Barnsoldaten

By Cecilia Sahlström

"Barnsoldaten" är den andra och fristående delen i Cecilia Sahlströms serie om polisen Rakel Vrede.
När Malmöpolisen genomför en razzia mot människohandlare lyckas de frita en grupp kvinnor från en gammal rivningskåk. Bland kvinnorna finns en 15-årig flicka från Nigeria. Flickans bakgrund är helt okänd och hennes aggressiva utagerande ett mysterium. Fallet överlämnas till Rakel Vrede och Niklas Röding. Samarbete har aldrig varit Rakels styrka, men med Niklas vid sin sida är hon villig att uthärda sina kollegor på människohandelsgruppen för att hjälpa flickan.
Genom de första förhören avslöjas det att männen som gripits vid razzian bara är en liten del av ett större kriminellt nätverk. Försöken att få information ur den okända flickan är inte särskilt lyckade och frågorna blir bara fler och fler. Vad har hon varit med om, och hur kom hon till Malmö? Ledtrådarna tyder på en smugglingskedja av internationella proportioner.
Ju mer Rakel gräver i fallet, desto tydligare blir det vilken typ av sadistisk organiserad brottslighet hon har att göra med. När flickan plötsligt försvinner är det uppenbart: hennes kidnappare är inte villiga att släppa taget om henne.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788728589243

Book preview

Cecilia Sahlström

Barnsoldaten

SAGA Egmont

Barnsoldaten

Omslagsfoto: Shutterstock & Pexels

Copyright © 2024 Cecilia Sahlström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728589243

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till dem som är på flykt i hopp om att få leva, inte bara överleva

De ilandflutna kropparna slår mot våra stränder;

I vrede och besvikelse

med blicken fäst på dessa klippor

de på avstånd misstog för våra hjärtan.

Sam Carlquist

Prolog

Januari 2023

Det tog flickan Pengana, som kallades Penny, en evighet att ta sig söderut och till Jos. Flera gånger hade män stannat sina fordon på vägen när de såg henne. Hon kände inte igen en enda av dem och de såg heller inte ut som om de tillhörde Boko Haram. Ändå hade hon kastat sig ner i gräset och bakom kullarna och då hade de kört vidare. Men vid ett tillfälle stannade en kvinna och erbjöd henne att åka med. Hon nickade och hoppade in i jeepen.

Vart är du på väg? frågade kvinnan. Vad har hänt dig? Du förstår väl att det är farligt för en flicka som du att färdas här ute på vägarna?

Hon tittade inte på kvinnan, utan skakade bara på huvudet.

Kvinnan sa ingenting mer förrän hon stannade bilen. Penny hoppade av.

Tack, var det enda hon sa och kvinnan ropade efter henne:

Lycka till, må Gud vara med dig.

Det var säkert många timmar kvar att vandra till Jos, och hon fortsatte tills hon stupade ner i gräset, som var högt och än så länge grönt. Hon somnade på gömstället. Kniven, den dubbeleggade, hade hon bredvid sig med handen på skaftet. Hon visste hur man använde den. Det hade hon gjort många gånger.

1

Maj 2023

Rivningshuset såg tomt och helt övergivet ut. Polisbilar och ambulanser som stod utanför signalerade motsatsen. Rakel hade tillfrågats av sin chef Kent Karlsson om hon inte kunde tänka sig att hänga med människohandelsgruppen, som under en längre tid hade haft spaning på huset.

Janis Rantala har sett till att spana på rivningskåken, eftersom de har fått in tips om sexhandel där. Vid spaningen har de sett att män kommer och går, men de har inte låtit gripa någon. En kund, som de faktiskt kontaktade, sa att det var utländska kvinnor. Han berättade också om en flicka, alltså en underårig, som enligt uppgift lär vara illa åtgången, hade Kent Karlsson sagt. Och nu ska de slå till. Med tanke på flickans ålder önskar de att du som har utbildning när det gäller barnförhör hänger med.

Rakel hade ingenting emot det. Under ett par månader hade hon och Niklas Röding, hennes partner efter Elviras död, haft stiltje i ett större ärende. Ett fall som nog betraktades som kallt, eller i varje fall kallnat. Hon var frustrerad. Och sa ja. Utan att tveka.

Var ligger stället, hade hon frågat.

Du vet Jörgen Kocksgatan, intill ligger det silos. Det stora, ganska höga huset, det är en rivningskåk.

