända armar och ett leende smög sig över läpparna när hon tänkte på sin raggarbränna. Under T-shirten var huden närmast vit, möjligen med en lätt touch av olivgrönt. Hon visste att hon såg ut som en ashkenazi fast hennes pappa var sefard. Det hade i ungdomen grämt henne att hon inte hade ärvt hans mörkare hudfärg, den var så mycket vackrare, tyckte hon då. Numera bekom det henne inte att hon fått sin hudfärg från sin mamma, som hade östeuropeiskt påbrå.

Rakel hade läst Sydsvenskan på morgonen och funnit en liten notis om ett möte som skulle hållas idag mellan muslimer, judar och Svenska kyrkans medlemmar i Sankt Petri kyrka, som var Malmös största och sjuhundra år gammal. Rakel kände väl till den, en byggnad som gav en verklig medeltidskänsla, mörk och pompös och inte särskilt tilltalande på utsidan. Inuti var kyrkan betydligt vackrare och ljusare. Gången upp mot altaret var bred, golvet bestod av stora stenplattor som skapade för en jätte, och pelarna vid sidorna var vita.

Att hon sett notisen berodde förmodligen mest på att hon tillhörde den judiska församlingen, trots att hon var ateist. För många år sedan, när hon var kring tjugo, hade hon bestämt sig för att hon ville kliva ur församlingen, men så hade hennes mormor bett henne att tänka om. Den önskan hade mormor haft även på sin dödsbädd för femton år sedan, förmodligen för att hon misstänkt att Rakel skulle lämna församlingen så snart hon inte hade sin mormors kärleksfulla men bevakande ögon på sig. Motvilligt hade Rakel stannat kvar, liksom den gången för närmare trettio år sedan. Numera var hon glad över tillhörigheten, den enda hon egentligen hade förutom den med sin bror.

Hon drog handen genom sitt tjocka men kortklippta hår. Det var verkligen varmt och håret kändes fuktigt. Hon fortsatte i riktning mot Caroli, med restaurangen som mål. Trots allt fyllde hon femtio år denna dag och ville slippa laga mat. Elvira, hennes unga kollega, hade frågat hur hon skulle fira sin födelsedag och Rakel hade ryckt på axlarna.

Det är inget att fira, hade hon svarat och Elvira hade bitit sig i läppen som ett blygt barn. Rakel tyckte det var ofantligt lustigt.

Vi kan väl gå ut och äta, hade Elvira föreslagit och skruvat på sig. Rakel var helt säker på att den unga kollegan absolut inte ville gå ut och äta med henne. Elvira skydde henne, men kände skuld. Var det något som Rakel tyckte genuint illa om, så var det att människor gjorde saker och ting för henne eller andra för att de kände sig skyldiga till det.

Nej, hade Rakel svarat och vänt på klacken. Hon hade känt Elviras blick i ryggen och därför vänt sig om. Nej tack, tillade hon en aning artigare. Mest för Elviras skull.

Istället skulle hon unna sig en öl och något gott att äta, och nu var hon på väg till restaurangen som låg på Östergatan, inte särskilt långt att gå. Rakel föredrog att promenera eller cykla. Bil tog hon bara om det var absolut nödvändigt.

Rakel befann sig på Humlegatan när den kom, smällen.

Därefter vibrationer i marken, hus som skälvde, glas som splittrades, skrik. Rakel förstod direkt varifrån det kom. Hon sprang mot Sankt Petri kyrka. Hjärtat bultade, hon hörde ingenting, det dånade i huvudet. Överallt människor med skräckslagna ansikten. Några låg på marken, en del stod som förstenade och ytterligare andra sprang bort från vad det nu var. En bomb, det var Rakel säker på. Ett attentat.

När hon nådde fram till Sankt Petri och sprang längs med långsidan av kyrkan hade fönsterrutor på byggnaderna som låg längs med den smala gatan mittemot blåsts ut. Den prunkande ligusterns vita blommor, och de blodröda bladen på ett träd hon inte kände till namnet på, märkte hon knappt. När hon nådde framsidan av kyrkan förstod hon att här hade bomben briserat. Förödelsen var stor. Husen på Kalendegatan, precis framför kyrkan, hade delvis rasat och kyrkans ingång hade sprängts. Det såg ut som en stridsskådeplats.

Intill låg döda människor, bortsprängda kroppsdelar, blod, luften fylld av ångest och tysta skrik. Hon kände ingenting själv, rörde sig bland de döda utan att bry sig. Hon letade efter levande.

