Straffet

By Tony Elgenstierna

Ett gäng på sju tjejer åker med deras ledare till fjällen. De är alla dömda ungdomsbrottslingar. För Max, ledaren, borde två veckor i fjällen vara som en present från ovan. Men med tanke på omständigheterna är han beredd att omvärdera. Men två veckor passerar utan märkbara kval. Det är när de återvänder till civilisationen som de inser att de har ett problem. Ett dödligt virus har spritts och tagit död på stora delar av mänskligheten. Det är nu det egentliga straffet tar sin början...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728249321

Book preview

Tony Elgenstierna

Straffet

SAGA Egmont

Straffet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2018, 2022 Tony Elgenstierna och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728249321

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tony Elgenstierna, Otto Myrbergs väg 41, 752 31 Uppsala

070-233 16 25, [e-mail]

Jag heter Tony Elgenstierna, är 54 år gammal, har varit inställd på en författarkarriär i 46 år, varit science fiction-fan i 39 år, gift i 32 år, pappa i 25 år och arbetat som gymnasielärare i svenska och historia i 20 år. Jag debuterade som författare med Kvinnor i nöd för 12 år sedan och kom ut med uppföljaren Goda råd om hur du ska leva ditt liv och författarbiografin Hellbergs Kram för 6 år sedan.

Det manus som jag nu sänder över till er, En andra chans: Straffet, är en realistisk efter katastrofen-historia i young adult-genren.

Handling: Medan en influensaliknande sjukdom tar död på mänskligheten befinner sig sju tjejer och en ledare uppe i den svenska fjällvärlden. Ungdomarna är alla omhändertagna på grund av brott de har begått. Straffet är första delen i en serie korta romaner om dessa sju tjejer.

I första delen åker ledaren och tjejerna upp till Ramundberget och vandrar upp mot Helags. De är ute och vandrar i knappt två veckor. När de kommer tillbaka till civilisationen upptäcker de vad som har hänt.

Min tanke är att det ska bli en serie tunna romaner, ca 130 sidor styck, men jag är öppen för andra fördelningar. Jag har också en idé om att man, ifall det går bra, skulle kunna öppna upp detta universum för läsarna att skriva vidare i.

De följande tre delarna är skrivna, men behöver bearbetas ytterligare. Det skulle kunna bli hur många delar som helst.

Bok 2. Gruppen tar hand om sina döda, bosätter sig i en del av Ikea, talar om vad de vill göra i framtiden. Och ser spår efter andra som överlevt.

Bok 3. De får kontakt med en grupp med ett 20-tal personer som överlevt och som organiserat sig kring Trädgårdsmästaren, en man som bär på all den kunskap som behövs för att odla och hålla djur. Men tjejerna har svårt att anpassa sig efter ledarens hårda regler och budskapet att återgå till ett slags 1800-tal.

Bok 4. Tjejerna bryter sig ur Trädgårdsmästarens grupp och hamnar i konflikt med hans grupp och tanken att ge upp alla försök att återskapa 2000-talet. Konflikten förvärras genom boken.

vänliga hälsningar,

Tony Elgenstierna

1.

En bil kommer lastad med sju totala idioter, tänkte Max.

Han körde in på en parkeringsficka, lade i handbromsen, drog ur nyckeln, gick ut i duggregnet, drog upp skjutdörren till passagerarutrymmet, böjde sig in och halvt viskade, halvt skrek att nu fick de för i helvete hålla käften.

– Hon slog mig med ett knogjärn, sa Linda. Titta!

Ett knogjärn? Vad hade han gett sig in på? När Petronella och hennes grupp inte kunde följa med borde han förstås ha blåst av alltihop. Hur kunde han vara så envis att han gav sig av helt ensam med sju grovt kriminella tjejer? Petronella hade sagt att han var en envis jävla gubbjävel. Det var så typiskt män över femtio att skita i allt vad regler och förnuft heter, menade hon. Fast det var förstås inte det, det handlade om. Utan alla förberedelserna, all packning, all tid han lagt ner på att peppa tjejerna. Men visst, hade han brytt sig om sånt som regler och förnuft så hade han suttit hemma och tittat på tv just nu. På spåret, kanske. Vart är vi på väg? Tio poäng. En varm plats men knappast ett semesterparadis.