Inte långt härifrån alltså.

Kent Karlsson hade nickat.

Rakel Vrede, kallad Radiotystnad för att hon aldrig meddelade sig med Regionledningscentralen, ställde sig på asfaltsplanen och tittade upp mot fönstren i byggnaden. Inte en gardin, inte en blomma. Absolut ingenting. Det förvånade henne inte, men med tanke på hur många kvinnor och flickor som bodde i varje rum i det fallfärdiga huset blev hon illa till mods. Niklas Röding, som stod bredvid, vände sig till henne.

Hur fan är det möjligt att sådana här människor får agera helt fritt, bete sig som svin och dessutom sälja flickor och kvinnor till äckelmän?

Rakel blev först förvånad över det han sa, men sedan kunde hon inte annat än ge honom rätt. Hon ryckte på axlarna. Det fanns inget svar på frågan. Hon hade själv inte ord för det förakt hon kände.

Ambulanspersonalen kom ut med en bår, och på den låg en flicka med utslaget alldeles krulligt hår. Hennes hud som skymtade fram mellan täcke och hår var mörk. Rakel, med Niklas i släptåg, klev fram till båren och tittade noggrannare på flickan. Hon verkade sova eller också var hon död. Fast å andra sidan skulle ambulansen inte ta med henne om hon var avliden. Flickan såg inte ut att vara äldre än femton år. Rakels tarmar vred sig.

Död? frågade hon i alla fall när hon hämtat sig.

Tjena Rakel, sa en ambulanssjuksköterska som Rakel kände väl igen. Hon hade varit med länge, och var kanske något yngre än Rakel själv. Men namnet mindes hon inte. Det var sällan hon la namn på minnet. Nej, medvetslös. Mycket illa tilltygad och inte kontaktbar. Dessutom är hon nog yngst. De vuxna kvinnorna har klarat sig betydligt bättre men är rädda. Det är svårt att övertala dem att följa med ambulanserna, men vi gör vårt bästa, fortsatte sjuksköterskan utan namn.

Jag kommer till sjukhuset sedan. Vi är fler utredare, men den här flickan ska jag ta mig an, sa hon stelt.

Okej, vi ses väl, sa sjuksköterskan medan de lastade flickan i ambulansen.

Rakel tog Niklas åt sidan. De hade jobbat ihop i drygt ett år och det gick bra, till och med över förväntan. Kollegerna från människohandelsgruppen stod en bit bort och Rakel lyfte handen med minsta möjliga ansträngning till dem. Hälsningen besvarades med en nick från några och ingenting från andra.

Meningen är att vi tar hand om flickan, sa Rakel med låg röst till Niklas som nickade. En solstrimma tog sig fram och strålen träffade hans knallröda hår så att det såg ut som om det brann.

Varför viskar du? frågade Niklas.

Bara så att vi är överens, sa hon. Niklas nickade igen.

Självklart, svarade han.

Rakel tittade sig omkring, gjorde en bedömning. Hon blängde på kollegerna från människohandelsgruppen. Deras utredare och spanare skulle hantera ärendet i sin helhet. Barnet var hennes ansvarsområde, grovt brott, med möjligen dödlig utgång. De andra kvinnorna såg ut att vara vid bättre hälsa, precis som ambulanssjuksköterskan indikerat.

Rakel fick för sig att hon ändå skulle meddela sig med kollegerna. Den enda anledningen till det var att hon inte ville ha strul med chefen, som ofta visade ogillande om hon var för sluten och omeddelsam. Uppdraget hade de i och för sig redan fått från sin chef, på Janis Rantalas begäran. Janis var människohandelsgruppens chef.

Hörni, ni är så många, men som ni kanske hört kommer jag och Niklas ta på oss uppgiften att hantera den yngsta flickan, hon som är mörkhyad. Visserligen hör hon till ärendet, men våldet mot henne är åt det dödliga hållet och det är ju vårt område plus att hon är ett barn. Okej?

Kollegerna verkade helt oberörda av hennes besked och med det lät hon sig nöja. Det var ett tyst medgivande, tänkte hon.

Kan du säga så många meningar i rad, sa en av dem med ett illa dolt grin.

Ja, tänk, vilken överraskning, sa Rakel med istappar i rösten.

Är Janis medveten om att ni är behjälpliga? frågade samma kollega.