Hon såg delar av en kropp, iklädd en omisskännlig biskopsdräkt. Helvetes jävlar, tänkte hon blasfemiskt. Hon lät blicken glida vidare och precis vid entrén till kyrkan låg rabbinen Salomon Cohen. Han rörde på sig och kved och Rakel rusade fram till honom, utan att ta någon notis om andra levande. Honom kände hon och därför var det naturligt att ta honom först. Ur hans buk pulserade blod och hon kunde i princip se rakt in i den. Av någon anledning blev hon isande rationell. Hon slet av sig tröjan och la den ovanpå buken och la tryck mot.

Jag heter Rakel Vrede och jag är polis, sa hon till honom där han låg. Hennes röst var lugn och glasklar. Snart är ambulans på plats. Du ska få hjälp. Rakel tittade sig omkring, fanns det någon människa som kunde hjälpa till skulle hon be om hjälp så att hon kunde fortsätta. En man kom springande mot henne. Hon reagerade med att adrenalinet fick en skjuts. Det kunde ju vara attentatsmannen.

Jag kan ta över, sa han och hon bedömde att han inte hade med attentatet att göra. Jag är advokat, la han till.

Hon tog rabbinens hand i sin. Höll den en stund.

Jag måste hjälpa fler, sa hon och rabbinen blinkade två gånger. Sedan slöt han ögonen.

Rakel tittade sig nu omkring och såg åtminstone fyra civilklädda poliser som hon kände, och fyra uniformerade. Ingen av dem visade några livstecken.

Du kommer att klara dig, snart får du hjälp, sa hon och skyndade vidare för att leta efter levande och hjälpa dem i den mån hon kunde. Det var få som ännu levde på den här sidan av gatan.

Sirener kom närmare och närmare. Hon drog en suck av lättnad.

Flera polisbilar var på plats, och Rakel tog sig fram till befälsbilen som var först.

En bomb, det finns levande, sa hon. Och i något slags galghumoristisk anda la hon till: Förresten fyller jag år, och sprang tillbaka in i förödelsen.

Vänta, ropade befälet.

Hon ignorerade honom för en man vars arm var avsliten och där blod pulserade ut från det gapande såret. Hon tog av bältet från jeansen och la runt hans arm, en bit ovanför där den slitits av, drog hårt åt.

Du klarar dig, sa hon också till honom, och gick vidare till nästa överlevare.

Ambulanser och flera polisbilar anlände, det var trångt om plats. Polis spärrade av hela kyrkoområdet, men allt fler människor som inte var drabbade samlades runt avspärrningarna. De trängdes och hon såg hur människor sträckte upp sina händer i luften. De filmade med mobilerna. Rakel blev rasande, men hade inga möjligheter att göra något, det fanns människor att rädda.

Sjukvårdare rusade in i geggan av blod och kroppsdelar, professionella och snabba. En efter en av de skadade forslades iväg. Rabbinen var en av de första. Hon strök över hans hand när de passerade med honom på en bår. Insatsledaren, hennes kollega, skrek och pekade i olika riktningar.

När alla levande var borta började brandkår och polis att hjälpa till med att samla lik och avslitna kroppsdelar i säckar. Alla skulle bort därifrån, identifieras och anhöriga skulle underrättas. Det var den lilla delen av detta. Att utreda vad som hänt skulle ta betydligt mycket mer kraft och tid. Rakel var glad att det här inte skulle hamna på henne, en sketen spanare och utredare. Det här var betydligt allvarligare än så. Ett attentat av en terrorist, det var vad det här var. Inte hennes område. Tack och lov.

Hon gick till polisinsatsledaren, som nu dirigerade patruller, tekniker och kommunicerade med regionledningscentralen om behov. Rakel kände henne mycket väl, Anna Mosse, en duktig och ambitiös kvinna med lång erfarenhet.

Såg du något? frågade Mosse.

Jag hörde smällen ungefär vid Humlegatan, när jag svängde upp mot Grönegatan, och sprang hit. Vilken jävla förödelse, svarade Rakel. Frågan är om det finns fler bomber. Rakel letade med blicken efter föremål som kunde misstänkas innehålla en bomb, men såg inget.

Vi har koll på det. Tack för att du hjälpte till, sa insatsledaren. By the way, du ser för jävlig ut.

Rakel nickade avmätt. Det var väl för fan helt naturligt att hon hjälpt till, tänkte hon.

Jag fyller år, sa Rakel. Tänkte äta en bit mat. Jag går nu.

Oj, ingen vidare födelsedag, och du kanske bör byta kläder och tvätta av dig, sa Anna Mosse kryptiskt och vände samtidigt bort huvudet.