Han sträckte fram handen. Käkarna, armen, hela kroppen var spänd. Fick han inte knogjärnet skulle han tränga sig in bland ungdomarna och leta reda på det.

– Ge honom det då! sa Linda.

Zelal lade knogjärnet i hans hand. Vid första anblicken såg det ut som en leksak. Något man kunde ha fått i ett Happy Meal på McDonalds. Det var litet och nätt och tillverkat i rosa plast. Men piggarna var nog så vassa. Linda hade fyra sår på vänstra kinden.

– Det är av plast, sa han.

Vad visste han egentligen om knogjärn? Alla knogjärn var kanske av plast nuförtiden.

– Det är för att man ska kunna ta med dem på flyget, sa Zelal.

Max skakade på huvudet, drog igen dörren, satte sig på förarsätet, satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Han försökte få stöd från Elsa som satt på passagerarstolen. Hon ryckte på axlarna, men det kunde betyda vad som helst.

– Titta, det blöder! sa Linda och stack fram sin mobil. Det var en närbild av hennes kind. Hon visade den först för Max och sedan för Elsa.

– Jag ska försöka hitta ett plåster, sa Elsa och tog fram kudden med första förband.

– Det kommer att bli ärr, sa Linda. Men det skiter väl du i.

Max visste inte vad han skulle svara på det. Det var förstås förjävligt hur Zelal höll på. Men hur många fighter kunde han ta under ett kort uppehåll på en p-ficka ute i ingenstans?

– Ett skepp kommer lastat med grobianer, sa Zelal.

– Jag sa ju att det inte finns något som heter grobianer, sa Linda.

– Du är en grobian, sa Zelal.

– Nu håller ni käften där bak! skrek Max.

– Det var du som tyckte att Ett skepp kommer lastat var en så rolig lek, sa Zelal.

– Det kommer att bli ärr, upprepade Linda.

– Fyra ärr, sa Zelal och skrattade. Jag tror att du passar i ärr. Om du vill kan du få fyra till.

– Vet du, att en dag ska du få …

– Oj oj oj, vad rädd jag blir, sa Zelal.

Max suckade och vände sig om. Nyss var han hundra procent ilska, men nu var det bara femtio procent kvar. Resten var bara trötthet.

– Ni har fått en andra chans, se nu till att ta den! sa han. Fortsätter ni så här så hamnar ni i fängelse nästa gång.

– Det här är väl inte en andra chans, sa Zelal.

Han stirrade henne i ögonen.

– Nej du, det är en femtielfte ny chans, sa han.

– Så fan heller, sa Zelal.

En efter en stoppade de hörlurarna i öronen och grälen klingade av. Elsa skickade bak kudden med första förband. Sara drog upp dragkedjan och rotade runt. Hon hittade en desinficerande sårsavett och bad Linda böja sig mot henne. Det såg ut som om hon rivits av ett kattdjur, en leopard, en puma, ett lodjur. Sara försökte föreställa sig vad som skulle ha hänt om Zelal gett sig på henne. Hon hade inget tillhygge men hon hade slagits med nävarna tills någon stoppat henne. Hon hade siktat mot ansiktet och slagit och slagit och slagit. Sara torkade av Lindas kind innan hon lossade skyddstejpen från det största plåstret och placerade det över de fyra såren. Zelal hade bara slagit till för att jävlas, som en småunge. Om hon hade slagit till på riktigt hade de fått åka till ett sjukhus, hur de nu skulle ha hittat ett sånt i de här trakterna. Linda stirrade in i sin mobil och tog en ny bild. Hon sträckte fram den mot Max.