Det är på hans begäran, svarade Rakel kort.

Hur samordnas det då?

Det kan vi göra senare. Rakel vände på klacken och drog med sig Niklas. Han höll emot.

Rakel för fan, skärp dig, sa han. Det där med vikten av vänlighet är något som du måste ha missat i livets utbildning.

Vet du, det bryr jag mig inte om. Det är ett jobb, inte en social klubb.

Niklas suckade och i smyg log Rakel.

På väg till sjukhuset i Lund, där barnintensiven låg, körde Rakel rally. Det verkade i alla fall Niklas tycka för han satt och bromsade med fötterna och höll sig i dörren.

Rakel, för fan, skärp dig, sa han för andra gången på kort tid. Så bråttom är det inte.

Jag tycker det är kul, sa Rakel och fnös. Vill du köra?

Nej, det är inte frågan om det, jag bara önskar att du kör en aning lugnare, så att vi överlever färden.

Har jag överlevt så här länge, kan du nog räkna med att jag inte kör ihjäl oss, svarade Rakel och gav upp ett skrockande läte.

Du är inte klok, konstaterade Niklas och blev sedan tyst. Han fortsatte att hålla i sig.

Rakel parkerade bilen på de tillfälliga parkeringarna vid akutintaget för barn och satte upp polisskylten synlig i framrutan.

Så där ja, sa hon och klev ut. Niklas följde hennes exempel och suckade igen.

Puh, skönt att det är över. Jag kommer att vara chaufför tillbaka, sa han och riste på huvudet. Det går inte att åka med dig. Nerverna krullar sig innanför huden.

Jaja, sa Rakel och de gick mot akutmottagningens entré.

En sak jag undrar över är … varför du inte vill arbeta … tillsammans med andra, sa Niklas. Han verkade treva efter orden, varför de kom ut i enstaka grupper.

Jag trivs bäst ensam. Har aldrig gillat grupparbeten. Inte heller sporter där man måste samsas med andra.

Men du kan ju jobba med mig, sa Niklas och lyfte ögonbrynen. Han verkade inte förstå alls.

Ibland, men inte alltid. När jag har nytta av dig, sa Rakel och vände ansiktet mot honom och blinkade med ena ögat. Han skrattade.

Saknar du Elvira? Skrattet tystnade.

Det är privat, det trodde jag att du fattat, svarade hon och lyckades inte fästa blicken. Svett bröt ut i ansiktet på henne, hon drog snabbt med tröjärmen över pannan. Någonstans i mitten av hennes lekamen samlades en klump.

Inne på akuten var det full rulle. Läkare och framför allt sjuksköterskor och undersköterskor sprang fram och tillbaka. Rakel blev alldeles snurrig. Sjukhus var inte hennes grej alls. Hon högg tag i en kvinna som såg ut att vara sjuksköterska. När kvinnan vände sig om såg Rakel skylten på vänster sida. Där stod Ulrika, leg ssk.

Vi söker en flicka som alldeles nyss har kommit in, medvetslös. Kraftigt skadad. Kanske femton år. Mörkhyad tjej, troligen ingen identitet. Rakel sträckte fram sin polislegitimation. Sjuksköterskan tittade på den.

Jag har inte tid, det är mycket just nu. Fråga i luckan. Hon sprang iväg på snabba fötter.

Rakel och Niklas gick till luckan.

Ja, just det, okänd flicka. Hon är körd till operation omedelbart. Hon hade skallskador, viskade kvinnan i luckan. Rakel hade svårt att uppfatta vad hon sa, men Niklas som stod bredvid henne nickade. Han hade hört. Vem ska vi ta kontakt med?

Just nu är alla upptagna men ni kan gå till operationsavdelningen, på våning fyra, och be att få tala med någon där. Nu talade kvinnan i luckan med hög och klar röst.

Hur hittar vi dit? Niklas hade förmodligen ingen aning.

Jag vet var det ligger, har varit där många gånger, i jobbet alltså. Rakel började gå. Det var vindlande vägar; om man inte hade bra lokalsinne var det lätt att tappa bort sig. Rakel hade ett lokalsinne som en fågel. Hon hittade överallt. Rakel kallade det intelligens. Alla höll inte med, men det struntade hon i. Jacob höll med henne, han sa att det var en sorts intelligens. Hon själv hoppade över sorts. Jacob hade alltid rätt. Nästan i alla fall. Hon skänkte en tacksamhetens tanke åt sin bror mitt under promenaden.