Rakel nickade igen och tittade ner för att se vad det var som såg för jävligt ut. Blod, överallt. Den vita T-shirten var nu mer åt det röda hållet. Jeans och sneakers likaså. Vid närmare eftertanke var det där med mat inte särskilt lockande.

1

Skulle du inte vara ledig idag också? frågade hennes chef när hon kom in på sektionen för grova brott, dagen efter attentatet.

Ändrade mig, svarade Rakel kort.

Chefen nickade, han verkade inte förvånad.

Mord. Du får ta det, Rakel, sa han. Hörde att du var med och räddade folk vid Sankt Petri kyrka?

Hon blängde på honom.

Det är väl självklart, muttrade Rakel.

Chefen Kent Karlsson var en stor karl med alla de attribut som Rakel så innerligt avskydde. Bullrig, ointellektuell och han uttalade sig ofta nedsättande om andra samtidigt som han trodde att han var den mest charmerande och oemotståndliga karl som världen skådat. Ibland hade hon tänkt att hon var orättvis, han var egentligen helt okej. Bara hon slapp diskutera med honom var det bra.

Det var väl din femtioårsdag, grattis förresten, sa han som om han ville smörja henne.

Jag skulle ut och käka men det kom en bomb i vägen, svarade Rakel utan att förklara sig närmare.

Du räddade tydligen rabbinen Salomon Cohen. Varken imamen Benasir Khalil eller biskopen Karin Engelbrektsson överlevde, de slets i stycken. Kent kliade sig i huvudet och håret ställde sig på ända, det lilla han hade.

Det var inte bara jag. Dessutom dog åtta poliser, inte sant? Är det skillnad på folk och folk? fräste Rakel.

Du behöver väl för fan inte snäsa åt mig, sa Kent med syra. På det svarade Rakel ingenting.

Är Elvira här?

Det är hon väl, svarade han.

Ro hit med mordet då, snäste Rakel igen, och sträckte ut sin hand.

Du får den här istället, sa han och slog sin handflata mot hennes. Du hittar det lilla som finns om fallet i datorn. Vi fick in det ganska nyss, polis är på plats och tekniker. Han vände på klacken.

Jaja, mumlade Rakel och började gå mot sitt rum.

Var du vid attentatsplatsen? hörde hon en röst bakom sig. Den var omisskännligt Elviras.

Jag var där, svarade Rakel och drog samtidigt tröjan över huvudet, hon var svettig. Vi har fått ett mord på halsen.

Elvira väntade uppenbarligen på att Rakel skulle vända sig om, för hon svarade inte.

Ett mord, som jag inte vet något om, la Rakel till samtidigt som hon vände sig mot Elvira.

Vilken födelsedag du fick, konstaterade Elvira och försökte sig på ett leende.

Hela poliskåren var väl där, såg det ut som. I alla fall varenda radiobil som Malmö kunde uppbåda.

Hur var det? Elvira verkade ängslig. Det känns ju jätteobehagligt.

Tja, massor av kroppsdelar och döda människor. Rabbinen var den enda av de religiösa ledarna som lever, har jag förstått. Biskopen slets i stycken. Terrorist, antar jag. Det sista väste Rakel. Judehatare, troligen.

Va, varför det? Elvira såg förvånat på Rakel.

Varför inte?

I så fall kan det väl lika gärna vara muslimhat eller hat mot kristna, sa Elvira och ryckte på axlarna. Hemskt, i alla fall.

Jo. Men det är inte vår business, det blir väl Säpos, antar jag. Och nationella operativa avdelningens, kanske. Du, mordet, har du kollat på det?

Har inte hunnit, vi fick in det nyss. Hur var födelsedagen annars då?

Tycker du att det verkar som om jag fick fira någon födelsedag? sa Rakel och spände ögonen i Elvira.

Elvira drog i tröjärmen, det såg ut som om hon ville nafsa på mudden, som ett småbarn. Rakel visste egentligen ingenting om småbarn, hon hade inga barn själv och hade aldrig förstått sig på dem.

Hon tänkte återigen på Elviras upplevda skuld. Till och med det faktum att de jobbade tillsammans byggde på den. Inte för att hon sagt det, men Rakel visste det. Hon mindes dagen då Elvira och hon hade träffats för första gången. Rånet som Elvira och en kollega hade skickats till som första patrull. Elviras iver som alldeles nyutexaminerad polis, när hon sprang ur bilen samtidigt som rånaren kom ut från juvelerarbutiken. Rakel, som varit ledig, kom i precis rätt ögonblick då han höjde vapnet mot den unga kollegan. Rakel hade kastat sig fram, och med sina armar runt Elviras tunna kropp slängt henne och sig själv till marken. Skottet från rånarens vapen ven precis över dem. Efter det var Elvira och Rakel ohjälpligt sammanbundna med varandra. Elvira verkade aldrig känna att hon återgäldat sin inbillade skuld. Trots Rakels motstånd.