– Nu ser jag ut som en idiot, sa hon.

Max suckade och vände sig motvilligt om.

– Om man är för perfekt så är det ingen som lägger märke till en. Det är bättre att ha en liten skråma, något som bryter av, som gör en intressant.

– Om jag får låna knogjärnet så kan du också få bli intressant, sa Linda.

Max svarade inte. Han tittade efter i backspegeln, såg sig snabbt över axeln, och svängde ut från parkeringsfickan.

– Det kanske inte var en så bra idé det här, sa Elsa.

– Nej, det kanske inte var det, sa han. Men du gillar ju fjällen.

– Det är det bästa jag vet, sa hon.

OKQ8 i Hede var sista stoppet innan de lämnade civilisationen.

Max Sundman hade varnat dem. Hede på en söndag – ödsligare blev det inte. Men det spelade ingen roll hur varnade de var, lappsjukan grep ändå tag om dem med sina stora, kalla händer. Regnet hade gett med sig och det täta grå molntäcket hade brutits upp i alla nyanser från vitt till svart. Det var något ödesmättat över himlen, som om den försökte bestämma sig för sol eller storm.

– Aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle bo här! sa Zelal.

Hon såg faktiskt livrädd ut. Det spelade ingen roll att hon sett en vän knivhuggas till döds, Hede en söndag var värre.

– Hellre Mordor, sa Elsa. Där finns det i varje fall folk. Eller orcher …

– Det är ju du som gillar ödemarken, sa Max.

– Öde byar är en annan sak, sa hon. Det är som inledningen till en skräckfilm.

Elsa var den belästa av ungdomarna. Mycket fantasy, Sagan om ringen, Harry Potter, Narnia, men också den egendomligaste blandning av klassiker. I ena andetaget talade hon om quidditchmatcher och i nästa om Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. För att den var så fruktansvärt intressant. Den flickan skulle gå långt, eller spärras in för gott, det var alla överens om.

De körde förbi thaikiosken. Stängt på grund av influensan stod det på en skylt utanför. Sen stannade de utanför OKQ8. De var ensamma där också. Men här lyste det i varje fall och det stod en man inne vid kassan. Han stirrade på dem. Det var den första människa de sett i byn. Men de har ingen brådska ut. De sista milen har bilen förvandlats till rena litteraturseminariet. Med temat ödslighet. Litteraturen som diskuterades var förutom Sagan om ringen Narniaböckerna, fast det efter ett tag kom fram att det bara var Elsa som refererade till böckerna medan de andra talade om filmerna. Hede var i varje fall tomt som när barnen första gången gick genom garderoben in i Narnia och kom ut i den öde skogen med den ensamma lampan. Malin tyckte att Mio min Mio också var ödslig. Särskilt i början när nioårige Bo Vilhelm Olsson försvinner från Stockholm. Men när de diskuterade vidare visste de inte om det var Astrid Lindgren som var ödslig eller om det var Ilon Wiklands illustrationer.

– Tomt är det i varje fall, slog Zelal fast.

Egentligen var det här ett magiskt ögonblick, tänkte Max Sundman. Elsa var en riktig skolelev, men de andra hade missat det mesta av undervisning de senaste åren. Det enda han egentligen visste om dem var vad de åkt fast för, vad de gjort som de inte åkt fast för har han inte en aning om. Visst, de var streetsmarta, Malin kunde allt om bilar, allt från att stjäla dem till att plocka sönder dem och Zelal … Ja, han vågade inte riktigt tänka på vad hon kunde, men hon hade åkt dit för vapeninnehav. Förhoppningsvis hade hon aldrig skjutit någon, men hon hade varit inblandad i flera utredningar. Och nu satt de här och talade om hur ödsligheten gestaltas av C S Lewis och Astrid Lindgren i 50-talets första fantasyvåg och hur det kan relateras till dagens svenska avfolkningsbygd.