På avdelningen fick de order att sätta sig och vänta.

Ska vi inte åka till kontoret istället? frågade Niklas som trampade fram och tillbaka på stället. Vi behöver väl vara med på briefingen med människohandelsgruppen, la han till.

Jag tycker att vi väntar tills vi vet om hon överlever eller inte, sa Rakel. Hon rynkade på näsan åt honom. Otålig?

En aning. Meningslöst att vara här och vänta. Vi får besked ändå ju.

Vi väntar en stund till, bestämde Rakel och Niklas gav sig.

Efter tjugo minuter kom en läkare fram till dem. Hon hade ett hår som såg ut att ha tvättats i Descutan – rengöringsmedlet man skulle använda inför operation – torrt och spretigt. Hon var lugn och behärskad, i motsats till håret.

Flickan är nedsövd och kommer så förbli till dess att värdena är stabila. Det kommer dock inte ske idag.

2

Rakel sprang sin vanliga runda och på väg tillbaka till Kungsgatan där både hon och Jacob bodde, mötte hon Jacobs hemvårdare Kenny, vars träningskläder ännu inte vara svettiga, på väg åt andra hållet, mot Pildammarna. Också han gillade löpning och för det uppskattade Rakel honom.

Jaså, ute på din vanliga löprunda? sa han och stannade. Hon gjorde som han, stannade mitt i ett steg. Han tittade på henne med ögon som hade en glimt av något hon inte riktigt förstod vad det var. Av någon anledning fick det henne att sänka blicken. Så fånigt, tänkte hon.

Visst, sa Rakel.

Kenny skrattade, på ett sätt som fick hennes kinder att blossa. Åh gud, sluta larva dig.

Är allt bra? Han sänkte huvudet en bit och letade efter hennes blick.

Absolut, sa hon. Jag måste skynda mig, har ett stort ärende på ingång.

Vi ses, sa han och sprang vidare. Hon vände sig om och såg efter honom. Då vände också han sig om, vinkade. Rakel blundade och tog några djupa andetag. Pulsen gick ner. Hon skakade på huvudet och löpte vidare mot sin brors port. Drog in den friska morgonluften i lungorna och njöt utan att se sin omgivning.

Jacob, ropade hon när hon steg in i Jacobs lägenhet. Han skulle fylla sextiosex om två månader och hon femtioett inom några dagar. Det hade snart gått ett år sedan bomben mot Sankt Petri kyrka. Jacob kom ut i hallen i sin rullstol. Rakels hår var blött av svett och den droppade ner på Jacob när hon böjde sig över honom för att ge honom en puss på hjässan.

Vad vill du? sa Jacob med sin monotona datorröst. Om hon inte hade vetat att Jacob menade det som en nyfiken fråga och inte ett ifrågasättande, hade den lätt kunnat tolkas negativt.

Rakel hade inga problem med den monotona rösten, som var så mycket han och ändå inte. Jacob var intelligent, på gränsen till geni. Tyckte hon i alla fall. Han brukade säga att hon överskattade honom. Inte heller det brydde hon sig om. Han var också känslosam och kärleksfull, hade en personlighet som bestod av alla de egenskaper som hon ansåg var de allra bästa. Det var det hon hörde i datorrösten. Om röstens brist på variation var uppenbar, så var hans personlighet inte det och det tolkade hon in.

Jag vet inte vad det är som händer med mig, men något är det, något jag faktiskt inte förstår, började hon. Skulle hon säga något så var det nu. Innan hon hann ångra sig.

Kom till saken, sa Jacob och när hon tittade närmare på honom tyckte hon att hon såg en otålighet han sällan visade. Som om han visste vad det var som hände i henne men ville att hon skulle säga det själv. Alla Jacobs ansiktsuttryck kände hon sedan gammalt. Hon mindes att hon en gång hade försökt förklara det för sin pappa och mamma. Deras miner hade hon aldrig glömt. Okänslighet och det som var värst: ointresse. Inuti gick någonting upp för henne. De hade nog av sig själva, av sina egna sorger, trauman och livsvåndor. Aldrig sa hon något mer om Jacob. Hon lät dem tro vad de ville. Hon visste, de visste ingenting. Så bands hon och Jacob samman till en enhet omöjlig att separera. I hela sitt liv hade hon lagt all kraft på att finnas för honom. Visst hade hon lagt sig själv, sina behov, på undantag, vilket Jacob ofta påpekade, men henne gjorde det ingenting. Han var den viktigaste människan i hennes liv.