På kontoret var det tydligt vem som ville ha ordning och reda och vem som inte ville det. Rakel var väl medveten om att hon inte brydde sig så mycket. På hennes skrivbord stod säkert tio kaffekoppar med varierande grader av intorkat kaffe. Alltid svart.

Elviras skrivbord var städat och inte en enda smula fanns där och självklart inga gamla kaffekoppar. Dessutom drack hon caffelatte.

Att Elvira var rädd för eller kanske snarare överdrivet respektfull inför Rakel var det heller ingen tvekan om. Däremot var det vanligt förekommande att kolleger ifrågasatte varför hon jobbade med Rakel, inför Rakel själv. Ingen visste skälet. Det var det bara de två som hade kännedom om. Det gladde emellanåt Rakel att tänka på det, att ingen visste. Men ibland blev hon istället irriterad. Som sagt, ingen skulle göra något för henne av dåligt samvete eller skuldkänslor. Det hade hon också påpekat för Elvira. I detta fall var dock Elvira åsnelik.

Kan du kolla vad det är för mord. Rakel gav en order. Elvira lydde och knappade in sin kod i datorn, öppnade ärendeakten. Än så länge fanns inte mycket där, men så småningom skulle varenda detalj skrivas in: protokoll från brottsplatsundersökningar, utlåtanden från Nationellt forensiskt centrum, rättsläkarutlåtande, förhör, spaningsuppslag, pm, anteckningar, vittnesuppgifter och allt annat som rörde mordet.

Ung man, tjugosju år. Hittad i ett buskage intill Nydalaparken, du vet den där som kallas Cirkuslekplatsen och som ligger bakom flerfamiljsbostäderna längs med Munkhättegatan. Man kunde identifiera honom genom det körkort han hade på sig. Det är en syrisk man, läste Elvira samtidigt som hon med pekfingret följde texten, något som Rakel hade synpunkter på. Pekfinger mot texten tydde på dålig läsförmåga, sa hon ofta. Och ändå fortsatte Elvira med beteendet. Elviras röst försvann, Rakel såg bara munnens rörelse. Tankarna drog iväg henne till attentatsplatsen. Hon kunde höra skriken, som hon först trott varit tysta, men när hon själv fick hörseln tillbaka visade sig högljutt vittna om dödsångest och skräck. Tankarna fortsatte mot Muncks Skriet och vidare till Pär Lagerkvists Ångest, ångest är min arvedel och sedan till rabbinen med den vidöppna buken.

Hörde du vad jag sa? frågade Elvira med hög röst. Rakel väcktes ur sina tankar och återgick till kontorets trånga verklighet.

Nä, vad? Rakel hörde själv hur irriterad hon lät. Men brydde sig inte om det.

Han heter, eller hette, Daoud Mohammad Benasir Khalil, född nittiofem, femte september. Han är identifierad. Skjuten. Ingen kriminell belastning, förekommer inte i spaningsregistren annat än för att han är brorson till imamen Benasir Khalil, och för att imamen har Säpo i hälarna, sa Elvira. De tror att han rekryterar extremister.

Rakel ryckte till. Benasir.

Rekryterade, fnös Rakel. Imamen dog i attentatet. Hur rimmar det med den misstanken?

Vad säger du? Elvira gapade så att hela munhålan syntes och slog händerna för ansiktet.

Och here we go again, Elvira den ständigt förskräckta, hånade Rakel och önskade att hon kunde få jobba ensam, utan släptåget. Mitt i hånet kände hon ett styng av dåligt samvete. För trots allt hade Elvira ändå fört in en gnutta mänsklighet i Rakels liv. Det fick hon ändå ge henne. Elvira var mänsklig och hade mänskliga känslor, sådana som Rakel helst höll ifrån sig. Hon var arg, ledsen, glad, sorgsen, rädd och kärleksfull om vartannat. Hon ville väl. Skärp dig, Rakel.

2

Jag har läst allt nu, sa Elvira.

Bra, för jag har letat efter information om grabben och det fanns inte mycket, i alla fall inte hos oss. Däremot har jag hittat på nätet. Han var aktivist och helt klart motståndare till islamism, svarade Rakel. Här. Hon pekade på Googles träffar på Daoud Khalil på sin dator. Elvira, som inte såg eftersom hon stod på andra sidan vid sitt skrivbord, trippade på sina höga klackar runt för att se vad det var Rakel pekade på.