Det här skulle Petronella ha fått vara med om. De hade varit ute och tältat i början av sommaren. Max och hans sju tjejer och Petronella med sina fem. Då hade de varit sammanlagt sex vuxna. Det var ett minimum, hade de tänkt då. Men sedan hade influensan kommit och förutsättningarna hade förändrats. Alla arbetsplatser hade de fått klara sig med färre personer. Och var man tvungen så var det klart att det gick. Han hade varit ensam på hemmet i två veckor. Det enda han fått hjälp med var egentligen matkassarna från Ica.

– Robinson Crusoe då, sa Linda plötsligt. Där kan man väl tala om ödsligt. Han är ju ensam på en stor jävla ö!

– Fast det är ju en söderhavsö, sa Malin. Om jag fick en strand och sol och varmt vatten då kunde jag vara hur ensam som helst.

– Aldrig i livet, sa Linda. Det kan vara hur fint som helst men aldrig i livet att jag skulle vara ensam på en ö.

– Vad skulle du göra då? undrade Malin. Om du är strandsatt på en öde ö så är du strandsatt på en öde ö. Du kan inte göra något åt det.

– Det är väl ingen som kan tvinga mig att stanna. Jag skulle simma därifrån, förstås.

Malin skrattade.

– Det är ju tusen mil till nästa ö!

Linda tyckte inte att det spelade någon roll utan ryckte bara på axlarna.

– Om jag är ensam på en öde ö så är det ingen som kan hindra mig från att simma därifrån. Det är ganska logiskt, i varje fall om man använder hjärnan.

Max Sundman var lite imponerad, inte av logiken i att kasta sig ut i havet oavsett om det fanns något att simma till eller inte, men av hur bestämd hon kunde låta. Han önskade att han själv kunde göra sig av med lite av sin ständiga tvekan.

– Nej, här kan vi inte sitta, sa Max och öppnade dörren. Nu får ni gå ut och sträcka på benen åtminstone.

När alla var ute ur bilarna såg de sig åter omkring. Mannen vid kassan höll dem under uppsikt. Plötsligt kom det en bil ute på vägen. Den åkte långsamt. En ensam kvinna tittade på dem, de tittade tillbaka. Bilen fortsatte längs vägen. Snart var den försvunnen.

Ingen sade något förrän Max bröt tystnaden.

– Nu får ni ge er, sa han. Det är så här i Härjedalen. Det är inget konstigt med det. Det går en person per kvadratkilometer här uppe. Och turistsäsongen är över.

– Turistsäsongen! sa Zelal och skrattade.

Max Sundman skakade på huvudet. De kunde inte hålla på och hetsa upp varandra på det där sättet.

– Hade vi bara kommit hit för en månad sedan hade det vimlat av turister, fortsatte Zelal. För det är till Hede man åker om man vill ha den rätta solbrännan. Och de där riktigt lyxiga drinkarna. Eller hur, Max?

– Det finns olika slags semestrar, sa Max. Det är många som kommer hit och fiskar, jagar, vandrar, cyklar. Och på vintrarna är det ju skidor. Var och en blir salig på sin fason.

– Får man välja så är det förstås många som väljer mygg och regn och kyla. Vem vet, det är kanske en massa afrikaner som kommer hit, folk som är trötta på värmen.

– Okej, okej, okej, sa Max, nu tar vi i varje fall en liten paus. För den som behöver gå på toaletten. Eller som behöver handla något. Jag ska fylla på tanken.

– Jag följer med in, sa Zelal.

Alla klev ur bilen. Gubben i kassan stod och stirrade på dem.

– Det är så jävla kallt, klagade Linda och huttrade demonstrativt.

– Lite kyla har väl ingen dött av, sa Zelal.

Malin skakade på huvudet.

– Folk fryser ju ihjäl hela tiden! Häromåret var det en som skulle hem från en fest men som var så full att han ramlade ner i en