Mamma och pappa hade så småningom lämnat dem till mormor och morfar. Flytt till Israel. Rakel förstod, deras behov var viktigare än barnens. Hon förstod, men förlät dem aldrig. Inte ens nu när hon snart skulle fylla femtioett, inte ens nu när hon ändå var mer än vuxen, på väg att bli gammal, kunde hon förlåta dem. Mormor hade försökt få henne att förstå och Rakel mindes hennes försök att förklara. Rakel hade tittat på henne med en blick som fick mormor att ge upp. Mormors ord glömde hon aldrig heller, de la på något sätt plåster på hennes värkande inre. Hon hörde rösten ofta i minnet. Varje människa bär sin historia, en historia som vi inte alltid känner till. Den smärta och sorg som de allra flesta människor måste genomgå, bärs på olika sätt. Antingen blir man bekant med den och tar den som ett bevis för att man är människa, eller också bekämpar man den och får lida hela livet. Så är det för din mamma och pappa. De ser inte att de har en större uppgift, de ser bara sig själva. Och vet du, vad som är så svårt, är minnena från åren i förintelselägren. Traumat det skapade har din mamma aldrig befriat sig ifrån, trots att hon inte var så gammal då. Men kom ihåg, allra mest älskade Rakel, att de älskar dig och Jacob, men förmår inte att visa det på rätt sätt. Du och Jacob har mig och morfar. Vi överger er inte och en dag ska du förstå och välja att åter ta kontakt med din mamma och pappa. Jag lovar. Hon mindes sin ilska och sin oerhörda sorg, nästan övermäktig. Närmast outhärdlig. Men mormor hade kysst henne på kinden, tagit henne i sin famn och visat all den kärlek hon behövde. Att det inte räckte var inte mormors fel. Men mormor hade haft fel om att hon skulle vilja ta kontakt med föräldrarna igen. I alla fall hittills.

Alla de här tankarna for igenom Rakels huvud, medan hon försökte formulera ett svar till sin bror, ett svar hon inte hade. Hon förstod inte vad det var hon genomfors av. Som en utomkroppslig upplevelse. Något som hon inte kände igen, inte kände till.

Kom till saken, upprepade Jacob.

Rakel vaknade.

Vilken sak? sa hon och funderade på var hon hade varit. Och vad hon hade sagt som fick honom att säga så.

Du sa att du inte förstod vad som händer med dig, sa han.

Just det, sa hon och rodnade. Hon kunde inte se det själv, men kände hettan i ansiktet. Vad kunde det vara annat än genans. Människa. Så högg hon tag i sig själv. Jag mötte Kenny när jag var ute och löptränade, han var på väg mot Pildammarna. För första gången i mitt liv blev jag generad. Jag fattar inte. Jag är ju inte intresserad av honom. Hon kände själv att hon vädjade till sin bror. Men han hade som väntat ingen medkänsla.

Datorn skrattade åt henne, ett ha ha ha, som om det var en utskrift. Samtidigt som Jacob skrattade högt alldeles på egen hand. Jacob tyckte tydligen att det var roligt att använda datorn även när han inte behövde den. Jacob började aldrig prata, eftersom han hade dysartri, och led av att hans tal var så dåligt. Så han lät bli, helt enkelt. Det ovanpå CP-skadan fick många att tycka synd om honom. Men han tyckte inte synd om sig själv, hade aldrig gjort.

Med ens var det som om han lyste upp. Hånskrattet tystnade.

Jag vet att Kenny tycker om dig, det har han sagt. Kanske känner du det? Och kanske känner du någonting för honom, sa han. Rakel fnyste så att det stänkte från näsan.

Men snälla Jacob, du vet mycket väl att jag inte blir kär, det ingår inte i min personlighet, sa hon och snörpte på munnen.

Jacob skrattade igen.

Varför blev du så röd om kinderna då? Det hjälper inte att du fnyser och fräser eller snörper på munnen, du avslöjar dig, sa han.

Rakel höjde på ena ögonbrynet.

Du har ingen aning om något sådant, sa hon och omedelbart knep det till i bröstet. Hon slängde ett öga på sin bror. I hans ögon syntes något vemodigt.