Rakel var längre än Elvira, klackar till trots. Men som med det mesta annat brydde hon sig i princip inte alls om hur andra såg ut och inte hur hon såg ut själv heller. Hon levde efter principen att utsidan har noll värde och insidan något, om än litet, värde. De var bara människor och det enda de gjort var att förstöra jordklotet. Det var också anledningen till hennes ganska spartanska liv. Redan som ung hade hon fattat beslutet att inte sätta barn till världen. Trots den krassa synen på människan och möjligheterna till förändring, var hon alltid noggrann när det gällde arbetet. Det var närmast en besatthet. Oförklarligt men sant.

Du ser här, han läste statsvetenskap och filosofi, var oerhört kritisk till religion i allmänhet och extremism i synnerhet, konstaterade Rakel. En bra människa, alltså. Hon studerade Elvira, mest för att se hur hon reagerade på det sista.

Du är verkligen inte särskilt optimistisk i din människosyn, sa Elvira och tittade för en gångs skull Rakel i ögonen utan att se ut som om hon helst ville springa och gömma sig.

Rakel svarade henne med ett grin.

Du ringer Säpo och kollar om de vet att imamens brorson har mördats. Rakel lyfte handen och viftade med den mot Elvira.

Elvira försvann ut ur deras gemensamma kontor. På svansföringen kunde Rakel ana en stukad hund. Hon fnös.

Rakel tog några steg ut i korridoren för att se om det var tomt. Hon jobbade på sitt sätt och var sällan intresserad av att meddela sig med kollegerna. Det var ödsligt och av Elvira såg hon inte röken. Hon tog sin skinnpaj, som turligt nog hängde där. Den var skönare än en tjock tröja, mer lämpad för den varma majdagen.

Första tanken var att åka till rättsmedicin och titta på liket, men hon insåg att det nog ännu inte kommit dit och ändrade sig. Istället tog hon cykeln till platsen för mordet. Där var avspärrat och ett antal tekniker arbetade frenetiskt medan uniformerad polis sprang upp och ner i fastigheterna eller längs med gatorna för att söka vittnen. En hundförare kom ut från ett buskage med något i handen och gick fram till Rakel.

Tjena Radiotystnad, sa han på bred malmöitiska och flinade. Sedan inväntade han Rakels reaktion, som om hon inte visste vad hon kallades. Inte hade hon något emot det heller, i själva verket gladde det henne, men det skulle hon aldrig avslöja. Hon bemödade sig därför inte om att svara honom. Hunden nosade henne i skrevet och hon smällde reflexmässigt till den på nosen, hårt. Hunden tjöt till. Hundföraren drog den till sig och beordrade sitt.

Vad har du hittat? Rakel pekade på hans hand.

En patron och en hylsa. Ett antal sitter i kroppen på offret. Hylsorna tycks dock vara bortplockade förutom just den här, svarade han medan han strök över sin hunds huvud och öron, som för att trösta den. Jag ska ge det till teknikerna. Han gjorde en ansats att ge sig av, men hon tog ett grepp om hans jacka, så att hela utrustningen skramlade runt hans höft.

Ge mig dem.

Men vad fan, släpp mig, väste han.

Ge mig dem, beordrade hon igen. Det är jag som har ansvar för utredningen. Jag ger dem till teknikerna. Sedan. Hon bemästrade honom med blicken. Hunden gnällde.

Tyst, röt han till den, som om han helt bytt skepnad. Hunden blev oförskyllt föremål för ilskan. Den tystnade direkt.

Här. Han lämnade över det han höll i sin handskbeklädda hand. Den låg också där, fortsatte han och gav henne en mobil som han hade lagt i jackfickan.

Rakel tackade inte ens. Hon la mobilen i sin ficka och tog upp ett förstoringsglas som hon alltid bar med sig. Hon granskade båda prylarna noggrant.

Sherlock, sa en röst bakom henne och hon vände sig hastigt om.

Säpokollegan Björn Stadig, som var en satt man i fyrtiofemårsåldern, sträckte fram handen och hon tog den, motvilligt. De kände varandra sedan många år tillbaka. Kände var egentligen en överdrift, ingen kände Rakel och Rakel kände ingen, inte på riktigt.

Förstoringsglas är bättre än glasögon, svarade hon och tänkte att det där kanske inte var helt sant. Hon ville för allt i världen inte ha glasögon, de skulle hindra henne, även om hon behövde dem.

Hans skratt påminde om en tupps läte. Det fanns säkert många bra poliser, men dem hade hon inte träffat. De flesta framstod som svagsinta i hennes ögon. Hur hon framstod i deras visste hon mycket väl.