Jag vet, sa han och Rakel ville bara ta tillbaka allt, men det sagda kunde inte tas tillbaka.

Förlåt, så oerhört okänsligt och elakt och dumt sagt av mig, sa hon och gick fram till honom. Hon strök honom över den höga pannan, och pillade med ett finger i virveln där det grålockiga håret gjorde en sväng. Förlåt.

Han nickade. Sedan log han sitt finurliga leende.

Bara du inte gör om det, sa han. Det intressanta med datorrösten var att den aldrig visade spår av de känslor som speglades i ansiktet på Jacob. Det kunde om inte annat vara missledande.

Du är den enda människa i denna värld jag älskar, sa Rakel och av någon anledning kom det en tår i ögonvrån. Det här var precis sådant som hon avskydde mest av allt. Pjåsk?

3

Nå, så då tar ni nu hand om den okända flickan. Chefen för grova brott, Kent Karlsson, hade veck mellan ögonbrynen. Jag tror åklagaren på Riksenheten för internationell och organiserad brottslighet är positivt inställd eftersom du har nödvändig utbildning.

Jag vet och eftersom det också betraktas som grov våldtäkt och försök till mord, passar det oss ännu bättre, sa Rakel och var inte helt säker på att det var försök till mord, men better safe than sorry, tänkte hon.

Men det ingår samtidigt i människohandelsärendet så ni står under Janis Rantalas ledning, sa Kent.

Jaja, svarade Rakel och var övertygad om att hennes chef inte för ett ögonblick trodde att hon skulle låta sig ledas av Rantala. Dessutom behöver det ju inte nödvändigtvis ingå i människohandeln.

Hittades hon inte bland de övriga utsatta?

Jo, men hon stack ut från mängden, dels för att hon är yngre, dels för att hon är mörkhyad. Ingen av de andra var så unga och alla verkade komma från Rumänien eller Ukraina enligt vad jag kan förstå från platsen.

Kent suckade tungt.

Då har du alltså snackat med Janis, bra. Okej, hur tänker du jobba med det då?

Han var inte på plats, men jag antog att du hade pratat med honom eftersom du beordrade mig att åka dit. Jag börjar med flickan och hoppas att hon överlever, förhör henne när hon vaknar. Janis har sett till att åklagaren ansöker om tillfälligt uppehållstillstånd för flickan och socialtjänsten är redan inkopplad, sa Rakel och hoppades verkligen att flickan inte skulle dö. Samtidigt gav hon Niklas Röding en håll tyst-blick när hon såg att han öppnade munnen för att säga något. Han stängde den igen, utan att ha yttrat ett enda litet pip.

Det begriper jag, sa Kent och gnuggade handflatorna mot varandra, vad nu det betydde. Sedan då?

Försöker du sätta dit mig? Rakel log snett. När jag vet vem hon är, hur hon hamnade här och varifrån hon kommer, kan jag också återbörda henne till föräldrarna. Vi har ingen identitet på henne. Men hon är definitivt inte så gammal att hon ska leva vuxenliv och allra minst utsättas för grova övergrepp och grovt våld, oavsett vad. Som om det någonsin var okej att någon utsattes för det.

Kent gav upp en ny suck.

Okidoki, men kom ihåg vem du lyder under, sa han och lämnade henne och Niklas stående halvvägs in i fikarummet. Rakel fick en plötslig ingivelse och rufsade om i Niklas hår. Hon hade nog aldrig sett en min så förvånad som hans. Han stelnade till och ögonbrynen tog sig nästan ända upp i hårfästet. Hon skrattade kort.

Kaffe, sa hon och klev hela vägen in i fikarummet, ställde sig vid kaffeautomaten och lät kaffet rinna ner i pappmuggen. Hon tog en klunk och grimaserade illa. Fy fan.

Niklas verkade inte ha hämtat sig efter Rakels fysiska beröring, för han var knäpptyst. Det kändes nästan som en seger, på flera plan.

Till sist fick han tummarna loss och tillsammans gick de in på Rakels kontor, med var sin mugg uselt poliskaffe.

De hade inte hunnit mer än sätta sig förrän Janis Rantala, ledaren för människohandelsgruppen, kom in utan att knacka.

Rakel, jag vill att du kör förhör med flickan så snart möjligt, sa han. "Varför